torsdag 30 december 2010

Nästan normalt

Som dyningar efter en storm. Vågorna lägger sig till vila, solen försöker bryta genom molnen i väntan på nästa oväder.
Mirja har hittat jämnvikt igen. Kvittrar runt som inget har hänt. Lukas behåller balansen, även om det är uppförsbacke i hans liv. Cesar har funnit sig i ödet att morgonpromenaden har förskjutits till att bli lunchpromenad.

Sega morgnar, helt underbart. Startar dagarna med en tur till stallet för att släppa ut pållar, alltid lika rofyllt och rätt, trots att jag inte får sovmorgon. Sovmorgon slår inte tillfredsställelsen jag känner när hästarna ivrigt travar ut till hagens väntande hötappar. Sen landar jag hemma i tysta huset, med tidningen och en stor mugg varmt thé. När ungdomarna vaknar till liv några timmar senare är jag ett under av välvillighet och tillförsikt.




Nu är snart året slut. Mamma har åkt till nunnorna i Vadstena, och pappa firar nyår med katterna, rådjuren och vinterfåglarna. Imorgon firar vi det nya året redan vid 12 på dagen, hos våra bästa ex-grannar. Vad som händer sen på kvällen står öppet än så länge. Undviker gärna brakfester, kan möjligen tänka mig en stilla pratkväll med ett fåtal vänner.

Nu hamnade ett trevligt glas vin framför min näsa. Hej :)

måndag 27 december 2010

Hur gör man??? Del II

När jag var 12 flyttade jag, mamma och pappa från ett strömlinjeformat något vänsterorienterat medelklassliv i den holländska resebyråbranschen till Sverige, Bohuslän, Skee, Mardal, Hjälmberg. Till den oförstörda nordiska naturen och det lantliga livet. Handboken i hur man odlar giftfritt fanns med, liksom boken som i tecknade bilder visade hur man lättast nackar en höna, väver en matta och spinner sin ull. Jag skulle få en alldeles egen ponny.

I samma veva slutade de vara mina föräldrar. Jo sålart de var mina föräldrar, men de fick så mycket att hantera i sina liv, att de inte hade krafter kvar att finnas till hands för mig.
Kulturkrock och relationskris och nära-naturen-ideal. En rätt taskig blandning om man inte har mentalvuxenmedvetna verktyg att tackla ingredienserna.

Så istället för ett stöttande intresse för min helt nya Sverigevardag, kulturledsagning och tonårsgränssättning, fick jag två grälande, vindrickande och ensamrädda vuxna i mitt nya hem, som låg kanska så skitlångt bort från släkt och vänner som alltid funnits där förr. De som var mina föräldrar förvandlades till sådana där typer som man faktiskt måste hålla koll på så de inte rymmer, slåss eller kör ihjäl sig.

Så jag har inte en susning om hur en schysst tonårsfamilj fungerar, annat än i teorin. Och teorin räcker inte sådär jättelångt när känslorna drar igång på allvar.

Min omedelbara reaktion vad gäller mina egna tonårsbarn (efter att ilskan lagt sig, den där ilskan där jag vill slå mina stackars gräsliga deppiga tonårsbarn)(se del I) är att jag vill sticka ifrån alltihop. Säga upp mitt moderskap (som min mamma sa till mig när jag var 14, i sin vanmaktskänsla inför en extremt vilsentyken dotter). Lämna över åt något, någon annan. För jag vet inte hur man gör. Jag får panik. När mina barn väljer fel, gör tokigt eller utmanar lyckan för mycket. Eller när de krisar sina fullt tonårsnormala utvecklingskriser. Eller när de virar mig runt sina fingrar eller luras och ljuger. Jag står handfallen, skiträdd och totalt vilse. Inuti mig.


Hur gör man? Ingen lärde mig hur man gör, bara hur man inte bör göra. Tur det i alla fall, att jag vet hur jag inte ska göra. Alltid en början. Sen försöker jag bygga på det som fattas med teori, trial and error, och kärlek. Och håller tummarna att det räcker.

Idag hämtade jag min pappa och långa lillebror Daniel. De är trevligt att ha dem här. Imorgon kör jag hem pappa igen, till sin kattfamilj på Hjälmberg. Daniel stannar här. Troligen kommer han och Lukas att spela och dricka Redbull oändligt mycket mer än vad som är sunt, och jag kommer vara lika vankelmodig hela tiden inför gränssätttningens svåra avväganden.

Mirja har duschat. Ett livstecken värt att glädjas åt, efter grottekvarnen hon befunnit och kanske ännu befinner sig i. Jag väntar, och försöker visa att jag finns. För henne, för mig, för oss.

Livet - vilken resa.....

Hur gör man??? Del I

Hur är man en hyfsat bra tonårsförälder? Jag famlar i blindo.

Just nu är man alltså ledig. Inga tider att passa, inga stora krav. Alla i familjen samlas här hemma. Det låter ju hemskt mysigt, och det är också hemskt mysigt. Men det är också smärtsamt och jobbigt.

Inga tider att passa innebär fritt spelrum för det som annars inte hinns med. Fritt spelrum för konflikter, surdegar och frigörelsekraft. Och då pratar jag i första hand om tonårsbarn.

Dottern är, sedan sjukperioden, arg, onåbar och ledsen men vill inte, kan inte sätta ord på det. Sover och äter för lite, glädjen som bortblåst, flyr in i blogg- och chattvärlden.
Sonen är dyster och håglös, ser ingen framtid, hatar allt och flyr in i sin spelvärld. Och vill inte, kan inte prata om det.


Jag försöker prata, jag pratar, men orden växer till fula grå klumpar i min mun och faller hårt och fult till marken istället för att lindra, lyfta och peppa.

Ser mig själv, utifrån som i en löjligt dålig parodi på en tonårsmorseklyscha, försöka ordna med trevliga måltider (samlas runt bord hela familjen ska vara uppbyggligt), hyra filmer, föreslå promenader (ja, jag vet det låter mossigt), föreslå gympass, bastu eller utflykter. Varvar med små utbrott av krav (hjälp till att duka/laga mat/diska/städa/hämta ved/delta i familjemiddagar!!!). Och möts, förstås, av en massiv mur av ovilja.

Då väller det upp en ilsket röd våg av rädsla och maktlöshet i mig. Då vill jag falsettskrika, stampa foten i golvet och slänga igen femton stora dörrar så hårt så det slår lock för öronen.

