Pirr!

Idag bubblar det i magen och bröstet och huvudet. Upp klockan tre imorgon bitti. Mycket som skulle fixas idag.

Packa, planera, städa, organisera.

Mest kring djuren. Katterna ska få mat av Erland som bor i källarlägenheten. Skaffade en kattlåda som extra backup ifall de skulle bli instängda för länge av misstag.

Hästarna får vi hjälp med av Sofie, tjejen som just har köpt häst och har den i samma stall där våra står. Vilken tur! Inte så enkelt annars att pussla ihop folk som vill släppa in och ut, mocka och bära vatten och hö....

Kellie då. Mitt hjärtegryn. Hon ska få bo hos Catharina, som hon gillar. Men det är ju första gången hon blir bortlämnad och dessutom är det prick ett år sedan hon kom till oss.
Hjärtat är en fånig muskel som dallrar vid dessa tankar...
Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Men det känns mycket konstigt att åka från henne...

Idag gick vi en låååång promenad. Och hon badade i skogspölarna. :)

Imorgon flyger vi till svenskarnas favoritsemesterö. Rhodos. Konstigt. Men ska bli så kul att göra något som barnen jublar åt.

Paus

Kroppen har sagt ifrån. Tryck över bröstet, vaknar av jobbplanering varje natt, hjärnan funkar inte efter kl 14 på vardagarna och på helgerna är jag helt död.

Sjukskriven halvtid, en månad.

Jag har känt det komma. Försökte dra ner på arbetsintensitet och driv redan före jul. Sa ifrån på jobbet i februari. Bokade en till och med en resa till Rhodos med familjen för att ha något annat att se fram emot. För att bryta den nedåtgående spiralen. Fick lättnader i schemat för några veckor sedan. Slapp några uppdrag.

Men stressen har satt sig. Hjärtklappning, ilningar, huvudvärk. Varje dag, natt.

Jahapp.

Inte mycket mer att säga om det. Inte just nu. Fast det surrar och morrar underifrån.

Imorgon packar vi. Söndagmorgon klockan 07:00 lyfter planet mot Rhodos.
Jag hoppas på en paus. En omstart av systemet. Energisystemet.

Håller tummarna.

Dårskilds högar

På väg hem från pappa kollade jag via appen Geocaching om det fanns några cacher i trakterna. Det kan bli så, att man får utochtraskainaturenimpulser när den första soldränkta vårdagen drabbar en.
Och visst, vid Dårskilds högar skulle det ligga en.

Dårskilds högar är för mig min mamma. Varje gång jag hör eller ser namnet så tänker jag på henne. Minns inte hur länge sedan det var hennes intresse för fornlämningar i Skeetrakten vaknade. Men minns att hon en dag till slut lyckats få med mig i skogen för att visa "en fantastisk plats, helt fylld av glömda domarringar, en magisk plats som var så viktig att hela sex gårdar hade var sin flik mark in mot mitten!". Hennes entusiasm gick inte att ta miste på. Vi traskade in i övervuxen skog och mamma skuttade från sten till sten hojtandes "ser du?!"

Själv var jag väl så där lagom imponerad, sådär som dotter. Jaja mamma, ok rätt kul. Hon viftade med armarna, talade om kraften som strålade från platsen och var upprörd över att den inte var offentligt framlyft, med parkering, informationstavlor och promenadstig så som andra fornminnesplatser. Hon skulle minsann! Jaja tänkte jag. Lycka till.

Jag vet inte exakt vilka processer som sattes igång av vem, men jag vet att när mamma är engagerad så räds hon inte att kontakta självaste påven om det skulle behövas. Hon kanske inte lyckas få kontakt med just påven men under försöken får många upp ögonen för vad saken gäller. Fler engagerar sig.

När jag nu, många många år senare, för andra gången i mitt liv rullade fram grusvägen mot Dårskilds högar så möts jag av en skylt som visar var bussar kan parkera. (Ok, endast en extremt liten buss får plats, men det ser ändå rätt imponerande ut med en busskylt).
Ställer bilen och så traskar jag och SkuttKellie iväg. Platsen har förvandlats. Röjd och öppen och ljus visar den stolt upp rösena, ringarna, gravarna. Magiskt, vackert och imponerande. Fikabord, flera infotavlor, promenadslingor. Jag leds runt och reser bakåt i tiden. Solen dränker oss. Kellie överlyckligt skuttande upp och ner över kullarna. Hon älskar forntida gravhögar :)
Cachen hittade vi lätt.

