Sköt om dig

"Ta nu hand om dig"
"Du måste vara rädd om dig"
"Sköt om dig"

... är vad människor säger till mig då och då, i samband med min sjukskrivning.

Jag har svarat "ja visst det ska jag" på autopilot, utan att reflektera över vidden av innebörden.

När jag var liten tog pappa och mamma hand om mig. De såg till att jag stannade i sängen när jag hade feber, skötte om blessyrer, och avgjorde när jag var stark nog att utsättas för nya tag igen.
Ibland tyckte jag själv att jag var frisk långt innan de ansåg detsamma. Jag låg där kvar-tvingad i sängen medan det kröp i mig av rastlöshet. Din kropp orkar inte leka, sa mamma. Ibland fick jag ändå prova, trots att hon sa att det inte skulle funka. Snart låg jag nedbäddad i sängen igen, helt utmattad. Hon var rädd om mig, åt mig.

Nu är jag vuxen, och jag har varit duktig och utbildat mig och jobbat och varit så himla engagerad. Ända tills jag blev sjuk av att vara så duktig och engagerad hela tiden. Och sjukdomen är nyckfull och långvarig och jag kan inte vara säker på att jag blir helt återställd. Och jag ser pigg ut på utsidan, så pigg att jag själv ifrågasätter hela sjukdomen vissa stunder. Och jag svarar glatt  "ja, visst, jag ska ta hand om mig" när folk säger till en. Men vad innebär det?

Nu har jag ju varit sjukskriven länge, och det har varit ensamt och rastlöst jättetråkigt på slutet, och det är verkligen dags att komma igång, och att jobba på 25% på ett nytt ställe med trevliga människor är ett fantastiskt läge, och jag vill verkligen, siktar verkligen på att komma igen, för jag vill verkligen "ut och leka". Det är fullt av "vill" i mig.

Och vissa stunder är jag ju pigg och glad och allt funkar precis som jag vill. Men andra stunder är jag så kraftlös att jag inte orkar annat än att fixa det mest grundläggande: gå korta promenader med hundarna, äta, gå på toa, och övrig tid vilar jag. Sådana stunder är jag ytterst missnöjd med mig själv.

För jag är sträng och misstrogen mot mig. (Jag kanske bara överdriver. Jag är nog egentligen mest lat. Igår orkade jag minsann. Det måste vara min inställning det är fel på. Fel, fel, det är fel. Om jag bara kunde, om jag bara skulle, om jag bara....)

Imorse var en sådan morgon, när hela kroppen bokstavligen skrek åt mig att det var nog. Att jag behövde vila.
Vardagsmorgnar ringer väckarklockan 6:15, jag börjar jobba 9. Då ska jag hinna vakna i lugn och ro, göra taichi-morgongymnastik, äta, sminka mig, gå skogspromenad med hundarna. Då ska jag hinna med att varsamt leda in kroppen mot ett positivt laddat "working mode". Det är ett bra upplägg. Det har funkat hittills.

Men imorse sa kroppen: Jag har tryck över bröstet, ont i alla leder (redan igår eftermiddag om jag tänker efter), hjärnan är en värkande smet, jag vägrar lyda, fuck you.
Jag svarade med positivitetsramsan ("det är inte hur man har det det är hur man tar det" och "du är inte sjukare än du gör dig" och "sudda sudda sudda sudda bort din sura min"), och inte förrän jag gick ute i skogen med hundarna insåg jag att jag gjorde allt annat än att "sköta om mig". Jag var på väg att tvinga iväg mig till jobbet, för mitt stränga jag tycker inte att 25% arbete kan vara någon som helst anledning att gnälla. Mitt stränga jag säger: "sluta nu larva dig, du har latat dig länge nog, dags att växa upp och ta ansvar, och förresten det är ju bara ett tretimmarspass idag".

Trots allt jag vet om min sjukdom, trots att jag lydigt svarar "ja" när folk innerligt säger åt mig ta hand om mig, så är jag förblindad av min inre stränga slavdrivare. Den som alltid sagt åt mig att skämmas, sluta fåna mig, sluta inbilla mig saker. Den som alltid fått mig att inte ta hand om mig, inte ta mig på allvar. Ful, fel, lat, dum. Skärp dig.

Så mycket skämdes jag imorse över att känna det jag kände, att jag en stund faktiskt övervägde att sjukanmäla mig med en nödlögn. I stil med magsjuka, eller feber. Därför att den verkliga anledningen är så himla skämmig: jag orkar inte. Och jag skäms så att jag inte orkar. Men skogen hjälpte mig tack och lov till sans. För guds skull - jag är ju sjukskriven för att jag inte orkar! Det finns kilometervis med forskning som förklarar vad det är som gör att kroppen inte orkar. Då kan det väl knappast vara skämmigt att säga att jag inte orkar just idag?

