Jaha då är snart vi inne på början av tredje månaden utan vettig ridning. Och mest av allt skyller jag på isen.
Det är svallis i hela hagen, det är is på gårdsplanen, på backen till och från stallet, till och från ridskolan, is på parkeringsplanen vid ridskolan, på parkeringsplanen där vi hyr hästtransporten och is på alla småvägar som leder genom skogar och över fält.
Där det inte är is är det stenhårt. Att trava är inte att tänka på.
Det finns ett ställe där man kan rida och det är i ridklubbens ridhus. För att det ska bli en någotsånär vettig ridning som ger både häst och ryttare något, ska man helst ta sig dit minst två gånger i veckan. Och helst rida en dryg timme.
För att kunna komma till den där timman med vettig ridning behöver jag hämta en transport (isig vändplan), köra den till stallet (isig grusväg), lasta hästen och utrustningen (isig gårdsplan), köra ekipaget (isig grusväg i NEDFÖRSBACKE), lasta ur vid ridskolan och leda in hästen till ridhuset (is, is, is, is). Sen givetvis den omvända proceduren för att komma hem. Det tar i vanliga fall tre timmar allt som allt, men vid IS ska vi inte tala om hur lång tid det tar.
Jag kan ju genast medge att jag inte är den här hjälten som orkar/klarar/vågar göra allt detta två gånger i veckan. Bilen är en klen fransk sort med framhjulsdrift, och dubbdäcken visserligen nya men av budgetmodell. Jag tar inga risker.
Mirja har varit hemskt duktig och försökt hitta ridmöjligheter på snötäckta fält (när den ännu låg kvar), men det ledde till blåmärken i hovarna för Julias del, som nyss fått av sig järnskorna. Och så försvann vips några veckor till.
Alltså spricker hästarna snart ur skinnet av överskottsenergi, tävlingssäsongen närmar sig och troligen har hopp-esset Julia helt glömt bort vad ett hinder är. Hon har fullt upp med att tänka på var hon ska våga sätta ner sina fötter.
Idag fick vi oss dock en underbar tur, på promenad i solskenet med båda pållarna snirklade vi oss fram emellan tallarna och mellan gravkullarna på Greby gravfält. Det var roligt och krävde en del tankearbete för dem. Lyfta hovar, svänga snävt, beräkna avstånd mellan gropar, stenar och stubbar. Uppför och nerför.
så här ser det ut sommartid på gravfältet.....
Men trava och galoppera där nu? Nej.....
Så här är vintern i Bohuslän för hästägarna. Så här kan vintrarna vara. Nu för andra året i rad. Det är vänta vänta vänta, på att det ska gå att rida igen. Om man inte råkar ha eget ridhus på gården, eller ett slags militärtransportfordon med fyrhjulsdrift och snökedjor typ, och hästar med sylvasst broddade skor....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar