Sprickor

Gräl idag. Gräl om hästtäcken, ansvar, pengar, prioriteringar och vet hut.
Kraftfulla lättsårade eller kränkta individer på kollisionskurs. Unga viljor och äldre maktspråk.
Det knakar och spricker och förflyttar sig. Positionerna. Vem bestämmer vad? Med vilka medel?
Vem upplever sig dra kortaste strået? Vem drar kortaste strået?

Utan tvekan den som känner sig mest kränkt. För denne är mest i försvar, och när man är i försvar finns inga lösningar i sikte.

Inte lätt sparka sig loss från föräldrarna. Inte lätt sparka sig loss från någon alls. När man ohjälpligen ingår i en gemenskapsflock och inte klarar sig utan varandra.

Inte lätt när telningarna växer och tar för sig. Kritiserar och kräver. Utmanar ens svagaste punkter.
Inte lätt, inte för någon alls. Man blir inblandad, man vill inte bli inblandad, men man måste uttrycka sin åsikt, resonera sin tanke, annars är man felfegdum. Dessutom är man rent existentiellt inblandad just bara genom att existera. Man ingår i flocken, man påverkar flocken genom tanke, attityd och handling och är därmed medskapande till allt som sker.

Jag tycker det är hemskt med gräl. Riktigt hemskt. Aldrig förstått vitsen med att skrika ut sin ilska, som argaste vargen. När man kan prata giraffspråket istället. Jag tänker och känner så här. Och du då? Och hur går vi då vidare för att hitta en gemensam handlingsplan som leder framåt?

Men så långt har inte den här flocken kommit. Det finns en varg, en struts, en myra och en sömngångare i vår flock. Vi byter skepnad regelbundet och talar helt olika språk.

Själv tränar jag på giraffspråket. Det går sådär. Det är visst inget smittsamt språk....

Igen. Våren.

Vår. Igen. Ja, alltså för 45e gången. Och de senaste minst 20-25 gångerna har det varit samma rastlöshet. Samma paralyserande trötthet. Samma nerv. Våren är min västa tid. Värst och bäst.

Älskar livet som mest. Trött som värst. Kan bara låta det ske, låta livskrafterna rusa genom själen, genom kroppen, låta den släpa sig med mig, fram över stock och sten, genom vardag och klocktimmar. Bli dödstrött, av endast och alena just den där krävande kraftkänslan. Livskraften.

Vet fortfarande inte riktigt var jag ska göra av den. Men mår inte dåligt över det. Får inte dåligt samvete. Längre. Njuter hellre...
Naturen är min räddningsplattform. Mitt växthus. Varje litet blad, frö, spirande tuva. Varje kvillrande fågel, doftande regnsky. Jag vibrerar, hänförs. En stund om dagen där räcker. Klarar allt sen. Jäkt, tjafs, osäkerhet, motgångar. Trots att jag sover som en överarbetad skogshuggare, 9-10 timmar varje natt, och är trött ändå. Våren. Den svenska våren, lika häpet överväldigande varje år.

Länge leve livet. Länge leve våren. Och min oändliga lycka - att jag får uppleva det.

Läskigt lyckligt slut

Vi hade lite tur idag, jag och Kellie. Tur att hon är som hon är. Tur att vi bor i en liten byhåla. Tur att jag inte var så här korkad för en vecka sen.

Kom hem från jobbet vid fem. Kellie hade haft sällskap med flera familjemedlemmar men blev ändå extra glad att se mig. Vi kramades i soffan en stund och gav oss sen ut på promenad. Sedan två dygn följer hon glatt med till hallen för att ta på kopplet. Hon har tydligen fattat att promenad är kul. Så vi gick, glada i hågen. Bort till stranden, leka, busa, rusa. Glad och följsam Kellie. På tillbakavägen kom jag på att smöret var slut. Icaparkeringen ekade tom. Skulle jag testa? Jag band Kellie bakom en utbyggnad. Helt lugnt ställe. Inga som passerar där. Inte en kotte som syntes. Jag sa duktig Kellie, vänta. Smög runt hörnet och smygtittade. Återvände, berömde. En gång till. Och en gång till. Hon såg helt lugn ut. Sen en tjurrusning in i affären. Liten affär, ska sägas. Smör, mjölk. Hundgodis. Snabbt ut.

