torsdag 30 december 2010

Nästan normalt

Som dyningar efter en storm. Vågorna lägger sig till vila, solen försöker bryta genom molnen i väntan på nästa oväder.
Mirja har hittat jämnvikt igen. Kvittrar runt som inget har hänt. Lukas behåller balansen, även om det är uppförsbacke i hans liv. Cesar har funnit sig i ödet att morgonpromenaden har förskjutits till att bli lunchpromenad.

Sega morgnar, helt underbart. Startar dagarna med en tur till stallet för att släppa ut pållar, alltid lika rofyllt och rätt, trots att jag inte får sovmorgon. Sovmorgon slår inte tillfredsställelsen jag känner när hästarna ivrigt travar ut till hagens väntande hötappar. Sen landar jag hemma i tysta huset, med tidningen och en stor mugg varmt thé. När ungdomarna vaknar till liv några timmar senare är jag ett under av välvillighet och tillförsikt.




Nu är snart året slut. Mamma har åkt till nunnorna i Vadstena, och pappa firar nyår med katterna, rådjuren och vinterfåglarna. Imorgon firar vi det nya året redan vid 12 på dagen, hos våra bästa ex-grannar. Vad som händer sen på kvällen står öppet än så länge. Undviker gärna brakfester, kan möjligen tänka mig en stilla pratkväll med ett fåtal vänner.

Nu hamnade ett trevligt glas vin framför min näsa. Hej :)

måndag 27 december 2010

Hur gör man??? Del II

När jag var 12 flyttade jag, mamma och pappa från ett strömlinjeformat något vänsterorienterat medelklassliv i den holländska resebyråbranschen till Sverige, Bohuslän, Skee, Mardal, Hjälmberg. Till den oförstörda nordiska naturen och det lantliga livet. Handboken i hur man odlar giftfritt fanns med, liksom boken som i tecknade bilder visade hur man lättast nackar en höna, väver en matta och spinner sin ull. Jag skulle få en alldeles egen ponny.

I samma veva slutade de vara mina föräldrar. Jo sålart de var mina föräldrar, men de fick så mycket att hantera i sina liv, att de inte hade krafter kvar att finnas till hands för mig.
Kulturkrock och relationskris och nära-naturen-ideal. En rätt taskig blandning om man inte har mentalvuxenmedvetna verktyg att tackla ingredienserna.

Så istället för ett stöttande intresse för min helt nya Sverigevardag, kulturledsagning och tonårsgränssättning, fick jag två grälande, vindrickande och ensamrädda vuxna i mitt nya hem, som låg kanska så skitlångt bort från släkt och vänner som alltid funnits där förr. De som var mina föräldrar förvandlades till sådana där typer som man faktiskt måste hålla koll på så de inte rymmer, slåss eller kör ihjäl sig.

Så jag har inte en susning om hur en schysst tonårsfamilj fungerar, annat än i teorin. Och teorin räcker inte sådär jättelångt när känslorna drar igång på allvar.

Min omedelbara reaktion vad gäller mina egna tonårsbarn (efter att ilskan lagt sig, den där ilskan där jag vill slå mina stackars gräsliga deppiga tonårsbarn)(se del I) är att jag vill sticka ifrån alltihop. Säga upp mitt moderskap (som min mamma sa till mig när jag var 14, i sin vanmaktskänsla inför en extremt vilsentyken dotter). Lämna över åt något, någon annan. För jag vet inte hur man gör. Jag får panik. När mina barn väljer fel, gör tokigt eller utmanar lyckan för mycket. Eller när de krisar sina fullt tonårsnormala utvecklingskriser. Eller när de virar mig runt sina fingrar eller luras och ljuger. Jag står handfallen, skiträdd och totalt vilse. Inuti mig.


Hur gör man? Ingen lärde mig hur man gör, bara hur man inte bör göra. Tur det i alla fall, att jag vet hur jag inte ska göra. Alltid en början. Sen försöker jag bygga på det som fattas med teori, trial and error, och kärlek. Och håller tummarna att det räcker.

