Trött på Google...

...så jag funderar allvarligt på att byta blogg. Tycker det är rätt osmakligt hur man blir mer och mer kartlagd, som en produkt, på nätet.

Google vill att man lägger sitt liv i deras händer. Spar alla dina dokument hos oss i molnet! Uppdatera din kalender hos oss! Blogga hos oss! Maila genom oss! Spar dina bilder hos oss!
Och där lurar marknadskrafterna i bakgrunden, kartläggarna av mina vanor, de där som vill åt min själ och mina pengar. Som riktar sina förslag till mig i en hjärndödande strid ström.

Därför har jag nu bytt från att "Googla" till att "duckducka" när jag letar efter saker på nätet. duckduckgo.com påstår att de INTE kartlägger ens sökningar eller vidarebefordrar det till tredje part.

Jag har valt att INTE spara mina dokument i googledocs, utan i Outlook. Jag har min kalender i min iphone, det är Applesystem. Och mina bilder ska inte hamna i Picasa längre, utan på min externa hårddisk.

Bara bloggen kvar.

För nu har jag fått nog av att Google föreslår vad de tror att jag letar efter, och dessutom så ändras rreklamen jag får utifrån de sökningar jag gjort. Google påstår sig också kunna avgöra hur en viss region röstar, enbart utifrån de data de samlat - inte trevligt.

Samma sak på facebook. Letar efter alternativ där med, är innerligt trött på att vara en kugge i deras äckliga marknadshjul.

...så jag funderar allvarligt på att byta blogg. Frågan är - vad ska jag välja istället? Marknadskrafterna finns ju överallt där det står "gratis". Inget är gratis. Möjligen att ordna torgmöte :)

Hur kunde det bli så här?

Hej huset. Hej ladugården. Hej verkstaden. En gång ville ni något. En gång var ni uppfyllda av drömmar och framtidstro. En gång satsade ni. 

Men sedan. 

Uppfyllde ni inte kraven? Blev det missförstånd? Siktades det för högt? Drabbades ni av sjukdom, dödsfall eller ekonomiska förluster? 

Var ni av det rätta virket men befann er på fel plats? 

Eller saknades helt enkelt bara den rätta viljan? 

Hur blev det så här? 

Rhodos VIII

Dags att skriva det sista från Rhodosresan - innan minnena bleknat helt.
Det får först bli om den där dagen jag fyllde år...På min födelsedag ville jag slippa bestämma något. Bara bestämma åt mig själv. Så jag deklarerade för gänget att jag tänkte försöka gå upp före soluppgången för att försöka se just soluppgången. Då surade några för det där med att väcka födelsedagsbarn med sång och frukostbricka är en ritual som sitter som berget. Jag stod på mig. Mirja sa att jag kunde väcka henne. För då kunde hon kanske haka på. Om hon inte var för sömnig. Klockan ringde kvart i sex och solen skulle gå upp tjugo över. Jag väckte Mirja. Som var för trött. Och sen knallade jag iväg och fick se solen gå upp över Turkiets horisont långt bortom havet. Det var häftigt men faktiskt en smula klent jämfört med solnedgång på Bohuslänska västkusten. 

Solen gick upp över Turkiets bergskedjor 15 km bort.

 

Vassa stenar, vassa buskar. Hela berget av lera....

 

Liiite kallt om nästippen ändå.

Födelsedagsfrukostbord gjort av morgonhjältarna.

 

Finaste :), lägg också märke till tomatmorotstårtans konstnärliga utstrålning.

Morgonhuttrig hasade jag mig ner från utsiktsberget och laddade för några sköna timmars slummer innan dagen krävde sitt. När jag rundade hushörnet till vår uteplats var det dukat till fest och några sömntutar stämde tappert upp till skönsång. Det var faktiskt mäkta imponerande. Mer än soluppgången 


Till in stora glädje fanns en osedvanligt snygg tupp bland presenterna - den hade jag önskat, och den fick resa med från Sverige till värmen, och stod nu på mitt frukostbord och såg ut att njuta av mina beundrande ord. 
Ungdomarna somnade om efter den tidiga frukosten medan jag ville ut till stranden. Nudiststranden vill säga, som endast låg några hundra meter från vårt ställe. Eftersom jag är uppvuxen under sjuttiotalet, när alla kvinnor i min omkrets hade bränt både BH och bikiniöverdelar, så har jag jäkligt svårt att finna mig i att man på 2000-talet som kvinna inte kan ha bar överkropp på en genomsnittlig badstrand utan att bli tittad snett på. Jag hade nu snört in mina obefintliga bröst i en äcklig bikiniöverdel i flera dagar - det kliade och skavde och jag hungrade efter att få vara fri igen. Men jag var en smula harig här på okänd mark och ville inte gärna gå dit själv så Michael som hade bestämt sig för att göra som JAG ville under hela min dag erbjöd sig att följa med.
Det var en jäkla tur det. För även om jag bara nudistade med övre delen av kroppen, så lyckades jag ändå plötsligt befinna mig i den obehagliga upplevelsen av att ha två nakna män i min närhet som hade placerat sig utstuderat genomtänkt - från var sitt håll med full koll på mig, den enda kvinnan på stranden denna tidiga förmiddag. Hur jag än försökte flytta mig längre in mellan buskarna som vi hade valt att sitta vid (för skuggans och Michaels solbrända fötters skull), så flyttade sig karlarna snabbt så de hade fortsatt koll på mig. Varenda gång jag tittade åt deras håll hade de blicken riktad mot min kropp. Det kändes jävligt obehagligt. Trots att jag hade Michael nära intill så tycktes jag vara öppet villebråd. När den ena av dem inte slutade blänga, utan till och med började uppvisa tydliga exhibitionistiska tendenser, hade jag fått nog. Jag var vid det laget en pulserande klump av ilska och önskade att jag ägde ett maskingevär att langa fram ur badväskan, att rikta mot pannan på äcklet. Det skulle definitivt ha haft avsedd effekt. Istället försökte jag döda karln med blicken. Han såg frågande ut, ryckte på axlarna, och jag gjorde fingret åt honom. Sedan pekade han mot sin tinning, för att visa att jag nog var en smula hjärnskadad. Han fick genast fingret tillbaka ytterligare en gång, två fingrar mot pannan, en kräkgest, och den argaste blicken jag kunde uppbringa. Jag körde onda ögat tills han, till synes oberörd, såg åt ett annat håll, för att sedan resa på sig och byta plats. Jag hade vunnit.

Skakad och äcklad berättade jag för Michael - som inte hade märkt någonting då han var helt försjunken i Mo Yans Nobelprisade skrönor. Vi bestämde oss för att vi hade blivit tillräckligt solvarma, eller så hade jag blivit tillräckligt upprörd, och började knalla hemåt medan vi reflekterade kring grekiska nudiststrandskoder, som kanske inte helt var i samklang med svenska dylika. Inga svar på det men hur som helst så hade vi inte greppat vilken värld av osynliga koder vi hade försatt oss i.Vi passerade nytillkomna fullblodsnudister i alla modeller, som mitt på stranden grejade med sina bestyr som att sätta upp solparasoller och paddla ut i vattnet med luftmadrasser. Uppenbarligen borde vi valt att sätta oss mitt på stranden, för där fanns inte blängäcklen. 
Det här var en intressant upplevelse, för jag insåg plötsligt med svidande klarhet att den kvinnliga frigörelsen, hela paketet med jämlikhetsarbete som huvudsakligen drevs fram av kvinnor i generationen före mig, den som känts så självklar för mig medan jag växte upp, endast är en liten piss i det stora världshavet. Att plötsligt känna mig så uttittad, så prisgiven, så objektifierad - så starkt att jag kände aggressionen välla upp inombords till den grad att jag längtade efter ett vapen - väckte mig ur min naiva trygghet en gång för alla. 
Jämlikhetsarbetet är inte färdigt, det finns mycket att försvara...
Min födelsedag blev sammantaget en bra dag. Vi latade oss, solade, badade, snorklade, åt. Och jag slapp bestämma. Bäst av allt :)

"Tårtan" slokade under dagen. Inte fågeltrion dock :)

 

Alla ler in i kameran! Nåja....

Fläckvis nedsläckt

Är jag. Hög arbetsbelastning under lång tid, plus ett antal rejäla svängningar i mitt privatliv de senaste åren, plus åldern ("manärjuintetjugolängre") kan möjligen vara förklaringar. Eller så är det bara min friska själ som till slut reagerar med allergi mot en galet snabbt snurrande samtid. Hur som helst är jag sjukskriven på halvtid, vilket ger mig en andningspaus, en möjlighet att i lugn och ro betrakta mig själv lite sådär snett från sidan. Och vad ser jag?