Borta. Bara ett avgnagt koppel kvar.
Har hunden rakblad till tänder??
Ropade högt. Visslade. Började gå hemåt ( hon borde kunna hitta hem, kända kvarter nu, bara 200 meter hem).
Ringde hem till Mirja, kanske hon kommit hem, inget svar.
Ropade, visslade, igen. Ropade. Och så vips, kom hon, liten och ålande, fram från under en buske vid villan på andra sidan. Hon hade gömt sig där. Och kom när jag ropade :):)!! Tydligen litar hon på mig, nu så här efter två veckor hos oss.
Glad Kellie, glad matte. Kramkalas på asfalten.
Dum matte.
Jösses.
Kommer träna det där med att vänta medan matte handlar med familjemedlems hjälp i fortsättningen.
Och inse att total trygghet inte byggs på bara två veckors tid.

Somna kanske?

Trött. Jäääättetrött. Mirja tävlar, mamman är urlakad. Trött så jag slocknade i soffan. Har nu dragit mig ut genom den blåsiga naturen för att kvällsrasta Kellie. Har sen dragit mig uppför trappan för att däcka på nytt.
Men nu är Kellie pigg. Överpigg.

Alla mattor hopkorvade. Katten blänger svartilsket. Hopp och skutt med leksaken. Tuggar på mattan också. Morrar. Springer runt. Har skitkul. Yeah.

Dags för mig att släcka. Och morra. Sov!

(Jepp! Funkade. Ligger nu i korgen. Djup suck)(Får skynda mig att somna innan hon ändrar sig)

För kort lördag

vaknade tidigt så klart jag gör det gör jag alltid nuförtiden när livsrytmen är så stabil och den inbyggda klockan klockrent träffsäker pling halv sju upp och hoppa men jag somnade om tack och lov med en hund vid min sida och sen var det dags två timmar senare en frukost en kopp te en tidning och morgonsur var jag åh så skönt att få vara sur alldeles i lugn och ro och sen kom mirja hem från morgonstallspysslet och det kavlades ärmar för snart skulle vi iväg och michael skulle få ha hand om kellie alldeles själv och vips en kopp kaffe senare bar det iväg med nya transporten och hämta hästen vid stallet och tidsbrist och jäkt men vi kom i tid till ridklubben och mirja red sin dressyrträning. det var bra ja riktigt bra en riktigt kick.

sen var det just det ja höet är slut och var ska vi hämta och ambivalent och ringa lite och hem igen och lasta ur hästen och ringa igen och blodsockerfall och äta en stående macka och bestämma tid att hämta hö lite senare lika bra det för under tiden kunde jag pilla lite med nya transporten jojo undersöka hmhm pilleripill smörj och koll och vips hade jag vridit av en rostig bult och vips hade det gått två timmar till men höet skulle hämtas och pengar tas ut och medan allt detta pågick hann mirja gå med kellie som badade och badade och sen fick träffa hundkompisen max som vi passar denna eftermiddag och kväll och oj vad hon skällde men viftade också på svansen efter vart.

iväg och hämta hö och prata lite och hem igen och äta och sen skulle vi göra stallet för kvällen och lasta transporten inför tävlingen imorgon men michael skulle ha bilen för att åka iväg och se på musikal så vi fick hitta andra lösningar vilket innebar att michael fick lämna transporten och höet som låg kvar i bilen vid stallet på vägen och anders raceade oss dit en timme senare i sin superduper skumpiggrusvägsoanpassade audipärla. och då var klockan sju.

och vi mockade och städade och smörjde (träns och sadel) och höade och förberedde och släppte in hästar och nu var allt klart för imorgon och tut där var anders igen för att hämta oss för nu var det bråttom till hockeyn och svisch kom vi hem till glada hundarna i köket och chipsen och tvn men så kom jag på att göra matsäcken inför imorgon redan nu och plocka fram alla pärmar benskydd plånbok kaffemuggar och övriga smådetaljer som vi garanterat annars glömmer runt halv sex imorgon.

