Först kommer inget...

...och sen kommer allt på en gång. Jotack. Det går rätt bra faktiskt.

Tre sjuka avkommor. 30 nationella prov i Svenska B att rätta. 15 texthäften att korrekturläsa och pdf:a.

Som bekant (för mig i alla fall) presterar jag som bäst när det stormar som mest, kniven ligger på strupen och kaos hotar. Så jag kommer att vara extremrationell, överfunktionell och totalfokuserad under de närmaste dagarna. Och sen ska jag åter sjunka ner i min dimmiga värld av va? jasså? sen? och sa du nåt?

Mirja hostar och febrar med oförminskad styrka, tre dygn efter påbörjad Kåvepeninkur. Läge att återinkoppla vårdcentralen.

Lukas höll halsinfektionen stången under hela Dreamhack men dukade under för bacillattacken till slut. Inte helt oväntat efter fyra dygns dataspelande...

Rikard har dragit på sig Henoch-Schönleins Purpura (svullna leder och röda prickar och kan inte gå eller klä sig) och är sjukskriven rejält med ordinationen VILA och medicin. Läs hans redogörelse av läget här.

De nationella proven är en fröjd för svensklärarögat, så rättningen kommer att gå som en dans (eller så kommer jag att gråta av ångest). Jag har nu en vecka på mig att hinna göra jobbet, och började denna eftermiddag. Spontanbedömningen av samtliga texter är klar men nu börjar den betygsgrundande bedömning med egna Argusögon samt Skolverkets Bedömningsanvisningar på 69 sidor. Den är definitivt ingen fröjd för ögat - hallå - 69 sidor anvisningar??

Reagerade förutfattat surt på att en exempeltext av en elev fick betyget Vg, och kunde inte låta bli att tänka på om detta högre betyg berodde på att eleven hade menat att det var så mycket bättre att läsa en bok än att se en film. Undrar just om "juryn" hade bedömt mina elevers lika vassa argumentation på samma sätt - fastän mina elever drar slutsatsen att film definitivt är bättre än att läsa en bok. Trots att boken troligen bjuder på fler detaljer och ger läsaren själv makten att måla upp inre bilder. Det var samtliga medvetna om. Men trots det. Motivationsargument som fått mig att le extremt brett är de som menar att filmen bjuder på en social dimension man inte tycks uppleva med bokläsning:

"om jag skulle bjuda hem kompisar att läsa en bok ihop skulle dom tro jag inte var klok!"

"det spelar ingen roll om filmen slutar bra eller dåligt, eller ens vad den handlar om, historien får ju ändå ett lyckligt slut för att man hade så kul tillsammans"

"förr var det ju teater som gällde, sen kan man säga att det var böckerna som höll det vid liv och nu är det filmer som gäller"

Troligen har jag fel i min sura misstro av Skolverkets tappra och säkert kompetenta bedömningsgrupp. Men nog hade det varit mer kittlande att se en snyggt argumenterande exempeltext som "dissar" bokläsning och "hissar" filmtittande, med betyget Vg...?

Imorgon ska jag hugga tag i en hel hög intressanta texter som handlar om hur man kan skriva olika genrer. Har läst dem alla med stigande förtjusning och ska nu korrekturläsa och lufta upp, rätta till och knyckla ihop till mindre, samt pdf-format. Det ska bli helt otroligt skönt och tydligt och enkelt arbete. Kräver ingen mördaretisk övervägning, texten är ju redan skriven och ska bara hamna i tryckläge och förvandlas till snygga småhäften.

Rätt nöjd med läget med andra ord.

Men önskar förstås att barnen ska bli friska. Ska nog Googla lite mer på Hanoch-Schönleins nu....

