måndag 31 januari 2011

...och detta gör mina barn

Lukas har varit på filmfestival i Göteborg hela helgen. Med pappa, bodde hos storasyster. Och de hade det säkert hur bra som helst och var hur kulturellglada som helst. Tills magsjukan drabbade den lilla lägenheten. Först lilla Alice, sen lilla mamma Alva, sen pappan Peter, och inatt så även morfar Michael och morbror Lukas.

Och det var ju en jäkla otur, eftersom Lukas just fått en extremt rolig och intressant inbjudan till Fryshuset i Stockholm där Rikard jobbar:

Fryshuset har valt ut Dig som en av 81 andra personer för att staka ut framtiden för och med Sveriges unga. Med Ditt deltagande i Fryshusets Future Search workshop kommer vi att få unika insikter om vart vårt samhälle är på väg men framför allt lära oss nästan allt om trenderna och stråken av idéer som formar unga människors vardag. Du kommer att träffa och lära känna 80 spännande personer under tre dagar och skaffa Dig helt nya kontakter för framtiden. Med Ditt engagemang i Future Search kommer Du att bidra till en positivare samhällsutveckling för unga människor och Fryshuset.


Biljetten var betald, och tre dagars workshop väntade på honom, och så hamnar han knäsvag och bukdarrig i sänghalmen.

Så Mirja fick bli standin. Nu sitter hon på tåget på väg till stora staden och ska få representera västkustens lantisungdomar när politiker, entreprenörer och unga möts kring framtidsvisioner.

Rikard sitter under tiden och planerar sin roll som spindel i nätet. Ett av alla tusen nät han tycks sitta i. Så här på håll, sedd från den västkustska idyllen, verkar han ha en aningens för många järn i elden. Och man kan undra hur länge ha orkar vara sådär överengagerad. Men det kanske är exakt samma sak som min pappa skulle säga om mig. Jag hinner ju aldrig åka hem till honom, och han bor endast 4 mil bort, och när vi talas vid i telefon berättar jag bara om alla järn jag har i elden...

Nåväl. Vad gäller stackars magsjuka Lukas så har han plåster på såren i form av storebrorslöften om nya chanser under vårens lopp, till delaktighet i sammanhang som handlar om verkliga insatser i en miljö som är ny. Just vad han behöver - att få lyfta blicken högt över gymnasieträsket, och bort mot en hägrande vuxentid, fylld av spännande och intressanta sammanhang med utmanande arbetsuppgifter.

Jag ska sova gott inatt.


Angeläget

Unga människor fejkar gärna att de mår psykiskt dåligt för att verka coola och unika:
Läs artikeln här: http://www.aftonbladet.se/wendela/article8467639.ab

Unga fejkar verkligen inte psykisk ohälsa:
http://www.fryshuset.se/Fryshuset/fryshuset_today_samhalle.aspx

Och vad tror jag själv?

Jag tror att det är en jävla tid vi lever i. Kraven, de inre OCH yttre, de outtalade OCH uttalade har skruvats upp något helt obegripligt mycket.

När jag var barn skulle man plugga in saker innantill och utantill. Det tog någon timme extra i läxläsning i veckan, men sen var man i box. Nuförtiden ska barnen lära sig reflektera, förklara och förstå. Egenskaper som egentligen hör ihop med erfarenhet.

När jag var barn skulle man vara duktig. Om inte, så åtminstone ren och artig. Sen fick man i övrigt leka var man ville och hur man ville.
Idag förväntas barnen vara kloka, smarta, empatiska, beräknande, uppkopplade, källkritiska, planerande och presterande.

Dagens barn ser allt, hittar allt, hör allt, vet allt (tror de), men har inte aning om vad i helsike de ska göra av alla dessa kunskaper. För de upplever inte att de behövs, mer än möjligen för att rädda världen, sen, när de är vuxna.Eller tja, helst gärna innan dess. Och DET verkar ju jävligt "enkelt" med tanke på den jord de ärver efter de vuxnas world-wide-ego-fighting-party.

Jag tror, med andra ord, inte alls att unga fejkar ångest. Den är upplevd, den är sann, för dem. Att de sen ser att kändisar som Lindsay Lohan med flera känner likadant, betyder inte att de "härmar" för att verka coola. Ingen vill spy, hungra, skära armar, supa, knarka eller vakna modstulen varje morgon. Än mindre önskar de bli dömda eller bedömda av kompisgäng eller släkt på grund av det. Än mindre önskar de bli uthängda i media medan de gör det, inte ens om de råkar vara kändisar.

Men att vara behövd. Känna att man gör skillnad, just som den halvdana halvbra människa man är. Det vill alla.

söndag 30 januari 2011

Jorden gick under inatt

Det var konstigt att vakna och se att allt var som vanligt. För jag hade kämpat natten lång med alla fysiska och psykiska effekter av insikten att en gigantisk katastrof räknade livstimmarna.



Som i alla drömmar minns jag inte hur det började. Bara att jag plötsligt befann mig i en stad någonstans, med insikten om att vi behövde ta oss till en säker plats så fort som möjligt. Vi ?- tja, troligen några vänner och troligen något av mina barn. De både fanns där men ändå inte. De syntes inte, men kändes.



Det blev ett planerande, tänkande, letande och den så där konstiga känslan som brummar under ytan när man egentligen är helt försörd av jagande skräck, sorg och längtan men man har inte tid att ta hand om den för det är bara att fortsätta gå. Och det är bråttom, väldigt bråttom.



Så befann jag/vi oss plötsligt på en plats som kunde duga som bas, som tillfällig plats att samla tankar på och planera nästa steg. Och vips fanns där vardagssysslorna instuckna i ångesten över att kanske aldrig få återse några av sina kära. Sopa golv, mäta rumsbredd, leta fram sängmaterial, sköta om djuren. Tänka tänka tänka - hur många dagar har vi? Hinner jag kontakta mina kära? Hur gör jag för att kontakta dem? Kaos överallt - hur skyddar vi oss? Skapar samarbete? Hur håller vi rädslan i schack? Kan vi påverka utgången, stoppa utvecklingen?





Så var det morgon och i drömmen gick jag utanför (huset) för att se på situationen. Nu forsade en flod utanför med hysterisk hastighet, isflak guppade på ytan. Varna folk, tänkte jag, för i den strida strömmen ska man inte råka hamna. Men så kom någon fram och sa: allt lutar.



Allt lutar? Gick runt husknuten och mycket riktigt. Vi befann oss på en punkt av ytan som var betydligt lägre än den som vattnet strömmade från, gråmörka vattenytor tornade som berg vid horisonten - snart skulle hela stället sköljas bort.