och nu är dagen snart slut och jag är så genomtrött och borde gå en promenad med hundarna men tack och lov är trädgården stor och jag ville bara få ur mig att den här dagen var alldeles alldeles för kort.

och imorgon vaknar jag halv fem för jag är rädd att försova mig fast jag behöver inte vakna förrän halv sex och vid halv nio är vi på tjörn och där ska det tävlas hoppning minsann. och det kommer bli en underbart rolig dag och kellie kommer upptäcka ännu en liten smula till att michael inte är fullkomligt så otäck som hon tror. bara nästan.

Äntligen fredag

Någon borde avskaffa maj månad. Den är inte klok, någonstans. Förstår inte hur tusan det går till, men för varje år blir det värre. Mitt häng-med blir trögare eller så snurrar jorden fortare eller så är vårångesten värre eller så är det helt enkelt fel jobb jag har. Och då tänker jag inte på eleverna utan snarare på anhopningen av prov och nu-är-terminen-snart-slut-panik som brukar drabba betygssättande lärare så här års.

Det är underbart att ha en liten långtbortifrånhund, som inte fattar något av något (förutom att gos, mat och trygghet är helschysst), för hon får mig att inte tappa fotfästet alldeles.

Skitdagarna är över. Specialfodret som jag köpte av Anna, vars vovve inte hann äta upp allt innan det var dags att dra vidare till hundhimlen, gjorde verkligen susen. Direkt en timme efter Kellie fick sina noga utmätta 45 ml specialknoppror, så hamnade en liten försiktigt fast klutt på gräsmattan. Och en till en timme senare. Maten skulle ges 6-7 ggr dagligen. Nu, tre dagar senare, funkar det med att ge tre gånger om dagen, och lilla numera fasta korven  hamnar på gräsmattan utan större bekymmer. Länge leve specialkosten!

Just nu ligger Kellie bredvid mig på vardagsrumsmattan. Jag har förgäves försökt förmå henne hoppa upp i soffan, men hon tittar på mig som om jag pratar grekiska. Hon kan hoppa upp - har gjort det flera gånger, dock inte på inbjudan. Jag är djupt fascinerad av hennes läraktighet. Snabb är hon! Lystrade till sitt nya namn efter ett dygn. Efter 2 dygn förstod hon "kom", "ut", "in" och "duktig". Hon förstår "nej", "vänta", "spring". Men det intressanta är, att även om hon förstår, så GÖR hon inte på uppmaning. Än. Bara när hon är inställd på samarbete på hennes villkor. Vilket hon är när hon är okopplad, när hon känner sig fri att välja. Så fort det finns ett uns av krav backar hon. Till exempel vid tidsbrist - om jag måste iväg och hon ska med, i bilen till exempel. Då kommer hon INTE. Gömmer sig under bordet och slinker undan mina händer. Eller när jag vill sätta på henne halsband och koppel. Inte ens godaste knopprorna blidkar henne. Men utan press kommer hon, kelar hon, busar hon. I skog och mark kan hon vara lös, då är allt helt okomplicerat, hon blir en förlängd del av mig. Vi springer, leker, busar, jagar, kramas, rullar omkring. Och hon följer mig, kommer när jag ropar, stannar när jag säger så. Extremt lyhörd. Men så säger klockan "dags att knalla hem" och vips är hon ett kvicksilver som slinker mig ur händerna. Hon läser mig som en öppen bok. Och jag förundras. Hur ska vi kunna hitta den där lyhördheten i alla lägen? Vad kommer hon lära mig? Att vara i total mindfullness ständigt? Ja tack :)!!