Så jag ringde och sa precis som det var. Och ingen pekade finger, band mig vid skampålen eller stötte ut mig ur flocken.

Men jag skäms ändå.

Kan någon slå ihjäl den där inre slavdrivaren åt mig, tack?
Jag vill nämligen verkligen ta mig på allvar och sköta om mig.

Äh förresten jag ska göra det själv. Jag är ju vuxen nu.

Kram på er.

Skissade den här för något år sedan. Passar bra till dagens text :-)

Vem

Vem är jag
när jag inte längre är

min exmans hustru
mina vuxna barns vardagsstötta
min utbildning
mitt yrke
frisk
ung
framgångsrik
karriärsugen
besserwisser

?

Vem är jag när jag inte kan/orkar vara

social
kreativ
produktiv
på hugget
om mig och kring mig

?

Vem är jag när jag inte

hör av mig
bjuder in
bjuder till
anstränger mig
visar mig
har mål i mun
har några svar

?

Vem är jag när jag är mellan allt det gamla och allt det nya?

Jag är i tillblivelse
Igen

Svävar fritt
Beundrar utsikten

Lightroomleker

Ibland leker jag i Lightroom. Det är ett fotobehandlingsprogram som jag bara har nosat lite på under de månader jag haft det. Det får mig att känna mig liten, oerfaren och extremt korkad. 

Samtidigt kan jag inte ge mig, jag återvänder till det hela tiden, och pö om pö lär jag mig lite till. 

Och lite till.

I bilderna nedan har jag försökt få fram känslan jag hade när jag tog bilden, genom att bland annat ändra ljus, mörker och färg. 

Frågetecken

Jag och Mirja åkte och tittade till Esmis igår. Hon hade kliat halsen så att manen
hade snurrat in sig fullständigt i en hård knut. När vi väl hade kammat isär
allt såg hon ut som om vi behandlat henne med locktång. Hur får man bort
manlockar utan att man har vatten eller balsam eller manglans...?

Vi chillade på gräset. Lova letade efter leksaker som kunde roa Tess, för hon ville gärna leka
med Tess. Tess lyssnar för mycket på Kellie som är rädd för barn, så Tess är också rädd för barn.
Hur får jag Tess att inse lekpotentialen med barn?
Hur kommer det sig att Mirja inte lyckades blåsa stora bubblor,
fastän Lova sa att Hillevi hade lyckats göra jättestora?

Ute på Musö i lördags ägnade jag några timmar åt att lära mig fotografera med skärpedjup.
Skarpt i närbild, suddigt på håll.

Det var kul, men jag undrar verkligen över varför jag alltid hamnar raklång på mage?

Vad är det som är så intressant egentligen, med berghäll och grässtrån?

När jag seglade hem i den jättesnälla vinden hamnade jag också raklång.
På rygg. Med blicken mot himlen.
Finns det något vackrare än milsdjupjätteblå septemberhimmel?

Vet inte hur många sådana här bilder jag tagit.
Varför tröttnar jag aldrig...?

Hundarna uppskattade verkligen att hemfärden var odramatisk. De sov gott.
Eller? Kan hundar minnas (stormig ditfärd till exempel)?
Kan de jämföra, och njuta av när något är bättre än det föregående?

Jag fascineras av höstens framfart. Det är så oerhört vackert när allt skrumpnar,
sjunker ihop, lugnar sig, torkar, förmultnar.
Men varför står vissa blommor/örter/gräs kvar i givakt, fastän de dör?
Medan andra verkligen sjunker ihop och lägger sig?
Vad är det som avgör sådant?

Dramatisk kvällshimmel. Ständigt skiftande. Blev bara tvungen att springa uppför Härlidsberget.
Fastän jag visste att jag inte skulle hinna ta "bilden".  Envis?

Mycket riktigt. När jag kommit upp hade himlen redan ändrat skepnad. 

Men visst är det fortfarande betagande?

Imorse på hundpromenaden. Man andas in Falkerödstigens självklara
morgonprakt. Men, så plötsligt: en slängd papperskaffemugg, inklusive plastlock.
Det skär i ögonen.
Varför? Hur tänker personen som slängt?

Hur kan man ens få impulsen att slänga något som inte förmultnar på en stig som denna?
Bonusfråga:
Varför stoppade jag inte kaffemuggen i fickan och slängde den hemma?

Gräns

Idag var jag modig och tog Perlan ut till Musö. Det blåste sydvästligt 11-18m/s och det var rejäl sjögång. Jag ville känna efter hur båten känns i motsjö, och nu vet jag det. 