Idag hämtade jag min pappa och långa lillebror Daniel. De är trevligt att ha dem här. Imorgon kör jag hem pappa igen, till sin kattfamilj på Hjälmberg. Daniel stannar här. Troligen kommer han och Lukas att spela och dricka Redbull oändligt mycket mer än vad som är sunt, och jag kommer vara lika vankelmodig hela tiden inför gränssätttningens svåra avväganden.

Mirja har duschat. Ett livstecken värt att glädjas åt, efter grottekvarnen hon befunnit och kanske ännu befinner sig i. Jag väntar, och försöker visa att jag finns. För henne, för mig, för oss.

Livet - vilken resa.....

Hur gör man??? Del I

Hur är man en hyfsat bra tonårsförälder? Jag famlar i blindo.

Just nu är man alltså ledig. Inga tider att passa, inga stora krav. Alla i familjen samlas här hemma. Det låter ju hemskt mysigt, och det är också hemskt mysigt. Men det är också smärtsamt och jobbigt.

Inga tider att passa innebär fritt spelrum för det som annars inte hinns med. Fritt spelrum för konflikter, surdegar och frigörelsekraft. Och då pratar jag i första hand om tonårsbarn.

Dottern är, sedan sjukperioden, arg, onåbar och ledsen men vill inte, kan inte sätta ord på det. Sover och äter för lite, glädjen som bortblåst, flyr in i blogg- och chattvärlden.
Sonen är dyster och håglös, ser ingen framtid, hatar allt och flyr in i sin spelvärld. Och vill inte, kan inte prata om det.


Jag försöker prata, jag pratar, men orden växer till fula grå klumpar i min mun och faller hårt och fult till marken istället för att lindra, lyfta och peppa.

Ser mig själv, utifrån som i en löjligt dålig parodi på en tonårsmorseklyscha, försöka ordna med trevliga måltider (samlas runt bord hela familjen ska vara uppbyggligt), hyra filmer, föreslå promenader (ja, jag vet det låter mossigt), föreslå gympass, bastu eller utflykter. Varvar med små utbrott av krav (hjälp till att duka/laga mat/diska/städa/hämta ved/delta i familjemiddagar!!!). Och möts, förstås, av en massiv mur av ovilja.

Då väller det upp en ilsket röd våg av rädsla och maktlöshet i mig. Då vill jag falsettskrika, stampa foten i golvet och slänga igen femton stora dörrar så hårt så det slår lock för öronen.

Skärp er!! Hela världen brinner, folk dör av fattigdom, svält, sjukdomar! Barn blir slagna av sina föräldrar, lever i missbruk, ångest och förtvivlan, skogar skövlas, isar smälter, barn säljs som slavar! Och ni gräver ner er i er egen lilla i-landssoppa av ångest och dysterkänslor!!! Till vilken nytta??!!

Jag vill ta dem i öronen, nacken, håret, slå dem i rumpan och över kinden och ruska dem jävligt hårt. Och allt det bara för att jag blir så förtvivlat rädd.

Men jag gör såklart inget av det, för jag tror att det är det sista som skulle ge effekt. Skulle kanske stöta dem ännu längre in i mörkret. Dessutom skulle jag väl åka på däng tillbaka.

Men känslan finns där.

För så rädd blir jag, för jag minns hur det känns att se livet i svart. Att inte se vägen fram, och känna avsaknaden av verktyg som hjälper en förbi hinder och motgångar. Jag vet hur lamslagen man blir av den känslan och jag VILL INTE se mina barn uppleva samma sak.

Hur gör man med den rädslan? Med vanmakten?

De måste hitta sin väg och sina verktyg själva nu. Troligen kommer de göra ungefär samma misstag som jag, men kanske lär dom sig snabbare än jag.

Jag kan inte annat än visa kartan, över min väg. Lyfta rumpan ur soffan, bort från maktlöshetens självömkan, och gå och duka en frukost, och erbjuda sällskap och ett lyssnande öra. Varje dag.

Eller finns det andra alternativ?

söndag 26 december 2010

Annan dag

Underbart seg dag.
Vilken film ska vi se?
Jakten på den försvunna juvelen (en urkass film som just nu visas på tv6) eller The last King of Scotland eller Mr. Nobody?
De senare två är nyligen hyrda.

