Smaken är olika?

Köpte en orange balja idag på Granngården. Den innehåller en hård sörja bestående av mineraler och vitaminer och nåt melassigt gott. För hästar. Det ska stå i hagen så de kan gå där och slicka så ofta de har behov.

Man menar att hästar vet. Att de vet hur ofta eller sällan de behöver lite tillskott. Jag tror också det. Hästar har inte förstört smaklökarna med livslångt intag av skräpmat. De borde ha lite naturlig instinkt kvar, även vad gäller näringsintag.

Men jag började tvivla lite nyss.
Jag lät dem provsmaka i boxen.
Esmis ville krypa upp på den orangea lådan och ta stora tuggor. Hon slickade och gnagde. Medan Julia fick stora skräckanfallet när jag räckte fram lådan. Höll på att hoppa ur skinnet, tryckte in sig i bortre boxhörnan och fnös upprört. Länge. Inte ens lukten av sörjan på mina fingrar var det minsta intressant ...

Hur ska man tolka detta ?

Bokningssajter och ryggjympa

Bra idag:

Ryggskottet kom av sig. Det beror högst troligen på två omständigheter - 1. jag skrattade ut den, så den blev skamsen och drog sig tillbaka. 2. Jag gjorde precis som följande person instruerade mig om:

Länge leve youtube! Jag lovar att det hjälpte, man kände liksom hur smärtan gav sig, ungefär vid 45e upprepningen.... Imorse var jag fortfarande handikappad, nu ikväll kan jag sitta som vanligt igen. Och fortsätta bli plattrumpad :)

Mera bra: Jag har fått veta datum för The Greta Arrival - 29 april, en söndag runt halv sex på kvällen. Jippi! Känner mig som en äggsjuk höna nu. Vill ha hem henne!!!

Lite bra: 

Jag ska åka till Holland helgen den 20-24 april. Blandade känslor. Det händer så mycket spännande här hemma nu, egentligen har jag inte tid. Inte råd. Men jag vill gärna samlas med resterna av vår deBruinska familj på stranden en sista gång, för att minnas min oma som äntligen somnat in efter många års envis kamp. Sinnet som vägrade släppa taget, kroppen som för länge sedan gett upp. Hon skulle bli 101, den 20 april. Skönt att hon slapp det. Så nu ska jag och pappa, min lillebror Daniel, min storebror Rick, samt hans lille son Robin träffa faster Sonja och ta ett sista farväl. Ingen begravning - oma skänkte sin kropp till vetenskapen (bestämdes redan för 50 år sen) och det blir inga kvarlevor. Det känns bra - det hade bara varit långt att åka och hälsa på graven....!

Varken eller av mina egna barn följer med. Jag tror inte de skulle ha behållning av en sådan snabbvisit. De minns inte mycket av oma. Kanske skulle de velat, men jag tror de hellre vill få en slant i fickan än att slösa pengar på en helg i Zandvoort där de varit många gånger förut. Tror det blir bäst så här.

Mindre bra:

Jag jobbar för hårt, för mycket, för länge. Känns helt fel just nu. Ögonen svider. Tankarna svajar. Jag lyckas inte uppnå de stora och höga ideal jag målar upp för mitt inre. Blir så våldsamt trött på mig själv ibland. Borde bry mig mindre. Eftersom jag ändå inte lyckas påverka. Inte som jag kan se iallafall. 

(och ändå....jag vet ju.....så länge jag brinner för mitt jobb, så gör jag ju skillnad, även om jag inte ser det själv alla gånger....den dagen jag inte brinner längre ska jag leta efter annat jobb....) 

Sämst:

KLMs online bokningssajt. Fyfan. Bokade tre biljetter, men de tre tillsammans skulle bli dyrare än en i taget. Delade då upp bokningen i 1+2. Och medan jag gjorde det åkte priset helt plötsligt upp på båda så att slutnotan blev ca 700 dyrare än om jag hade köpt tre på en gång från början. Per biljett! Hur det gick till fattar jag inte, men resultatet är att jag känner mig grundlurad. Priserna ändrade sig medan man klickade runt, det gav ju verkligen en känsla av att man skulle skynda sig innan biljetterna tog slut... Men hur ska jag kunna veta att det var så i verkligheten, om det var sant??

Urrrrk.