Supersöndag

vaknade inatt klockan två och trodde igen att hunden var försvunnen och letade överallt och inte hittade jag jycken så till slut fick jag ju väcka den troliga orsaken till illdådet - var är hunden!? (vad har du gjort!?) och där gick vi sedan båda ropade ute och inne öppnade hukade tittade och till slut skammens rodnad på mina nattkinder för sömnigt kisandes fann jag den trötta slashunden på en fårskinnsfäll under köksbordet dit han flytt eftersom Missekatten har ockuperat hans korg sen några nätter tillbaka.

lyckades somna om alldeles för bra för att sedan vakna 0500 till väckarklockans fryntliga klippetitrumpurrande ljud (timba heter signalen) och upp jag studsade för ett Sant Kall stod för näsan att ta tag i (att hämta ynglingar från Dreamhack och undvika snökaos!) och bilen väntade tålmodigt i garaget och jag fyllde termosar med kaffe varm saft och stora matsäcken med dubbelmackor och äpplen och dessutom la jag tre yllefiltar samt en extra uppsättning vantar och mössor i bilen. och - skidbyxor! ska man långt med bil i karga vintertider bör man vara beredd på allt. det har min far lärt mig, så på hans inrådan tog jag expeditionen på största allvar. jag struntade dock i spade och fotogenlampa, för det hittade jag inte eller så orkade jag inte riktigt leta så noga. men en hink att fylla med sand från till ändamålet utställda gröna plastlådor kom med i bagaget för jag tänkte som så att eventuella medoffer i eventuella bilköer i eventuella isiga uppförsbackar säkerligen skulle ha planerat bättre än jag och således vara stolta ägare till nyinförskaffade snöskyfflar man skulle kunna låna...

på den tiden det begav sig (= när pappa ännu körde bil) hade pappa alltid med sig allt man kan tänkas behöva i bilen i vintertider, från konservburkar till verktygslåda, från fotogenkök till chokladkakor. man ska inte underskatta allvaret i att fastna i en snödriva medan vinden blåser 25 minusgrader utanför plåtväggarna...

så äntrade jag vägarna som en sann utforskare, fattades bara cowboyhatten och en stillsam sång men radion balanserade upp den biten. rullade ofattbart enkelt till målet, inga uppseendeväckande avbrott, endast en älgfamilj i brynet som klarat sig från jakten. jag behövde använda varken extramössan eller hinken alls. Jönköping väntade på mig och inget gick feloch bilen var varm och skön och snäll ja till och med en hyfsat nära parkeringsplats kunde jag hitta att ta emot gossar och datorer på.

Se här den nästan tömda sovhallen på Dreamhack, där enstaka attiraljer och individer ligger kvar ännu i väntan på bortforsling....

storleendes vandrade jag runt i nördarnas mecka - en sann glädje en fröjd för ögat alla dessa individer som ägnat fyra dygn nonstop åt skärmdyrkan och där gick de nu och släpade på sina stolar, hightechburkar och kuddmadrasser med gråa ansikten röda ögon och vidunderligt tillfredsställda flin.

...och se här vilka obekväma stolar våra hjältar pinat sina sätesmuskler på i flera dygn!

på hemväg igen fick jag samtala med sonen och lillebrodern i ungefär en kvart och sedan tog den ultimata upplevelsen ut sin rätt och de störde mig inte mer under resten av resan.

lika snabbt som dit rullade bilen hemåt medan snön började yra runt oroväckande envetet och trafiken fyllde på sig. måste ändå säga att bilisterna imponerar stort genom sitt tålmodiga och kloka sätt att hantera väderlek och väglag på, för jag såg på dessa 8 timmars körande bara tre ubersnabba knäppomkörningar och gissa vilket land de kom från ja givetvis Norway för där har de ingen som helst respekt för snöhalka eftersom de a) är jättevana vid snö, b) har fyrhjulsdrift och feta bilar som klarar en krock, c) tycker svenska vägar är otroligt inbjudande breda och som gjorda att köra snabbt på. men som sagt bortsett från dessa tokstollar uppförde sig alla extremt vuxet genom att hålla bra avstånd och anpassa hastigheten till omständigheterna.

