onsdag 26 juni 2013

Morgonglädje

Standardläge för mig på morgnarna är ju depression. Det är exakt lika grått, tungt, trist och meningslöst att vakna VARJE morgon. Känns helt meningslöst att alls existera.
Men när jag fått i mig en kopp te, läst en tidning och matat smådjuren hemma så börjar det arta sig. Så smått. 
Riktigt bra blir det de morgnar jag ska fodra hästarna. Det finns inget som får mig att bli så morgonlycklig som det där glada gnäggandes som möter en. Bara för att man ställer fram hinkar med müsli :)
Idag sprang de i full fart från nattens fetbeteshage till dagens magerhage. Där stod hinkarna och väntade. Nu kan de rutinerna :)
Just gnäggat i kör. Sett mig ställa fram hinkarna. Väntar glatt. Fokus mot hinkar. 
Esmis alltid snabbast. Vroom. 
Hallå vänta! Det där är min hink!
...sen är det bara att traska efter och stänga i lugn och ro :) Pilla på flughuvor och spraya myggmedel. Kolla vattnet. Klappa om. 

Och åka till jobbet med ett leende. Hejdå morgondepression! 

måndag 17 juni 2013

Kvällspromenaden

Gick via Sövall och Krossekärr. Magiskt i midsommartider. Vi njöt båda två - tänk att man bor här!! :)








lördag 8 juni 2013

Bra dag

Det är då himla bra att släppa taget. Det räcker allt som oftast med att konstatera. Att formulera. Att kapitulera. 

Sedan finns den sega drivkraften där igen. 

En seg kväll och en sur natt och en skitsur morgon - det räckte. Sedan stånkade systemet igång igen. Och dagen blev bra! 

Idag har vi ägnat dagen åt att köra allt från gamla stallet till nya stället. Det blev flera lass. Bökigt och besvärligt. Men. Uppblandat med massor av sociala diamantglimtar. 

Fruktsallad med glass och familj - som arbetsrast hemma på vår egen altan, med Alva, Alice och Ellen, och Hillevi och Lova. Bästa!!! Sköna samtal och bara myssamvaro. 

Och på nya stallstället blev det helt plötsligt kaffe och glass på altanen. Nya ansikten, goa ungar, glada skratt, avspänt och skittrevligt. 

Går omkring som i en dröm. Trots att jag inte räcker till. Trots att jag tvingats ge upp alla dessa gånger. Och inse att jag inte förmår (vara stark, duktig, effektiv, framgångsrik)
Så kommer livet igen. Och ger mig kärlek. 

Ursäkta det romantiska svamlet. Tror jag börjar förstå vad livet går ut på. 

:)



fredag 7 juni 2013

Släppa taget. Få grepp.

Trots extra tid. Trots halvtidssjukskrivning. Trots våren och ljuset och värmen och alla som finns omkring mig. 
Så kommer det över mig. Paniken. Sorgen. Ångesten. Allt jag borde men inte förmår. 

Det har varit dagar av akuta insatser. Av att vara tvungen att hantera oväntade och ovälkomna händelser. Blandat med vardagens ständiga måsten. Och jobbets pulserande meningsfullhet, så här i betygsättartider. 

Vräkta från vårt stall. Inga pengar från försäkringskassan. Lukas ska ta studenten. Betygen ska var satta senast nyss. Mamma bortrest. Dödsfall i vår vänkrets, igen. Och igen. 

Och lite till. Livet. 

Raden med påfrestningar vill aldrig ta slut. Och samtidigt formar sig universum som en mjuk filt runt mina ansträngningar. Lösningar och hjälp uppstår där jag minst väntade mig. 
Stöttning och kärleksfulla ord, överallt. Idéer som vaknar till liv. Jag badar i kärlek.
Framtiden vinkar med hopp, värme och skratt. 

Kom kom! Här borta är det härligt! Orka lite till, kämpa lite till. Lägg dig inte ner och deppa, ta ett steg till! 

Men idag orkar jag inte. Orkar inte ta egna steg, ta tag. Orkar inte ringa, inte träna, inte handla. Inte planera, kolla upp, checka av, ta hand om. Orkar inte borsta hunden och inte dammsuga hårstrån. Inte laga mat, inte vara glad. 

Har försökt i flera dagar att hålla fast. Men nu släpper jag. Jag bara faller. Måste göra det. Annars kan jag inte ta tag igen. På måndag. 

Ska fan vara melankolisk introvert filosof. Så vansinnigt trött på det! 


Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...