De bilderna och känslorna som flödade fram vid den insikten - jag hinner inte rädda djuren, jag kommer aldrig att återse mina kära, jag hinner kanske ta mig till högre marker för egen del, men allt jag känner och uppskattar och har förbundit mig med kommer att vara borta. Nu. Snart.



Plötsligt fanns bara en enda sak av yttersta vikt: att hålla sig i närheten av vilken mänsklig varelse som helst, för att inte falla ut i tomrummet. En mänsklig individ att vara intill, att hjälpa, hålla en hand, byta små ord, hålla ihop i infernot. Detta behov, att finnas till för andra eller att vara del av flera, överskuggade skräcken, sorgen, ilskan. Och mina kära, och mitt behov av dem, eller deras behov av mig, krympte inför den basala insikten. Mina behov att vara mänsklig var större än mitt behov att vara någon speciell.



Jag blev ett flockdjur.



Ja, sen var det alltså en smått udda upplevelse att vakna i sin säng med en katt intill sig, solen som lyste in genom de tunna gardinerna, och hunden som förväntansfullt viftade på svansen inför morgonpromenaden... Och jag var tillbaka i min egoistiska, deppiga, svängiga, längtansfulla och duktiga tillvaro. Weard!

lördag 29 januari 2011

Isig vinter, sa hästägar´n


Jaha då är snart vi inne på början av tredje månaden utan vettig ridning. Och mest av allt skyller jag på isen.

Det är svallis i hela hagen, det är is på gårdsplanen, på backen till och från stallet, till och från ridskolan, is på parkeringsplanen vid ridskolan, på parkeringsplanen där vi hyr hästtransporten och is på alla småvägar som leder genom skogar och över fält.

Där det inte är is är det stenhårt. Att trava är inte att tänka på.

Det finns ett ställe där man kan rida och det är i ridklubbens ridhus. För att det ska bli en någotsånär vettig ridning som ger både häst och ryttare något, ska man helst ta sig dit minst två gånger i veckan. Och helst rida en dryg timme.

För att kunna komma till den där timman med vettig ridning behöver jag hämta en transport (isig vändplan), köra den till stallet (isig grusväg), lasta hästen och utrustningen (isig gårdsplan), köra ekipaget (isig grusväg i NEDFÖRSBACKE), lasta ur vid ridskolan och leda in hästen till ridhuset (is, is, is, is). Sen givetvis den omvända proceduren för att komma hem. Det tar i vanliga fall tre timmar allt som allt, men vid IS ska vi inte tala om hur lång tid det tar.

Jag kan ju genast medge att jag inte är den här hjälten som orkar/klarar/vågar göra allt detta två gånger i veckan. Bilen är en klen fransk sort med framhjulsdrift, och dubbdäcken visserligen nya men av budgetmodell. Jag tar inga risker.

Mirja har varit hemskt duktig och försökt hitta ridmöjligheter på snötäckta fält (när den ännu låg kvar), men det ledde till blåmärken i hovarna för Julias del, som nyss fått av sig järnskorna. Och så försvann vips några veckor till.

Alltså spricker hästarna snart ur skinnet av överskottsenergi, tävlingssäsongen närmar sig och troligen har hopp-esset Julia helt glömt bort vad ett hinder är. Hon har fullt upp med att tänka på var hon ska våga sätta ner sina fötter.

Idag fick vi oss dock en underbar tur, på promenad i solskenet med båda pållarna snirklade vi oss fram emellan tallarna och mellan gravkullarna på Greby gravfält. Det var roligt och krävde en del tankearbete för dem. Lyfta hovar, svänga snävt, beräkna avstånd mellan gropar, stenar och stubbar. Uppför och nerför.

så här ser det ut sommartid på gravfältet.....

Men trava och galoppera där nu? Nej.....

Så här är vintern i Bohuslän för hästägarna. Så här kan vintrarna vara. Nu för andra året i rad. Det är vänta vänta vänta, på att det ska gå att rida igen. Om man inte råkar ha eget ridhus på gården, eller ett slags militärtransportfordon med fyrhjulsdrift och snökedjor typ, och hästar med sylvasst broddade skor....

fredag 28 januari 2011

Grupperingen intar positionen

givakt mina vänner och älsklingar nu är det så att vi bröt ihop och kom igen för ibland bara måste man få bryta ihop för att kunna komma igen och nu är grupperna positionerade för högsta möjliga beredskap och inte ska ungen få sjunka mellan stolarna och inte ska räkningarna hamna hos inkasso och inte ska krukväxterna dö den här gången heller men först måste man få kunna och våga och tillåta sig själv att präktigt bryta ihop för ensam är aldrig stark och mammas axel funkade utmärkt som mammaaxlar förväntas göra och minsann blev den blöt så det räckte och blev över men sen kunde man gå med sina svullna ögonlock och bryta ny mark och skriva några mail och ringa några samtal och våga prata om det hemska att läskiga att ens barn gör hemska saker eller dumma val och att man blir så rädd så rädd för lögnerna för farorna för den där obändiga ivern att testa allt som är farligt för visst är det så att alla barn är ronjor innerst inne

och nu är det kvitter och skratt i köket där det kokas godis och planeras för en ung kväll med film och pizza och läsk och skratt och gemenskap och jösses vad livet svänger och än slank vi hit och dit och själv ska man iväg på vuxenfest med underbara kollegor och ladda med hysteriskt livskraftiga och hoppfulla skratt trots alla bråddjup för jag ger mig aldrig aldrig aldrig för jag vet att lyckans diamanter går att hitta mellan tragedierna

men släpper aldrig formationen och släpper bara in kaos i små portioner


onsdag 26 januari 2011

Att vara mamma

....är det värsta som finns.

Gav upp ego, gav upp ungdomsskönhet, gav upp sömn, gav upp egentid.

Kom istället rädslan, skräcken, osäkerheten, aldrigräckatilligheten.

Fostrar fel, säger fel, älskar fel, ignorerar fel. Alla strävanden....

Min oöverträffbara rätta uppfattning om hur saker och ting ÄR - smulades sönder. Det som är rätt med det ena barnet, är fullständigt fel med det andra.

Och jag kramar er alldeles för sällan. Bara pratar och pratar och pratar.

Mina kära barn.



Ni kan dö. Ni kan faktiskt dö ifrån mig. Ni kan slå er, skada er. Varandra, andra. Ni kan tänka fel tankar, göra fel val, hamna i fel sällskap sätta en potatis i halsen, välja fel fru eller hamna hos kronofogden. Köra för fort eller ramla i trappan.

Och jag borde ha sagt, visat, stoppat, sett.
Oavsett vad det gäller så är jag skyldig.

Jag födde ju er.

Det är fullständigt outhärdligt.

Hela mitt inre slåss förtvivlat mot insikten att jag inte kan skydda er längre från livets skumpiga färd. Ni måste lära er finna vägen på egna vingliga ben. Min plåstertid, vyssja tillsömnstid, min torkabortkladdfrånmunnentid är förbi.