DETTA anser jag vara ett föredömligt avstånd med rådande väglag :)

...och se här Lukas och Daniels lilla pörte i Uddevalla - precis som en äkta fjällstuga!

jag släppte av gossarna i Uddevalla där snön hängde tungt ner från takåsarna och stormen tilltog, hann hem lagom tills vädret började dumma sig ordentligt där nere, kändes rätt bra faktiskt. det började yra lite snö runt husknuten här hemma just när jag stängde dörren om mig.

och för att göra en lång historia kort för nu är snart maten klar så var jag så speedad och är väl ännu misstänker jag att jag stressade igång dotter och man med att peppa för en trevlig ridtur i ridhuset så det var bara att hämta transport lasta hästar dra iväg till ridklubben och rida ett rejält pass och det roliga var att kroppen mindes exakt hur man rejälrider en timme fast jag lär ju troligen inte kunna resa mig ur sängen imorgon. men förhoppningsvis blev Mirja glad att gulleplutten blev genomriden trots att hon själv inte orkar lyfta en grep utan att få en hostattack.

förutom mat blir det lussebullar.

och imorgon är det måndag igen.

häpp, det ska bli kul!

Lördag och kallt

Idag är det en sån där dag igen.

Ställtidsdag, göra-inget-dag, tänka-djupa-tankar-dag.

Började med en orolig vakning runt 6-snåret - Cesarhunden låg varken bredvid eller på sängen...var var han då? Somnade om men vaknade med samma tanke igen en timme senare. Försökte tänka att han nog låg skönt nere i soffan. Fast han brukar ju aldrig göra det. Han brukar ju komma upp nån gång på natten. Tänk om. Tänk om vi glömt honom i bilen? Utanför dörren? I stallet? I källaren? Tänk?

Ja sen var det ju kört. Lika bra att ta tanketjuren vid hornen och ta reda på fakta. Vilket visade sig vara att jag hade haft rätt. Bortglömd hund hittades, dock inte i ute kylan tack och lov, utan i gästrummet, bakom stängd dörr. I ren frustration hade han både bajsat och kissat där inne. Varför kan ha inte skälla istället?

Pälsade på mig som inför en polarexpedition och drog till stallet. Släppte ut pållar. Pysslade runt en bra stund och hungrade sen hem till frukosten - en stor kopp te.

Michael skulle utmana ödet och sticka ut på långfärdskridskor. Nej tack, sa jag. Anade att Mirja nog inte skulle vara helt pigg idag heller. Och visst, hon kom ner, knattrade intensivt på tangentbordet ett tag, la sig på golvet och gnällde och somnade som en stock. Sov i fyra timmar.

Minns inte vad jag själv gjorde under den tiden... Pillade, drack kaffe, läste, strosade omkring och slösurfade. Antagligen något ditåt. Sen vaknade Mirja och sa att hon var pigg. Haha. Men vi for till stallet och håvade in hästarna från tundran och gav oss ut på en polarexpedition. I tio minuter. Sen vände vi. Vinden var obegripligt elak. Om det åtminstone hade legat ett tjockt fluffigt snötäcke. Men nu var allting vasst, fult, elakt och märgkallt.

Hämta vatten och hö fick jag göra själv, dottern vinglade glansögat ut och satte sig i bilen att vänta. Väl hemma igen strandade hon genast i soffan och blev kvar där i tre timmar.

Visserligen lugnt och skönt i huset men jag blir en smula orolig. Hoppas penicillinet som hon fick av doktorn igår biter snart. När husets mest energiska person är så här matt är allt i obalans...

Katterna håller sig krampaktigt inomhus. Klokt. Lägger på en klabbe till i kakelugnen, som värmer bra... Tror sen jag hasar mig bort till soffan. Tittar på slö-tv lite. Ställtid, hela dygnet....

Fredagsmys. Typ.

Fattar inte vad tiden går. Den här lilla fluffbollen kan jag fortfarande känna avtrycket av i min hand. Men det var i februari han såg ut så här. Då hette han Baloo. Numera heter han Simba och är gigantisk. Äter sin familj ur huset typ. Är nu om möjligt ännu mer älskad än då.

Var just iväg till stallet igen (göra min plikt) (tralala) en sväng. Det var löjligt kallt men fyrfotingarna såg ut att må prima. Nu mumsar de hö i stora lass. Mirja sover i soffan. Snart ska vi titta vidare på filmen En pojke i randig pyamas. Våra katter klistrar sig intill elementen. Kakelugnen i köket sköter sig bra. Jag har beställt en tågbiljett åt Rikard så han kommer hem till jul. Lukas nördar loss ihop med Daniel på Dreamhack i Jönköping.

Jag vill basta men det får vänta till imorgon.