Skärp er!! Hela världen brinner, folk dör av fattigdom, svält, sjukdomar! Barn blir slagna av sina föräldrar, lever i missbruk, ångest och förtvivlan, skogar skövlas, isar smälter, barn säljs som slavar! Och ni gräver ner er i er egen lilla i-landssoppa av ångest och dysterkänslor!!! Till vilken nytta??!!

Jag vill ta dem i öronen, nacken, håret, slå dem i rumpan och över kinden och ruska dem jävligt hårt. Och allt det bara för att jag blir så förtvivlat rädd.

Men jag gör såklart inget av det, för jag tror att det är det sista som skulle ge effekt. Skulle kanske stöta dem ännu längre in i mörkret. Dessutom skulle jag väl åka på däng tillbaka.

Men känslan finns där.

För så rädd blir jag, för jag minns hur det känns att se livet i svart. Att inte se vägen fram, och känna avsaknaden av verktyg som hjälper en förbi hinder och motgångar. Jag vet hur lamslagen man blir av den känslan och jag VILL INTE se mina barn uppleva samma sak.

Hur gör man med den rädslan? Med vanmakten?

De måste hitta sin väg och sina verktyg själva nu. Troligen kommer de göra ungefär samma misstag som jag, men kanske lär dom sig snabbare än jag.

Jag kan inte annat än visa kartan, över min väg. Lyfta rumpan ur soffan, bort från maktlöshetens självömkan, och gå och duka en frukost, och erbjuda sällskap och ett lyssnande öra. Varje dag.

Eller finns det andra alternativ?

söndag 26 december 2010

Annan dag

Underbart seg dag.
Vilken film ska vi se?
Jakten på den försvunna juvelen (en urkass film som just nu visas på tv6) eller The last King of Scotland eller Mr. Nobody?
De senare två är nyligen hyrda.

Vi har lyckats kolla till hästarna idag. (Julia är halt - ingen ridning idag)
Jag har lyckats gå en promenad (till stället där man hyr filmer)
Jag har lyckats tvinga Mirja att hämta ved så vi kan fortsätta elda i kakelugnen.
Lukas har lyckats övertala mig att inte laga mat, utan äta julmatsrester hela dagen

Vi äter skumtomtar just nu.
Yeah.


lördag 25 december 2010

Ordlöst

Det är jätteskönt att vara ledig. Men också förvirrande. Så mycket tid plötsligt.
Mycket som kommer upp till ytan. Går inte att klä i ord riktigt.












onsdag 22 december 2010

Första ledighetsdagen

...började med ett praktgräl mellan mig och dottern. Lustigt hur det blir när någon drar ut arbetsproppen. Man blir inte vacker direkt.

Fräsig fjortisdotter + urlakad mamma + nyvaken = explosion.

Inte lätt att balansera känslor och tankar och vetskap med mognad och tillförsikt. Jag är ju både orolig, bekymrad, superirriterad och övertrött. Sen har ju heller inte min hönsvinge slutat flaxa över avkomman riktigt än. Ungen har ju varit sjuk för tusan. Måste återhämta sig, inte härja runt sådär. Börja äta och sova ordentligt. Basta. Vingen flaxar så okontrollerat i sådana här stunder att den dänger till rent av.

Nåväl jag är inte mer än en människa, och det är inte värre än att vi låter dammet lägga sig och tar upp tråden där vi tappade den.


Fick en trevlig biltur till Uddevalla idag, Lukas skulle hämtas och turligt nog lyckades vi på ett helt oplanerat sätt samköra det hela med kusin Cecilias hämtning i just Uddevalla. Vi svägerskor fick gott om babbeltid i bilen dit :)

Men nu har jag inte tid att skriva mer. Måste hinna lägga mig innan jag går upp ju. Imorgon är det full rulle igen. Först gå upp. Sen åka och göra en viss person glad. Sen fara till ridhuset med pållen. Sen städa huset. (lite) Sen hålla tummarna för att Rikards tåg orkar ta sig hela vägen hem till Tanum genom alla tyska och polska snöstormar. Sen klappa in småklappar. Ringa en och annan. Beställa en sak. Rulla en köttbulle eller fem. Kanske pryda en gran. Koka en gröt. Lite. Ojoj.

Jag vill bara sitta ner och dricka en öl, och se på film. På lördag, kanske?

Änglar finns

I min trädgård.

Morbid klimatturism



Lyssnar på nyheter i radion. Satte kaffet i halsen. "Klimatturism" - en sorts turism som snabbt ökar. Jag tror inte mina öron, letar på nätet och hittar bekräftelsen på att företeelsen är känd och till och med anses ha en positiv sida:

" Hansi Gelter tror själv turismen är bra.
- Många turister vill se isbergen och pingvinerna innan de försvunnit på grund av den globala uppvärmningen och de snabbt smältande isarna. Genom de turister som åker dit skapas ambassadörer som blir mer medvetna och återvänder hem och berättar."
Läs hela artikeln här.

Jahapp, godmorgon.

Vackraste och kallaste vintern i Sverige på år och dar. Men varmaste runtom i världen. Isarna smälter och regnet öser ner lite här och var. Klimatförändringarna pågår, Kyotoavtalet blir aldrig påskrivet, och julhandeln skryter med att nå nytt försäljningsrekord.


Och då är det väl himla käckt att också unna sig att ta ett flygplan för att hinna se pingvinerna och isbjörnarna göra sina förtvivlade sista överlevnadsförsök.

Fyfan.

Skål för alla dumma idioter.

Nu går jag ut och hjälper några talgoxar och blåmesar att överleva. Och skiter i julklappshopping i år. Och stannar hemma och njuter av vintern.




(det blev snöängel igårkväll istället för julkalender i sängen)

tisdag 21 december 2010

Första ledighetskvällen

Mätt av sill, lax och glögg. Kroppen inpackad i tjockaste raggsockarna, fleecekalsonger och två av de största ylletröjorna huset kunde frambringa. Kakelugnen knastrar hemtrevligt.


Jag tvekar mellan att pälsa på mig och gå ut i vinterprakten och rulla mig i nattens vita fluff (snöänglar!), eller att ta med datorn i sängen och se alla avsnitt av julkalendern i ett svep.

Om jag stirrar en stund till på julblomsarrangemanget jag fick idag kommer jag nog på vilket.
Å underbara ledighet!


Snart julledig

Svinkallt imorse.
Nya vinterdäcken knirpar vackert i knasterkalla vintersnön.
Eldar i kakelugnen varje morgon och kväll.
Svårt att sova inatt, och Misse låg på mina fötter och var stadigt i vägen.
Bra det, åtminstone fötterna var varma.
Vintern är på svenskriktigt, kall, vit och gnistrande.
Som i broschyren, som på julkortet.
Midvinternattens köld är hår, stjärnorna gnistra och glimma.