Men jag tänker stå kvar i dörren och se er knalla iväg. Om ni snubblar ska jag springa ikapp och lyfta er igen. Och jag ska alltid alltid alltid lyssna. Hur snubbliga ni än är.

Ni är det bästa som hänt mig. Ni gör så att jag inte längre sätter mig själv främst.

Snälla älskade barn. Ta vara på er. Så att ni en dag ska få uppleva samma sak.
Det är värt allt.

Puss från er mamma.



tisdag 25 januari 2011

Jaget regerar - inte bara jag som är inne på det spåret

Hajade till när jag morgonläste GP häromsistens. En lång artikel, som visade sig finnas som blogginlägg, av Elin Grelsson. Massor av kommentarer. Man vädrar ett nytänkande, en ny rörelse.

Jojo. Jag-trenden är snart förbi, jag lovar. Om ett, tre, tio år. Eller nyss.
Då är det över. Då är man hopplöst ute om man grottar ner sig i sig själv, sin egen lycka och sin egen makt över sin egen utveckling. Då är det, kommer det att vara, det senaste att vara "solidarisk", och att "gemensamt hjälpas åt".

Det låter helt otroligt konstigt, jag vet. Men tro mig. Är du trendkänslig så spanar du in det här.

Lika bra att börja träna.

Nu gjorde jag det igen

Nu lagade jag mat. Den blir jättegod.

Nu fixade jag annonsen som jag sagt att jag skulle göra, när jag åkte flextidigare från jobbet. Kanske blir den bra, jag får se vad de säger imorgon.

Nu extrakollade jag skolverkets sida för att se vilken ny informtion som kommit sen förra veckan. Det gav mig huvudbry. Informationen vi ska ge på infoträff/öppet hus på skolan måste ju stämma. Men inte ens skolverket själva är tydliga i en del frågor.

Nu hämtade jag ved, men först efter att ha städat i vedskjulet, där cyklar, sågbänkar, vedhög, bildäck, segelmastvant, räfsor och gamla framkallningsvätskor verkade ha haft en intressant shake-your-ass-gathering tillsammans, vilket resulterade i en ilsken sorteringsmanöver med gnälligt kallröda fingrar. Jag var inte beredd på det där liksom.



Nu knastrar brasan. Nu myser ljuset. Nu puttrar maten. Nu somnar hunden om i soffan. Nu halvligger Mirja småsjukt i soffan, tittandes på en film. Hon har feber igen. Nu bestämde jag att köpa hem apelsiner i stora lass, åt henne, för c-vitaminernas skull.

Nu borde jag känna mig nöjd. Nu känner jag mig nöjd. Nu fick jag till ännu en dag, med alla rätt. Nu känner jag paniken stiga i magen.

Hej på dig, gamla ångest. Ge mig en omgång. Jag har tampats med dig förr.

Nu ska jag se till att sova ordentligt. Nu ska jag äta ordentligt. Nu ska jag promenera och ta vara på ljuset och vårda min själ. Nu ska jag balansera upp, fram, bort, det här. Nu tar jag tag i baksidan, i rädslan.

Nu gör jag ett skrik i skogen, ett klös i mullen, en krampaktig galopp med tokiga skutt. Nu ska jag skåda rakt in i min egen bottenlösa otillräcklighet och kvida ut min vanmakt.

Sen fortsätter jag att rädda världen som vanligt.
Puss.

måndag 24 januari 2011

Glad men inte

Allt flyter på. Allt rullar. Det ljusnar på jobbet, och våren är snart här.

Duktig, kreativ och strukturerad. Lagom vimsig.

Men varför inte glad inuti? Jävla tungsinne. Tur det är fest snart. Eller inte.

söndag 23 januari 2011

Äckligt

575 importerade thailändskor på tio år i en enda ödslig fiskeby i Danmark. Jättebra dokumentär i svt2. Med äckligt besk eftersmak.

Undrar hur många de är i vår kommun. I andra kommuner. Undrar hur de mår. De där kvinnorna.

Undrar hur det är med jämlikheten i såna äktenskap. Nåt säger mig att det är rätt likt som mormorsmor hade det. Var glad, tacksam, uthållig och listig. Och låtsas njuta.

Eller är jag fördomsfull?


lördag 22 januari 2011

Winnerbäckmood


kom inte för nära du vet hur det blir
nu har jag mitt och du ditt revir
och du vet hur jag mår
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort


jag har ett hem under täcket som ingen har ryckt
jag har det varmt och tryggt
jag har en lampa vid sängen


varning för ras


jag står kvar
ser ingen plats för mig i mönstret
jag gömmer mig
jag värjer mig
tro ork och lust är lätt att tappa
lätt när stora drömmar trängs med saknaden

det kallas tvivel det där som stör
det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör



ensamma dar
väldiga värld



ingenting kvar, mer än ett rostigt svärd
som hugger och vrider sig i ditt bröst
en elegi för alla vägar vi inte vandrat än
för en tid som bara går och aldrig kommer igen



(jag kan inte hjälpa dig opp
kan inte lysa upp den väg du springer
jag kan inte vagga dig varm och lugn
jag tar mig inte in i dina dunkla rum)

känner du hur längtan tar
hur du sträcker dig och stretar
bakom varje hög av sand
finns guld
för den som letar

det måste komma nåt bra ur allt
det måste växa nånting under alla listor


håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till

vart ska du gå vad ska du göra med tiden
med alla tusentals nätter och dar
ska du schemalägga hela livet
eller ha din rastlösa frihet kvar

här står livet i farstun så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

jag vill ha fria vägar ut
jag vill ha kakan som jag äter
kvar på bordet hela långa livet



(alla texter är Lars Winnerbäcks)

Simbabaloo fyllde ett


Och vi var där för att fira med familjen. Baloo var glupsk redan som kattunge och det har Simba inte ändrat på. Därför slank delikatesskattmaten ner med blixtens hastighet. Att Simba skulle vara tjock är däremot ont förtal... Dom som säger så har inte sett morbror KatteLatteSvendenFete.
Nu återstår att se om syster SidFlisan håller kalas idag. Lilla damen behagade ju skåda världens ljus först ett helt dygn efter brorsan...

tisdag 18 januari 2011

Heldag i föreläsningssalen

....gör mig överbelamrat tom i huvudet och extremt rastlös. Var gör jag av alla orden, alla insikter, alla reflektioner?

Soppig i huvudet, rastlös till tusen och en odefinierbar och extremt påtagligt kroppslig hunger.

Vin? Nej. Kaka? Nej. Promenad? Nej. Gråt? Kanske. Städa? Nej! Duscha. Njae. Sova? Suck, ja, troligen.