Idag var en social och bra dag, inbjuden på helgglögg, skolminglat med trevliga Strömstadbor en sväng för att planera framtida samarbeten, bubblat med en litteraturintresserad ungerska och ett antal hyfsat förnöjsamma kollegor uppe på det... Men jag hann inte med datorjobbet jag hade tänkt mig. Så får det vara ibland.

På bussen i morse hade jag en hel massa bra bloggtextidéer. Undrar just vart de tagit vägen. Undrar just om På spåretskvalet på tv´n påverkar min skrivarförmåga. Troligen är det så.

Ridå.

Iskallt men helvarmt

Mirja sjuk idag med. Host och ynk och feber. Kvider i luren att hon är hos hästarna men inte orkar rida trots allt. Stackars.

Så man fick ställa upp, rycka ut. Ställa om sin hjärna, och istället för att krascha i soffan med en välförtjänt kopp te efter jobbet, klä om, och till och på, för att se vintern i kallögat och bege sig ut i kolsvarta skogsmörkret på en sprillig häst. Pannlampa på hjälmen och hunden prasslandes runt hovarna på Julia som tyckte varje liten kvist var livsfarlig. Det var kul. Jag hade tretton lager på mig, minst. Jag sjöng lite, och klappade och pratade och hojtade, på Cesar mest. Lät pållen finna bästa spåret över knaggligaste marken.

Svårt att begripa varför det är så svårt att ge sig ut på sånt här oftare. Det är ju så kul! Älskar att vara med djuren, trots iskyla, mörker och hunger.

Belöningen hemma sen var trevligt sällskap av Catharina och Mirja i TVsoffan. Vi tittade på Bounce. Grymt bra. Men Mirja somnade igen.

Michael var modigast idag och gav sig rakt ut i snökaoset runt Vättern. Eller var han dummast, jag vet inte. Men jag vet att Lukas och Daniel är jätteglada att han gjorde det, för nu sitter de på Dreamhack i Jönköping och njuter i dagarna fyra....

Nu dricker vi te. Och pratar väder.

Tåg

Fast i Munkedal. Bohuståget, Västtrafik. Hej och hå. Muntra kommentarer bland ungdomar som ännu en gång missar första lektionen på dagen. Tänk om det är Västtrafiks fel att studieresultaten försämras? En liten trött morgontanke bara.

Fotarbete

Hojhoj så var det söndag igen, shit vad tiden fladdrar fram.

Just nu sitter Mirja med fötterna i ett fotbad av annorlunda karaktär. Vi brygger fotbuljong i stora järngrytan. Vad ska man göra när alla plastbaljor är spårlöst borta??

Så kan det gå när man aldrig ids köpa sig en ny diskbalja när den gamla försvunnit i flytten eller spruckit eller använts som oljetråg eller vittrat bort på annat sätt....

Hon fryser och darrar, flickebarnet. Onsdagens storgräl mellan oss var inget annat än hennes annalkande influensa vs mammas pms. Hon har legat med feber i flera dagar men var tillräckligt pigg för en skogsskritt med pållarna igår, och en sväng till ridhuset idag.

Men nu fryser hon igen och då ska man ha fotbad. Som farmor sa.

Julia tycks trivas bra med sina nya fina joggingskor. Hon tittade inte ens på dem när vi prövade dem igår, klampade på i skogsbackarna utan att fundera. Nu bara hoppas jag på att det håller i sig, och att hon kan bli riden "som vanligt".
I ridhuset var det inga problem skolöst, och löser vi ömfotstassandet på grusvägarna på det här sättet med joggingskor är jag mer än nöjd. Gallorna (svullna ben) har minskat rejält redan, förhoppningsvis ett tecken på att blodcirkulationen kommit igång bra i hovarna... Nu bara avvakta och se om hon börjar bli medveten om var hon har sina fötter också...!