Redan vid Tanum Strand var både jag och hundarna genomblöta. När vinden tryckte på från sidan på vissa ställen fick jag styra upp mot vind för att inte få vågorna i sidled, för då tog båten nästan in vatten över relingen, så mycket gungade det. Jag satt på helspänn och det kändes helt rätt att hundarna fått flytvästarna påtvingade. Tess får inte riktigt plats i sin lilla iglokorg när hon har flytvästen på, så jag fick hjälpa henne och tryckte in henne så hon låg inklämd, fast och trygg. Bara hennes sura och anklagande nos stack ut. Det var ingen höjdare att få den ena vattenkaskaden efter den andra  över korgen. Kellie var tuffare. Efter att förgäves ha glidit runt för att hitta någorlunda vettigt skydd från vattenmassorna, gav hon upp och satte sig i spjärn mitt i båten med nosen framåt mot vinden och genomled både gungandet och vattenmassorna, som en äkta skeppshund.

Motorn kändes pålitlig, stark och trygg. Båten tuggade sig ihärdigt fram genom vågorna.

Efter en halvtimme hade min värsta skräck lagt sig lite, och för varje ny brottsjö blev jag gladare. Till slut gapskrattade jag. Och sjöng, högt, "en sjöman äskar havets våg..."....

Men jag nuddade nog gränsen för både min och båtens förmåga. Ska inte ge mig ut i hårdare vindar.

(Bilderna ger ingen rättvis bild av hur upplevelsen var. När det kändes som läskigast hade jag inga tankar på att ta fram mobilen. Jag hade fullt upp med att manövrera och vattenkaskaderna hade dränkt mobilen på ett kick... Bilderna är tagna när jag var i lä)

Nya perspektiv

Dagens promenad. Efter ösregnen. Valde att gå extremt långsamt på vissa ställen. 

Så långsamt så att Kellie blev rädd för mig :-)

När jag gick så där extremt sakta så kom ett djupt lugn över mig. 

Ljuden i skogen blev skarpa, klara. 

Dofterna - löv, bark, jord, spindelväv - tvinnade in mig så jag blev yr. 

Och mina ögon såg nya bilder.

Det strömmar på, det där: verkligheten.
Jag kan inte göra det, fixa det, ordna det.
Jag behöver inte fatta det. Inte förklara.
Endast betrakta skiftningarna. 

När jag tillåter mig att endast betrakta det som är, då ser jag med nya ögon.
Nya möjligheter, nya vägar.

Det välkända ändrar form. Nya dimensioner visar sig.

I princip är det bara att ta steget.
Rakt ut/in/igenom/till.

Padda

Förmiddagens hundpromenad runt Falkeröd.

En stor padda mitt på stigen.

Orörlig. 

Satt länge och tittade på den, utan att den rörde sig det minsta.

Jag såg bukens minimala andningsrörelser. I övrigt inte någon endaste liten rörelse.

Rörde vid dess ben, petade den lite försiktigt i sidan.

Ingen reaktion.

Wow...

Utflykt med pappa

Vi har pratat om det i flera år. Att åka ut till Tjurepannan, där pappa aldrig varit trots att han bott i norra Bohuslän i 36 år...
Idag blev det äntligen av. Turistsäsongen förbi, torrt och inte för varmt, jag hade tid och han mådde tillräckligt bra för att klara promenaden.

Jag körde bilen hela vägen ner, det hade blivit för långt att gå annars. Det var en tillräcklig utmaning ändå, att gå sträckan från grusvägen ut till lilla sjöboden på klipporna. Kan inte annat än att beundra hans förmåga att kompensera sin mycket dålig syn, begränsade kondition och uttalade yrsel med målmedvetenhet, fjädrande knän och utmärkt balans.

Efteråt fikade vi hos Nico och Tanja på Falkeröds trädgårdscafé, och njöt av att få prata holländska med dem. Sedan körde jag pappa hem till sig, och handlade lite åt mig på hemvägen.

En bra dag.

Nu ligger jag i sängen och ger upp övriga åtaganden. Skulle ha åkt iväg på en trevlig kräftfest i många glada vänners lag, men jag väljer att stanna hemma. Hjärnan säger att det är bäst så.

Kråkprat

Jag gick en lååååång promenad idag efter mina tre sista arbetstimmar den här veckan. Kroppen ville lägga sig och somna, men hundarnas stirrande och solens envetna värme tvingade ut mig.
Det blev grusvägar, skogsstigar, grässpår, asfalt, strand och klippor.
Benen bara gick och gick.
Sinnet försökte smälta alla intryck denna vecka. Kan inte återge i ord riktigt, men världens största berg- och dalbana duger fint som metafor.