Somnade visserligen runt 23 igår kväll men vaknade 03 och kunde inte somna om. Kanske lite kort med sömn.

Överstimulerad i skallen, understimulerad i kroppen och kräkstrött.

En kram kanske. Att vara liten och trött i. En mammakram att krypa in i. Fan också. Ibland är vuxenlivet inte optimalt.

Lägger mig i soffan en stund, kan nog kanske bli fit for fight efter en slummer. Man borde varit katt. Krypa ner under täcket och borra in nosen under en fluffig och varm svans. Som Misse.


måndag 17 januari 2011

Nostalgi i bild

Snurrar planlöst runt i huset. För sent att vara nyttig, för tidigt att lägga sig. Ingen lust att surfa, se på tv. Plockar omkring, tittar. Ser. Små prylar, överallt, som berättar för mig, om förr.

Min dubbelkulturella personlighet - snäckor från stranden i Zandvoort och från Grebbestad... Pappa var bäst på att hitta de holländska "wenteltrapjes". Han kunde gå i timmar, framåtlutad, och återvände med fickorna fulla. Jag hittade dem aldrig, hur mycket jag än letade på sandbankarna...

Tavlan jag gjorde som 4åring. Den hängde hos mormor i Stockholm, på Hornsgatan. Jag känner doften från hennes lägenhet när jag ser den. (bilden står på kant - föreställer flygplan och fågel och moln)

Min kreativa period. När jag skapade i allt. Lera, trä, ull, tyg. Småbarnsmamma till bara Rikard, som varken fick se på tecknad Disney eller äta färdigmat på burk. Den blå koppen är 12e-del i en liten servis som jag gjorde åt honom. Bland mycket annat...Känns oändligt längesen....

Mössa (vad den nu kan heta) från typ Turkiet eller liknande. Pappa och mamma dansade folkdanser från Balkanländerna när jag var baby, och pappa hade denna på sig ibland.

...och denna babysko hade jag följaktligen på mig. Tror den härstammar från samma land. Makan är försvunnen long time, men den här envisas med att dyka upp ur flyttlådorna, ständigt.

Trapetsen jag fick som 4-5åring. Hängde i mitt barnrum i pyttelilla huset i Zandvoort. Sedan på vinden på Hjälmberg (pinsamt att ha den i rummet tyckte jag då, 13 år gammal). Sen har diverse omgångar barn nyttjat den när vi bodde på Kärraby. Det gnisslade i hela huset när nån gungade, där på övervåningen. Och nu hittade Mirja den i garaget häromdagen. Hänger i köket nu :)...

4000 sidvisningar

....just nu! Rätt stolt ändå :)

söndag 16 januari 2011

En sur en går på krånglig promenad

Man är på ett uselt humör. Trots god frukost, gott kaffe och en hyfsat trevlig son känns tillvaron som en påse bortglömd fuktig smutstvätt.
Man gör det enda rätta - förpassar sig själv långt bort från medborgarskapets bedömningsmekanismer. Man drar ut i naturen den fula. Och hunden får följa med.

Man går med livet som insats på glansblöthalkisiga gator där salt och grus redan sjunkit ner en centimeter och täckts av ny såphal vatten-is.

Man går en omväg så man slipper möta någon, slipper säga något, ut på ett bortglömt förvuxet fält som vetter mot det blåsiga grådaskiga havet. Man följer en stig som sommartid döljs av nässlor och älgört i hak-höjd men som nu erbjuder ett tilltrampat isspår som går att följa ända bort till havsviken.

Man kan inte se sig mätt på förvandlingen - på ett dygn försvann Kung Bore med sitt snöfrostiga trollspö, och nu är landskapet övergivet, gråblött och tröstlöst fult.

Stigen löser upp sig i strandkanten, kvar är bara grårullstenar, plastskräp som blåst in från havet och vattentäckta isfläckar. Till slut tar branta klipporna över, och man tvingas ändra kurs, upp på berget, över enebuskstäckta stenblock, genom törniga snår, ljungtäcken och djupskrevor.

På denna tvåtimmars promenad, och betänk då att den företogs inom endast en kilometers radie från mitt hem, hann jag se de mest skiftande världar. Trollska skogar, stenhuggarlämningar, kluckande snäckstränder, blåsiga utsiktstoppar och hemliga tall-rum. Och inte en människa så långt ögat nådde.

Då jag i möjligaste mån försökte följa strandlinjen, och även försökte följa min hund, blev det en del hasande, klättrande, klängande och krånglande. Och det älskar jag. Alla sinnen måste skärpa sig. Och eftersom jag ju både hör och ser dåligt (nåja.... lite sämre än för tio år sen då...)(särskilt när jag är så sur som jag är idag) så var det en uppfriskande utmaning. Efter en halvtimme nynnade jag. Ytterligare en kvart senare pratade jag högt med Cesar om bollar och pinnar.

Så - man gick där således. Och balanserade, halkade, ramlade, plumsade och grubblade. Ibland fick man vända om, välja ny väg. Ibland gäckade isblanka hällar som ledde rakt ner i vattnet. Ibland fick man klänga sig förbi, under eller genom en nyponbuske. Ibland nådde blötsnön upp till låren. Och vid ett tillfälle slutade moss-is-bergsrutschkanan djupare ner än jag trodde, och resulterade i ett redigt sår på låret, då jag landade på en gren som knäcktes.

Nu är jag på gott humör. Jag har haft en intim stund med Moder Natur och vädrets makter.

Varför gör jag inte sånt här oftare?

(ps. hade en massa bilder som visade promenaden - mina genomblöta skor, buskar, ishällar och vrestallar men min mobil valde att låta dem försvinna)(så ni får skapa inre bilder)

Jobbig dag

Regn ute. Skithalt. Skitfult.

Det luktar illa i köket. Hittar inte orsaken. Borde skura golven, man klibbar fast. Vill inte.

Mirja väljer lögnens frigörelseväg, och har dragit till en kompis långt bort fast hon sa att att det var till en annan kompis och hon borde vetat att jag skulle ringa till föräldrarna och checka att det var grönt, och så blev hon avslöjad. Helt i jävla onödan för hon hade ju fått åka om hon bara hade frågat nån dag innan. Det gör ont.

Revaxörkur x 2 i örat, hör dåligt ändå. Det har jag gjort sen jag upptäckte i höstas att jag inte hörde syrsorna på vänster öra. Måste alltså gå på hörselkontroll.

Tanden är jättetrasig (åt skumtomtar på julafton - tanden smulades sönder) och på torsdag bedömer tandläkaren hur många tusen en ny tand kostar. Och det alltså till slut efter tre lagningar som inte hållit. Det ska bli en krona på den.

Lukas satt uppe vid datorn hela natten, Michael var på fest och vi avtalade frukost kl 11, och bara jag är vaken just nu (10:47), så gissa vem som plötsligt fick ansvaret att ordna så frukosten ska bli klar och folk ska vakna.