Altanen, katterna och jag

Det är helg, soligt och det är vår. Det är mars. Det är främmande hankatter runt knuten, det är en stank utan dess like, det är uppkavlade ärmar, vattenslang, skurborstar och nej nu jävlar. På en helledig helg ska man väl hinna med att rensa bort allsköns jävelskap.

Och så infinner sig Vårstädhysterin. Och Lusten. Och medan man släpar fram slangar, hinkar och mögeltvätt (för man passar ju på att ge sig på den gröna ytan på altandäcket, nu när man ändå är igång) så får man plötsligt syn på Allt Som Bör Åtgärdas Nu. För annars ska du inte tro det blir Sommar.

Gräva landet, rensa rabatten, riva mossmattan, måla huset, laga plåtrör på taket, bygga staket, vårrusta båten ( för den ska säljas) städa garaget (igen??? Hur går det till???) måla takplåt, klippa busken, tvätta utemöbler, reparera cykeldäcket, och tvätta fönster.

Man inser att det är att göra.

Så spolar, tvättar och skrubbar man altanen och inser två saker. Kattpiss inte bara på trä, utan även på yllemattan 2x1,5 m som hängt ute några veckor (såklart). Algmögelgiftmedlet räcker inte till i sin giftighet. Det gröna går djupt ner i brädorna. Man hämtar en skrapa och prövar lite. Ser bra ut! Man skurar spolar mattan. Ser lovande ut!

Sen ska mattan torka, och den är så tung att vi måste vara två som sliter som oxar för att få upp den dyblöta knutna yllemattan på altanräcket. Väger nog 100kg minst.

Sen åter till skrapandet. Bräda för bräda. Kramp i fingrarna efter 10 min. Michael hjälper till. Efter 50 min har vi skrapat fem brädor (det grönslemmiga sitter jättedjupt!). Jag har kramp i alla sen förra sommaren oanvända muskler. Lukas undrar varför vi inte använder slipmaskin. Michael förklarar erfaret att det skull ta ännu längre tid, eftersom det fläckvis är lack kvar, och det klibbar igen slippappret på nolltid. ( sen har vi ju faktiskt ingen sån slipmaskin, iallafall ingen i användbart skick.

Man tar igen sig med en kopp kaffe i solen en stund. Man river lite mossa, gräver en rabatt. Det darrar i musklerna men man ignorerar det. Det är Vår, och man är På Gång.

Man blir inte riktigt klar med altanen, men det ser rent och fint ut. Till och med luktar fräscht. Inte alls mycket kattpisslukt kvar.

Mattan torkar inte fort, förstås. Den bär vi in framåt kvällen.

Sen sitter man i kökssoffan och njuter av välförtjänt spagetti med köttfärssås. Kroppen påstår att den fått jobba lite för hårt idag. Men man ignorerar den. Mesig kropp - några timmars kroppsarbete är inget att fjomsa sig över.

Då hämnas den. Vägrar resa sig. En avgörande viktig del i nedre ryggen har slutat fungera. När man väl tråcklat sig bort från köksbordet visar det sig ha drabbat ena benet också. Plötsligt är man 88 år och i skriande behov av en rullator. Smärtan skrattar man åt, för det är ju för löjligt alltihop.

Men resten av kvällen får tillbringas liggandes. Tur vi skulle se på film.

Och idag samma sak. Jag ligger. Eller står. Kan gå, men bara med små steg. Det gör ont. Jag tror det är nån slags ryggskott. För första gången i mitt liv.

Inser att mitt sittande arbete + ingen träning + ålder börjar ta ut sin rätt.

Ute på altanen stinker det. Hankattsfan har såklart fyllt på sitt revirstänk. Och skraporna lär bli liggandes. Jag kan inte böja mig ner för att plocka upp dem.

Inne ligger den ännu fuktiga mattan och stinker. En blandning av vått ylle, kattpiss och mögel. Ja, det blev ju bra. Eller inte.

Vilken tur jag har ett jobb att åka till. Där känner jag mig nyttig ibland i alla fall. För här hemma är jag uppenbarligen mest oduglig.

Om ilska

Den senaste tiden har jag varit arg på så mycket som är tokigt. Allt möjligt; politik, korruption, ren dumhet och människors ständiga vill-ha-mer-drift.