Dygnen präglas av Kellie. På kvällarna bär jag upp henne i sovrummet. Då är hon pigg och vill leka. Jag förmedlar sömnighet och blir fåordig. Hon har hoppat upp i sängen flera gånger - jag knuffar ner och säger nej. Efter två tre försök ger hon sig, rullar ihop sig i korgen och suckar. Somnar. På morgon får hon däremot komma upp för en omgång gos - då måste jag lyfta henne. Vi somnar om båda en stund. Sen ska damen bäras nerför trappan, för trappan är läskig och jättehal. Frukostknoppror glufs och tre-katt-kören runt tassarna, rätt mysigt ändå. Sen ut i trädgården. Hon vill absolut inte få halsband och koppel och gå ut genom hallen för en promenad. Nejnej. Ut genom altandörren och springa ut i gräset helt fritt, det är grejen. (jag förstår henne faktiskt). Sen, beroende på hur död jag känner mig, går vi ändå en sväng runt kvarteret. Mest för att lära henne rutinen. För inte kissas eller bajsas det då. Alldeles för många spännande saker överallt.

Jag far till jobbet och flänger där några timmar och sen flänger jag hem över lunchen. Landa hos Kellie. Gosa, äta, springa i trädgården (jeeez vad den jycken kan racea...) och leka under köksbordet. Innan jag åker tillbaka till jobbet sprider jag ut knoppror i hela köket, så hon får leta lite medan jag sticker iväg. Oftast kommer Mirja då snart hem från skolan. Lukas är också hemma en hel del. Ändå vill jag hem fortfort. Umgås. Bonda. Prägla. Binda gosband.

Nyss var vi ute på en fredagspromenad. Det blåser satan ute, men är vidunderligt vårvackert. Vi gick förbi hamnen bort till lilla stranden bakom reningsverket. Vågorna skvalpade in. Skitspännande tyckte Kellie, som studsade runt som en gummiboll i strandkanten. Hon verkar älska vatten. Ska bli intressant att se om hon kommer vilja simma i sommar sen! På hemvägen rullade en tomburk omkring över asfalten - hu! Nyfiken först, men skitskraj sen, när burken vände tvärt och rullade efter henne i vinden.Vi fångade den skramlande tingesten och bar med den hem. Efter en stund var den inte farlig längre.

Det är fascinerande att se hennes reaktioner på allt nytt. En unghund som inte varit med om något i min värld - fastän hon varit med om så mycket som jag inte vet något om. Varför är hon rädd för män? Varför vågar hon inte bajsa utanför trädgårdsgrinden? Varför lyfter hon runt tygsycken? Livet i hundhägnet i Medginia har präglat hennes uppväxt, format hennes beteende. Nu är det nya tider. Vi måste hitta en gemensam stig att vandra på. Lära oss varandras signaler. Det är en oändlig ynnest. Det är en underbar upptäcktsfärd :)

Skit också

Vissa dagar...
Vissa dagar har man så mycket oflyt att man inser hur mycket vardagsflyt man faktiskt ändå har annars!

Kellie har diarré. Kellie har också lång päls i rumpan och svansen och är ännu inte rumsren. Resten är uppenbar....

På morgonen hade jag order från Mirja att ringa veterinär för vaccination av hästarna. För att göra en lång historia kort så bestämdes att vi skulle till Dingle (tre kvarts körväg) innan 19:00 för vaccinationsdropin. Samt hämta medicin till Kellie. På lunchen lånade jag en kollegas bil (samåker i stort sett varje dag) och for hem en sväng till Kellie, som bajsat i köket och tassat runt små rödbruna spår på det rutiga köksgolvet. Medan jag svabbade behövde hon igen. Jag hann få ut henne i trädgården innan floden rann över. Sedan behövde hon definitivt saneras innan jag vågade lämna henne ensam stunden tills Mirja kom. Så alltså. Duscha, klippa bort rumplångpäls ( för att undvika liknande osmakliga upplevelser) bära undan tvätten. Blev sen till lektionen.