Julavslutning i skolan idag, osedvanligt fint.
Lova-ly som Jesus, kan inte bli bättre. Hillevi som Maria, Michael som Josef.


Och vi lärare framförde en extremt enkel liten cancantomtedans. Och sen alla Sfi-elever som deklamerade sitt språks godjulhälsning. Och sen vi lärare som hojtade god jul. Mitt i prick.
Vi är många som är från alla möjliga håll i världen.
Belöningen var en respektfull tyst publik, inga bröliga tonårskommentarer. Alls.
Tycker vi har ett kanongäng med elever det här året.
Verkligen hjärtknipande trevliga!

Cesar springer explosivsnabbt när temperaturen understiger nollsträcket.
Min näsa krackelerar i samma hastighet.
Båten ligger ännu kvar i vattnet. Hoppas den gillar havsisar.

Snön luddar in min hjärna i ett lågtryck. Eller så gjorde laxlunchen sitt till.
Känner mig tacksam och glad.
Över arbetskamraterna. Över livsläget. Över allt som väntar runt hörnet.

Nu går jag strax på julledighet.

Ikväll äter jag mer lax.

måndag 20 december 2010

Kverulerandets kvalitet

Har upptäckt att jag får kommentarer ibland. Har upptäckt att det finns en flik som heter "kommentarer", där kan man se vad folk som läst har svarat. Känner mig en smula efterbliven som så sent (efter drygt två år) upptäcker den bloggfunktionen.... Har således också upptäckt att folk försöker peppa mig då och då. För det låter uppenbarligen ganska så eländigt kring mina funderingar.

Jag är gnällmästare nämligen. Har alltid varit det(skrumpnar ihop av pinsamhet när jag läser mina gamla dagböcker - herregud vilken kvalificerad eländesbeskrivning - uttryckt som om jag vore en 80-årig bitter* redan vid 15). Jag är sådan - skrivandet är min ventil, min spyhink och mitt bollplank. Så har det alltid varit. Det känns liksom sällan intressant eller uppbyggligt att ägna skrivenergi åt att beskriva hur lättsamt, vackert och lagommysigt livet är. (kanske borde testa?)(vem vet det kanske funkar!)(nä. en annan gång)(ett annat liv faktiskt)

Är det något som alltså bildar en röd tråd i mitt liv så är det kverulerandet. Klagandets innerliga poetiska aktivitet. Ordet kverulerande tycks inte finnas i datorns ordlista. Den slutsatsen drar jag när jag ser den julglada röda vågmarkören under ordet. (vågmarkör finns inte heller)

Jag ser livet för det mesta i svart, grått eller moll. Kanske därför jag älskar nordiska folktoner så mycket. Livet (enligt Kim) är tungt, djupt och utmanande och består av oändligt komplicerade och stundom parallella tankevindlingar (det ordet finns heller inte) som i oregelbunden intervall korsar och tvärbefruktar (ännu ett okänt ord) varandra. Jag bör helst inte följa dessa vindlingar (då kraschlandar jag i limbo)(har testat, det var inte kul). Därför passar det mig absolut skitfint (oj, DET ordet fanns visst i ordlistan?!) att jobba häcken av mig och ha för mycket att göra.

Klockan får mig att hålla mig till saken, prioritera i högen, anpassa mig till schemat, och ingå i pusslet. Jag är på banan, med i matchen, skärper mina sinnen. Jag tror faktiskt att mitt sinne, eller min själ är överaktivt. Har troligen odiagnosticerade (ordet finns ej) slängar och drag av damp, adhd, aspergers och borderline eller allt på en gång (alla de orden finns). Hypersnabb i associationerna och katastrofnegativ (ordet okänt) i förväntningarna, ja stortankarna kan snurra så fort att de springer ifrån mig innan jag har hunnit sortera och lägga dem i ordning. Om jag inte hade tidsramar, deadlines och tider att passa så skulle jag vara djupt nere i jämmerdalens sprakbubblande eländeslabyrinter och slaska runt. (de tre finns ej heller, påstår ordlistan)

Och skrivandets dimension får så stå till tjänst med sin beredvillighet att ta emot alla mina dystertankar och klagovisor, för var ska de annars ta vägen. Tangenterna slukar villigt kverulerna och får dem att hitta sitt mål, sitt kall och sin uppgift. Jag skriver ut dem, istället för att låta dem tugga i sig min vardag.

Alltså: Ergo:
Detta fyrkantiga, stressiga och inramade liv håller mig i harnesken. Trött så ögonen blöder, jo, och stressad så tankarna tappar både skärpa och tråd ibland, ja. Och jag hinner definitivt inte dammsuga eller julpynta. Hellre så än kroniskt deprimerad för att jag försöker lösa världens elände genom att sitta på sofflocket och tänka allt rätt. Men rätten att få måla ordtavlor fyllda med Lidanden och Ifrågasättanden tar jag mig med iver och glädje.

Idag var en underbar dag. Så in i märgen dödstrött i morse att jag inte trodde dagen skulle bli något alls (att hänga i julgran), men till min stora förvåning har jag både presterat och hunnit med och skapat nytt på jobbet. OCH varit hyfsat glad mot mina familjemedlemmar när jag kom hem. (endast hunden tycker jag borde gå en något lite längre promenad innan natten)

Undrar om det hänger ihop med nya vinterdäck på bilen? (som jag tog steget att köpa idag) (handlingskraft) (haha, det ordet finns inte heller i ordboken!!) Det är förvisso så fånigt att man känner en viss inre produktivitet när man stått i verkstaden en halvtimme och sett grabbarna byta däck med flygande fläng. Som att man kan slå dammet från nävarna och säga - japp, där satt den!

Kolla: så snabbt fixas nya däcken på bilen... Tänk om skolvärlden kunde vara sådär skönt och påtagligt effektiv....

Imorgon julavslutning. Oj vad jag ska päsa sen!

söndag 19 december 2010

Vad är meningen?




Titta på bilderna, titta på blänket, myset, strålglansen. Det där var en trevlig kväll, vi firade Michaels kulturpris och drack Amaronevin och åt Chevréostsås till pastan, och stämningen surrade tonlöst varmt.


Och överallt i huset lyser det små adventsljusstakar, skålarna är fyllda med clementiner och svenska äpplen till och med småfåglarna smörjer kråset bland diverse talgbollar ute i vinterbuskarna. Och överdådet sticker mig i ögonen fastän vi inte ens har julhandlat.