Att tillvaron ter sig som i en skrattspegel. Allt finns kvar men är förvridet. Känslor, företeelser och upplevelser som förut hade ett visst, givet värde, en särskild laddning, har nu vridit sig ett helvarv kring sig själva och blivit något nytt, något helt annat. Således kan jag inte svara konkret och tydligt på frågan hur jag mår.

Jotack, jag mår förjävligt, det känns underbart. Eller - Det är bra faktiskt, har aldrig mått så dåligt förr.

Jag har försökt svara så där, med märkliga resultat till följd. Jag kan inte förklara mig. Jag mår bra, därför att jag mår dåligt. Det blir konstigt. Orden står sig slätt. Så jag blir tystare. Även i skriftlig form. För hur ska jag kunna förmedla det jag upplever, när det jag upplever ständigt skiftar i färg, form, sanning? Såklart kan jag skriva konkret (om Rhodosresan till exempel), men det blir som att måla plastfärg på en böljande organisk yta. Det tråkar ut mig.

Det är som om kroppen blivit min geigermätare. Jag reagerar fysiskt (med kramp i bröstet, huvudvärk, hjärtklappning, tankestopp, värk) på situationer jag inte mår bra av. Eller på företeelser jag ogillar.

Shoppingmiljöer till exempel. Har aldrig gillat dem, men klarat av att handla där, gå omkring där, eller vara med där som sällskap. Nu kan jag inte, jag blir sjuk. Illamående, dödstrött, panikkänslor, ont.

Det finns en hel rad situationer jag upptäckt att liknande effekter uppstår. Och därmed har jag börjat rikta uppmärksamheten mot motsatsen. När mår jag bra? När är magen varm, tanken klar, bröstet bubblande och lederna smidiga?

I skogen med hunden. Bortrest, med bara några få beslut att fatta per dag. När jag uträttat något fysiskt, tränat, grävt, mockat, burit, målat, skapat. När jag sjunger eller dansar. När jag låter min nyfikenhet släpa iväg med mig, och jag lär mig nya saker utan press. När kroppens behov och intellektets behov samspelar.

Jag är inte först med att konstatera följande: det är ett galet liv man lever, när dessa saker (som jag mår bra av) inte ingår som en naturlig del i vardagen. I arbetet. På helgerna är jag för trött att se till att behoven blir tillfredsställda.

Nå, nu är det som så att jag trivs med att må dåligt. Jag lyssnar av kroppens signaler, och tränar mig på att lyda dem istället för alla tankarna som mal och mal (helst runt tresnåret på natten) och ger mig dåligt samvete och skamkänslor. Och det intressanta är att varje gång jag lyckas följa "kroppenmårbra-flödet" så blir jag så himla himla glad. Och gråter av översvallande lycka. Och känner mig vara ett med allt. Rent tossigt.

Det kan ju vara våren också. Det är ju allmänt känt att vi nordbor blir lite knäppa när ljuset och värmen återvänder.

Kram på er.

Rhodos VII

Idag lördag hamnade vi i Anthony Quinnes bay. Killen fick visst den här bukten i present av militärjuntan på grund av filmen Kanonerna på Navaronne. Men sen fick Grekland självstyre och gåvan togs tillbaka. Jag kan inte detaljerna och säkert stämmer inte hälften men det är onekligen fantasieggande att tänka sig hur det skulle kännas att FÅ denna plats i present.
Vi snorklar och solar. Lukas och Michael körde iväg på en bergsutflykt för Lukas snuva hindrar honom från att njuta av strandlivet.
Nu sitter vi på den lilla tavernan. Jag trodde det skulle vara flashigt och dyrt (pga kändisfaktorn). Men istället är det avspänt och billigt. Servitören är en skön prick och vi njuter.