Och så efter lektionerna - stress hem, tur en kollega redan skulle åka vid halv fem. Ingen bil hemma?? Jaha den hade Michael, som javisstja, spelar innebandy på tisdagar. Skjutsades av Mirjas Anders i sportiga bilen till innebandyn i justdetTanumdärjagjustkomfrån. Sno bilen (ropa rakt in i bandyspelet att du får lösa hur du tar dig hem själv jag måste till Dingle! - han såg helt oförstående ut. Såklart) Tillbaka till Grebbestad igen (det är 7 km enkel väg). Koppla på hästtransporten. Lasta in hunden. Bre macka åt Mirja. Mot stallet, hämta dotter, häst och skynda iväg. Upptäcka att jag glömt plånbok. Upptäcka att det är för lite luft i ett däck. Stanna vid macken, upptäcka att deras lufthandtag blivit stulet. Köra ändå. Vara sen. Stopp i bilkö pga asfaltering, kunde ha kört av för annan (om)väg till Dingle, men för sent, hann ca 100 meter förbi lämplig avfart från E6. Göra krånglig avfart längre fram. Luktar kobajs, men vi är ju på landet. Tyvärr inte. Kellie har bajsat i baksätet. Mirja sanerar (diarré !!!), medan jag lyckas vända, genom bilkön, tillbaka mot avfarten, bra, men inte då. Bilen börjar pipa, det blinkar, den kokar, och jag ger upp. Kör hem. I en stinkande bil, med oförrättat ärende.

Ibland är det bara inte meningen....
Vi städade bilen, det var skönt. Och kvällen blev helt ok, trots allt. Inget bajs, ta i trä, ännu. Kanske den här skitdagen är över nu :)

Ute och inne

Våt nos. Glädjefnatt. Förvåning. Förvirring. Rädsla. Mod. Tillit. Läraktighet. Sömnanfall. Lenpäls. Intuition. Sprallskutt. Racerspurt. Kellie.

Glädje. Trött. 45årsåldersnoja. Vårångest. Skogslycklig. Korthelgsirriterad. Soffpotatis. Tonårsallergisk. Argbitch. Kelliekär. Jag.

Själen ihoppusslad igen

De senaste dagarna har min själ inte suttit rätt. Den har halkat ur sitt läge, jag har känt mig avskärmad, splittrad och helt i o-fas. Det har ju, minst sagt, varit "lite mycket" i mitt liv sedan jullovet. Cesars sjukdom och död, omas död, ny chef på jobbet och därmed en massa nytt att förhålla sig till, köpa-båt-eller-inte-ångest, köpa ny hund, och resan till Holland och helgen efter till Stockholm. Och jovisst, nya nationella proven mitt upp i alltihop. Känslointryck, händelser, resor, handlingar, planeringar, åtaganden och tankar har simmat omkring i en ostrukturerad soppa i mig.

När jag var med Kellie i hästhagen igår, vilket ju var helt underbart trevligt, så hängde plötsligt synintrycken inte med i mina rörelser. Jag rörde på huvudet men det jag såg låg tre sekunder efter, eller nja, men det kändes så... Blev yr och illamående. Och tankarna kunde jag inte få ordning på. Så fort jag försökte planera för något, även de enklaste skitsakerna, såsom att duscha och hitta lite rena kläder, så slängde någon in grus i tankeprocessen. Tvärnit.
Igårkväll insåg jag, när mitt huvud vägrade hamna i ett fungerande "alert mode" inför nästa arbetsdag, att jag nog hade lite för många osorterade intryck i minnesbanken. Tog mig således en sjukdag idag. När man inser att man har en själ som sitter snett, att hjärnan har bestämt sig för att lägga sig platt och vägra fungera, då finns bara en sak att göra: ut i naturen.

Det var dagens Enda Att Göra. Vaknade med stressbröst imorse halv sju (brukar vakna då när jag ska jobba, och jag BORDE ju jobba, visst? Uj pliktkänslan - den kan klockan, den!), ett svidande tryck liksom. Men sträckte ner handen mot Kellie (som nu lärt sig gå uppför trappan och föredrar sällskap på natten framför ett privat men tomt kök) och andades. Vi gosade i en timme, både hon och jag i sömnig halvdvala. Tog sedan en oändligt långsam morgon. Kellie gick ut och kissade själv i trädgården. Bra hund, har redan fattat galoppen :).