Vinst- och resultattänkandets förgiftning av skolvärlden. Hisnande VDlöner. Medelsvenssons som tycker det är en mänsklig rättighet att flyga till paradisställen runt hela jordklotet-varje år! Konstiga maktstrukturer i politiken som ingen tycks våga ifrågasätta offentligt. Felbedömningar på styrandenivå som leder till riktigt tokiga beslut som drabbar de som inte blev lyssnade på. Pryl- och utseendehetsen som går hand i hand ned fördumningens utbredning.

Jag är sällan arg, men när tokerierna blir så påtagliga att jag börjar bli orolig över vart världen är på väg- då blir jag arg. Jättejättestressarg.

Vi måste göra något! Nu! Ring, skriv, protestera! En aktion, ett upprop, ett krismöte! Vi måste påverka!!

Och så vaknar jag med dunkande hjärta mitt i nätterna, kallsvettig. Maktlös. Känner mig som don Quijote, fruktlöst kämpandes. Högre ideal ville han kämpa för. Så även jag.

Den som syns mest lyssnas på. Den som hörs mest tar mest plats. Den som tar för sig mest får mest. Är man tyst och väntar på sin tur får man skylla sig själv. I sjakalernas tidevarv.

Och jag inser. Om jag ska stå på barrikaden, då måste jag gapa jättehögt. Jättefräckt och jättekäckt och jättevasst och helst ska jag vara snygg också. Eller extremt ful. Ingen vill lyssna på en lagomful en. Allt det måste jag, vi, åstadkomma.
För det är så otroligt många dom slåss om att bli lyssnade på.

Sen kommer den stora tröttheten. Jag kan inte det här med ilska, vet inte hur man gör med den. Vet inte hur man använder den.
Ilskan och argumenterandet har aldrig varit mina bästa vapen. Tvärtom. Jag uppnår aldrig mitt mål med dessa trubbiga och tärande vapen. Blir bara splittrad, blir osäker. Och känner mig lika dum som dom, alla de där, på allt det där jag är arg på.

Så nu varvar jag ner igen.

Det måste finnas andra sätt.

Och kommer plötsligt att tänka på något jag läste om häromdagen.Det hatiska kvinnoförnedrande forumet http://emochan.org/emo/, som blev anmält flera gånger utan resultat, men som till slut stängdes efter att många många börjat kärleksbomba forumet med gulligheter. De dränkte de elaka kränkande inslagen med hjärtan, kattungar, kakrecept och rosa moln.

Lite hoppfullt ändå :)

Jag får kommentarer ibland

Ibland, men inte så ofta skriver en och annan person en kommentar på mina inlägg. Jag ser dem när jag redigerar gamla inlägg. Det är kul, men tanken har slagit mig att jag kanske borde svara också.

Sen har den där tanken glidit undan, ner i högen med tusen andra "man bord nån gång"...

Men så läste jag en kommentar idag, som skrevs för nästan en månad sedan. Det var från en tjej som hade en hund som också var väldigt hjärtsjuk, och hon ville gärna ha svar.

Det kändes inget vidare att inte ha svarat direkt. Nu har jag svarat, men också kollat igenom inställningarna för att att undvika detta i framtiden. Känns rätt viktigt, att jag som ägnar många timmar per dygn vid datorn, också kan ställa in så att jag får ett meddelande i mailen varje gång någon skriver kommentarer i bloggen.

Från och med nu ska folk som vill ha svar få svar snabbare!

Medan jag väntar

Jag väntar. 

Jag väntar, i det vakuum som uppstått mellan Cesars bortgång och det nya livet som ska landa i vårt hus någon gång i april. 

Livet rullar på. Det är jobbet, jobbet, jobbet, jobbet. Och oj vad jag skulle vilja strunta i jobbet, nu när solen sprakar, vårfåglarna kvittrar och alla tankar och känslor vill få utrymme att existera. Ibland blir jag bara så trött på ITstratgeier, målbilder, utvecklingsarbete och att vara helskärpt hela tiden. Det är kul och jag brinner för jobbet, men just nu vill jag bara vara, sörja, begrunda, och vänta på det nya. Njuta av vårens livskrafter.

Förra helgen unnade vi oss en rejäl promenad. Naturen läker alla sår. Så ut ska jag igen den här helgen.

Lite bilder från veckan som varit...

Morgonvy. En trevlig morgonrunda strax innan samåkning till jobbet.
Jag gillar platsen jag bor på :)

Novrouz i Tanumshede. Större och vackrare tårta har då jag inte sett förut.

Amunds hatt i strålande solsken. Vi såg ända till Norge.