Och i onsdags var jag på teater med skolan och igår var jag på teater med mamma, och Göteborg blänkte och glänste båda kvällarna och på Götaplatsen var det julefröjdsglädjesklassikerfilm på museets vägg och på puben testade de halvtjocka gubbarna sin charm och överallt skriade Stämningen ut sitt Budskap. Ja nu är det jul snart och allt blänker och skimrar och ruvar.





Genom kamerans lins ser allt ut att vara helt i sin ordning, och om något år eller så kan jag säkert njuta av det som sker just nu, men inte just nu. Jag kan liksom inte njuta just nu när jag är i nu. Jag avstod således faktiskt från att följa med på julkonserten i Grebbestads kyrka ikväll. Det är säkert hur fint som helst och mina vänner spelar där, men jag går sönder om jag går dit. Sönder av saknad.
Något fattas, troligen är det min defekt som gör sig gällande. Eller så är jag utarbetad. Eller så är samhället lite sjukt och jag har blivit smittad.


Jag saknar mening. Andlighet. Gemenskap. Vi.


Eftersom jag är både över- och utarbetad har jag inte energi att skapa "vi". Eftersom allt faller sönder (jag är i den där åldern då barnen har eller vill flytta hemifrån och tycker man är det tråkigaste som finns) så saknas meningsfulla rutiner i hemmet. Adventskalendern hänger avsides på en ful dörr, 16 luckor öppnade, ingen aning av vem. Mirja tittar på tv´s julkalender i sin dator på morgnarna istället för gemensamt i soffan, och Lukas åkte till sin lägenhet i Uddevalla redan vid 4 igen, och vi hann inte göra marsipangrisen den här helgen heller och Rikard kommer först dagen före julafton. Och lär säcka ihop av trötthet i samma sekund. Hej och hå för julestämningen.

Om jag skulle gått på julkonsert i kyrkan ikväll skulle jag gråtit floder. För jag vill vara med, vara där. Jag vill sjunga, spela, planera, njuta, ladda och vara fullständigt närvarande. Men den här hösten har jag jobbat för mycket och mina krafter räcker inte till, och jag bråkar med min dotter bara för att hon vill att jag ska följa med henne still stallet, för jag vill inte, fastän jag ju vill följa med till stallet men jag vill ju också umgås med min son som snart åker med tåget och jag vill, nej jag behöver, göra absolut ingenting. Slippa klockan.


Och hur jag än gör blir det ju aldrig tid över till att göra ingenting. Därför undviker jag julkonserten. Och stannar hemma och bloggar och låtsas att jag faktiskt gör ingenting i alla fall en liten stund, fast jag lagade mat under tiden förstås. Och tvättade Lukas madrass som kattfan kissat på för tredje helgen i rad, och täcket med. Och sopade golvet och undvek impulsen att hämta ved för att tända en brasa. Skulle ju göra ingenting! Man ska stå för det man menar.


Vilket kaos.


Det absolut bästa idag var småfåglarna. Man fyller en buske med frön och bollar. Två dagar senare börjar flaxen hitta dit. Två veckor senare är det full rusch. Som idag. Jag såg nötväcka, rödhake, domherren och domfrun, talgoxar, blåmesar, grönfinkar och entitor. Medan herrarna i huset stirrade på handboll och skidor på plattskärmen stirrade jag ut genom fönstret på busklivet. På riktiga livet.
Mening!

lördag 18 december 2010

Rapport

Jag har bytt två deltidsjobb mot ett heltidsjobb. Hoppas på en smula mer energi. Tillräckligt med energi i alla fall så jag kan börja orka bry mig om vilken mat jag vill handla. Eller i alla fall orka handla.

Mirja har fått lååååångt svart hår. Hon ser ut som Snövit i Disneyversion. Vackert men ovant för min ögonvrå. Tror hela tiden jag har en främmande fågel i mitt hus.

Lukas har börjat tröttna på gymnasiet, efter en termin. Flockgruppundervisningsungdomsdumhetskulturen tär på honom. Han försover sig och kan inte förmå sig. Inte helt oväntat, det funkade rätt länge ändå, trots allt. Önskade det fanns en kreativ folkhögskola för 16åringar i vår närhet. En skola där ynglingar som han kan få följa sin inre kunskapshunger. Till exempel genom att få tillfälle att forska vidare i intressanta saker han läser i Vetenskapens värld. Eller genom att ge personliga verkliga utmaningar. När jag jobbar känner jag mening, säger han, men inte när jag sitter på lektionen. Förvånad, någon? Inte jag.

Rikard springer i sitt ekorrhjul igen, långtbortistockholm. Inte mamma (och inte sjukdomen) kan förmana honom med övertygande effekt. Sjukskriven var han i två veckor, TA DET LUGNT sa doktorn, men schvissch jobbar han för långa dygn i för högt tempo, igen. Borde kedja fast honom i Grebbestad i jul. Men då dör han väl av tristess istället för immunförsvarsöverraktioner.

Michael fick kommunens kulturpris. Det var kul, jag är glad för hans skull, han förtjänar verkligen uppskattning för allt det han gjort och gör, allt det som inte riktigt går att definiera inom ett speciellt fack, men som ändå betyder så mycket. Bra att den yttre världen uppskattar. För själv evighetssurar jag över både ditt och datt som inte och aldrig blir gjort i den inre världen. Försöker att fokusera på mig och mina egna brister istället för att sura, oftast går det bra. Men den isärplockade och ännu inte återihopsatta hästtransporten sticker i ögonen varje dag. Jag hinner blunda ibland.

Nu snöar det. Lite för mycket för att jag ska vara helt avslappnad. Om en stund åker jag med mamma till Göteborg. I en bil. Och jag har tyvärr ärvt lite för mycket "de Bruingener". Ser ishala vägar med milslånga köer för mitt inre. Vill ha snökedjor och spritkök och termos och filtar med mig i bagaget. Och en hink med grus. Och hade helst haft lite bättre vinterdäck än de som sitter på nu och som man inte känner dubbarna på längre...(som jag beskyller "?" för att inte ha fixat - gud så förutsägbart löjligt, varför har jag inte ordnat själv istället? hade besparat mig en del energi)

Jag åker en halvtimme tidigare och kör försiktigt istället.

Vilket gnäll det blev. Känner mig som ansiktet på bilden. (mammas konst)
Får skylla på energin som fattas mig.



måndag 6 december 2010

Är "vi" otrendigt eller vad har hänt?

Ensam är stark?


Är det nån mer än jag som funderat över vart begreppet "vi" är på väg?
Det tycks ju krylla av "jag", "man", "dig själv" och "individuell" nuförtiden.....