Promenad nummer ett gick över fältet upp i bergknalleskogen.

Fågelkvitter, vårgrönska, vitsippor, mossiga stengärdsgårdar, bohuslänska berghällar, krokiga tallar, glädjefnatthund. Hon springer lös med flaxöron, bakom mig hela tiden. Är överlycklig. Jag med. Vi hittar de krångligaste vägarna, kors och tvärs. Regelbundet stannar vi, sätter oss ner, lägger oss ner, gosar, tittar upp mot träden. Hon läker mig, solen läker mig, våren läker mig och tiden står stilla. Jag gråter. Förundras över hur enkelt det är att ställa om, för den här lilla hunden. Det räcker med ett fält och en skog och några kramar. Hon snubblar och krockar med grenar, över stenar, men lär sig kvickt. Skuttskutt, nosnos. Hennes glädje smittar. Jag är glad och fortsätter vara det resten av dagen.

Promenad nummer två gick förbi hamnen, bort mot lilla stranden. Satt länge med ryggen mot solvarma hällen, tittade på båtarna, skriande tärnor, skvalpande vågorna. Kellie smakade på tång, badade tassarna, låg i skuggan bakom min rygg och borrade näsan ner i sanden. Tiden stod stilla och jag tänkte faktiskt ingenting. Det pågick troligen en "reboot the system"-åtgärd just då.

Väl hemma igen fick jag plötsligt lust att duscha, äntligen hurra! Kroppen blev alldeles lätt och huden andades igen. Kaffe i solträdgården efteråt byggde på den känslan lite till. Kellie bjöd först på springshow - hon försökte leka igång tant FräsochsurMaja. Sedan la hon och KatteLatteSvendenFete sig tillrätta precis intill mig. De har blivit kompisar nu. Mera gos! Då ringde Mirja från stallet - "kommer du?". Såklart!

Promenad nummer tre gick därför mot stallet, genom storträdskogen, förbi Falkeröds tjärn. Fågelsången redde ut trasslet i mina synapser, och den skira grönskan sopade bort gruset i planeringsvindlingarna. Vid stallet var det häst- och hundunderhållning. Kellie blev jätterädd när hästarna gnäggade i kör (den ena uppbunden i stallet, den andra i skogshagen), stack iväg som en rem genom hagen, ända bort till skogsbrynet. Tvärstannade där och såg frågande ut. Vi skrattade åt henne och ropade "kom!" och återgick till de sysslor vi höll på med. Kellie insåg sedan att om inte vi var rädda, så kanske hon inte heller behövde vara det... Hon satt lugnt bredvid mig i nyöppnade gräshagen medan båda ponnierna rusade omkring i lyckoskutt över att få äta massor med färskt gräs..

När jag gick hemåt sedan kände jag att själen faktiskt hade hamnat i sitt rätta läge igen. Jag kunde tänka igen, planera maten, morgondagen, veckan som kommer. Synintrycken fungerade som de skulle och yrseln var borta. Även trycket över bröstet.

Natur och djur - världens garanterat bästa anti-stressmedicin.

Summering av Kelliedagen

• Hon hjälpte Mirja att sortera kläder - genom att släpa dem kors och tvärs. Samt bita i en ryktborste.
• Social promenad med svägerskan och gamfarbror Max. Lärde sig att bilar inte är orsak att fly.
• Sov på altanen medan alla andra umgicks och drack kaffe.
• Hängde med Mirja igen. Vistades helst PÅ klädhögen :)
• Åkte med i bilen till mina kompisar på VM (Viktigt Möte) i solen. 
• Försökte bli vän med en katt där. Ingen idé. Sov i skuggan istället.
• Fick leta efter mig när jag gömde mig bakom olika ställen. Kul. Läskigt.
• Åkte hem igen. Gillar bilen.
• Fick ett köttigt märgben hemma men vet ännu inte riktigt hur man biter av köttet. Försökte i alla fall.
• Fick följa med hela flocken till fältet för att springa runt. Lärde sig att Lukas och Michael inte är farliga.
• Följde med Mirja på promenad till stallet (45 min dit och hem + stallarbetstiden) genom skogen. Inget koppel. Funkar superbra.
• Lärde sig att stora stallhunden är läskig. Tur den står kopplad....
• Morrade åt katten hemma. Tuffar till sig :)
• Sover nu under köksbordet. Slagen hjälte.

