Angeläget

Unga människor fejkar gärna att de mår psykiskt dåligt för att verka coola och unika:
Läs artikeln här: http://www.aftonbladet.se/wendela/article8467639.ab

Unga fejkar verkligen inte psykisk ohälsa:
http://www.fryshuset.se/Fryshuset/fryshuset_today_samhalle.aspx

Och vad tror jag själv?

Jag tror att det är en jävla tid vi lever i. Kraven, de inre OCH yttre, de outtalade OCH uttalade har skruvats upp något helt obegripligt mycket.

När jag var barn skulle man plugga in saker innantill och utantill. Det tog någon timme extra i läxläsning i veckan, men sen var man i box. Nuförtiden ska barnen lära sig reflektera, förklara och förstå. Egenskaper som egentligen hör ihop med erfarenhet.

När jag var barn skulle man vara duktig. Om inte, så åtminstone ren och artig. Sen fick man i övrigt leka var man ville och hur man ville.
Idag förväntas barnen vara kloka, smarta, empatiska, beräknande, uppkopplade, källkritiska, planerande och presterande.

Dagens barn ser allt, hittar allt, hör allt, vet allt (tror de), men har inte aning om vad i helsike de ska göra av alla dessa kunskaper. För de upplever inte att de behövs, mer än möjligen för att rädda världen, sen, när de är vuxna.Eller tja, helst gärna innan dess. Och DET verkar ju jävligt "enkelt" med tanke på den jord de ärver efter de vuxnas world-wide-ego-fighting-party.

Jag tror, med andra ord, inte alls att unga fejkar ångest. Den är upplevd, den är sann, för dem. Att de sen ser att kändisar som Lindsay Lohan med flera känner likadant, betyder inte att de "härmar" för att verka coola. Ingen vill spy, hungra, skära armar, supa, knarka eller vakna modstulen varje morgon. Än mindre önskar de bli dömda eller bedömda av kompisgäng eller släkt på grund av det. Än mindre önskar de bli uthängda i media medan de gör det, inte ens om de råkar vara kändisar.

Men att vara behövd. Känna att man gör skillnad, just som den halvdana halvbra människa man är. Det vill alla.