Vi har lyckats kolla till hästarna idag. (Julia är halt - ingen ridning idag)
Jag har lyckats gå en promenad (till stället där man hyr filmer)
Jag har lyckats tvinga Mirja att hämta ved så vi kan fortsätta elda i kakelugnen.
Lukas har lyckats övertala mig att inte laga mat, utan äta julmatsrester hela dagen

Vi äter skumtomtar just nu.
Yeah.


lördag 25 december 2010

Ordlöst

Det är jätteskönt att vara ledig. Men också förvirrande. Så mycket tid plötsligt.
Mycket som kommer upp till ytan. Går inte att klä i ord riktigt.












onsdag 22 december 2010

Första ledighetsdagen

...började med ett praktgräl mellan mig och dottern. Lustigt hur det blir när någon drar ut arbetsproppen. Man blir inte vacker direkt.

Fräsig fjortisdotter + urlakad mamma + nyvaken = explosion.

Inte lätt att balansera känslor och tankar och vetskap med mognad och tillförsikt. Jag är ju både orolig, bekymrad, superirriterad och övertrött. Sen har ju heller inte min hönsvinge slutat flaxa över avkomman riktigt än. Ungen har ju varit sjuk för tusan. Måste återhämta sig, inte härja runt sådär. Börja äta och sova ordentligt. Basta. Vingen flaxar så okontrollerat i sådana här stunder att den dänger till rent av.

Nåväl jag är inte mer än en människa, och det är inte värre än att vi låter dammet lägga sig och tar upp tråden där vi tappade den.


Fick en trevlig biltur till Uddevalla idag, Lukas skulle hämtas och turligt nog lyckades vi på ett helt oplanerat sätt samköra det hela med kusin Cecilias hämtning i just Uddevalla. Vi svägerskor fick gott om babbeltid i bilen dit :)

Men nu har jag inte tid att skriva mer. Måste hinna lägga mig innan jag går upp ju. Imorgon är det full rulle igen. Först gå upp. Sen åka och göra en viss person glad. Sen fara till ridhuset med pållen. Sen städa huset. (lite) Sen hålla tummarna för att Rikards tåg orkar ta sig hela vägen hem till Tanum genom alla tyska och polska snöstormar. Sen klappa in småklappar. Ringa en och annan. Beställa en sak. Rulla en köttbulle eller fem. Kanske pryda en gran. Koka en gröt. Lite. Ojoj.

Jag vill bara sitta ner och dricka en öl, och se på film. På lördag, kanske?

Änglar finns

I min trädgård.

Morbid klimatturism



Lyssnar på nyheter i radion. Satte kaffet i halsen. "Klimatturism" - en sorts turism som snabbt ökar. Jag tror inte mina öron, letar på nätet och hittar bekräftelsen på att företeelsen är känd och till och med anses ha en positiv sida:

" Hansi Gelter tror själv turismen är bra.
- Många turister vill se isbergen och pingvinerna innan de försvunnit på grund av den globala uppvärmningen och de snabbt smältande isarna. Genom de turister som åker dit skapas ambassadörer som blir mer medvetna och återvänder hem och berättar."
Läs hela artikeln här.

Jahapp, godmorgon.

Vackraste och kallaste vintern i Sverige på år och dar. Men varmaste runtom i världen. Isarna smälter och regnet öser ner lite här och var. Klimatförändringarna pågår, Kyotoavtalet blir aldrig påskrivet, och julhandeln skryter med att nå nytt försäljningsrekord.


Och då är det väl himla käckt att också unna sig att ta ett flygplan för att hinna se pingvinerna och isbjörnarna göra sina förtvivlade sista överlevnadsförsök.

Fyfan.

Skål för alla dumma idioter.

Nu går jag ut och hjälper några talgoxar och blåmesar att överleva. Och skiter i julklappshopping i år. Och stannar hemma och njuter av vintern.




(det blev snöängel igårkväll istället för julkalender i sängen)

tisdag 21 december 2010

Första ledighetskvällen

Mätt av sill, lax och glögg. Kroppen inpackad i tjockaste raggsockarna, fleecekalsonger och två av de största ylletröjorna huset kunde frambringa. Kakelugnen knastrar hemtrevligt.


Jag tvekar mellan att pälsa på mig och gå ut i vinterprakten och rulla mig i nattens vita fluff (snöänglar!), eller att ta med datorn i sängen och se alla avsnitt av julkalendern i ett svep.