Göteborgs filmfestivalkatalogen har kommit och jag orkar inte bestämma mig om jag ska orka sätta mig in i vilka filmer jag skulle vilja se, var jag ska sova och vem jag ska gå med. Det är skitdumt, för det brukar vara en höjdare att se filmer på festivalen.

Tidningen har inte kommit, och jag som är beroende av morgontidning och morgonté. Skithalka.

Det är inget kul på tvn. Jag tvingas se på världskuppen i alpint. Får mig att känna mig extremt otränad. Vilket jag också är.

(små trevliga solglimtar de senaste tre dagarna - har gått promenader med Cesar, skottat snö, ätit fruktsallad, sett en extremt bra rysk film på svt2, sovit länge och gott, pratat länge med pappa i telefon, skrattat mycket på jobbet och varit ganska glad)

Men nu är jag skitsur. Vad tråkigt det är att vara sur. Usch.

fredag 14 januari 2011

...men jag borde. Och jag ska.

Okej jag skojar. Skojade. Igår. Eller så lurar jag mig själv. Eller nåt. Visserligen är jag avspänd och har o-ont, och är extremt o-stel för årstiden, men jag vet. Vet att det inte håller i längden. Vet att kroppen vill skutta, rusa, flåsa, ta i. Sträcka, tänja, rulla, dra. Och om den inte får göra det kommer den bli sur, butter, ond och gnällig.

Och den vetskapen kanske flöt upp som grädde på mjölken under natten. (sånt kallas reflekterande skrivande - snacka om insikter!) (för er som aldrig hämtat mjölk hos mjölkbonden, eller aldrig köpt gammaldags mjölk i affären: grädde flyter obönhörligen upp och lägger sig som ett lock uppe på mjölken - om man bara väntar ett dygn).

Så jag fann mig själv, med stor förvåning, ropa på en ännu mer förvånad morgontrött hund. Vi gick således på en uppfriskande morgonpromenad, tjugo i sju. Och var tillbaka prick sju. Och jag var andfådd, och lär känna av en anings muskelvärk under morgondagen, ety jag vandrade med raska steg uppför en 20metersbacke. Cesar var utomordentligt nöjd och han med hela tre bajsar på vägen. Men gick raka vägen upp till min säng och somande om, för han har ju vant sig vid sovmorgon sen några månader.


(nej jag är ingen djurplågare som låter hunden vara inlåst utan morgonpromenad tills Mirja kommer hem från skolan. Husse tar oftast med sig vovven på tur, men aldrig före halv 9)

När jag således har varit uppe med tuppen och fått egen lust att gå ut och gå, måste något ha ändrats. För jag har minsann inte visat tillstymmelse till någon som helst lust att röra på mig en endaste millimeter de sista två månaderna. Tänkte jag ens tanken fick jag genast inflammation i alla muskelfästen genast. Så något är nytt. Annat. Jag är utvilad. At last. Jag tror dessutom att våren kommit. Vad tror ni?

Funderar på att köpa dubbdäck till cykeln. För vem orkar vänta på att det ska bli isfritt innan man kan börja cykla till jobbet igen?

onsdag 12 januari 2011

Tränar inte. Mår bra.

Okej jag har gått upp nåt kilo. Men det faktum att jag kan ana att jag äger ett par bröst överväger det faktum att jag också har fått en anings mage.
Träningen, eller bristen på den, består av två situps om dagen (när jag rättar till kudden på kvällen och reser mig ur sängen på morgonen), och i snitt fem turer uppför trappan i veckan på jobbet.
Är jag riktigt igång bär jag några hinkar vatten i veckan till hästarna. En sträcka på 20 m.
Ingen dans, cykling, gym eller långpromenader.
Ångesten över denna uppenbara försummelse av vårdandet av min möjliga levnadslängd har lagt sig, dött ut. I alla fall för tillfället. Jag mår nämligen bättre än på väldigt länge. Avspänd, o-stel, o-värk, glad och utvilad. Pigg rent av.
Haha vilket jättefinger åt träningsångesttrenden!
Man får njuta så länge denna känsla önskar vara :)....

fredag 7 januari 2011

Rörigt


Jaha. Nu ska det visst bli gubbabastu här hemma. Fyfasiken, jag måste fly. Gobbagägg + poker + ölhumor är mer än jag tänker utsätta mig för. I´m off.

Tappade ölkassen som Michael köpt i systemkassan, det skummade fint och luktade gott. Men blev ersatt med en ny. Så ölen tryter inte för dem. Men jag kände mig klumpig och dum.

Dagen har varit fin. Första dagen med hela arbetsgänget. Jag blev alldeles speedad av glädje. Vilken känsla, alla glada och utvilade. Nya trevliga kollegor. Massor av gokänsla. Och pizza till lunch. Det blev nr 2 detta året. Heja mig. Det tar sig.

Men jag snurrar runt. Glömmer saker, är okoncentrerad. Visste nyss vad jag skulle skriva, här, nu. Men det är borta redan.

Vi glömde nästan hästarna i förrgår kväll. Kom på framåt halv elva. Ups. Rodnade från tårna upp till luggen. De gnäggade uppfordrande när vi kom till hagen.

Har slarvat bort min plånbok. Igen. Tvätten bortglömd i tvättmaskinen, bör nu tvättas om, för tredje gången. Minns inte vad jag sagt att jag lovat imorgon. Men barnen lär väl påminna mig...

Tappar samtalstråden i sällskap på fler än två. Tankarna irrar sig annorstädes. Va? är det vanligaste ordet i mitt vokabulär just nu.

Gråter också, åt att Cesar är söt, åt att Marina K var alldeles fantastisk i Bullingerevyn igen, och åt att snön är så vacker. Eller, var så vacker (nu har det ju regnat och fryst om vartannat så nu är det betryggande fult igen).

Fryser om näsan och tårna. Uggen och sur. Ja, ni som känner igen symtomen vet hur det är ställt. Mens. Jippi. Bra jag åtminstone ändå känner mig hyfsat harmonisk, trots allt.

Men imorgon, senast, är jag på topp igen. 2011 here I come!!





torsdag 6 januari 2011

Vackert i nån timme till


Det har snöat hela natten. Det är sagolikt vackert. Folk skottar runt alla sina hus, och småfåglarna trängs runt talgbollarna.

Väderleksrapporten spår regn och plusgrader till kvällen, så nu får man passa på att extremnjuta av fluffskimret i några timmar till.

Ååååå vad härligt, tänk om det kunde få vara så här upplyftande snöigt hela vintern...

Nu åker vi till pappa en sväng med pojkarna. Så får dom vila från datorn ett dygn och han får hjälp med lite av varje.

