Snart uppåt

Om några veckor vänder det igen. Mot ljuset. Snart har jag klarat av ännu en kvicksandsdjup höst.
Börjar få grepp om det. Hur man gör.
Det är inte så svårt.
Egentligen.
Man tar sig själv på mindre allvar än annars. Man sänker duktighetsribban. Till nivå normalojämn. Man pratar med folk som förstår sig på. Man sjunger i bilen, dansar på lunchen och målar efter kvällsmaten. Och ser till att klappa hundhästkatterna minst en kvart om dagen.
Och vips blir det ljusare. Och rör sig uppåt. Idag har jag skrattat från magen.

Saknar dig!!!

Alltid.

Stormskog

Det blåser upp
Det blåser upp till oro

Det blåser upp till mörker

Knakar gnisslar brakar
faller fäller allt
överallt

Förändringens vindar
förvandlingens storm

det mörknar
vi ser inget längre
vi måste uppfinna nya stigar
nya vägar
nya stigar nya stigar

men stegen är de samma

det ljusnar redan
i mörkertiderna

det ljusnar

Dubbelbra

Låt bli att duscha ett tag. Tillräckligt länge så du känner dig rejält oaptitlig på alla sätt. En sex, sju dagar minst. Låt detta gärna sammanfalla med en period då du inte haft ork att byta lakan. Se till att ha sovit lite för lite.

Byt lakan. Duscha hett och nästan pinsamt länge. En kvart typ. Gör en kopp örtte. Ta med en katt, en Larssontidning och tekoppen. Kryp ner före tio.

Dubbellycka. Underbart skönt och billigt och energisnålt.

Mmmm.

Hopphopp

Hopp hopp hopp.
November i galopp.
Snart är lilla julen här.
Ingen aning vart jag är.
Livet susar fram för fort.
Hinner inte få nåt gjort.
Älska älska det som är.
Det är det som mening bär.

Småhus för fantasin

Jag har en ny mapp i datorn. Den heter småhus för fantasin. Teorin bakom skapandet av den mappen är att jag ska komma ett litet steg närmare en manifestation av mina drömmar. 

Efter att ha snurrat runt i diverse olika hus sedan min flytt till Sverige, alltid i andras hus, aldrig i ett "eget" (Jag räknar inte huset jag bor i nu som mitt "eget". Det är mitt eget, men det är inte omsorgsfullt utvalt bland flera andra alternativ. Det var det huset som var till salu när vi hade en månad på oss att hitta ett boende. Det är ett ganska fint hus, och mycket snällt, men det är inte min stil, det är för stort och för dyrt och jag tänkte inte bo här resten av mitt liv), har jag börjat ana konturerna av mitt drömboende.

Nåväl, drömboende och drömboende. Men jag vet helt säkert vad det inte ska vara. Det ska inte vara stort. Det ska inte vara en lägenhet, det ska inte vara obesjälat nytt, det ska inte se ut exakt som i Sim City. Inte en villa. Det ska mer vara åt det här hållet:  "litet", "energismart", "estetiskt", "ursprungligt", "flexibelt", "enkelt", "vackert".

Det ska kunna krympa till ett boende på max 2 rum, kök och badrum, och det ska kunna öka så att många gäster kan sova över. Det ska ligga tillsammans eller nära flera andra boenden, nära ett samhälle eller i en större gemenskap. 

I mappen samlar jag på bilder, som jag letar efter på internet. Bilderna ska hjälpa mig mejsla fram hur mitt hus ska se ut. När jag vet hur det ska se ut, är jag några steg närmare att gå från tanke till handling.

Just nu är det närmaste jag har kommit detta:

Jag har många norska småhus i mappen. Norrmännen har en estetiskt tilltalande byggstil tycker jag. Jag har hobbithålor i mappen också. Men inser att dessa små runda nergrävda hus kanske inte är så enkla att bygga i praktiken. Inte utan diverse dilemman. Men de får vara med i mappen ändå. För mappen är till för fantasin, och den behöver växa till sig några kilo till innan jag kan tillåta mig att bli realistisk.

Släppa taget

Mina ögon svider. Inflammation eller stress eller dubbelsidiga vaglar på G?
Ingen aning. Inte ens blunda hjälper.

Just nu är allt för mycket. Jag räcker definitivt inte till. Funkar det i ena änden, kollapsar den andra. Jag kan bara koncentrera mig på en sak i taget. Täta en läcka här, förebygga ett ras där. Bakom ryggen och utanför mitt blickfång börjar något annat glida iväg. Har jag tur hinner jag just fånga det innan det faller i tusen bitar mot hårda verkligheten.

