Maj i lärarens värld

inga blogginlägg på 10 dagar. ojoj. vad kan det bero på.

(just nu är det en lucka i skoltidsrymdväven) (på grund av den kunde jag smita, för att skriva här)

jag (djupt andetag) peppade förra måndagen igång treorna inför sina projektarbetesredovisningar, hela förmiddagen, höll sedan en lång lektion i engelska c för fyra extremt motiverade elever, jag försökte hinna med att plugga (lite!) inför föreläsningen i holländskspråkhistoria som jag skulle vara på i göteborg på kvällen men åkte ändå inte dit i sista sekund eftersom bilen just var hämtad från verkstaden med nyinopererade delar och den lät som om den skulle skramla sönder. det fick bli plugg hemma istället, men av någon anledning trasslade jag in mig i hushållssysslor. och det märktes ingen skillnad, så det var bortkastat.

jag laddade inför skrapning av livmodertappen hos gynekologen för det ska man göra när man är i min ålder, redan 8 på morgonen nästa dag, medan jag i huvudet tänkte ut hur projektredovisningen skulle organiseras samtidigt som de vilsna tvåorna skulle få en hyfsat sammanhängande introduktion på sitt estetiska lektionspass på samma tid. jag hjälpte alla vimsiga treor som ändå, trots alla kloka pekfingrar, skulle skriva ut sina arbeten tre minuter innan deadline, medan skrivaren låste sig och tejpen gömde sig och inga kollegor verkade vara i närheten för hjälp. i alla fall hann jag inte be om hjälp. jag snurrade toastmasterrunt och höll i alla trådar och hade ingen koll medan alla elever visade, talade, powerpointade fram sina vg, mvg och försökte rädda sig från ig. vilken tur att inte alla elever dök upp, tiden hade inte räckt, men sen var det lunch och jag hade till och med kommit ihåg att utvärdera spektaklet inför nästa års försök, och det blev inte alltförmånga klagomål, bara sju. eller tio. och lite beröm. och sen var det dags att åka till BUP i strömstad med Mirja men alla meddelanden på min mobil sa att läkaren var sjuk oj vilken tur för då fick jag en lucka att reflektera inom. och andas.

(andas)

och så var det ju bokmässan dagen efter och oj det var ju några lösa trådar där också, kom jag på, och hemma tror jag att jag var den kvällen, men troligen mest som en död trasa i soffan, för det snurrade så många åtaganden och antaganden och påkommanden i min överbelastade hjärna.

men jag hann titta på Pojkskolan på svt och det gav en endorfinkick och pedagogisk brunstinjektion som hette duga, så glad var jag i alla fall när jag somnade. hurra för skogsmullepedagogik! betygsättningens våndor sköt jag bakåt i prioriteringslistan, till typ nästa vecka. eller termin.

och bokmässan på byggdegården blev riktigt bra men det var ju full rulle hela tiden med alla som skulle pratas, ordnas, tänkas före och efter och radion kom och tidningarna, jag tror jag pratade med någon men undrar just vad jag kan ha sagt, hoppas inte för mycket för alla fantastiska ungdomar skulle ju vara  i centrum. och ändå hade jag dåligt samvete för att åttorna var så många, så entusiastiska och mina stackars gymnasieettor satt tysta och bleka och timida vid sitt lilla bord medan 15årshormonerna kvittrande tog över hela mässan. ändå fick de några böcker sålda, mina duktiga adepter, och efteråt hurrade jag och kollegorna för we did it trots allt och sen skulle vi bryta ihop lite av trötthet när vi varit där i 6 timmar men först skulle vi städa bort all popcorn.

(och jag hade fortfarande inte börjat titta på betygen)

sen blev det morgon igen på den fjärde dagen och jag skulle hålla i svenskan utan Anna och även arbetspasset, från 9 till 12 typ, också, och alla elever skulle skriva sin faktauppsats, som av någon underlig anledning är extremt viktig så här på slutet av skolåret, särskilt för dem som inte presterat särdeles mycket, och vars betyg nu avgörs av denna insats, vilket då medförde att de alla satt med handen i vädret och var extremt intresserade av handledning och specialpedagogiska råd. goddag yxskaft välkommen till skolan, varför vaknade du, kära elev, inte några veckor tidigare? men man håller den professionella minen, lägger skulden på sig själv och hanterar läget hjälpligt bra medan man argt väser åt sig själv - utvärdera din usla planering, hemska människa, lägg ALDRIG mer en  så viktig uppgift i maj månad!"

efter en hastig lunch var det dags att planera och organisera för en sammankomst med handledarna i projektarbetet, för det handlar nu här om sambedömning, vilket är lika viktigt varje år, för varje år uppstår samma diskussioner kring var ribban ska ligga när man bedömmer treornas insatser, och diskussionsvågorna går högt, och alla menar och tycker och söker stöd i kursmål och betygskriterier och man ska försöka hitta en gyllene medelväg där alla kan känna sig trygga för man råkar vara kursansvarig för det där, och det känns inte helt enkelt och lättvindigt, och därför planerar man allt man orkar för att det ska bli så bra som möjligt men ändå känns det efteråt som om vi inte kom någonstans förutom att det var lite bra att alla fick lufta sina tankar. men det blir i alla en elev som får mvg, och jag säger inte vem :)

sen var det kväll och jag minns inte ett skit av den.