Gjorde en ytterst ovetenskaplig undersökning och googlade lite:

Jag - Ungefär 534 000 000 resultat (0,11 sekunder)
Man - Ungefär 1 240 000 000 resultat (0,16 sekunder)
Dig - Ungefär 87 600 000 resultat (0,09 sekunder)

Oss - Ungefär 72 500 000 resultat (0,11 sekunder)
Vi - Ungefär 53 300 000 resultat (0,06 sekunder)

"Jag" leder tiofalt över "vi".

Är det ett omen?

Socialdemokratins förvirrade men högljutt platta fall kanske är ett tecken i tiden. Vänsterpartiets ynkliga borttynande skrik i fjärran ännu ett.
Kristdemokraterna som envist håller fast vid sitt dammiga familjeideal, nu omsprungna med hästlängder av slådigförbröstetsverigedemokraterna.

"Vi" verkar vara jätte-ute. "Vi" lever och finns, men är inget att slåss för, framhäva eller rädda.

Vem värnar begreppen "oss" och "vi"? "Tillsammans" och "gemensamt"?
Vem lär ut att vi blir starka ihop, med gemensamma krafter?
Vem skriver sportreportagen som beskriver lagets gemensamma ansträngningar?
Vem uppmuntrar recitation i kör istället för egna bländande tal?


Hur hamnade vi här? Hur tänker ni - är det lite så här?
Varför kämpa i uppförsbackar tillsammans när man kan nå toppen och glänsa själv? Varför anpassa sig till småbarnens behov av kvantitativ föräldratid, när man har en karriär att bevaka, och blivit expert på kvalitativ tid?
Varför stå ut med andras uppenbara dumhet när man har sanningen själv? Varför anpassa sig till någon som man inte kan eller vill förstå?

Kanske har jag fel, kanske pratar jag om mig själv. Min egen rastlöshet som drivit mig iväg genom åren, hela tiden på jakt efter det där, det där lilla blänkandet, den där totala sanningen som jag bär inom mig, eller anar där framme, som hägrar, som vinkar åt mig. Som jag är värd. Att ha. För mig själv.

Och varje gång galopperat iväg, ivrig, på egen upptäcktsfärd, ensam. Kanske sett det där, upplevt det där. Men sen snopet upptäckt -vem ska jag dela det med? Den där känslan av att nå fram?

Människan uppstår i mötet med andra. Genom andra blir vi till. Vi är flockdjur, beroende av varandra. Varför tror så många då att man kan lämna de svaga, de dumma, de jobbiga, de mesiga, de besvärliga bakom sig?

Vi måste höja statusen på "oss", "vi" och "gemensamt". Jag kan inte göra det ensam.
Vi-sägare - förenen eder :)!



Inflyttningsfödelsedagsfest hos Hillevi och Emil.
Utan "vi" hade det inte blivit mycket av det hela...

...för det var många som kom och knöt ihop det hela!

Dansa loss på en fest - hur kul utan "vi"?

Hur skulle Lova kunna vakna ur sitt "jag" utan att få uppleva ett "vi"?

måndag 29 november 2010

Först kommer inget...

...och sen kommer allt på en gång. Jotack. Det går rätt bra faktiskt.

Tre sjuka avkommor. 30 nationella prov i Svenska B att rätta. 15 texthäften att korrekturläsa och pdf:a.

Som bekant (för mig i alla fall) presterar jag som bäst när det stormar som mest, kniven ligger på strupen och kaos hotar. Så jag kommer att vara extremrationell, överfunktionell och totalfokuserad under de närmaste dagarna. Och sen ska jag åter sjunka ner i min dimmiga värld av va? jasså? sen? och sa du nåt?

Mirja hostar och febrar med oförminskad styrka, tre dygn efter påbörjad Kåvepeninkur. Läge att återinkoppla vårdcentralen.
Lukas höll halsinfektionen stången under hela Dreamhack men dukade under för bacillattacken till slut. Inte helt oväntat efter fyra dygns dataspelande...
Rikard har dragit på sig Henoch-Schönleins Purpura (svullna leder och röda prickar och kan inte gå eller klä sig) och är sjukskriven rejält med ordinationen VILA och medicin. Läs hans redogörelse av läget här.


De nationella proven är en fröjd för svensklärarögat, så rättningen kommer att gå som en dans (eller så kommer jag att gråta av ångest). Jag har nu en vecka på mig att hinna göra jobbet, och började denna eftermiddag. Spontanbedömningen av samtliga texter är klar men nu börjar den betygsgrundande bedömning med egna Argusögon samt Skolverkets Bedömningsanvisningar på 69 sidor. Den är definitivt ingen fröjd för ögat - hallå - 69 sidor anvisningar??


Reagerade förutfattat surt på att en exempeltext av en elev fick betyget Vg, och kunde inte låta bli att tänka på om detta högre betyg berodde på att eleven hade menat att det var mycket bättre att läsa en bok än att se en film. Undrar just om "juryn" hade bedömt mina elevers lika vassa argumentation på samma sätt - fastän mina elever drar slutsatsen att film definitivt är bättre än att läsa en bok. Trots att boken troligen bjuder på fler detaljer och ger läsaren själv makten att måla upp inre bilder. Det var samtliga medvetna om. Men trots det. Motivationsargument som fått mig att le extremt brett är de som menar att filmen bjuder på en social dimension man inte tycks uppleva med bokläsning:

"om jag skulle bjuda hem kompisar att läsa en bok ihop skulle dom tro jag inte var klok!"

"det spelar ingen roll om filmen slutar bra eller dåligt, eller ens vad den handlar om, historien får ju ändå ett lyckligt slut för att man hade så kul tillsammans"

"förr var det ju teater som gällde, sen kan man säga att det var böckerna som höll det vid liv och nu är det filmer som gäller"

Troligen har jag fel i min sura misstro av Skolverkets tappra och säkert kompetenta bedömningsgrupp. Men nog hade det varit mer kittlande att se en snyggt argumenterande exempeltext som "dissar" bokläsning och "hissar" filmtittande, med betyget Vg...?

Imorgon ska jag hugga tag i en hel hög intressanta texter som handlar om hur man kan skriva olika genrer. Har läst dem alla med stigande förtjusning och ska nu korrekturläsa och lufta upp, rätta till och knyckla ihop till mindre, samt pdf-format. Det ska bli helt otroligt skönt och tydligt och enkelt arbete. Kräver ingen mördaretisk övervägning, texten är ju redan skriven och ska bara hamna i tryckläge och förvandlas till snygga småhäften.