Kontinentalplattorna rör sig obönhörligen. Mot varandra, bort från varandra. Vulkanutbrott och jordbävning. En och annan dramatisk tsunami.

Vad händer om du släpper kontrollen, frågar min psykolog.

Ja, det är ju just det jag gör. Det blir en himla röra, och jag blir den skyldige, eftersom jag backade undan från kontrollen.

Eller har jag fel perspektiv? Är blicken förvrängd? I så fall är det lätt att förstå varför ögonen svider.

Se där, förklaringen.

Bra helg, men

Jättebra helg, verkligen. Klagar inte alls. Allt blev som jag tänkt mig. Garaget är fint, god mat, tända små ljus och läget under kontroll.

Just därför är det extra irriterande när den kryper över mig, den där känslan av att bara vilja lägga sig och dra ett extra tjockt och skyddande täcke över huvudet. Rulla ihop sig till en boll och gunga sig själv tills det surrar i öronen och man somnar. Så jag ger efter för den, känslan. Duntäcket väntar. Hoppas det gått över till imorgon.

Så här vill jag ha det, livet.

Men det känns idag mest så här.

Obeskrivligt organisationsryck

Helgerna brukar vara "gå-ner-i-varv-och-undvik-alltsomkräveransträngning".Men den här helgen samverkar månens läge, menscykelns läge, temperaturen utomhus och tiden till förfogande på ett extremt gynnsamt sätt. Således startades dagen med en trevlig fika på kafé med mamma, och sedan äntrade vi den blötaste båten någon skådat (så går det när man låter den stå med luckorna öppna i ösregn), och tog tag i vinterrustningen. Ut med allt, torka ur, fixa ställning, på med presenning. Ja, det låter ju hyfsat okomplicerat. Men. För att kunna ta hand om den oändliga strömmen av skiftnycklar, mejslar, kompasser, däcksfärg, motordelar, dynor, sjökort, snören, tampar och parasoller från båtens innanmäte, var jag tvungen att först skapa plats i garaget. För att få plats i garaget behöver man ta itu med ett års avlagringar. Dessa avlagringar består av idel inte-mina-saker. Det går inte att beskriva i ord, men jag kan lova att det varit ett av anledningarna till att jag och Michael inte helt är överens alla gånger. Hans ordning är inte min ordning kan jag säga. Eller så är det här klassiska med att min oordning inte är kompatibel med hans oordning. Men så länge människan vistas på jordklotet lär inte dessa typer av dilemman upphöra, och med jämna mellanrum inser man att det enda konstruktiva är att ta tag i det hela. Oavsett vem som började eller vem som har rätt.
Och tänk vad bra det känns efteråt :)
Imorgon är det sista rycket, och som grädde på moset unnar jag mig en skogspromenad med vovven.

Svensk

Hej jag hörde att du blivit svensk medborgare, hur känns det?
- Jo tack, kul faktiskt, lite surrealistiskt på ett sätt.

Jaha, hur menar du då?
- Alltså, jag har pratat både holländska och svenska sen jag föddes, bott i Sverige sen jag var 12, bildat familj, utbildat mig och jobbar i Sverige. Jag har ju liksom alltid varit svensk. Konstigt att man behöver skaffa ett särskilt bevis på det.

Vad vad det som gjorde att du till slut ansökte om svenskt medborgarskap?
- Det började gnaga som en tanke efter tsunamikatastrofen hade hänt. Det fick mig att tänka. Det slog  mig hur absurd det skulle vara om vi skulle hamna i en akut situation utomlands. Då skulle vi vara tvungna att kontakta Nederländska ambassaden för att få hjälp. Inte så bra för mina barn, som inte ens pratar holländska....

Fanns det andra anledningar?
- Ja, så klart så började det bli pinsamt att inte kunna rösta i riksdagen, bara kommunalt och regionalt. Det blev mer och mer pinsamt för varje val.... Som om jag försatte mig i ett barnsligt "jag bryr mig ändå inte"-läge.. Sen så har jag hela livet känt mig tudelad. Dubbelkulturell, dubbelosäker på min identitet.

Hur menar du? För det låter ju mer som en fördel?
- På ett sätt, ja. Men tänk till exempel på ordet "skola". Svensk skola och holländsk skola är helt olika saker. Olika system, olika traditioner, olika undervisningssätt. Olika doft, olika mål, olika drivmekanismer. Så begreppet "skola" är för mig alltid två olika saker. Och så är det med alla begrepp, allt som jag har dubbla erfarenheter av. Och den känslan har rotat sig i mig. Allt har alltid minst två olika sidor, minst två sanningar. Jag har aldrig känt mig helt säker på något. Aldrig känt att "så HÄR ÄR det", för det finns alltid en annan sanning parallellt. Det har gjort mig till en rätt så tveksam och tvivlande typ, som jag till slut blivit ganska trött på.