Rhodos VI

På tur torsdag

Lukas har dragit på sig förkylning. Anders och Mirja vill inte åka på utflykt. Så jag och Michael ger oss iväg själva, upp mot bergen och mot andra kusten.
Att surra runt på ön utan ungdomsanpassning är trevligt. Jag älskar att se landskapet bölja fram, lägga märke till odlingar, byar, djur och folk. Turistprägeln byts ut mot lantlig själ.
Vägen vi kör är smal och utan räcken. Jag ser rakt ner i raviner vid min sida. Skulle vi köra av vägen kan vi förstås alltid hoppas på att bli hängandes krossade mot ett av alla träd på väg ner.
Hela dagen fylls av ringlande småvägar, små kyrkor, små bergsstigar, höga bergstoppar, grekiskt kaffe, bortglömda fascistsommarhus, framgrävda antika städer, dopp i havet, vin på tavernan.
När vi kommer hem vid 6tiden är jag på gott humör. Vi bestämmer oss för att äta ute. Stackars Lukas har varit hemma hela dagen, ensam med sin bok och sin förkylning.
Så vi sammanstrålar hela gänget på Marios restaurang och äter överdådigt gott i den ljumma kvällsbrisen.
Nu ska jag mörda ett knippe mygg, och hoppas på bättre sömn inatt.
Om min plan fungerar så går jag upp före solen imorgonbitti, för att hinna se den stiga upp ur havet.

Rhodos V

Lindos tisdag

Vi satsar på dragplåster nr ett. Vi far söderut till Lindos. Jag är nöjd, så länge vi styr bort från städer och ut på landsbygd. Vet inte var min aversion mot städer riktigt kommer ifrån. Minns dock hur jag redan som barn avskydde, eller åtminstone ogillade att fara till Amsterdam där pappa är uppvuxen och där flera av föräldrarnas vänner bodde. Kände mig otrygg och obekväm.
Nåväl på väg mot Lindos passerar man några floder. Eller flodbäddar. Vattnet strömmar inte där. Det ser torrt och hemskt ut. Efter mycket funderande kom vi på att vattnet troligen samlas i dammar högre upp, och leds mot olika odlingar.

Medan jag sitter bak i bilen och trängs med Mirja och Anders är jag rätt nöjd. Nöjd med mitt liv, nöjd att vi klarar av att resa ihop på det här sättet.
Jag inser mycket väl att det är en kompromisslösning alltihop.
Själv skulle jag aldrig valt Rhodos som resmål. För att inte tala om Michael. Det blev Rhodos, på grund av att vi behövde, väldigt mycket behövde, att komma iväg bara. Priset och klimatet och tiden på året fick avgöra. Det blev Rhodos.
I takt med att Michael läste på om ställets historia kunde han förlika sig. Mirja jublade. Lukas ryckte på axlarna och sa ok. Jag själv kände mig mest sammanbitet fast besluten. Efter år av "nä nu MÅSTE vi komma iväg på en resa. Nähä vi kom inte iväg i år heller", så brydde jag mig inte om några demokratiska förhandlingar. Det var mer så här: Jahapp folket jag har bokat en resa till detta land, till detta hotell. Jag kan inte garantera att det blir bra. Vem vill med?
Alla ville :)

Hittills har vi klarat det bra. Vi pratar på kvällen lite löst om nästa dags resmål. Det känns som alla är inställda på att samsas och kompromissa. Skönt!

Lindos bjuder på veckans hetaste dag. Vi tar oss ner till stranden som redan vid elvatiden sveder fotsulorna. Det blir bad, bad och bad. Varvat med diverse uppmaningar att smörja på mer solskydd. Anders som är en rastlös själ köper strandbollset. Lukas köper en boll. Vi leker i vattnet som småbarn och nästa dag cashar vi in solsveda, solsting och träningsvärk i varierande grad. Michael och jag går på upptäcktsfärd (barfota, aj!!!) och hittar inte det vi letar efter med däremot en grotta man kan simma in i. Det är vackert och spännande. Jag blir rädd när något svider på min arm och raskt simmar vi ut igen.
När vi några timmar senare, efter att ha ätit gott med underbar utsikt, och efter att ha konstaterat att den gamla borgen på kullen just stängt för 20min sedan, traskat ner bland tistlar, taggar och betande åsnor, för att åter hitta grottstället - jo när vi då plumsar i alla fem, då är jag inte ett skvatt harig. Mammaväxeln påslagen, hejhopp barn, seså, simma in bara. Inne i grottan upptäcker vi att man kan simma vidare runt, och ut. Men det kostar skrap- och skärsår visar det sig. Stanken där inne (dött havsdjur av något slag) är så intensiv att ungdomarna vrålar av äckel och vill skynda sig ut. Att hinna treva sig försiktigt fram finns liksom inte med på deras föreställningakarta. Havstulpaner tycks trivas även på sydligare breddgrader. Väl ute igen (vi passerar under ett jättelikt spindelnät med en jättelik spindel i) ryser gänget, som om de just sluppit undan Katlas käftar. Jag skrattar gott. Ett minne för livet har skapats. Och det kommer att sitta kvar, utan hjälp av bilder eller Facebookuppdateringar.