och sen kom fredagen och jag planerade lite mera svensklektionsupplägg inför lektionen medan jag tänkte att jag ännu inte hade hunnit plugga inför tentamen i nederländska på måndagkväll, och heller inte tittat på betygen, men det skulle jag ju säkert hinna under helgen. och sen händer det ju intressanta saker under de här sista två veckorna före betygsättning, det är att det dyker upp elever vid ens skrivbord där man stressar på som bäst, och dom undrar lite artigt hur det var med den där uppgiften - "jag fattade inte riktigt, vad kan jag göra för att ordna ett g, eller vg?" och så hamnar man in världens stressknipa, för man vill ju, å ena sidan, ge dem möjligheten att visa vad de kan (för en seriös lärare sätter betyg på kunskaper och inte på närvaro) men å andra sidan har man ju inte möjlighet att på tre minuter förklara innebörden av kursmålen. igen. så då säger man med ett skevt leende att jo, men ta du och läs igenom hemtentan/kursmålen/betygskriterierna/kapitlet igen, och gör så gott du kan och tänk till. (själv!!! jag har ju för i h-e inte tid att förklara för dig det som jag gått igenom på alla mina lektioner!!! fattar du väl!!) tänker man men det säger man ju inte för man förstår ju att de inte har en chans att leva sig in i hur det känns i ett lärarhjärta just då, de vill ju bara sluta skolan med ett hyfsat slutbetyg. såklart.

och sen var det ju dags att påbörja bildspelet till föredragningen för BUN idag, och skapa balans innan det var dags att ta helg, som Bjarne säger. man har balans när man kan åka halv fem en fredag utan kramp i magen, med hela nästa vecka planerad. det lyckades jag med. nästan.

lördag var ensamdag med plugghäften. oj vad jag skulle plugga. occlusiva eller velara konsonanter och frisiska språket och holländska ljudförflyttningen. det gjorde jag, nästan hela dagen. jag tittade på två hemladdade filmer också. och umgicks med Lukas, och promenerade Cesar. och somnade i soffan, död. och sen var det söndag och då blev det tajt, för pappan väntade mig plus några på middag, och jag skulle ju hinna med tusen saker innan dess. plugga klart till exempel. och göra färdigt bildspelet. och tvätta lite, kanske. ifall jag ville ha rena underkläder till veckan.

tänk så var det måndag igen och det slog mig att det var morgonmöte, vari jag skulle säga något klokt om ämneskonferensen vi varit på och vips blev det bråttom igen. och inte glömma plugghäftena inför tentan ikväll. eller plånboken för att kunna tanka bilen. och hålla tummarna att inga treor skulle dyka upp för att ha lektion för nu var ju projektarbetet klart, och hurra det kom bara några få, så jag fick hela 45 minuter att plugga tentamen lite till mellan alla samtalen. och kände hur hjärtat och pirret i magen började kännas rent fysiskt påtagligt. engelska igen då efter lunch, sista lektionen med skönaste eleverna, härliga existensiella diskussioner på hög nivå, och vips var klockan tre och det var dags att åka. hoppas att bilen håller. rullade fint hela vägen till Götet, men så hamnar man i bilkö och motorn börjar koka, och det är bara att dra ner rutorna, blåsa på värmefläkten, bli kokt själv, krypa fram i 3 km/tim och hoppas motorn orkar. det gjorde den, men låg runt 98 grader. jag kom precis i tid till tentan, trots att jag hade en extra timmes marginal när jag for, beroende på det sista stoppljuset som krävde 20 min av min tid. i gengäld väntade en ledig parkeringsplats på mig precis intill tentamenssalsentrén. lite flyt har man ändå.

speedad som en iller skrev jag första tentan på 20 min, det var den med fonetiken, sedan nästa om språkhistoria på en timme för den var mycket svårare än jag väntat mig, man skulle svara årtal och procent och udda dialekter. och jag som kunde allt så bra i lördags hade nu glömt bort i stort sett alla detaljer och mindes bara de grova dragen. hoppas ändå få godkänt. ville sen bara hem, men tvingade mig till ett socialt grepp, dvs att kontakta fd kollegan Magnus som bor 20 meter från tentasalen. smsade och hoppades han inte skulle svara men det gjorde han ju genast och hade både kaffe och tid, så då fick jag vara social ett tag, det behöver en folkskygg själ som jag som bara vill hem jämnt. och det var jättetrevligt men sen skulle jag ju köra hem också, just lagom när den stora tröttheten slog till. på hemvägen var det vägomläggning genom Uddevalla, jag missade två avfarter och hamnade nästan i Trollhättan där det just då brann en giftig båt.

