Där är ni ju äntligen!

Vad härligt att ni äntligen ville komma fram.
Som jag har längtat efter er.
Puss på er finingar.
Vi ska nog trivas ihop.
:-)

(leran kommer från Veddö strand och har legat till sig sedan i höstas i mitt köksskåp)

Nostalgi, förundran och framtidstro

Gick in på Facebook för att kolla vilket datum jag köpte lilla Perlanbåten. Hamnade i en nostalgivåg utan dess like och tittade igenom hela flödet för 2013.
Herregud. 2013 - vilket omvälvande år! Det är ju redan 2 år sen! Känns som nyss, igår, som nu. Allt som hände då, det känns så nära, och jag blir alldeles yr av igenkänning, glädje, ömhet. Lilla valp-Tess som kom in i våra liv. Lukas som tog studenten. Utflykter på havet med familjen. Så mycket underbara minnen.
Men jag minns också det där strypgreppet av inre tomhet - vetskapen om att min och Michaels relation i sin dåvarande form hade hamnat vid slutstationen. Det skrev jag inget om på Facebook. Knappt här på bloggen heller. Men jag minns känslan. Så bottenlöst sorgligt. Vad rädd jag var att släppa taget.

Det är fascinerande att få syn på vidden av en relation så här i backspegeln. Hur så många år tillsammans får en att växa ihop. Oavsett om relationen är frisk eller inte. Mina dryga 22 år med Michael, med familjen, har präglat mig på djupet, och jag vill aldrig vara utan det. Jag njuter nu oerhört av att allt jag fick vara med om, även det jobbiga.

Det har alltså gått två år, sedan mitt liv påbörjade sin förvandling. Vad har hänt på de två åren? Tja jag ju flyttat, jobbat så mycket så jag blivit fullständigt utmattad, sjukskriven på heltid, jag går på min fantastiska utbildning och så umgås jag ju med en ny vän i livet som jag är så glad i. Jag har börjat fotografera, lärt mig segla, vi har avslutat hästepoken, Kelliehunden har flyttat till pappa på nästanheltid, och Mirja och Anders till Göteborg. Allt detta påverkar mig så klart. Men huvudspåret är jag. Nu handlar min vardag om mig, bara mig, för vardagarna är inte fyllda med andras behov. Jag liksom sugs baklänges in i mig själv, och upptäcker ett nytt universum.

Jag flyter omkring i ett ingenmansland. Jag är mellan larv och fjäril, inlåst inne i puppan. Jag vet om att jag förvandlas, men inte riktigt till vad. Alla gamla sanningar jag skaffat genom livet fungerar inte längre. Nya lagar håller på att skapas.

Hur ska jag bo, hur vill jag leva? Vad vill jag jobba med, vad kan jag jobba med? När blir jag frisk, kan jag bli frisk? Vad är det att vara frisk? Hur formar jag relationerna nu, när jag inte längre bor i den lilla kärnfamiljen - till mina barn, mina föräldrar, vänner, min exman, nya människor? Vad ska relationerna bygga på? Mina behov, andras behov? Hur gör man villkorslös kärlek, på riktigt?

Det är så spännande. I takt med att jag, tvingad eller av eget initiativ, kapar den ena säkerhetssymbolen efter den andra blir livet hela tiden lite enklare på något sätt. Börjar så smått känna hur det känns när trygghet inte ligger i materiella ting, fasta strukturer eller behov av andras bekräftelse. Min trygghet vaknar när jag vilar i mig själv, och säger till människor jag tycker om att jag tycker om dem.

För varje dag jag lyckas med detta "lilla enkla" så fylls jag av kärlek och tacksamhet. Klyschigt, visst? Men ändå :-)!