Om jag stirrar en stund till på julblomsarrangemanget jag fick idag kommer jag nog på vilket.
Å underbara ledighet!


Snart julledig

Svinkallt imorse.
Nya vinterdäcken knirpar vackert i knasterkalla vintersnön.
Eldar i kakelugnen varje morgon och kväll.
Svårt att sova inatt, och Misse låg på mina fötter och var stadigt i vägen.
Bra det, åtminstone fötterna var varma.
Vintern är på svenskriktigt, kall, vit och gnistrande.
Som i broschyren, som på julkortet.
Midvinternattens köld är hår, stjärnorna gnistra och glimma.

Julavslutning i skolan idag, osedvanligt fint.
Lova-ly som Jesus, kan inte bli bättre. Hillevi som Maria, Michael som Josef.


Och vi lärare framförde en extremt enkel liten cancantomtedans. Och sen alla Sfi-elever som deklamerade sitt språks godjulhälsning. Och sen vi lärare som hojtade god jul. Mitt i prick.
Vi är många som är från alla möjliga håll i världen.
Belöningen var en respektfull tyst publik, inga bröliga tonårskommentarer. Alls.
Tycker vi har ett kanongäng med elever det här året.
Verkligen hjärtknipande trevliga!

Cesar springer explosivsnabbt när temperaturen understiger nollsträcket.
Min näsa krackelerar i samma hastighet.
Båten ligger ännu kvar i vattnet. Hoppas den gillar havsisar.

Snön luddar in min hjärna i ett lågtryck. Eller så gjorde laxlunchen sitt till.
Känner mig tacksam och glad.
Över arbetskamraterna. Över livsläget. Över allt som väntar runt hörnet.

Nu går jag strax på julledighet.

Ikväll äter jag mer lax.

måndag 20 december 2010

Kverulerandets kvalitet

Har upptäckt att jag får kommentarer ibland. Har upptäckt att det finns en flik som heter "kommentarer", där kan man se vad folk som läst har svarat. Känner mig en smula efterbliven som så sent (efter drygt två år) upptäcker den bloggfunktionen.... Har således också upptäckt att folk försöker peppa mig då och då. För det låter uppenbarligen ganska så eländigt kring mina funderingar.

Jag är gnällmästare nämligen. Har alltid varit det(skrumpnar ihop av pinsamhet när jag läser mina gamla dagböcker - herregud vilken kvalificerad eländesbeskrivning - uttryckt som om jag vore en 80-årig bitter* redan vid 15). Jag är sådan - skrivandet är min ventil, min spyhink och mitt bollplank. Så har det alltid varit. Det känns liksom sällan intressant eller uppbyggligt att ägna skrivenergi åt att beskriva hur lättsamt, vackert och lagommysigt livet är. (kanske borde testa?)(vem vet det kanske funkar!)(nä. en annan gång)(ett annat liv faktiskt)

Är det något som alltså bildar en röd tråd i mitt liv så är det kverulerandet. Klagandets innerliga poetiska aktivitet. Ordet kverulerande tycks inte finnas i datorns ordlista. Den slutsatsen drar jag när jag ser den julglada röda vågmarkören under ordet. (vågmarkör finns inte heller)

Jag ser livet för det mesta i svart, grått eller moll. Kanske därför jag älskar nordiska folktoner så mycket. Livet (enligt Kim) är tungt, djupt och utmanande och består av oändligt komplicerade och stundom parallella tankevindlingar (det ordet finns heller inte) som i oregelbunden intervall korsar och tvärbefruktar (ännu ett okänt ord) varandra. Jag bör helst inte följa dessa vindlingar (då kraschlandar jag i limbo)(har testat, det var inte kul). Därför passar det mig absolut skitfint (oj, DET ordet fanns visst i ordlistan?!) att jobba häcken av mig och ha för mycket att göra.