Geocachen låg där den skulle..

Vårkänning

Granit och tall som försöker smälta samman. Och lyckas.

Mirja och Julia på banan igen. Äntligen. Efter ett år.

Nya tider

Sorgen efter Cesar har tuggat på mig. Den har gnagt och gnällt i mig.
Saknaden saknaden.
Sorgen över min omas död strax efter har sedan lagt sig som ett stort, tjockt utropstecken över det hela.
Livets förgänglighet.

Alltså. Det här livet man fått. Som ens kära och nära har fått.
Det tar slut. Ibland efter lång tid. Ibland ganska snabbt.
Men det tar alltså slut. Det stängs av. Det slutar finnas.

Vad betyder det?
Det betyder att man måste passa på att njuta av varje minsta minut av glädje som erbjuds.

Det betyder att man måste fira livet. Njuta av livet.

Cesars frånfälle kan, och ska sörjas. Och oj, vi sörjer, så det river och vrider. Men det förbättrar inte livets här-och-nu-läge. För det är lika tomt för det.
Min vardag har plötsligt plats för en fyrfoting, ja, platsen blev ju just ledig. För inte kan jag hysa döda minnen. Mitt liv ska vara fyllt av levande minnen och levande drömmar. Inte vara ett saknadens mausoleum. Så -  Hej Livet! Vem blir nästa hyresgäst, nästa aspirant, nästa glädjespridare?

Frågan kom ju flera gånger från diverse vänner- "ska ni skaffa en ny?". Mmm, smaka på den: "skaffa en ny".
Jaha. Jag kan alltså skaffa en ny. Tänkte jag. Ska jag skaffa en fläckig, en svart, en stor, en dyr eller en gullig? Och när är det passande att skaffa den? Hur lång är sörjetiden efter Hund? Väcker det anstöt att Skaffa en Ny för tidigt? Får man Skuldkänslor? Och gör det någon nytta?

Till min stora glädje (och en smula förvåning) tog mitt hjärta över kommandot. Jag surfade snart runt (i smyg för övriga familjen) på Blockets djurannonser, och Googlade på allt som kunde stämma på hundar till salu. Ju mer jag tog reda på desto läskigare var det att tänka tanken att jag skulle "skaffa" en liten valp, en liten tjusig ras, eller fräck korsning. Man skulle nämligen vara tvungen att Välja. (rätt ras, rätt egenskap, rätt pris, rätt kennel, rätt annons, rätt tillfälle, rätt ställe). Samtidigt slog det mig hur otroligt många djur som inte är önskade. Var femte valpannons följdes av en omplaceringshund. Det bara välde över mig. Det kändes inte ett dugg trevligt - att  behöva Välja en Ny liten Gullig Hund (som vi vill ha) när världen kryllar av oönskade djur som är prisgivna åt folks välvilja.

Det ena gav det andra. Efter många studs i cyberrymden landade jag slutligen på DogRescues sida. En  förening som arbetar i Rumänien. Kämpar för en smula förbättring i gatuhundarnas liv. De verkade seriösa.  Och jag läste och läste och läste. Men först hade jag ju fastnat i en blick, måste ärligt erkännas. Greta hade borrat in sin blick i mitt hjärta. Och ju mer jag läste desto mer slog hjärtat.

Förnuftet försökte ta tillbaka kommandot medan jag läste (fel tillfälle, vänta lite, herregud barnen flyttar ju inom några år, men hallå varför en hund från Rumänien? de kan ju ha alla möjliga problem, Cesar har förresten knappt kallnat).... (Förnuftet har ju ändå tjänat mig rätt väl de senaste tio åren, jag vill gärna lyssna på det), men det var tji. Hon satt fast i min hjärnbark. Bland många många underbara små jyckar fastnade just hon. Löjligt egentligen, jag vet ingenting om henne egentligen. Mer än att hon har två syskon, en mamma som redan flyttat till Sverige, att hon är försiktig, skygg, och född i augusti.

Men man är tvungen att lyssna på hjärtat, eftersom förnuftet skriker högljutt, i fallsett, att det är helt omöjligt att göra ett klokt val. (För de är ju så många, de där smutsiga, gulliga, stackars gatuhundarna. Det är ju omöjligt att rädda alla.) (Ja jag vet! Men för just den där ena gör det skillnad!) (Och det saknas tassar på mitt köksgolv! Och det saknas en svans bredvid mig i skogen! Och hon vill mig något! Jag VET bara det!)