Snökram!!

onsdag 5 januari 2011

Finaste Rikard nominerad

Medan en del glatt rullar runt i i den västkustska kramsnöblötan, smetar andra omkring i storstadskändisträsket. Rikard, min överenergiske äldste pratmakare, har lyckats hamna på 31e plats av mest-lästa-listan på Finest.se, och dessutom blivit nominerad...

Så här från bondelandets synvinkel kan jag inte riktigt begripa på vilket sätt det kan vara något att hänga i julgranen. Jag menar, vad är det för hippt att knö med hundratals andra glänsande, designfixerade, moderiktiga, skvallerbloggande, stylade, statusjagande stadspratkvarnar på en enda liten webbsida?

Nä tacka vet jag Grebbestad, där känner alla igen en, oavsett om man pratar strunt eller klokt eller håller mun. Och vill man synas lite extra kan man alltid annonsera i Björklövet. Då ser även dom i Strömstad att man finns. Men nåväl, som nagelbitande 640km-är-för-långt-bort-moder kan man ju alltid hoppas att nomineringen betyder mat på bordet för grabbstackarn även i förlängningen. Så jag röstar väl på grabben jag med.


Gratulerar min son! Spread the word! Låt bara inte storstadens pengahungriga mediastrålkastare blända din syn eller grumla dina ord.

Hälsningar från den ömsinta modern, iförd dagens lantisoutfit:

Kramsnö

Vilken vinter det har varit hittills!! Iskallt, vitt och underbart. Raggsockar, kakelugnsbrasa och frostfjädrar mellan förnstren. Nu tycks det vända, det har regnat och droppat och surtöat till och från under veckan. Snöntäcket blir grådaskigt och fult, folk står på näsan överallt och snart är väl alla halkskydden slutsålda. Men idag har kung Bore åter slagit med häpnad, denna gång med en alldeles fantastisk kramsnö som arsar ner från skyn.
Ett tillfälle man inte får missa.

Inga tonårsugglor kunde slita sig från datavärmen, men jag kastade mig flinande ut med i blötsörjan när jag såg genom fönstret hur Michael började rulla en stor snöboll.

Under en timme skulpterades det fram en grinig skapelse som hade en hel del på hjärtat. Så vi lät honom (och hans anhängare) komma till tals:



För nog är det kul med en nostalgisk gammaldags vinter i år igen. Och nog är det svårt att fatta att klimatförändringarna pågår medan julhandeln kanske har slagit nya rekord och medelsvensson bokar en välförtjänt flygresa till andra sidan jordklotet för femte året i rad. För här i Norden märker vi ju inte så där värst mycket av det. Men det pågår. Fråga de fattiga folken på klotet. Som råkar bo i de områden där effekterna redan är dramatiska.

Så man får göra det lilla man kan för att bidra till att vända trenden. Shoppa liiite mindre i år. Cykla till jobbet liiite mer (när snön är borta - för givetvis har jag inte vinterdäck på den). Vara liiite mer klimatsmartvaken. Tjata på nattugglorna att stänga av datorerna när de någon gång mot all förmodan inte sitter vid den.

Puss på er.

tisdag 4 januari 2011

Den orättvisa skolan

Det är titeln på en bok jag läser. Kort om innehållet i boken kan man läsa i en DNartikel från 2009.
Boken är lite jobbig att läsa, för som lärare reser jag morrig automatragg när "skolan" angrips. Det är ju så tacksamt, så vanligt, så uttjatat. Så öppet mål. Kom igen bara, skyll på "skolan"!
Skolan gör fel. Skolan borde ta sitt ansvar. Skolan borde.....

Jaha?? Vem är skolan? Är det rektorerna som numera är personligt ansvariga? (se där en möjlig anledning till att rektorer är en bristvara nuförtiden?)
Är det lärarna? Skolchefen? Skolpolitikerna? Skolverket? Eller eleverna? Ja, vem ska ta åt sig av den strida ström av kritik som alltid tycks skickas ner i knät på "skolan"?

Okej, PISAresultaten är alarmerande. Och TIMSS undersökningar visar samma dystra nedåtkurva. Men jag har alltid ifrågasatt dessa undersökningar, på det där lite surmulna oresonliga sättet. Vad mäter de egentligen? Vad efterfrågas? Skolan befinner sig ju, liksom så mycket annat, i ett s.k. paradigmskifte. Det säger sig väl självt att man inte kan mäta nya företeelser med gamla mått? Eller va?

(men jag har låtit bli att sätta mig in det. har inte hunnit. velat. orkat. vågat. eller nåt)

Författarna menar att skolan inte alls har minskade resurser som så många hojtar om, och att ojämna resultat inte alls har att göra med vare sig lärartäthet eller pengar. Istället pekar de ut bristande kontrollstrukturer, låga krav och allmän håglöshet bland de som styr i skolan som troliga orsaker till sjunkande resultat. Vidare brist på adekvat forskning och låg löneutveckling inom läraryrket. Och några orsaker till...Författarna menar dessutom att man kan göra något åt att det blivit så.

Jag har inte läst färdigt, men snart. Jag är sticksigt irriterad, och klibbigt fascinerad på samma gång. Av naturen är jag ju kritisk till allt som ifrågasätter de omständigheter jag befinner mig i. (typ: jag jobbar i skolan, jag gör mitt bästa = skolan är bra) Men just därför att jag kände mig kritisk till bokens avsändare och deras möjliga bakomliggande dunkla syften (näringslivet, men hallååå! håll er borta från sånt ni inte förstår er på...), så är jag ju tvungen att ta reda på vad de tycker. Och varför.

Och jag måste nog lite motvilligt säga att det finns en (liten liten) poäng i det jag läst hittills.

Engagerade och pålästa lärare är bättre för elevernas resultat än trötta och halvbra lärare.
Tydliga strukturer, deadlines, forskningshunger, mätbara mål och kontinuerlig utvärdering är bättre än motsatsen. Så jag läser vidare. Viker hörn och plottrar blyertsutropstecken i kanten.

Hahaha vad kul! Lärarn har vaknat efter juldvalan.



måndag 3 januari 2011

Nyårshelgens högt och lågt

Helgen bjöd på blandad kompott. I lördags rådde Stora Latardagen för min del, det är ju alltid en höjdare. Fast trots att jag erbjöds sovmorgon och alltså slapp morgonpasset i stallet, kunde jag ändå inte somna om när stalljouren smällt igen ytterdörren efter sig när de drog iväg. Det var ju skit. Så med en suck masade jag mig ner i soffan för att lida mig igenom en hel förmiddag med dåligt TV-utbud, medan stalljouren både hann hem och somna om under tiden.

Hade ju i alla fall småfåglarna utanför fönstret att titta på.