Men vad har det med svenskt medborgarskap att göra egentligen?
- Jag tror det var en viktig symbolisk handling. Att välja sida. Att bestämma sig - jag är svensk - jag väljer att se livet helt från den svenska sidan. Det betyder inte att jag avsäger sig mig min holländska identitet, utan mer att jag väljer att slippa tänka tanken att jag nog egentligen inte hör hemma här, ändå, kanske, trots allt... Och om jag väljer detta på det här högre symboliska planet, då kan jag också välja ståndpunkt i rent konkreta valsituationer. Föreställer jag mig!

Hur lätt eller svårt var det att  få besked?
- Jag trodde det skulle ta jättelång tid. Ansökan var rätt krånglig och det kändes som om man skulle bli granskad in i minsta detalj...På Migrationsverkets sida stod det "upp till 5 månader", så jag var inställd på det. Men brevet med beskedet kom redan efter två veckor typ.... Helt utan övriga kommentarer. Så där bara. Konstigt.

Vad händer nu?
- Vi firade med chips. Inget större. Men det närmsta som händer är väl att fixa svenska pass, till Mirja och Lukas åtminstone. Så kanske det kan bli en resa till solen :)

Då önskar vi dig välkomna till svenskheten då!
- Tack, tack. Tack så mycket.

(när jag var barn och lyssnade på de vuxna som talade i Sverige, tyckte jag det lät som en klocka som hakat upp sig, eller ett gäng hönor - tack tack tick tock tock tack tick tock) (hade svårt att fatta vad den artigheten gick ut på egentligen) (det har jag nog fortfarande. egentligen)

Lyfta en tant

Imorse ringde det. Halv åtta. Om jag kunde hjälpa en tant i nöd. Man kunde inte resa henne upp. Hon skulle befinna sig dryga 200 meter från vårt hus.
Det var en udda morgonförfrågan. Min suddiga hjärna behövde snurra till lite innan den registrerat ärendet som "Viktigt". Jag sprang ut, i Mirjas rosa foppatofflor, yllemössa och storschal. Ingen tant i sikte. Funderade på att vända om. Troligen hade det hela hunnit ordna sig. Dessutom - 4 grader kallt. Dessutom - tänk om det var ett fult trick för att lura mig ut från huset och nu skulle alla skurkar hinna stjäla allt jag ägde. Jag sprang vidare.
Och visst, där låg nämnda tant, på den lilla dolda gångstigen. Med filt på sig och bekymrad kvinna intill sig.
Tant hade ramlat på morgonpromenaden och kunde inte vare sig resa sig eller bli rest. Hon hade nämligen armen i mitella, och var påtagligt kall, gammal och ynklig. Vi reste tant upp, med gemensamma krafter. Det var mycket tyngre än jag väntat mig. Jag försökte vara bläckfisksarmad för att stabilisera henne. Bad henne ta ett steg. Det gick inte. Benen lydde inte, dessutom gjorde ena foten ont.
Kvinnan kom på att hon kunde springa efter en stol, så tant slapp stå där. Jag håller, sa jag. Så jag höll. Kramandes en kall vinglig tant på ett ben. Stolen kom, tanten satt. Filten runt.
Kan vi ringa någon? frågade vi. Att ringa 112 kändes överonödigt, då tant både kunde stå och tala. Min man, sa hon. Bra, sa vi. Min mobil låg kvar hemma, så jag sa jag hämtar, och sprang. I foppatofflor, med fladdrande schal. Hemma, in, mobilen, telefonkatalogen, ut, in, ta bilnyckel, ut, in, väcka Michael med ett rop: "Hjälp till med att lyfta en tant!",  ut, körde bilen, backade in bilen på gångstigen, där tant satt och väntade med filten runt sig.  Vi fick namnet, talade om var man kan finna en rullstol en tidig tisdagsmorgon (för hur får man in en orörlig tant i bilen?), slog upp numret i katalogen. sa att det blir bra att ringa mannen, "då vet han att du kommer lite senare" sa jag klämkäckt. Vi skrattade lite alla tre. Slog upp numret tre gånger. Bara för att jag glömde numret varje gång jag skulle knappa in det. Numret stod i tantens namn, inte mannens. Dock inget svar.
Michael kom. Kort konferens - hur lyfter man bäst en tant runt ett räcke och in i bilen. På stolen så klart. Och vi bar stol med tant på, runt räcket, intill bilen. Sedan pusslade vi in bångstyriga kallstela ben, mitellaarmar och hela tant med filt och hatt in i bilen. Tackade kvinnan för insatsen så långt och rullade iväg mot tants hem (jo jag visste var, det stod i katalogen och dessutom kunde hon adressen utantill, trots kylan) och man. Där var det mörkt och låst. Har tant en nyckel? Och oj så vi letade - i alla fickor flera gånger. Tänk om hon bara gått ut utan nyckel? Till slut tittade den fram från sitt gömställe - invirad i näsduken längst in fickan.
Låste upp, tyst och mörkt inne. Inte vågar man klampa in i sovrummet för att väcka mannen. Han vaknar väl av våra röster? Vi lyfte ut tant från bilen. Hon var en aning bekymrad, och det gjorde nog ont i mitella-armen, men hon bet ihop. Bar henne i kungastol, in i sitt hem och värmen. Satte henne på en stol intill telefonbordet, och frågade henne om vem hon kunde ringa, vem som kunde titta till henne. Jag klarar mig, sa hon, gå ni. Men det kunde vi ju inte. Inte utan att veta att någon kom. Hon kunde ju varken gå eller stå själv! Det fanns ett nummer till sjuksyster. Jag ringde. De lovade skicka någon genast. Vi såg till att allt var så bra det kunde, sen gick vi. Det kändes fel. Jag skulle ha stannat tills denna någon kom. Men hon var så stark, på sitt svaga sätt. Klar i ögonen när hon sa, gå ni, jag sitter  bra här. Inte kan man tala emot en gammal människa då?
Men lite senare sa Michael, när vi rullade in på vår parkering hemma - jag såg inga mansskor eller mansjacka i hallen?