Klockan får mig att hålla mig till saken, prioritera i högen, anpassa mig till schemat, och ingå i pusslet. Jag är på banan, med i matchen, skärper mina sinnen. Jag tror faktiskt att mitt sinne, eller min själ är överaktivt. Har troligen odiagnosticerade (ordet finns ej) slängar och drag av damp, adhd, aspergers och borderline eller allt på en gång (alla de orden finns). Hypersnabb i associationerna och katastrofnegativ (ordet okänt) i förväntningarna, ja stortankarna kan snurra så fort att de springer ifrån mig innan jag har hunnit sortera och lägga dem i ordning. Om jag inte hade tidsramar, deadlines och tider att passa så skulle jag vara djupt nere i jämmerdalens sprakbubblande eländeslabyrinter och slaska runt. (de tre finns ej heller, påstår ordlistan)

Och skrivandets dimension får så stå till tjänst med sin beredvillighet att ta emot alla mina dystertankar och klagovisor, för var ska de annars ta vägen. Tangenterna slukar villigt kverulerna och får dem att hitta sitt mål, sitt kall och sin uppgift. Jag skriver ut dem, istället för att låta dem tugga i sig min vardag.

Alltså: Ergo:
Detta fyrkantiga, stressiga och inramade liv håller mig i harnesken. Trött så ögonen blöder, jo, och stressad så tankarna tappar både skärpa och tråd ibland, ja. Och jag hinner definitivt inte dammsuga eller julpynta. Hellre så än kroniskt deprimerad för att jag försöker lösa världens elände genom att sitta på sofflocket och tänka allt rätt. Men rätten att få måla ordtavlor fyllda med Lidanden och Ifrågasättanden tar jag mig med iver och glädje.

Idag var en underbar dag. Så in i märgen dödstrött i morse att jag inte trodde dagen skulle bli något alls (att hänga i julgran), men till min stora förvåning har jag både presterat och hunnit med och skapat nytt på jobbet. OCH varit hyfsat glad mot mina familjemedlemmar när jag kom hem. (endast hunden tycker jag borde gå en något lite längre promenad innan natten)

Undrar om det hänger ihop med nya vinterdäck på bilen? (som jag tog steget att köpa idag) (handlingskraft) (haha, det ordet finns inte heller i ordboken!!) Det är förvisso så fånigt att man känner en viss inre produktivitet när man stått i verkstaden en halvtimme och sett grabbarna byta däck med flygande fläng. Som att man kan slå dammet från nävarna och säga - japp, där satt den!

Kolla: så snabbt fixas nya däcken på bilen... Tänk om skolvärlden kunde vara sådär skönt och påtagligt effektiv....

Imorgon julavslutning. Oj vad jag ska päsa sen!

söndag 19 december 2010

Vad är meningen?




Titta på bilderna, titta på blänket, myset, strålglansen. Det där var en trevlig kväll, vi firade Michaels kulturpris och drack Amaronevin och åt Chevréostsås till pastan, och stämningen surrade tonlöst varmt.


Och överallt i huset lyser det små adventsljusstakar, skålarna är fyllda med clementiner och svenska äpplen till och med småfåglarna smörjer kråset bland diverse talgbollar ute i vinterbuskarna. Och överdådet sticker mig i ögonen fastän vi inte ens har julhandlat.


Och i onsdags var jag på teater med skolan och igår var jag på teater med mamma, och Göteborg blänkte och glänste båda kvällarna och på Götaplatsen var det julefröjdsglädjesklassikerfilm på museets vägg och på puben testade de halvtjocka gubbarna sin charm och överallt skriade Stämningen ut sitt Budskap. Ja nu är det jul snart och allt blänker och skimrar och ruvar.





Genom kamerans lins ser allt ut att vara helt i sin ordning, och om något år eller så kan jag säkert njuta av det som sker just nu, men inte just nu. Jag kan liksom inte njuta just nu när jag är i nu. Jag avstod således faktiskt från att följa med på julkonserten i Grebbestads kyrka ikväll. Det är säkert hur fint som helst och mina vänner spelar där, men jag går sönder om jag går dit. Sönder av saknad.
Något fattas, troligen är det min defekt som gör sig gällande. Eller så är jag utarbetad. Eller så är samhället lite sjukt och jag har blivit smittad.


Jag saknar mening. Andlighet. Gemenskap. Vi.