Kellie har lagt in växeln

Igårkväll var vi trötta. Mirja somnade i sin säng medan hon tittade på film, och jag blev villrådig - var skulle nu  Kellie sova? Hon var ju så trygg och nöjd natten innan hos Mirja. Jag samlade ihop mina sista krafter och väckte Kellie som låg och sov i korgen bredvid kökssoffan; kvällspromenaden ska bli rutin från början. Hon var inte speciellt sugen, jag fick lyfta ut henne. Men väl ute blev det fart! Flaxande öron och skutt och spring, kors och tvärs. Spännande mörkret! Alla lukterna! Alla ljuden! Börja känna igen sig! Flera gånger höll jag på att snubbla över hennes ivriga varelse.
Inte hade hon tid att kissa inte. Och inte ville hon gå in sen. Fick lockas och pockas in över tröskeln.

Jaha då var alltså frågan - var skulle Kellie sova? Eftersom jag själv var snurrig av trötthet bestämde jag mig för att inte bestämma något. Jag sa godnatt till hunden och till mannen, som satt i köket och slösurfade. Tänkte att Mirja kanske skulle vakna till och hämta Kellie om ett tag. Tänkte att man kunde sova med öppen dörr och öppna öron där på övervåningen. Och plopp, så somnade jag, och plopp, så vaknade jag, och klockan var halv åtta. Jaha, då var det väl bara att traska ner och torka kiss, bajs i värsta fall...

Nere i köket syntes ingen hund i korgen. Hade hon ändå tagits upp av Mirja? Kikade in under köksbordet, och se där, bakom kökssoffans andra ände, i kattkorgen, tittade Kellie fram med tvekande min. Och travade glatt fram när jag visade min glädje att se henne. Inget kiss att torka, inget bajs. Däremot en glad visp runt fötterna, medan jag matade katterna. Kellie fick också maten samtidigt, lika bra hon får veta hur det går till här hemma med en gång. Alla på rad, fräsande katter är inte farliga om man bara låter dem äta i fred. Det funkade bra, efter viss tvekan. Sen ut.

Trappor är läskiga, så jag fick lyfta ner henne från de fem trappstegen ner till hallen. Där fattade hon vad som var på gång, stod fint stilla medan jag knäppte på koppel och halsband. Och hade inga problem med två trappsteg nerför entrén. Jag valde att gå till lilla fältet. Där måste man passera en liten slyskog, och unga hallonskott. Läskigt. Nässlor också. Hu. Det blev till att bära igen. Men sedan, på fältet - jippi!! Högt gräs är skitkul. Så det skuttades kors och tvärs. Kort paus för lååång kissning. Sen full fart igen. Kopplet, av modell flex, funkar hur bra som helst. Hon kan skutta rätt långt, jag hojtar "vänta" strax innan det tar slut, hon  känner när det tar slut och tvärstannar, jag ropar "kom", ger beröm när hon närmar sig mig, och massor av kel när hon är intill mig. Hon fattade jättefort. Hon kan själv styra hur hon kan undvika det där otäcka draget runt halsen. Försöker hon backa ur det, går jag genast ner på huk och närmar mig henne medan jag pratar, tills hon stannar. Det hjälper också snabbt, hon lyssnar verkligen.
På detta viset skuttade vi oss runt hela fältet, och den lilla slyskogen var inga problem hemåt - hon gick kloss bakom mig. När vi korsade vägen gjorde hon något lustigt - slickade i sig väggruset. Hm? Kanske saltet? Eller för att få igång tarmen? Inga problem att knalla in i hallen, visserligen tvekar hon, men tassar in ändå. Trappstegen in, fem stycken från hallen upp till köket fick hon lösa på egen hand. Det gjorde hon också, efter en stunds gnällande. Duktig tjej!