Det är söndag idag. På söndagar ringer jag alltid min farmor i Holland, min "oma". Och sen några veckor tillbaka också min pappa. Men idag lyfter jag ingen lur, trots att det är söndag. Idag är jag helst stum, ordlös. Vissa dagar känns orden som främmande grötklumpar i munnen, som sega köttslamsor - blir bara äckligare och mer främmande ju mer man försöker tugga. Och det är tillräckligt besvärligt när man pratar med personer i ens närhet (orden famlar fel, blir tokiga, jag säger till exempel: borda duket nu Mirja! eller: kan nån ta gafsmangeln och storfrumpa?) (det är som om jag får tillfällig afasi, hjärnan vet exakt vad jag menar men skickar ut fel ljud till rätt stavelser) (eller så öppnar sig munnen, men det kommer inget) Personer nära mig ser ju ändå mitt kroppsspråk - jag försöker kompensera rappakaljan som strömmar ut från ansiktet med gester och miner som förhoppningsvis leder åhörarna i rätt tolkningsriktning.

Men per telefon blir det bara som att försöka spola ner kattsand i toan. Slemmigt och segt och tvärstopp. Jag får göra ett nytt försök imorgon.

Nu ska jag se om min säng är lika skön i natt som den var förra natten. Jösses vad jag sover. Och ändå räcker det inte!

Fotfästet? Hallå!

En skitdag igen. Börjar allvarligt fundera över när och vart det gick fel... Var det när jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv? När jag inte orkade vara sjukskriven längre? När jag började kravla mig upp i samhällsekorrhjulet? Utbildade mig, skaffade mig ett jobb, ville utvecklas i mitt jobb?

Så duktig så duktig, klarar allt, vidare vidare i livets snurr, och utbildningen och jobbet och flytten och skilsmässan som inte blev en skilsmässa, och flytten igen, och satsa på nytt, och jobbet och nya jobbet, och ansvaret, och mamma, och pappa, och tiden till barnen som aldrig räcker till, och bära ansvaret och vilja ta ansvaret, och inte ha ansvaret, och glad att slippa ansvaret fast ändå ha det och sopa smulorna, planera matsäck, helgen, tävlingen, födelsedagen, annonseringen, maten, (och reflektera)(utvärdera)(göra rätt, ta smällen, lära om, göra om). Hänga tvätten och pussa barnen, glömma kissa hunden och...


Idag har jag och Mirja grälat oss gråtiga, lika övertrötta båda två, lika förtvivlade, och känslan av att aldrig aldrig räcka till. Inga fler motgångar nu tack. Inga fler ifrågasättanden, inga fler tveksamheter, inga fler stora beslut.

Bilden tagen på Greby gravfält Allhelgonanatten.

Två stapplande hästar på en enda dag, uppe på allt annat som skvalpar runt under ytan av krackelerande leenden, var bara för mycket. Julia ömmar. Och Esmis haltar. Visserligen var det nog bara stenar i hennes hålväggar som jag glömt rensa på två veckor. Men ändå. Ännu en sak jag borde gjort, borde kommit ihåg.

Sitter nu i köket, stinker tjära från fingrarna, var bara tvungen att smeta in svart jävulskap tillsammans med bomullsvadden i varje hålvägg på hov-eländena. Hoppas rötan, bakterierna, sporerna eller vilken fan och hans moster som än gröper ur hennes hovar dör en plågsam död.

Mirja har kraschlandat i TVsoffan. Det värker i mitt hjärta.

Fan.
Jag kan inte jobba så här mycket.
Vilken idiot hittade på 40-timmars arbetsvecka?

(PS jag har (p)ms) (Ge mig två dagar så är jag definitivt på banan igen)(Jag tar mig bara rätten att spy ut min förtvivlan över livets motgångar) (Rätt skönt faktiskt)

Ömfotad. Helhjärtad.

Julia fick ta av sig skorna i söndags. Mest för att jag är en inbiten naturlig djurägare som helst vill att djuren lever så nära sitt naturliga tillstånd som möjligt.

Det var därför våra påfåglar strosade runt i flock på banvallen så SJ ringde till oss och bad oss att genast ta undan fåglarna för tåget kunde inte köra fram till perrongen. Och därför som grannarna Eva och Kent suckande ringde och bad oss hämta hem kaninen från deras rabatt för femtielfte gången. Så var det på den gamla goda tiden på landet. Vi hade helt enkelt inte hjärta att låsa in djur bakom galler. Hästarna hade också fått gå lösa om bara betet hade räckt. (ibland smet de ut på bondens fält och ställde sig och åt havre eller gräs. Då brukade vi blunda en timme eller två, innan vi släpade tillbaka dem till tråkiga hagen igen)

Istället slapp dom skor. Hästar utan skor är naturliga hästar som håller sig friska länge (just Affi och Duhle blev 34 resp 37 år). Fast de var lite försiktiga i stegen på knöliga och steniga vägar...