Och sedan hittade Michael en gammal retronostalgiheminspeladClintanVHS - "Thunderbolt", så den var vi ju tvungna att se. Och fast det var en helt hopplöst dålig film (tänk er dessutom: hem- och flerfalt överinspelad vhs-kvalitet á la 80tal, utstruken på 46tums plattTV), så fortsatte vi ståndaktigt att stirra på eländet. Clintan, han brukar ju leverera? Men nej, alltigenom fetuselt, både story, manus och regi. Som kronan på verket tog inspelningen slut ungefär en sekund före upplösningen. Tack. Tur att karln var snygg att se på i alla fall...


Sedan masade vi oss ut på den obligatoriska nyårspromenaden i solskenet. Det var löjligt vackert ute. Och bonusen blev Daniel som nappade på erbjudandet att hänga med, medan Lukas valde stolen framför datorn istället. Den dagen också. Att promenera med sin stora lille bror och diskutera skolan, livet och framtiden var upplivande och hoppingivande. Och välbehövligt, troligen för oss båda.

Landade sen på fika hos Siv B, och fick gosat med världens mest älskvärda katt Flisan som jag faktiskt ännu saknar massor. Hon flyttade ju från oss halvvägs i juni, och var min speciellt kära lille snutt. Hade bra lust att ta henne under jackan och smuggla med henne hem.


Kvällen var ett bottennapp. Lukas deppade ihop alldeles extra av någon anledning som inte riktigt går att beskriva, och försvann utan ett ord till någon ut i vinterkylans kvällning. Han var borta så länge att jag hann tänka, och stoppa, tanken på både polis och skallgång. Vinet och sällskapet hos Siv senare på kvällen satt snett i strupen i en hel halvtimme, tills ett förlösande sms kom hemifrån att den förlorade sonen hade återvänt. Usch för alla otäcka tankar som spökade runt i mitt huvud under de 90 minuterna han var borta....

Söndagens sol strålade underbart, men inte kom familjen igång i tid för det. Mina idéer om ett beachparty i solen med ett möjligt vinterdopp till och med, kraschade i samma stund som jag insåg att min bristande entusiasm, barnens bristande delaktighet och Michaels planer på en längre skidtur på de nyinköpta längdskidorna krockade präktigt med varandra. Ett beachparty har man inte gärna framåt tretiden, i början på januari.

Istället tog jag och Lukas en biltur till Uddevalla, för att dryfta orsakerna till hans djupdykande sinnesstämning, samt för att hämta ett och annat glömt i studentlägenheten. Smärtsamma men nödvändiga existentiella samtal blev det, som förhoppningsvis leder framåt på sikt.

Väl rullandes hemåt igen såg jag solen sjunka i takt med att jag gasade på, för jag vägrade släppa tanken på ett snöglittrande grillparty i solen. Det slutade med att hela familjen lyckades landa, någorlunda samstämda, uppe på Stöberget framåt halv fyra, för att lagom missa de sista strålarna som gömde sig bakom ett enda retsamt litet molntäcke vid horisonten. Men grill blev det, och korv, och kyckling, och varm saft, och choklad. Och alla var med, och alla var glada, och iskallt var det. Ingen uttryckte några nyårsdoppsbehov. Men utsikten var som alltid av religiösa proportioner.




Vi avrundade med bastubad hemma, och trevliga brokiga samtal runt köksbordet. Vi lyckades också hinna med att krossa och mumsa i oss ett hus.



Och tiden gick och plötsligt mindes jag att det var söndag. Dagen jag brukar och ska ringa min far och farmor(oma).

Med oma landade jag i ett ångestsamtal av stora mått, hon hade fått nog, ville få hjälp att dö, helst nu men först behövde hon bara få reda på om min pappa skulle genomgå en njuroperation i veckan. Hon skulle få prata med en doktor men på hemmet rådde kaos och ingen sådan fanns att tillgå. Hon var helt i panik och hade tappat all verklighetskontroll, inget hängde ihop. Efter dryga 30 minuter började hon sansa sig, och det gick, lite, att följa hennes tankar. Snacka om ålderskris! 99 år, 100 om 3½ månad. Hon vill inte mer, men vet inte hur hon ska släppa taget.


En halvtimme senare ett nästan lika hemskt samtal med pappa, som förlorar synen med förskräckande hastighet, som sitter mycket ensam, och som inte hade blivit uppringd av en enda levande själ under hela nyårshelgen. Han var så arg och rädd att han spottade och fräste.
Att plötsligt inte längre kunna läsa, och samtidigt ha vatten i lungorna och svårt att andas, ha ett tryck över bröstet och samtidigt känna sig helt övergiven och bortglömd, var mer än han kunde bemästra. Jag bad om ursäkt att jag hade dröjt, försökte säga att det var nonchalant av mig, men ville samtidigt skrika åt honom att det är hans eget j-a beslut att envist bo kvar i ödemarken, och att vi faktiskt har ältat det här många gånger. Envisa jäkel, som nu äntligen börjar känna ensamheten, men som vägrar erkänna eller sätta ord på den! Tänkte jag, men sa det inte. Tänk om han blir så arg att han dör i hjärtslag då....

Vilken helg! Snacka om att paradoxerna slogs med varandra om uppmärksamhet...

Men idag ringde jag pappa, vi pratade länge, och redde ut ilskan, och rädslan, och kärleken, och omsorgen, och maktlöshetskänslan. Han gentemot sin mamma, jag gentemot honom. Och vi kunde enas om att försöka vara rädda om varandra, istället för att att hugga på varandra. Kändes skönt. Min lilla pappa.....

Förresten så har jag nog PMS också. Ont i halsen och öronen, trött och sur. Och jag älskar livet. Trots, eller tack vare, paradoxerna.

Fett fint i fållan!

Tillbaka i fållan, åter på spåret, laddar i startgropen, redo för take-off.
Tömma mailbox, fylla kalendarium, fika kaffe, skissa dokumentation, förbättra IUPrutiner, forskningsläsa, finna struktur.

Börjat jobba igen! Andas rutiner, rytm och framtidslust. Wihaa!

(men först fetförsov jag mig - som en av alla stackars ajfånägare som upptäckte väckarklocksbuggen imorse)(är lite lustigt klädd idag, fick ta det som låg närmast på tre röda sekunder....)



söndag 2 januari 2011

Kan man bara få vara?

Blir så j-a provocerad av dagens morgontidning. Klämkäcka artiklar som ska få folk att "Leva sin dröm" och "Ta tag i sitt liv". Man får det nerkört i halsen lagom under nyårsångestens värsta stund. När man som mest undrar hur man ska undvika att göra alltför fel under kommande år. Eller hur man ska lyckas känna sig tillräckligt nöjd.
Överallt klingar det nya årets budskap: "Allt är möjligt", "Lita på dig själv", "Det handlar om dig". Raddan med liknande utrop i alla medier är som ett förbannat virus, klibbar sig fast i den gnagande vetskapen om att det antagligen stämmer, sprider sig, får en att känna sig dålig. Man har ju läst ett antal kilometer självhjälpsböcker, förstått att man inte kan lägga sig ner och gnälla,lägga över ansvaret på någon annan, för det kommer ingen mamma eller pappa och lyfter och tröstar. Längre. Man är ju vuxen.