På kvällen är alla trötta. Framåt elva redan ligger alla och sussar.

Rhodos IV

Vårt utlovade wifi i lägenheten fungerar ännu inte.
Vi kastar oss på ett kafé i Rhodos gamla stad. Killarna måste äta. Tjejerna måste blogga. Tänk så bra våra olikheter kompletterar varandra. Michael tar chansen att besöka synagogan. Alla får sitt.

Vi hade en fin utflykt till Lindos igår. Bloggar senare om det. Ligger efter kan man säga. Tekniken är som så att jag skriver mina inlägg i anteckningar i mobilen. Sen kopierar jag över det i bloggen när jag har tillgång till internet. Som nu.

Men just nu sitter vi på Red Rose restaurant, vi blev inkastade av papegojorna. Hela stan kryllar av inkastare. Så fort man stannar för att pusta eller tänka så hoppar de fram och tilltalar en som om man känt varandra sedan länge. Vi tittade bara på papegojorna och vips var killen framme och sa: Ta en, håll en, det är gratis! Och det var ju kul att se den sitta på Anders huvud. Och på Mirjas arm. Och sen kunde man ju inte tacka nej till att slå sig ner för en dyr drink och en stor öl. Som tydligen var gigantisk.
(Tillägg några timmar senare: det var tamejfan det dyraste stället jag lurats in på. Kostade mer än tre dagars mat hittills. SommarGrebbestadspriser. Jaja. Är huvudet dumt får plånboken lida. Gå inte dit. )

Lukas och Anders brände sig duktigt på stranden igår, trots diverse solfaktor. Nu har de inhandlat var sin ståtlig solhatt och känner sig som präktiga turister. Precis som det ska vara.

Dagens reflektion: jag gillar inte den översvallande vänligheten, därför att jag vill skrota i avskildhet tills jag har en fråga. Både jag och Lukas trivs med solbrillorna, därför att de där försäljarna inte kan få ögonkontakt med oss. Vi kan låtsas som om vi inte fattar, hör eller ser.
Samtidigt börjar jag vänja mig. Trivas. Värmen, solen, är som balsam för kropp och själ, och jag börjar förlika mig med läget här. Kulturanpassnng pågår. Trivs.
För att inte tala om vad trevligt det är att resa och umgås med vuxna ungdomar. Det är verkligen resans höjdpunkt.
Vilken skillnad mot när de var små!

Rhodos III

Epta piges, måndag

En tur till de sju källorna hann vi med första dagen på plats. Efter att ha sovit länge kom vi oss iväg framåt lunch. Hyrde en bil och tutade söderut. Vägarna är halvsulade, skulle man kunna uttrycka saken. Grus, ogräs, halvfärdigt. Sedan 10-20 år verkar det som. Men man tar sig fram vilket ju är det viktigaste.

På plats väntade hetta, påfåglar och en lång tunnel genom berget där man leder vatten. Vi beväpnade oss med iPhonelampan tänd och äntrade den mörka smala tunneln. Det var häftigt. Skvalp runt fötterna och akta huvudet.
Landskapet fascinerade. Sen ett stopp och dopp vid en sandstrand. För annars dör man av värmeslag.

På kvällen grillade vi på vår tjusiga bakgård. Efter tre olika flaskor med något slags innehåll liknande tändvätska, fick vi fart på grillkolen. Halv tio åt vi. Då var det mörkt, myggen anföll, och vi somnade nästan i maten. Men allt kändes fånigt trevligt.

Bilder kommer senare. De togs med annan kamera.

Rhodos II

Första dygnet i Faliraki

Framme. Nu tänker jag riktigt grotta ner mig i min glaset-är-definitivt-halvfullt-sida.
Sparar gulligullet och lyckofaktorerna till en mer lämplig dag.

Faliraki beskrivs som en turistmagnet. Ett ställe där det är fest. Där tavernorna ligger som ett radband. Ungdomarnas självklara partyställe. Jag måste erkänna att jag var en smula bekymrad när jag bokade det flotta lägenhetshotellet online. Bara det inte är dunkadunka hela nätterna, tänkte jag.

Verkligheten:
80% av det som en gång var en pulserande turistby är stängt, förfallet och rasfärdigt.
Gatorna, fikaställena och hyr-din-bil-här är igenbommade och i ett skick av pågående pulvrisering. Jag tänkte omedelbart och helt osökt på ett märkligt Liseberg i Tjeckien där vi var för några år sedan - en gång storslaget men totalt förfallet, igenbommat och redigt övervuxet. Som av en slump sökte sig mina tankar dit när vi kryssade runt i Faliraki.