Nu var det dags alltså, och lilla finlemmade känsliga sportiga ponnyn Pretty Woman fick av sig stålskorna och lyfte hovarna extra högt i ren förvåning när hon gick ut i hagen sen.

Alla glada. Ridningen dagen efter i ridhuset gick också över förväntan bra. Visserligen lätt ridning, men ändå. Vi hade väntat oss stapplande steg, men hon gick så smidigt och fint.

Idag var det annat. Dottern ringde och grät och skällde. Hon var blockhalt och vägrade gå! Vi MÅSTE sätta på skorna NU! Det GÅR inte! Julia blir GALEN om hon inte blir riden!

Jag satt i en rödblinkande korsning i Uddevalla med tusen bilar omkring mig, och var inte upplagd att diskutera hästskoning alls. Men jag svängde in till stallet på vägen hemåt, och kunde lättat konstatera att Julia kunde gå. Och levde. Och såg helt nöjd ut.

Nu är ett par boots beställda. Joggingskor till sportponnyn. Vi får hoppas detta löser alla konflikter och alla problem. Jag lär få ett litet h-e om ridningen inte fungerar inom en vecka.

Min dotter är inte så övertygad om det förträffliga med barfotahästar. Än.

Jag tror stenhårt på det. Helhjärtat. Men kanske behövs det mer tid för anpassningen än vad Mirja är beredd att ge. Hon har värsta träningsschemat spikat för hela vintern. Vårens tävlingsperiod ska ge rosetter i LA (hoppbana med höjden 100 cm) är planen. Ambitiös är hon så man blir riktigt imponerad! Och kanske är det så att vi får hitta en balans mellan våra övertygelser, behov och strävansmål. Kanske är tiden förbi då mamma Alltid Vet Mest och Bäst.

Vi får se :)

Sensallad

Ätit en sallad. Det blev sent. Idag igen. Allt är sent. Eller för sent. Alva fyller år och hon blev grattad av oss först nu klockan tio på kvällen. Med ett ynka telefonsamtal och inte med ett gosigt paket i brevlådan.
Jag förstår inte alls varför det är så här. Varför hinner jag inte?
Varför är timmarna så korta eller varför är jag så långsam eller varför måste jag hinna så mycket?
Deadline. Fy ett sådant vedervärdigt ord.
Särskilt i pluralis.
Mamma är bortrest. Igen. Mammas papegoja får klara sig utan mitt sällskap idag.
Natti.

Kvinna. Jag. Vi?

De senaste veckorna har varit tunga. Låga, klistriga, dystertänkande och kraschlandande. Varje höst, varje år kommer det. Tvivel, ångest och rädsla. Otillräcklighet och oförmåga. Jag vet det, jag vet det. Ändå är det lika jäveljobbigt varje gång. Varför hösten? Varför flera veckor? Räcker det inte med ständig PMS, empatisk överkänslighet som slår över i avskärmning och allmän velighet och känslan av att alltid vara för lättpåverkad?

Och så gör jag det igen - försöker skylla ifrån mig på omständigheter. Som genom alla år. Det är stressen, det är flytten, det är mycket nu. Det är gröt-i-hjärnan-amningen, det är relationen eller avsaknaden av den. Det är dåliga ekonomin. Det är mamma! Som är helt tokig! Pappa! Som är så j-a enveten! Det är barnen som kom för tätt eller för sällan, eller kom hem för sent. För att de säkert har bokstavskombinationer hela högen. Eller borde haft! Det kan alltid vara hans barn också. Eller dom jag miste, och dom jag aborterade. Det är ansvaret som är för stort och ansvaret jag inte fick och ansvaret jag tar som ingen ger mig kred för. Och det är insikten om allt jag borde gjort men aldrig gjorde. Allt jag gör som jag borde låtit bli!

Ridå.

Blir det då.