Okej. Det är upp till mig. Bara jag själv kan skapa min verklighet. Eller?

Hamnar tillbaka i det där med "jag". Att allt tycks handla om "jag" hela tiden. Och vart tog "vi" vägen? Gemensamt ansvar? Empati? Hjälpas åt?


När jag sen läser artiklarna noga, hela texten, så slås jag av att de handlar om och riktar sig till människor med hög energinivå och någorlunda säkrade inkomster. Människor med driv och drömmar. Träningskort och livscoach. De vet vad de vill, och de har modet och medlen att våga. Det är sådana där människor som klarar sig med högst 6 timmars sömn per natt och har ett socialt beteende som ger pluspoäng och ryggdunk.

Det handlar alltså inte om såna som jag, som blir tyst i sällskap på fler än 4 personer, som inte vet hur man minglar, somnar runt elva på kvällen men ändå inte känner mig pigg förrän framåt lunch och bara vill prata om djupa saker. Börjar nån snacka gardinmönster, semesterparadis eller kakrecept så tappar jag koncentrationen. Jag har inga glödande egna engegemang, inget allt-överskuggande fritidsintresse, inga storslagna drömmar. Allätare och medelmåttsdriven. Jag vill läsa, skriva, umgås i liten grupp och sova. Ströva en sväng i naturen och njuta av vacker utsikt, fundera över stjärnornas avstånd och bolla filosofiska tankar. Jag vill inte vara ensam draghäst, och inte klara allt själv, vill helst inte jobba skiten ur mig. Men kan ändå vara allt det där, i samarbete med andra som jag kan lita på.

Alltså blir jag provocerad av den där nya trenden av "häpp", "hurt" och "kom igen". För jag känner mig som en sämre människa när jag läser och hör det där virus-budskapet. Lat, ointresserad och parasiterande. Och jag vill inte känna så, för jag är inte det.

Kan det inte få vara okej att bara vara? En vanlig medelmåttig medmänniska? En helt simpel halvbra individ som behöver välvilliga människor i sin närhet för att känna livsglädje och mening?

Jo, det är okej. Det måste det få vara.
Upp till kamp för "vi", "oss", och "tillsammans". Och "lagom"!

lördag 1 januari 2011

Just det här jullovet..



...berikas mitt liv av ungdomar. Rikard var hemma en hel vecka, lillebror Daniel bor här sen annandagen, Mirjas bästa Madde är här sedan i torsdags.
Det är rörigt, bullrigt, segt, uppkäftigt, stökigt, smuligt, gapigt, ouppfostrat och alldeles alldeles underbart.

Det gäller att njuta medan tid är. Snart har hela drösen flyttat hemifrån.

Med Rikard i huset är det full fart. Han klinkar på piano, gitarr och synt. Tjafsar, snattrar, skojar, retas. Till och med när han somnat i soffan kan ingen undgå hans närvaro - han snarkar rätt duktigt. Han vågar vara allvarlig, ställa jobbiga frågor och kräva ärliga svar. I samma sekund kan han lösa upp kommunikationskrampen med ett garv, en kommentar eller en ursäkt.





Med Daniel i huset blir det balans. Han skapar mening för oss alla, genom sitt lugna eftertänksamma sätt, sin samtalsglädje och sin utpräglade välvilja. Lukas blir glad, och både intensiva speldygn framför datorn som engagerade matlagningstimmar i köket blir resultatet för båda.



När Madde är här slappnar jag av. Mirja kan både vara vara sitt energiska jag, sitt sura jag, eller sitt lugna jag. Vi är tillbaka till tiden av snuttetrasor och gosedjur, samtidigt som vi är i nuets löshår och lösögonfransar. Madde har levt med oss och vi med henne sedan blöjtider, och ingen behöver förställa sig. Tjejernas vänskap har trotsat och överlevt stormiga turer, och det tycks som om deras olikheter allt efter som har blivit deras gemensamma styrka.



Lukas närvaro utmanar mig och slår mig med häpnad. Han är så mycket av mig i den åldern. Tänker för mycket, för djupt, för desillusionerat. På samma gång är han oändligt mycket mer skärpt, medveten och uppdaterad. Jag sveps med i hans tungsinne, häpnar över hans djupa klokhet, överrumplas av hans blixtsnabba humor och är livrädd inför hans ilskna cynism. Att vara i Lukas närhet utmanar mig till det yttersta. Vågar jag se ett halvfullt glas eller bara ett halvtomt? Vågar jag tro att han kan ta sig genom sin tunnel och hitta ljuset på andra sidan? På egen hand? Ja det tror jag. Han har en inre styrka jag aldrig varit i närheten av.




Mirja är drivkraften, motorn och bromsklossen på en gång. Det står aldrig still när Mirja är i närheten. Dramatiker och bitch, charmtroll och fnitterboll. Hon kan få mig att bli vansinnig och tacksam på samma gång.



Det slår mig att denna brokiga samling individer i minskande och ökande flock, är det som skapar innehållet och strukturerar ramarna för mina dagar. Under detta jullov, på helgerna, och i vardagen. Det skrämmer mig lite. Vad ska jag ägna mig åt när de lämnat boet?

Sticka? Odla perenner? Sortera fotografierna? Hmmmmm. Låter lite ångestframkallande pensionärsaktigt...

Borde troligen bygga upp något alldeles eget skoj på fritiden. Inte hänga så mycket med DEM. Satsa mer på mig själv.

Men då missar jag ju tid med dem? Nä, det får vara..... Kommer nog på något SEN.

Vad blir det nya?

Nu är det nytt. Nu ska man ladda om, hugga tag och styra rätt. Nu ska man få ordning på matvanorna, träningen och arbetstiderna. Nu ska planeras för att få tid. Nu ska tid ge plats åt skratt och vila och utmaningar och utveckling. Nu är ny tid. Nu ska levas.


Nu ska allt ske. Och klimatet, och ekonomin och bilens trasiga handtag. Boendet och middagarna. Nu ska allt bli som nytt fast allt är lika. Nu ska tonåringar styras upp, politiken bli tydlig, missunsamhet och girighet avslöjas. Nu är det dags. Att kavla upp ärmarna.

Eller inte?

Kanske hellre luta sig tillbaka, stirra kärleksfullt på sin blekfeta mage och ta en kaka till?
Säga till barnen att man älskar dem oändligt mycket.

Jo.

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...