Hjärtat tog alltså över. Gud så skönt. Det här är det bästa bästa beslutet jag tagit på mycket länge. Just bara för att det fyller mig med glädje och just för att jag inte har en endaste aning om huruvida det kommer bli som jag tänkt eller inte. Och det fyller mig med en oändlig livslust.

Jahaja. Så jag försökte övertyag familjen, och ingen skrek NEJ, fast vissa kanske tyckte jag var en smula snabb i svängarna, vilket förvisso var sant men det struntade jag i och gjorde som jag hörde hjärtat vråla - bokade Greta. Just nu ikväll faktiskt.
Och nu är jag pirrig som en liten flicka inför sitt första födelsedagskalas, och jag håller tummarna för att Greta kommer med flyget till Arlanda redan i månadsskiftet, för nu väntar skogen, och promenaderna och fårskinnsfällen under köksbordet, och Cesars sköna korg vill inte vänta ute i garaget längre. Och nu ska man få lära känna en alldeles ny individ.

Tack underbara Cesar för att du lärde mig vad ett förstorat hjärta innebär. Kan innebära.

Bästa mattefostraren

Välkommen lilla tjej

Tomt

Idag regnar det. Igår var det sista dagen på arbetsveckan med avslutande personalfest. Det var en bra vecka, roligt att undervisa, roligt att forska vidare om Samspel och Möjligheter mellan IT och lärandet. Roligt att göra broschyrer och affischer. Roligt att dricka lite vin och bli förtrolig.

Men idag regnar det och jag vill ingenting. Är tom.

Helgerna är ju till för att städa, umgås, planera privatlivet, röra på sig, sova länge, göra ingenting, laga goda middagar. Läsa ikapp, fundera, undersöka.

Men jag är tom.

Kanske är det sorgen. Cesar som är borta och livet som inte tar hänsyn utan bara går vidare. Sorgen får inte plats i min vardag. Jag hinner aldrig riktigt känna den. Kanske är det så att sorgen nu kräver sin plats. Inte genom tårar. Utan genom tomhet.

Vad är det för mening med att njuta av helgen? När det är ett stort tomt hål här hemma? Ett tassarmotgolvetochdjupsuckundermatbordethål?

Till råga på allt har Katten Från Helvetet kissat i sängen igen. Min säng. Mitt rum. Rakt genom fjädring och stoppning. Jag vill Döda Katten. Tur för den att vi har tre katter. Jag är nl inte säker på Vem av dem som är den skyldige...

Min oma dör

Lång promenad idag. Ensam, med våren, skogen, oma och Cesar.
Bra.
Oma ligger i sin säng, i Holland, får morfin. Andnöd och allmän kollaps. Hoppas hon släpper taget nu. Man får det. När man är snart 101. Min finaste oma.

Oma

Lieve oma. Straks ben je er niet meer. Straks ben je ergens anders.
Dat mag wel eens. In april ga je anders 101 worden - nou dat is wel een beetje te gek hoor. 100 is oud genoeg.

Lieve oma. Ik wieg je in mijn hart. Het knelt een beetje. Omdat het wel een pietsje krap is.

Ik hou van je, oma. Goede reis!

Time out idag

Ett tryck över bröstkorgen, en smygande panikkänsla och en kniv nerkörd i bröstbenet fick mig att stanna hemma idag. Är inte dummare än att jag tar kroppens signaler på allvar.
Jag måste hitta en balans mellan arbetsKim och ledsenKim. Inte alltid så enkelt, för jag har världens bästa jobb, och glömmer bort att jag är ledsen medan jag jobbar. Sen faller det över mig som ett sju-tons frysblock så fort jag kommer hem. Nejnejnej så kan jag inte ha det Så idag var det två långa promenader på schemat. I solen. Det gjorde kanske lite gott. Det är så vackert ute, fjomsiga små vårfåglar som kvittrar och en tröstande varmsol mot huden. Mirja vid min sida som en porlande vårbäck.

Fast smärtan är kvar. Det är lite besvärligt att andas. Som om  jag har halsfluss på gång. Jag ska pröva att arbeta imorgon. Pröva att både vara professionell OCH ledsen på samma gång. Hålla balansen. Har inte råd att tappa den.

Tänk vad en liten fluffig silverhund kan orsaka genom sin hädangång. En jordbävning.