Och så var det - det fanns ingen man längre. Hon var lite vimsig, trodde han levde än kanske. Jag ringde sjuksyster från jobbet sen - har ni tagit hand om henne nu? Jodå det hade dom. Tacktack, tacktack.

Ikväll var det mörkt i hennes lägenhet när jag passerade med bilen. Så råkade jag se när sjuktransporten kom och jag stannade till - de skulle skjutsa hem henne från sjukhuset. Men hem kunde hon ju inte, det fanns ju ingen där. Och chauffören trodde jag var en anhörig för jag stod och väntade. Men det var jag ju inte. Så han ringde ett samtal och sen bar det av till åldringsvården. Lilla tant.

Hela dagen har jag tänkt på henne. Hur är det att bli gammal, att ramla och inte kunna ta sig upp, att prata om sin man som om han finns fast han inte finns, att vara så fullständigt beroende av människors välvilja?

Jag ryser, för jag vet att även jag måste bli gammal. Och det svåra med den tanken är väl inte att bli gammal och skröplig i sig, utan att förlora kontrollen över sitt liv och sina tankar och sina handlingar. Att vara tvungen att vänta - tills någon har tid. Det gäller att folk har tid.

Hundlängtan

Cesar skällde i falsett när vi kom hem igårkväll. Det var i pur glädje. Och det skar i öronen. Undrar hur många tusen gånger han har hört "Tyyyyst" och "det rääääcker Cesar!"... Hans skall är enerverande högt. Ändå är det hans sätt att förmedla att han älskar oss och saknat oss.
Sedan hans knöl-episod, när jag trodde han minst hade fått en akut och galopperande elakartad cancer, är jag sådär jolmigt hundkär, och saknar honom jämnt. Det är som om jag plötsligt fått syn på att han börjar bli lite halvgammal, över en natt liksom. Han kan säkert bli minst 15 år gammal och då borde det ju rimligen vara minst 4 år kvar. Men ändå. Det är skräckinjagande kort tid. Jag vill stoppa tiden. Hinna umgås mer.

Det känns helt fel att lämna honom hemma varje morgon, och komma hem sent varje kväll. Jag ville ta med honom i bilen till Stockholm på grund av min hundlängtan. Helt irrationellt, för jycken har det kanonkalasbra om dagarna. Och storstan är knappast drömstället för en lantishund. Han trivs bäst på landet. Följer oftast med Michael om dagarna, kutar runt hemma hos Hillevi och gräver i hagen, medan Michael snickrar. Annars med på något målaruppdrag. Så ser hans arbetsvecka ut. Det går ingen nöd på honom alls. Snarare på mig, som inser det fåniga med att äga ett djur som man aldrig umgås med.