Rätt nöjd med läget med andra ord.

Men önskar förstås att barnen ska bli friska. Ska nog Googla lite mer på Hanoch-Schönleins nu....


söndag 28 november 2010

Supersöndag

vaknade inatt klockan två och trodde igen att hunden var försvunnen och letade överallt och inte hittade jag jycken så till slut fick jag ju väcka den troliga orsaken till illdådet - var är hunden!? (vad har du gjort!?) och där gick vi sedan båda ropade ute och inne öppnade hukade tittade och till slut skammens rodnad på mina nattkinder för sömnigt kisandes fann jag den trötta slashunden på en fårskinnsfäll under köksbordet dit han flytt eftersom Missekatten har ockuperat hans korg sen några nätter tillbaka.

lyckades somna om alldeles för bra för att sedan vakna 0500 till väckarklockans fryntliga klippetitrumpurrande ljud (timba heter signalen) och upp jag studsade för ett Sant Kall stod för näsan att ta tag i (att hämta ynglingar från Dreamhack och undvika snökaos!) och bilen väntade tålmodigt i garaget och jag fyllde termosar med kaffe varm saft och stora matsäcken med dubbelmackor och äpplen och dessutom la jag tre yllefiltar samt en extra uppsättning vantar och mössor i bilen. och - skidbyxor! ska man långt med bil i karga vintertider bör man vara beredd på allt. det har min far lärt mig, så på hans inrådan tog jag expeditionen på största allvar. jag struntade dock i spade och fotogenlampa, för det hittade jag inte eller så orkade jag inte riktigt leta så noga. men en hink att fylla med sand från till ändamålet utställda gröna plastlådor kom med i bagaget för jag tänkte som så att eventuella medoffer i eventuella bilköer i eventuella isiga uppförsbackar säkerligen skulle ha planerat bättre än jag och således vara stolta ägare till nyinförskaffade snöskyfflar man skulle kunna låna...

på den tiden det begav sig (= när pappa ännu körde bil) hade pappa alltid med sig allt man kan tänkas behöva i bilen i vintertider, från konservburkar till verktygslåda, från fotogenkök till chokladkakor. man ska inte underskatta allvaret i att fastna i en snödriva medan vinden blåser 25 minusgrader utanför plåtväggarna...

så äntrade jag vägarna som en sann utforskare, fattades bara cowboyhatten och en stillsam sång men radion balanserade upp den biten. rullade ofattbart enkelt till målet, inga uppseendeväckande avbrott, endast en älgfamilj i brynet som klarat sig från jakten. jag behövde använda varken extramössan eller hinken alls. Jönköping väntade på mig och inget gick feloch bilen var varm och skön och snäll ja till och med en hyfsat nära parkeringsplats kunde jag hitta att ta emot gossar och datorer på.

Se här den nästan tömda sovhallen på Dreamhack, där enstaka attiraljer och individer ligger kvar ännu i väntan på bortforsling....

storleendes vandrade jag runt i nördarnas mecka - en sann glädje en fröjd för ögat alla dessa individer som ägnat fyra dygn nonstop åt skärmdyrkan och där gick de nu och släpade på sina stolar, hightechburkar och kuddmadrasser med gråa ansikten röda ögon och vidunderligt tillfredsställda flin.

...och se här vilka obekväma stolar våra hjältar pinat sina sätesmuskler på i flera dygn!

på hemväg igen fick jag samtala med sonen och lillebrodern i ungefär en kvart och sedan tog den ultimata upplevelsen ut sin rätt och de störde mig inte mer under resten av resan.
lika snabbt som dit rullade bilen hemåt medan snön började yra runt oroväckande envetet och trafiken fyllde på sig. måste ändå säga att bilisterna imponerar stort genom sitt tålmodiga och kloka sätt att hantera väderlek och väglag på, för jag såg på dessa 8 timmars körande bara tre ubersnabba knäppomkörningar och gissa vilket land de kom från ja givetvis Norway för där har de ingen som helst respekt för snöhalka eftersom de a) är jättevana vid snö, b) har fyrhjulsdrift och feta bilar som klarar en krock, c) tycker svenska vägar är otroligt inbjudande breda och som gjorda att köra snabbt på. men som sagt bortsett från dessa tokstollar uppförde sig alla extremt vuxet genom att hålla bra avstånd och anpassa hastigheten till omständigheterna.

DETTA anser jag vara ett föredömligt avstånd med rådande väglag :)

...och se här Lukas och Daniels lilla pörte i Uddevalla - precis som en äkta fjällstuga!

jag släppte av gossarna i Uddevalla där snön hängde tungt ner från takåsarna och stormen tilltog, hann hem lagom tills vädret började dumma sig ordentligt där nere, kändes rätt bra faktiskt. det började yra lite snö runt husknuten här hemma just när jag stängde dörren om mig.

och för att göra en lång historia kort för nu är snart maten klar så var jag så speedad och är väl ännu misstänker jag att jag stressade igång dotter och man med att peppa för en trevlig ridtur i ridhuset så det var bara att hämta transport lasta hästar dra iväg till ridklubben och rida ett rejält pass och det roliga var att kroppen mindes exakt hur man rejälrider en timme fast jag lär ju troligen inte kunna resa mig ur sängen imorgon. men förhoppningsvis blev Mirja glad att gulleplutten blev genomriden trots att hon själv inte orkar lyfta en grep utan att få en hostattack.

förutom mat blir det lussebullar.

och imorgon är det måndag igen.
häpp, det ska bli kul!

lördag 27 november 2010

Lördag och kallt

Idag är det en sån där dag igen.
Ställtidsdag, göra-inget-dag, tänka-djupa-tankar-dag.
Började med en orolig vakning runt 6-snåret - Cesarhunden låg varken bredvid eller på sängen...var var han då? Somnade om men vaknade med samma tanke igen en timme senare. Försökte tänka att han nog låg skönt nere i soffan. Fast han brukar ju aldrig göra det. Han brukar ju komma upp nån gång på natten. Tänk om. Tänk om vi glömt honom i bilen? Utanför dörren? I stallet? I källaren? Tänk?
Ja sen var det ju kört. Lika bra att ta tanketjuren vid hornen och ta reda på fakta. Vilket visade sig vara att jag hade haft rätt. Bortglömd hund hittades, dock inte i ute kylan tack och lov, utan i gästrummet, bakom stängd dörr. I ren frustration hade han både bajsat och kissat där inne. Varför kan ha inte skälla istället?