Sen vaknar jag till liv igen. Det är över, tills vidare, tills nästa svacka. Jag andas på nytt, skrattar på nytt och hugger tag i livet igen.

Jag älskar verkligen att bli äldre (men jag hatar det också - fy för att känna kroppen sladdra till sig och bli långsam i skallen...min fåfänga lider stora kval) för jag lär känna mig. Jag vet numera vem jag är, vilka sidor som visar sig, vad de betyder och ger. Vad jag förmår och bör undvika. Att svackorna kommer och går.

Herpesblåsor på läppen, tonåringar på dass när man vill vara ifred. Varför samlas vi alltid på toa???

Detta är nämligen fördelarna med att leva i egoismens och narcissismens tidevarv. Man blir expert på att vara sitt jag - med tiden. Man uppmanas ju dagligen av sin omvärld genom medier och trender att stå upp för sig själv, satsa på sig själv, ta ansvar för sig själv. Om man inte mår bra själv kan man inte vara bra för någon annan! Hör man. Man går in för det. Läser självhjälpsböcker, går i terapi, lyssnar på kroppen och tar för sig. För man är värd det! Tar sig själv på allvar (för stort?) unnar sig själv (för mycket?) och lyssnar inåt (...men när det ekar tomt då?).

Sen när svackorna kommer är man skamsen, uppgiven. Fan också, misslyckad igen. Och jag som satsar så på mig själv..... Varför kan jag inte vara lyckad??

Jag satt på bussen och log imorse. Plötsligt bara älskade jag livet, människornas ofullkomlighet och mig själv. Ja men herregud, här går vi och grottar in oss i oss själva, och visserligen blir vi experter på oss själva, men bara för att i slutändan förstå att vi inte är någonting utan varandra. Blickar, ord, minnen, drömmar - allt innefattar andra människors gillanden eller reaktioner. Vi uppstår i varandras ögon. Jag är ingenting utan andras välvilliga blick. Andra är beroende av hur jag bemöter dem. Med misstro eller tillförsikt.

Mormor hade rätt. Vi måste älska varandra. Alla! Nu! Annars är vi förlorade.

Vi knasar oss. Tillsamans. Man kan inte knasa sig ensam med samma behållning. Alls.

Tänk om ordet "jag" försvann? Om vi bara kunde säga "vi"? Vad skulle hända då?

Skynda!!!!

Lukas och Lova speglar sig. Hillevimamman säkrar upplevelsen för Lovaly.

Härligt förlorad

Realitylinsen har ändrat skärpeinställning. Så här års brukar jag uppleva mig vara i fållan, trygg, lite lagom halvdeppig beroende på minskat dagsljus, men ändå ganska tillfreds. BH och sminkansikte. Knatar på i harnesken. Nu skevar något. Allt är sig likt men min uppfattning är ny.

Fläckvis vispar jag inte runt mer. Jag fäktar inte. Fläcken breder ut sig. Jag städar inte den här helgen heller, skrev jag på Facebook. Omsorgsfullt föser jag bort smulorna och hundhåren från soffbordet, innan jag lägger min macka och morgontidningen där. Försjunker en stund mentalt i soffans smutsgråblåpälsinklädda yta. Egentligen vill jag ha en annan soffa. Men jag ids inte anstränga mig. Dessutom sitter man bra i de här. Och det gör inte så mycket om någon spiller.

Kroniskt gäspig är jag. Och okej, då är jag väl det. Hallå det är november. För vems skull måste jag upprätthålla sommarens fräscha glans, pigga framtoning? Det tar faktiskt energi att arbeta heltid i mörker och stundom regnrusk. Jag har inte tid och inte lust att flänga runt och raka benen eller vara social och passande. Mjukisbyxor och pulverkaffe bland dammtussarna är helt okej. Försjunka i det tända ljusets låga och drömma högt en stund. Vill jag. Läsa en dikt. Tänka inget.

Också helt okej att rida i samma mjukisbyxor och skinnjacka i ridhuset idag. Såg troligen ganska sunkigt ut, men det var ju inte planerat direkt. Mirja ville ha med sig båda ögonstenar till ridhuset idag, så man passade väl på att känna lite på ridlivet. Det kändes bra, att lunka fram lite medan dottern tränade galoppombyten och finslipade detaljer.