Vid Damphällan hann själen och värmen i kapp. Plötsligt simmade vi i det septemberljumma vattnet, jag och Tess. Kellie fegade, som alltid. Hon badar gärna men simmar inte.

Vid Grebbestadstranden hörde jag en kråka kraxa. Den klampade målmedvetet fram i strandkanten, högljutt pratandes medan den letade efter ätbart bland snäckor och tång. Jag undrade vem den pratade med. Inte en enda annan kråka syntes. Brukar kråkor prata med sig själva? Eller försökte den kraxa fram ätbara småkrabbor ur dyn? Eller talade den till mig?

Jag satte mig på en sten och iakttog. Den klampade, kraxade, pickade. Envist, längs med vattenbrynet. Efter fem minuter flög den iväg.

Det kändes skönt på något sätt att inte veta. Inte fatta. Inte ens Google hade svar.
Men kråkan själv vet nog....

Ransonering

Mår bra, men måste ransonera energin. Så mycket som kräver energi av mig nu.
Börjat jobba på ny arbetsplats, kommunens kundcenter, på 25%. Jag vill verkligen. Vill verkligen göra allt som står i min makt så att det ska gå bra. Så att jag ska bli lite starkare för varje vecka som går. Om det går. Om det går att bli "bra". Hjärnan spelar mig spratt hela tiden...

Efter fyra stycken 2-3 timmars arbetsdagar inser jag att jag måste ransonera. Är galet trött när jag kommer hem. Orkar inte läsa, ta kontakt eller planera. Arbetstimmarna funkar hyfsat. Är glad att vara på banan igen. Fantastiskt trevliga arbetskamrater. Tacksam...!

Stänger ner Facebook ett tag nu. Så mycket känslor i omlopp där, med flyktingkriser och allt, kan inte ta in det, det kostar för mycket. Mitt engagemang blossar upp, jag vill en massa, och så vips är batteriet tomt igen. Jag orkar inte bli tömd hela tiden. Men jag vill fortsätta skriva här. Ska försöka hålla igång. Ni som vill fortsätta läsa min blogg får titta in här då och då. Kommer inte länka via Facebook.

Några ögonblick från senaste veckan...

Morgonpromenad. Höstblomning och det kryllar
av bin, humlor och fjärilar....

...på Greby gravfält. 

Jag gick en lång promenad, för jag skulle vara borta från
hundarna i fem timmar minst. Det var nämligen
utflyktsdag med nya arbetskamraterna.

Satte mig i diket en stund. Stirrade på vetets böljande rörelser. 

Här är hällen som är nyinventerad. Potatismjölsfärgen
har regnat bort. Och man ser Tess, just i färd med
att sticka efter ett rådjur. Jag fick vänta 15 min
innan hon var tillbaka. 

Jag kom hem och upptäckte mitt smycke var borta.
Förlorad under promenaden. Så på kvällen
fick jag ge mig ut att leta. Samma promenad. Ögonen
klistrade mot marken. Jag hittade den :-)!

Dagen efter fann jag mig involverad i att storhandla, sortera och dela ut
48 kassar mat till de nyanlända flyktingarna på campingen. Det jobbet var en
smula mer krävande än jag tänkt mig när jag beslöt mig för att ta initiativet
att samla pengar...

Dagen efter fick jag tanka ny energi på Greby gravfält. Drunknade i färg. Och humlesurr.

Träffade på mamma. Vi tog en tur genom byn.
Hon har en leksaksapa på axeln.
Hon har opererat över en talapparat, från en
docka in i apan. Så nu låter den som ett litet barn.
Sjunger och tjatar att den är hungrig.  

På eftermiddagen fick jag ladda batterierna igen. Motkvällsljus genom blomfält. Funkar bra.

Senare på kvällen blev det en tur till Svinnäs. Lågvatten så lågt som
jag inte sett det förut.... Vattenlinjen brukar vara där Kellie står..! 

Dagen efter. Klockan är tio. På väg till Musö. Makalöst vackert väder. 

Tess älskar att spana. Kellie brukar sova på durken, tills hon anar att
vi är framme. Båda hundarna älskar att åka båt. Och få springa fritt
ute på ön.... :-)

Vattnet var löjligt vackert. Här har jag just passerat rakt över ett grund. Som jag visste fanns där. Nånstans.
Adrenalinet sköt blixtsnabbt i höjden.
Nu vet jag exakt var grundet finns. Och att båten går fritt över det, till och med vid extremt lågvatten :-)!

Långpromenad över ön. Så betagande vackert att jag inte ides ta några bilder.
Fast nyponens illröda rop lockade fram mobilen ur fickan.

Vardagsmorgonpromenad. Nu är det den här tiden.
Den trolskt vackra tiden. Hela fältet fullt av magi.