Nu överdriver jag igen. Det är ju ärligt talat ingen som stoppar mig från att gå upp en halvtimme tidigare och få en 30 min umgängeskvalitetstid- samt motionspromenad med honom... Eller för den delen på kvällen när jag kommit hem. Nä, jag har inget att försvara mig med. Jag skulle kunna umgås multiplenti. Kasta pinnar och bollar en timme om dagen.

Och förresten så brukar vi gosa i tvsoffan. Han är med.

Så slutsatsen är väl att han helt enkelt är som en symbol för allt jag tycker mig sakna. Eller för allt jag vill vara men inte tycker mig hinna.

En liten glad hund som leker i högt gräs, utan tider att passa.

Istället badar jag i hundlängtansömkan.

Rätt gött det också, på något bakvänt sätt.

Under frukostbordet samsas de om fårskinnsfällen. Ihop med mina fötter.

Inne på fjärde timman :)

Rikard och Lukas spelar. Och spelar. Och spelar.

Under tiden har jag varit ute en sväng. För att handla kaffe. För att upptäcka en p-bot på bilen. För att träna mina otränade lårmuskler i alla trappor och uppförsbackar.

Men i övrigt mest tränat mina sittmuskler.

Nu ska jag resa mig och bre mackor. Snart bär det av mot västkusten igen. :)!

Stora staden

Veckorna rullar fram just som höstmörkerveckor gör. Det blir mörkare. Dagarna tyngre. Jag blir tröttare.
Jag motverkar nedåtlutet genom att packa bilen full och åka till stora staden med alla ungdomar.

Vi klämmer ihop oss i Rikards extremt lilla lägenhet på 14 kvm på Liljeholmen. Vi lägger pussel med medhavda båtdynor och liggunderlag. Vi sover, jag med fötterna instuckna under fåtöljen. Soffbordet står på högkant i duschen. Vi vaknar. Vi är kulturella och sociala. Lyxfrukost hos kusin Cecilia, sen Naturhistoriska - film och alla utställningar. Filmen handlar om små föräldralösa elefant- och chimpansbarn som blir omhändertagna av människor så de får en ny chans till ett liv i frihet. Jag gråter förstås, och funderar över vilken tur det är att det ändå finns människor på jordklotet som jobbar skiten ur sig för sånt som inte generar kortsiktig ekonomisk vinst. Som i detta fallet se till att vissa arter inte dör ut på grund av människans rovdrift. Men filmen lyckas inte förmedla att var och en kan göra skillnad, kan handla rätt - genom att inte ständigt vilja ha mer av allt. Det är problematiskt när problemet ser ut att handla om enstaka giriga skurkar som skövlar, och enstaka räddande änglar som ställer allt till rätta. Då blir det som en saga - som inte har med mig eller dig att göra. Men det har ju med dig och mig att göra.

Sen mat på ett ställe som är bullrigare än matsalen i en stor högstadieskola. Så drar killarna för att fördriva några timmar på en battle. Jag ska vara shoppingsällskap åt Mirja. Jag försöker lära hennese skillnad på fuskpäls och riktig päls innan hon råkat köpt en stickad mössa med pälsboll av riktigt djur. Inte lätt när päls är inne. Det är päls överallt. Man måste kunna skillnaden på fusk och äkta. Jag försöker hitta second-hand butiken jag själv fyndat i förra gången jag var här, vill visa henne alternativ till de stora flashiga kedjorna som alla säljer samma stil. Men den är borta, har flyttat kanske. Det är mörkt och jag hittar inget. Känner mig dum och lantis.

Vi får ont i fötterna av shoppingen. Det är folk överallt, det glänser och flimrar och ljuset är antingen för avslöjande eller för dunkelt. Jag hinner inte tänka. Längtar hem. Städer är konstiga. Allt går ut på att bli något - genom att köpa, och herregud vad folk köper. Men vad blir dom? Jag ser inte annat än kopior. Jag kan inte låta bli att tänka på filmen vi sett. Det blir jobbigt. Eller så rör jag mig på fel gator, det kanske finns ställen i staden som inte handlar om "Köpköpköp"?.

Vi flyr hem till soffan. Skönt med tystnad. Efter ett tag kommer även killarna. Sen fördrivs kvällen med film, spelande och slappande.

Ger sig aldrig

Novemberkaktusen ger sig aldrig.

Torka, kyla, trång kruka, köldskador. 

Vältskador, värmeslag, näringsbrist.

Den kommer alltid igen.

Exploderar i blomsterprakt. 

I värsta mörkermånaden till och med.

Kan inte annat än beundra.

Vilken förebild....