Satt sen på Tjurepannan och var tyst och stirrade idag också. Mirja var med, hon gjorde samma. Extra mycket grädde i chokladtermosen. Flams och trams i solnedgången och mina stelfrusna läppar som snubblade fel och sa fittgroda istället för titta här och fasiken. Dumma skor och vingliga ben och smärtsamt vacker solnedgångsröd granithäll. Tidlöst evigt vågskvalp och vi är små flugskitar på jordeskorpan.

Det ligger en oändlig tillfredställelse i det operfekta. Det halvfula, halvfärdiga. Jag har chokladfläckar på byxbenen och inte förberett morgondagen. Korrekturläser inte den här texten och låter tankefragmenten flyta loss. Min tavla lever.

Tiden står still

"Jag har provgått vägen, det går fint att ta sig in", sa min pappa i telefon igåreftermiddag när han ringde för att förvissa sig om att vi verkligen kom, att det inte hade kommit något i vägen. Pappas väg är 100 meter gräs, gammalt tegelkross och lera. Åkern intill ligger ca 3 dm högre, och varje år hamnar ett nytt fint leråkerslager på pappas väg, som inte är pappas väg utan markägarens, pappa har bara cervitut. I alla år sedan 1979 har pappa gått med spade och skottkärra och grävt små avrinningsdiken och fyllt igen hål med trasiga tegelpannor. I alla år behöver släkt och vänner få en farbarhetsrapport innan man kör in på hans väg; många är de stackare som fastnat i leriga djupslukarhål.

Vi blev bjudna på trerätters - först en utsökt klar kycklingsoppa, som faktiskt smakade barndom för min del, exakt likadant som den min farmor serverade ur konservburken Knorr Kippesoep. Sedan panerad stekt torskfilé med finriven morot på salladsbädd och hemrörd cremefraicheörtsås och fina färskpotatisar från trädgårdslandet (sen säsong...). Efterrätten var en enkel men utsökt gammaldags gräddvaniljglass överöst med hett kaffe. Vin och vatten till. Det smakade gudomligt.

Och vår lilla hund Cesar satt under bordet och lekte stenstodshund, för att inte skrämma pappas nya kattungar som aldrig sett en hund förut. Cesar är klok och en mästare på kattspråket - han vet precis hur han ska bete sig så att katterna vågar sig fram utan att han riskerar få ett öga urrivet...

Varje gång jag är hos pappa så känns det som om tiden stått stilla. Jag blir åter den där lilla långbenta tolvåringen som otåligt satt fast på landsbygden, stirrandes ut genom köksfönstret på allt det lockande okända som troligen fanns någonstans där bakom bergsknallen. Fönstret är likadant, alla små detaljer i köket med, från minsta flugbajs till kokböckerna i hyllan. Möjligen har de senare gulnat något. Apelsinpressen härstammar från en billighetsaffär i Holland, troligen inköpt någon gång på mitten av sjuttiotalet. Den fungerar ännu, trots att den tagit en luftfärd i riktning mot min mammas huvud, men landat halvvägs på golvet vid ett av de mer ilskna tillfällen mina föräldrar genomlevde under åttiotalet.

Så där satt vi i pappas kök, njöt av tystnaden och alla spinnande små katter som försökte sno godbitar under händerna på oss. För ett halvår sen hade jag nytt hopp på en rimlig storlek på pappas kattfamilj, men sedan en av honorna lyckats föda en ny kull i smyg i lagården, har flocken av gullegrisar vuxit igen, till nånstans mellan 5 och 10 stycken, beroende på dagsform och hunger.

Det är ändå skönt att den där kattfamiljen finns. Hans mänskliga familj ser han alltför sällan. Vilket ju mest beror på att han envetet vägrar flytta till mer bebodda eller farbara trakter....

Och avslutningsvis presenterar jag Rasmus. Eller Amanda. Det beror på vilket kön det är på gojan, som flyttade in till min mammas rökiga rum förre veckan på Rasmus/Amandadagen, men det kanske vi aldrig får reda på.

Gojan visslar, gnisslar, hamrar, knarrar, säger jacko och miau. Jag hoppas den gillar rök och messiasmusik.