Hemma igen, en kopp té i solen på altanen, medan Kellie tog delkurs 2 i kattspråk. Svarta katter är surare än randiga, och bör lyssnas på mer. Sånt är livet! Hade gärna suttit där resten av förmiddagen men hästarna skulle ut, Mirja sov ännu, och det var väl lika bra att lära Kellie den rutinen också. Ut igen alltså. In i bilen ville hon inte, men där erbjöds inga alternativ, vips var hon inlyft i baksätet. Så åkte vi iväg medan hon tittade ut genom fönstret. Jag berättar allt vi gör. Nu ska vi gå UT, nu ska vi åka BILEN, nu ska vi SLÄPPA UT HÄSTARNA. Jag vet att Cesar alltid visste vad som skulle hända när jag pratade så, så jag antar det gäller alla hundar. Framme vid stallet fick hon vänta i bilen medan jag ledde ut hästarna (nu får du VÄNTA, jag kommer SNART), och jag räknade med att hon skulle stå på bakbenen för att titta efter mig och se vad som skedde. Men nej då, när jag kom för att hämta henne hade hon somnat, vilket jag tolkar som att hon betraktar bilen som ett tryggt ställe. Så blev hon bryskt utlyft ur sin sköna vila, för nu skulle här socialiseras med vattenhinkar, kycklingar, kaninburar, stallboxar och hästar i hagen. Inne i stallet var det riktigt otäckt (extra mycket för det blåste och väsnades idag), så där fick jag kravla fram på huk, medan jag fyllde vattenhinken och babblade bäbisspråket... Det funkar bra att göra så, hon blir märkbart tryggare då :)

Vi bar hinken till hagen utan att snubbla, bara nästan... I hagen var det härligt, där fanns pinnar att gnaga på, hästbajs att äta, och halleluja det perfekta bajsstället. På en hästhög såklart. Hård i magen efter flera dygn blev korven hängandes i pälsen, hu så otrevligt, hon försökte springa ifrån den, till ingen nytta förstås. Så jag tog henne i ett skruvstäd mellan mina knän och hjälpte henne. Tror hon börjar inse att jag är rätt praktisk att ha också, förutom rätt snäll. Sedan vågade hon sig fram, visserligen bakom min rygg, till hästarna som stod och mumsade hö. Det är ett otroligt lugnande ljud faktiskt, och snart låg Kellie intill höet och tuggade på små pinnar som stack upp ur marken.

En språngmarsch i det fria stod på att-göra-listan också. Hon är tjock nämligen, och helt utan muskler, så en liten springtur med jämna mellanrum skadar inte. Eftersom vårsolen lyser sitt allra mest övertygande värmeljus idag, överraskade Kellie mig genom en glädjerusning, som fik kopplet att flyga ur näven på mig. Jaha, det var ju klassiskt. Och nu då? Jag ropade Kellie!, jag ropade kom!, hann tänka 48 otäcka scenario (varför har jag glömt köpa namnbricka!??) och Kellie rusade förskrämd iväg med koppelhandtaget efter sig. Men så tvärstannade hon, vände sig om och sprang tillbaka till mig, då och då kastandes en förskrämd blick bakåt - jo det röda plastmonstret var ännu hack i häl. Phuuuu. Beräätade för henne att hon nu hade lärt sig att plasthandtag inte heller är farliga. Alls. Eller hur? Hon höll med. Resten av promenaden var pur glädje.

Vi rullade i högt gräs, gosade, skuttade, vilade och lyssnade på fågelsång. Hon var helt tillgiven hela tiden. Men på väg tillbaka till bilen infann sig inte samma iver. Hon visste ju att det bar av till bilen igen.

Hemma passade hon sen på att lära sig gå upp och ner för altantrappan också, vilket faktiskt är svårare än man kan tro, när man är dubbelt så lång som trappsteget är brett....Alla trappor är nu övervunna, till och med trappan till övervåningen tog hon. Nu har hon insett att hon har ett revir. Trädgården, övervåningen, hallen, och om man har tur - kopplet och promenader ut. Det här är en bra Kelliedag.