Två timmar senare är jag tillbaka vid bilen. Imponerad, upplyst och glad. Undrandes hur mycket mamma hade med det hela att göra...

Kraftgång

Jag har skaffat en app. Den heter Healthy Heroes, den är barnsligt rolig, och den får mig att vilja röra mig liiiite oftare. Appen ger mig poäng så fort jag gör något, och jag levlar upp, får highfives från främlingar och vänner och extrapoints när det är dåligt väder eller när jag samkör med en kompis.
Appen är såpass ny, att när jag hade powerwalkat med ponnierna i skogen och lagt upp en bild så fick jag kommentaren "coolt!" - av självaste app-skaparen himself. Det kändes stort :).
Eftersom jag varken gymmar, joggar eller kör lagsporter, utan oftast bara är ute och traskar med diverse fyrfotingar, så kan jag bara välja "powerwalk" som passande aktivitet bland alla träningsvarianter i appen. Men anglifieringen av det svenska språket måste motverkas, så från och med nu kommer jag enbart att kalla det för "kraftgång". för hur låter det egentligen - "vi var ute och powerwalkade idag"... nej eller hur!
Idag var det således dags för en stärkande kraftgång igen. Jag fick med mig Mirja också, vilket borde gett dubbla poäng, men eftersom hennes mobil (innehållande samma HHapp) är på lagning, så fick jag nöja mig med egna poäng. Vi hade med oss Kellie och Esmis, Julia fick inte följa med för hon har ont i benet.
Esmis och Kellie är kamouflagefärgade så här års. Gömmer de sig bakom en buske eller i ett skogsbryn kan ingen hitta dem..... Man kan tro de är syskon, för färgen på deras päls är verkligen helt i samma ton - beige nyanser med svarta inslag.
Så gav vi oss av, Esmis i grimskaft till att börja med, men när vi kommit in en bit i skogen släppte vi henne. Hon är som en hund, följer efter, stannar när man visslar. Mirja brukar gömma sig för henne ibland, då springer hon som en tok tills hon hittat Mirja bakom ett träd. Så vi var lugna, och hittade nya fina stigar i skogen. Kom ut på fälten, gick den långa omvägen. Plötsligt ville Esmis rulla sig. Vinterpälsen är varm, hon var svettig efter marschen i uppförsbacken (kraftgång, ni vet). Så hon rullade sig, flera gånger, medan Kellie lyckligt gläfste runt runt. Och vips hade Esmis fått sprall i benen och rusade i förväg i full galopp. Mirja visslade, galopptrummandet tystnade, vi gömde oss bakom ett träd, och där kom Esmis tillbaka i full fart. Stannade till, fnös (Kellie gläfste och sprang runt runt) och så, vips, galopperade Esmis tillbaka i våra spår. Och försvann.
"Hon kommer" sa Mirja övertygat.
.....
Eller?

Nej. Det gjorde hon inte. Fan hade flugit i ponnyrackaren, och vi fick kraftgå med besked, hemåt, medan vi småpratade om att hon nog stod utanför stallet och betade i lugn och ro. Eller bara flängde runt hagen för att reta sina instängda hästkompisar...
Vi var ca tre km från stallet. Vi hoppades innerligt att inga joggare, cyklister, ryttare eller mopeder var ute på grusvägarna just i den stunden. Vad ska folk tro, vad ska de tänka, när det kommer en skitglad herrelös racerponny, endast iklädd grimma, med bredsladd i gruskurvorna? De får kasta sig handlöst i dikesgrenen....
När vi kommit en bit upp på krönet, som blickar ut över Kärrafälten, såg vi den lilla loppan, ystert spankulerandes på fältet. Mirja visslade och skrek. Hon höjde huvudet och såg extremt glad ut.
En joggingtur senare möttes vi alla fyra lyckligen i korsningen. Grimskaft på denna gång, bara utifall att hon skulle få för sig.... Men ingen risk. En rejält svettig och trött ponny, som mest ville lufsa sakta bakom oss, följde fromt som ett lamm med hem.
Medan Kellie glatt skuttade framför, bakom, och framför igen.
Roligaste kraftgången på länge :)