Eftersom jag är både över- och utarbetad har jag inte energi att skapa "vi". Eftersom allt faller sönder (jag är i den där åldern då barnen har eller vill flytta hemifrån och tycker man är det tråkigaste som finns) så saknas meningsfulla rutiner i hemmet. Adventskalendern hänger avsides på en ful dörr, 16 luckor öppnade, ingen aning av vem. Mirja tittar på tv´s julkalender i sin dator på morgnarna istället för gemensamt i soffan, och Lukas åkte till sin lägenhet i Uddevalla redan vid 4 igen, och vi hann inte göra marsipangrisen den här helgen heller och Rikard kommer först dagen före julafton. Och lär säcka ihop av trötthet i samma sekund. Hej och hå för julestämningen.

Om jag skulle gått på julkonsert i kyrkan ikväll skulle jag gråtit floder. För jag vill vara med, vara där. Jag vill sjunga, spela, planera, njuta, ladda och vara fullständigt närvarande. Men den här hösten har jag jobbat för mycket och mina krafter räcker inte till, och jag bråkar med min dotter bara för att hon vill att jag ska följa med henne still stallet, för jag vill inte, fastän jag ju vill följa med till stallet men jag vill ju också umgås med min son som snart åker med tåget och jag vill, nej jag behöver, göra absolut ingenting. Slippa klockan.


Och hur jag än gör blir det ju aldrig tid över till att göra ingenting. Därför undviker jag julkonserten. Och stannar hemma och bloggar och låtsas att jag faktiskt gör ingenting i alla fall en liten stund, fast jag lagade mat under tiden förstås. Och tvättade Lukas madrass som kattfan kissat på för tredje helgen i rad, och täcket med. Och sopade golvet och undvek impulsen att hämta ved för att tända en brasa. Skulle ju göra ingenting! Man ska stå för det man menar.


Vilket kaos.


Det absolut bästa idag var småfåglarna. Man fyller en buske med frön och bollar. Två dagar senare börjar flaxen hitta dit. Två veckor senare är det full rusch. Som idag. Jag såg nötväcka, rödhake, domherren och domfrun, talgoxar, blåmesar, grönfinkar och entitor. Medan herrarna i huset stirrade på handboll och skidor på plattskärmen stirrade jag ut genom fönstret på busklivet. På riktiga livet.
Mening!

lördag 18 december 2010

Rapport

Jag har bytt två deltidsjobb mot ett heltidsjobb. Hoppas på en smula mer energi. Tillräckligt med energi i alla fall så jag kan börja orka bry mig om vilken mat jag vill handla. Eller i alla fall orka handla.

Mirja har fått lååååångt svart hår. Hon ser ut som Snövit i Disneyversion. Vackert men ovant för min ögonvrå. Tror hela tiden jag har en främmande fågel i mitt hus.

Lukas har börjat tröttna på gymnasiet, efter en termin. Flockgruppundervisningsungdomsdumhetskulturen tär på honom. Han försover sig och kan inte förmå sig. Inte helt oväntat, det funkade rätt länge ändå, trots allt. Önskade det fanns en kreativ folkhögskola för 16åringar i vår närhet. En skola där ynglingar som han kan få följa sin inre kunskapshunger. Till exempel genom att få tillfälle att forska vidare i intressanta saker han läser i Vetenskapens värld. Eller genom att ge personliga verkliga utmaningar. När jag jobbar känner jag mening, säger han, men inte när jag sitter på lektionen. Förvånad, någon? Inte jag.

Rikard springer i sitt ekorrhjul igen, långtbortistockholm. Inte mamma (och inte sjukdomen) kan förmana honom med övertygande effekt. Sjukskriven var han i två veckor, TA DET LUGNT sa doktorn, men schvissch jobbar han för långa dygn i för högt tempo, igen. Borde kedja fast honom i Grebbestad i jul. Men då dör han väl av tristess istället för immunförsvarsöverraktioner.

Michael fick kommunens kulturpris. Det var kul, jag är glad för hans skull, han förtjänar verkligen uppskattning för allt det han gjort och gör, allt det som inte riktigt går att definiera inom ett speciellt fack, men som ändå betyder så mycket. Bra att den yttre världen uppskattar. För själv evighetssurar jag över både ditt och datt som inte och aldrig blir gjort i den inre världen. Försöker att fokusera på mig och mina egna brister istället för att sura, oftast går det bra. Men den isärplockade och ännu inte återihopsatta hästtransporten sticker i ögonen varje dag. Jag hinner blunda ibland.