Pälsade på mig som inför en polarexpedition och drog till stallet. Släppte ut pållar. Pysslade runt en bra stund och hungrade sen hem till frukosten - en stor kopp te.
Michael skulle utmana ödet och sticka ut på långfärdskridskor. Nej tack, sa jag. Anade att Mirja nog inte skulle vara helt pigg idag heller. Och visst, hon kom ner, knattrade intensivt på tangentbordet ett tag, la sig på golvet och gnällde och somnade som en stock. Sov i fyra timmar.


Minns inte vad jag själv gjorde under den tiden... Pillade, drack kaffe, läste, strosade omkring och slösurfade. Antagligen något ditåt. Sen vaknade Mirja och sa att hon var pigg. Haha. Men vi for till stallet och håvade in hästarna från tundran och gav oss ut på en polarexpedition. I tio minuter. Sen vände vi. Vinden var obegripligt elak. Om det åtminstone hade legat ett tjockt fluffigt snötäcke. Men nu var allting vasst, fult, elakt och märgkallt.

Hämta vatten och hö fick jag göra själv, dottern vinglade glansögat ut och satte sig i bilen att vänta. Väl hemma igen strandade hon genast i soffan och blev kvar där i tre timmar.

Visserligen lugnt och skönt i huset men jag blir en smula orolig. Hoppas penicillinet som hon fick av doktorn igår biter snart. När husets mest energiska person är så här matt är allt i obalans...

Katterna håller sig krampaktigt inomhus. Klokt. Lägger på en klabbe till i kakelugnen, som värmer bra... Tror sen jag hasar mig bort till soffan. Tittar på slö-tv lite. Ställtid, hela dygnet....

fredag 26 november 2010

Fredagsmys. Typ.

Fattar inte vad tiden går. Den här lilla fluffbollen kan jag fortfarande känna avtrycket av i min hand. Men det var i februari han såg ut så här. Då hette han Baloo. Numera heter han Simba och är gigantisk. Äter sin familj ur huset typ. Är nu om möjligt ännu mer älskad än då.


Var just iväg till stallet igen (göra min plikt) (tralala) en sväng. Det var löjligt kallt men fyrfotingarna såg ut att må prima. Nu mumsar de hö i stora lass. Mirja sover i soffan. Snart ska vi titta vidare på filmen En pojke i randig pyamas. Våra katter klistrar sig intill elementen. Kakelugnen i köket sköter sig bra. Jag har beställt en tågbiljett åt Rikard så han kommer hem till jul. Lukas nördar loss ihop med Daniel på Dreamhack i Jönköping.

Jag vill basta men det får vänta till imorgon.
Idag var en social och bra dag, inbjuden på helgglögg, skolminglat med trevliga Strömstadbor en sväng för att planera framtida samarbeten, bubblat med en litteraturintresserad ungerska och ett antal hyfsat förnöjsamma kollegor uppe på det... Men jag hann inte med datorjobbet jag hade tänkt mig. Så får det vara ibland.

På bussen i morse hade jag en hel massa bra bloggtextidéer. Undrar just vart de tagit vägen. Undrar just om På spåretskvalet på tv´n påverkar min skrivarförmåga. Troligen är det så.

Ridå.

torsdag 25 november 2010

Iskallt men helvarmt

Mirja sjuk idag med. Host och ynk och feber. Kvider i luren att hon är hos hästarna men inte orkar rida trots allt. Stackars.
Så man fick ställa upp, rycka ut. Ställa om sin hjärna, och istället för att krascha i soffan med en välförtjänt kopp te efter jobbet, klä om, och till och på, för att se vintern i kallögat och bege sig ut i kolsvarta skogsmörkret på en sprillig häst. Pannlampa på hjälmen och hunden prasslandes runt hovarna på Julia som tyckte varje liten kvist var livsfarlig. Det var kul. Jag hade tretton lager på mig, minst. Jag sjöng lite, och klappade och pratade och hojtade, på Cesar mest. Lät pållen finna bästa spåret över knaggligaste marken.
Svårt att begripa varför det är så svårt att ge sig ut på sånt här oftare. Det är ju så kul! Älskar att vara med djuren, trots iskyla, mörker och hunger.
Belöningen hemma sen var trevligt sällskap av Catharina och Mirja i TVsoffan. Vi tittade på Bounce. Grymt bra. Men Mirja somnade igen.

Michael var modigast idag och gav sig rakt ut i snökaoset runt Vättern. Eller var han dummast, jag vet inte. Men jag vet att Lukas och Daniel är jätteglada att han gjorde det, för nu sitter de på Dreamhack i Jönköping och njuter i dagarna fyra....

Nu dricker vi te. Och pratar väder.


tisdag 23 november 2010

Tåg

Fast i Munkedal. Bohuståget, Västtrafik. Hej och hå. Muntra kommentarer bland ungdomar som ännu en gång missar första lektionen på dagen. Tänk om det är Västtrafiks fel att studieresultaten försämras? En liten trött morgontanke bara.

söndag 21 november 2010

Fotarbete


Hojhoj så var det söndag igen, shit vad tiden fladdrar fram.
Just nu sitter Mirja med fötterna i ett fotbad av annorlunda karaktär. Vi brygger fotbuljong i stora järngrytan. Vad ska man göra när alla plastbaljor är spårlöst borta??

Så kan det gå när man aldrig ids köpa sig en ny diskbalja när den gamla försvunnit i flytten eller spruckit eller använts som oljetråg eller vittrat bort på annat sätt....

Hon fryser och darrar, flickebarnet. Onsdagens storgräl mellan oss var inget annat än hennes annalkande influensa vs mammas pms. Hon har legat med feber i flera dagar men var tillräckligt pigg för en skogsskritt med pållarna igår, och en sväng till ridhuset idag.
Men nu fryser hon igen och då ska man ha fotbad. Som farmor sa.

Julia tycks trivas bra med sina nya fina joggingskor. Hon tittade inte ens på dem när vi prövade dem igår, klampade på i skogsbackarna utan att fundera. Nu bara hoppas jag på att det håller i sig, och att hon kan bli riden "som vanligt".
I ridhuset var det inga problem skolöst, och löser vi ömfotstassandet på grusvägarna på det här sättet med joggingskor är jag mer än nöjd. Gallorna (svullna ben) har minskat rejält redan, förhoppningsvis ett tecken på att blodcirkulationen kommit igång bra i hovarna... Nu bara avvakta och se om hon börjar bli medveten om var hon har sina fötter också...!