Vi blev hämtade vid flygplatsen av trevliga George som äger stället vi bor på. Han körde oss i en hisnande hastighet över skitkassa vägar hoppetihopp till biluthyraren. Jättebilligt! Men vi avböjde och sa vi ville avvakta en smula. Svisch vidare mot slutdestinationen- som visade sig vara en byggarbetsplats. Vi visades in till en fräsch lägenhet. Runtom var det halvfärdigt. Jag kände inte igen mig från bilderna på nätet. George var översvallande gästfri och trevlig och det kändes helt ok trots allt. Har man varit vaken sen tre på morgonen och lidit av social fobi hela förmiddagen (lämnar timmen med folksamlingsångest à fem fullpackade flygplan ska hämta sina väskor på felanvisade rullband i 40gradersvärmeminst därhän) så vill man bara fokusera på att njuta av det faktum att man kommit fram helskinnad.

Första intrycket var alltså helt ok. Först efterhand började vi upptäcka bristerna.
Inget WiFi (aaargh hur ska det GÅ??) Kackerlackor. Inga rengöringsgrejer. Inga lampor vid sängen. En kudde för lite. Inga extratäcken. Ingen diskbänksplopp. Ingen sop, ingen diskborste, inga trasor. Inga lås på toaletterna, inga eluttag där man vill ha dem.
Men: air condition i båda sovrummen, jacuzzi på uteplatsen, nykalkade ytor, flashiga tavlor, två kylskåp, två vattenkokare och en sprillans ny Musse Pigg smörgåsgrill.

Udda! Men vi vänjer oss.

Rhodos I

Sitter här. Har suttit här i snart tre timmar.
På planet fullt med svenskar på väg till solparadiset.
Det är lite äckligt. Alla mina fördomar besannas.
Jag borde inte klaga. Researrangören gör sitt bästa att fila av de fula kanterna.
Maten var riktigt bra. Personalen är professionell och trevlig. Hela tiden.
Det visas film, det säljs dryck, skraplotter, leksaker och taxfree sprit som man får först när man är på väg av planet.
Men det hjälps inte.
Det är äckligt ändå. Alla klyschor på plats.
Griniga småbarn. Jättefulla ungvuxna med mjukisbyxor. Pensionärer med fet pension.

Jag blir sparkad i ryggen av en treåring halva vägen. Tills jag säger till. Mamman bryr sig inte nämnvärt.
Det luktar sprit från andra sidan gången. De svepte 4 öl under flygningen och hade laddat redan innan.
Mina hörlurar är på högsta volym men kan inte överrösta det konstanta gnället från treåringen och hans något äldre, något mindre gnälliga bror snett framför. Hans föräldrar har änglars tålamod, bjuder på godis, läsk och actionLego. Det gör inte gnället mindre.
Upptäckt: ingen av småbarnsfamiljerna har med sig böcker eller ritblock till sina barn. Däremot plastleksaker, dataspel och godis.

Det luktar inte helt gott nu en timme efter maten. Kanske har det att göra med att dryga 220 pers delar på 4 toaletter.
Jag håller mig.

Det visas reklam, information och långfilm på små skärmar som fällts ned från taket med fyra sittraders mellanrum. Men just där vi sitter är visst två skärmar ur funktion. Vi ser inte. Det gör inget. Kvarteret Skatan är inte riktigt min genre.

I mina för klena lurar strömmar klassisk musik. Jag ser ut genom fönstret och undrar vilka bergskedjor vi flyger över. Bläddrar i infokatalogen för svar. Men tji- endast taxfreereklam, och en uppmaning att förboka en bättre sittplats för några hundringar är vad jag förkovras med.

Jag som trodde det skulle finnas en och annan kartbild, flygrutter, teknisk information om planet.

Men som passagerare på denna flight är jag inget annat än en mjölkko. Jag förväntas inte vara kunskapstörstig. Jag ska underhållas och milt lockas att shoppa loss.

Tyvärr får det motsatt effekt på mig. Avsmak. Och jag känner mig plötsligt så himla äckligt fisförnämt bitter och förmer.

Om åtminstone föräldrarna hade haft med sig böcker och läst högt för sina små rastlösa barn.

Nu känns allt bara torftigt.