Nu snöar det. Lite för mycket för att jag ska vara helt avslappnad. Om en stund åker jag med mamma till Göteborg. I en bil. Och jag har tyvärr ärvt lite för mycket "de Bruingener". Ser ishala vägar med milslånga köer för mitt inre. Vill ha snökedjor och spritkök och termos och filtar med mig i bagaget. Och en hink med grus. Och hade helst haft lite bättre vinterdäck än de som sitter på nu och som man inte känner dubbarna på längre...(som jag beskyller "?" för att inte ha fixat - gud så förutsägbart löjligt, varför har jag inte ordnat själv istället? hade besparat mig en del energi)

Jag åker en halvtimme tidigare och kör försiktigt istället.

Vilket gnäll det blev. Känner mig som ansiktet på bilden. (mammas konst)
Får skylla på energin som fattas mig.



måndag 6 december 2010

Är "vi" otrendigt eller vad har hänt?

Ensam är stark?


Är det nån mer än jag som funderat över vart begreppet "vi" är på väg?
Det tycks ju krylla av "jag", "man", "dig själv" och "individuell" nuförtiden.....

Gjorde en ytterst ovetenskaplig undersökning och googlade lite:

Jag - Ungefär 534 000 000 resultat (0,11 sekunder)
Man - Ungefär 1 240 000 000 resultat (0,16 sekunder)
Dig - Ungefär 87 600 000 resultat (0,09 sekunder)

Oss - Ungefär 72 500 000 resultat (0,11 sekunder)
Vi - Ungefär 53 300 000 resultat (0,06 sekunder)

"Jag" leder tiofalt över "vi".

Är det ett omen?

Socialdemokratins förvirrade men högljutt platta fall kanske är ett tecken i tiden. Vänsterpartiets ynkliga borttynande skrik i fjärran ännu ett.
Kristdemokraterna som envist håller fast vid sitt dammiga familjeideal, nu omsprungna med hästlängder av slådigförbröstetsverigedemokraterna.

"Vi" verkar vara jätte-ute. "Vi" lever och finns, men är inget att slåss för, framhäva eller rädda.

Vem värnar begreppen "oss" och "vi"? "Tillsammans" och "gemensamt"?
Vem lär ut att vi blir starka ihop, med gemensamma krafter?
Vem skriver sportreportagen som beskriver lagets gemensamma ansträngningar?
Vem uppmuntrar recitation i kör istället för egna bländande tal?


Hur hamnade vi här? Hur tänker ni - är det lite så här?
Varför kämpa i uppförsbackar tillsammans när man kan nå toppen och glänsa själv? Varför anpassa sig till småbarnens behov av kvantitativ föräldratid, när man har en karriär att bevaka, och blivit expert på kvalitativ tid?
Varför stå ut med andras uppenbara dumhet när man har sanningen själv? Varför anpassa sig till någon som man inte kan eller vill förstå?

Kanske har jag fel, kanske pratar jag om mig själv. Min egen rastlöshet som drivit mig iväg genom åren, hela tiden på jakt efter det där, det där lilla blänkandet, den där totala sanningen som jag bär inom mig, eller anar där framme, som hägrar, som vinkar åt mig. Som jag är värd. Att ha. För mig själv.

Och varje gång galopperat iväg, ivrig, på egen upptäcktsfärd, ensam. Kanske sett det där, upplevt det där. Men sen snopet upptäckt -vem ska jag dela det med? Den där känslan av att nå fram?

Människan uppstår i mötet med andra. Genom andra blir vi till. Vi är flockdjur, beroende av varandra. Varför tror så många då att man kan lämna de svaga, de dumma, de jobbiga, de mesiga, de besvärliga bakom sig?

Vi måste höja statusen på "oss", "vi" och "gemensamt". Jag kan inte göra det ensam.
Vi-sägare - förenen eder :)!



Inflyttningsfödelsedagsfest hos Hillevi och Emil.
Utan "vi" hade det inte blivit mycket av det hela...

...för det var många som kom och knöt ihop det hela!

Dansa loss på en fest - hur kul utan "vi"?

Hur skulle Lova kunna vakna ur sitt "jag" utan att få uppleva ett "vi"?

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...