Det är söndag idag. På söndagar ringer jag alltid min farmor i Holland, min "oma". Och sen några veckor tillbaka också min pappa. Men idag lyfter jag ingen lur, trots att det är söndag. Idag är jag helst stum, ordlös. Vissa dagar känns orden som främmande grötklumpar i munnen, som sega köttslamsor - blir bara äckligare och mer främmande ju mer man försöker tugga. Och det är tillräckligt besvärligt när man pratar med personer i ens närhet (orden famlar fel, blir tokiga, jag säger till exempel: borda duket nu Mirja! eller: kan nån ta gafsmangeln och storfrumpa?) (det är som om jag får tillfällig afasi, hjärnan vet exakt vad jag menar men skickar ut fel ljud till rätt stavelser) (eller så öppnar sig munnen, men det kommer inget) Personer nära mig ser ju ändå mitt kroppsspråk - jag försöker kompensera rappakaljan som strömmar ut från ansiktet med gester och miner som förhoppningsvis leder åhörarna i rätt tolkningsriktning.

Men per telefon blir det bara som att försöka spola ner kattsand i toan. Slemmigt och segt och tvärstopp. Jag får göra ett nytt försök imorgon.

Nu ska jag se om min säng är lika skön i natt som den var förra natten. Jösses vad jag sover. Och ändå räcker det inte!

onsdag 17 november 2010

Fotfästet? Hallå!

En skitdag igen. Börjar allvarligt fundera över när och vart det gick fel... Var det när jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv? När jag inte orkade vara sjukskriven längre? När jag började kravla mig upp i samhällsekorrhjulet? Utbildade mig, skaffade mig ett jobb, ville utvecklas i mitt jobb?

Så duktig så duktig, klarar allt, vidare vidare i livets snurr, och utbildningen och jobbet och flytten och skilsmässan som inte blev en skilsmässa, och flytten igen, och satsa på nytt, och jobbet och nya jobbet, och ansvaret, och mamma, och pappa, och tiden till barnen som aldrig räcker till, och bära ansvaret och vilja ta ansvaret, och inte ha ansvaret, och glad att slippa ansvaret fast ändå ha det och sopa smulorna, planera matsäck, helgen, tävlingen, födelsedagen, annonseringen, maten, (och reflektera)(utvärdera)(göra rätt, ta smällen, lära om, göra om). Hänga tvätten och pussa barnen, glömma kissa hunden och...


Idag har jag och Mirja grälat oss gråtiga, lika övertrötta båda två, lika förtvivlade, och känslan av att aldrig aldrig räcka till. Inga fler motgångar nu tack. Inga fler ifrågasättanden, inga fler tveksamheter, inga fler stora beslut.

Bilden tagen på Greby gravfält Allhelgonanatten.

Två stapplande hästar på en enda dag, uppe på allt annat som skvalpar runt under ytan av krackelerande leenden, var bara för mycket. Julia ömmar. Och Esmis haltar. Visserligen var det nog bara stenar i hennes hålväggar som jag glömt rensa på två veckor. Men ändå. Ännu en sak jag borde gjort, borde kommit ihåg.

Sitter nu i köket, stinker tjära från fingrarna, var bara tvungen att smeta in svart jävulskap tillsammans med bomullsvadden i varje hålvägg på hov-eländena. Hoppas rötan, bakterierna, sporerna eller vilken fan och hans moster som än gröper ur hennes hovar dör en plågsam död.

Mirja har kraschlandat i TVsoffan. Det värker i mitt hjärta.

Fan.
Jag kan inte jobba så här mycket.
Vilken idiot hittade på 40-timmars arbetsvecka?

(PS jag har (p)ms) (Ge mig två dagar så är jag definitivt på banan igen)(Jag tar mig bara rätten att spy ut min förtvivlan över livets motgångar) (Rätt skönt faktiskt)

tisdag 16 november 2010

Ömfotad. Helhjärtad.

Julia fick ta av sig skorna i söndags. Mest för att jag är en inbiten naturlig djurägare som helst vill att djuren lever så nära sitt naturliga tillstånd som möjligt.
Det var därför våra påfåglar strosade runt i flock på banvallen så SJ ringde till oss och bad oss att genast ta undan fåglarna för tåget kunde inte köra fram till perrongen. Och därför som grannarna Eva och Kent suckande ringde och bad oss hämta hem kaninen från deras rabatt för femtielfte gången. Så var det på den gamla goda tiden på landet. Vi hade helt enkelt inte hjärta att låsa in djur bakom galler. Hästarna hade också fått gå lösa om bara betet hade räckt. (ibland smet de ut på bondens fält och ställde sig och åt havre eller gräs. Då brukade vi blunda en timme eller två, innan vi släpade tillbaka dem till tråkiga hagen igen)
Istället slapp dom skor. Hästar utan skor är naturliga hästar som håller sig friska länge (just Affi och Duhle blev 34 resp 37 år). Fast de var lite försiktiga i stegen på knöliga och steniga vägar...


Nu var det dags alltså, och lilla finlemmade känsliga sportiga ponnyn Pretty Woman fick av sig stålskorna och lyfte hovarna extra högt i ren förvåning när hon gick ut i hagen sen.
Alla glada. Ridningen dagen efter i ridhuset gick också över förväntan bra. Visserligen lätt ridning, men ändå. Vi hade väntat oss stapplande steg, men hon gick så smidigt och fint.


Idag var det annat. Dottern ringde och grät och skällde. Hon var blockhalt och vägrade gå! Vi MÅSTE sätta på skorna NU! Det GÅR inte! Julia blir GALEN om hon inte blir riden!
Jag satt i en rödblinkande korsning i Uddevalla med tusen bilar omkring mig, och var inte upplagd att diskutera hästskoning alls. Men jag svängde in till stallet på vägen hemåt, och kunde lättat konstatera att Julia kunde gå. Och levde. Och såg helt nöjd ut.


Nu är ett par boots beställda. Joggingskor till sportponnyn. Vi får hoppas detta löser alla konflikter och alla problem. Jag lär få ett litet h-e om ridningen inte fungerar inom en vecka.
Min dotter är inte så övertygad om det förträffliga med barfotahästar. Än.

Jag tror stenhårt på det. Helhjärtat. Men kanske behövs det mer tid för anpassningen än vad Mirja är beredd att ge. Hon har värsta träningsschemat spikat för hela vintern. Vårens tävlingsperiod ska ge rosetter i LA (hoppbana med höjden 100 cm) är planen. Ambitiös är hon så man blir riktigt imponerad! Och kanske är det så att vi får hitta en balans mellan våra övertygelser, behov och strävansmål. Kanske är tiden förbi då mamma Alltid Vet Mest och Bäst.

Vi får se :)



Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...