(höll andan) (girade över förbjuden öppnad mittremsa på motorvägen, hemåt, rätt väg) (herregud)

var hemma kvart i elva. möttes av långbakitidenvän KrokstrandsnumeraJärvsöMarie i soffan, som hade hamnat hos oss för det var för många fågelfjädrar och annat hos min mamma där hon egentligen tänkt sova. det var mysigt att prata med henne, hamnade vips tillbaka i Den Goda Gamla Gröna Vågentiden som utspelade sig framför mina oskyldiga 15årsögon. men jag hann ju inte finslipa mitt bildspel för BUN. eller titta på betygen.

idag har jag hållt sista estetlektionen med tvåorna, samt fått deras utvärdering. själv tycker jag den kursen har varit usel, men elevernas omdömen var trots allt milda. kan bero på att de inte varit så mycket eller ofta på lektionerna. inte så konstigt med tanke på att det var en bloggbaserad kurs med 45 deltagare med en sal med 20 stolar till förfogande. det där med distansupplägg låter smart, men är det det inte med gymnasietvåor, mind my words. sen hann jag med två timmars (!) koncentrerad finslipning av mitt framförande, som faktiskt blev både bra och uppskattat. det handlade om vår skolas erfarenheter av bärbara datorer till varje elev, samt hur det uppfattas av lärare och elever. nämndsledamöterna satt som små ljus, det var inte hälften så svårt som att hålla en lektion inför ett gäng 16åringar :). och sen satt jag och Anna och läste alla ettornas faktauppsatser med hjälp av en knackig matris som vi glömt visa för eleverna, och vi konstaterade att vi blir jättebra lärare nästa år, som ska ha koll från början, och ha struktur och ordning och alla elever ska vara på alla lektionerna och veta exakt vad som krävs, och jobba utifrån matriserna och den formativa bedömningen och allt ska bli så bra så bra. och jag drömmer redan och går nu och lägger mig. imorgon ska alla betygen spikas.

(andas)

jag älskar mitt jobb faktiskt.

Fail and hope

Fail:

Jag har kört omkring med en förmodad trasig gräsklippare i bilen, ondgjort mig över Livfets Djävfligheter, stängda verkstäder och anabolsteroidsnabbväxande gräsmattor, samt blandat in X antal medmänniskor i den trassliga problematiken för att få hjälp, goda råd och mentalt stöd. För att sedan idag upptäcka att vi helt enkelt hade glömt dödmansgreppet på klipparjäveln. Håller man bara den intryckt går den igång som en klocka. Så pinsamt. Vilken tur att verkstaden hade stängt. Hur lyckas man vara så korkad??

Hope:
Från Tibet kommer dagens hopp. Via tibetanska munkar på Göteborgs bokmässa, min kära mors intressanta förmåga att haffa udda och intressanta individer, hennes välvilliga omsorger och systembolagets Kronvodka, står det nu en illgrön vätska i mitt kylskåp. Denna vätska är till mig.

Enligt det uråldriga tibetanska receptet ska det verka renande och bota allt från hemorojder till cancer, inklusive reumatiska besvär, samt vara allmänt balanserande. Då mamma ej ägde en silduk, skedde just silmomentet i vårt kök. Resultatet är en fullständigt bedövande vitlöksdoft, som redan i sig orskakar fjärrskådning och högre medvetandeanfall. Jag ska om två dagar påbörja kuren, enligt ett ökande förlopp som ni ser på bilden nedan. En matematiker kan säkert snabbt räkna ut hur lång tid jag kommer att hålla på med kuren, själv konstaterar jag nyfiket att det lär ta månader innan jag tömt burken med 2,5 dl vitlöksvodka. Testade i alla fall att 10 droppar = 1 ml....

De bland er som känner till mina lök- och vitlöksäventyr suckar nog uppgivet och djupt nu.

(för er som inte vet: Jag "kurerade" för 25 år sen Rikards pappas excem på foten med ett omslag av krossad vitlök, vilket resulterade i en 2:a gradens brännskada i knytnävsstorlek, och en rejäl utskällning av läkaren som behandlade foten. I vår familj har vi alltid sidenduksomslag med hackad lök runt halsen för att bota halsont, hosta och förkylning, vilket vi tror stenhårt på, men som får oss att lukta unken lök i veckor, vilket troligen påverkar våra sociala möjligheter till det sämre. Häromveckan följde jag ett råd och la ett lökomslag runt den halta ponnyns framben vilket resulterade i en tjusig blistringsskada (en slags brännskada) som lämnat mängder av sårskorpor efter sig. Samt en trött utskällning av veterinären. Jag vet alltså att lök och vitlök äger en sprängkraft som kan vara både svårkontrollerad och knepig att förutsäga. Ändå fortsätter jag experimentera) 

Om två dagar kommer vitlöksvodkan vara ännu grönare och jag tar min första dos: 1 droppe i en dl vatten. Jag tänker ta det på allvar och köra på tills det tagit slut. Om jag märker en förbättring, dvs. om smärtan i fingrarna ger med sig och jag blir piggare, så lovar jag göra om kuren om 5 år igen, enligt receptet.

Färdvägar

 På väg till Värnamo

 Promenad med C

Det var då själva...

...fan att jag aldrig får till det.
Livet.
Fast besluten att planera årstidsmåstena laddade jag för operation gräsklippning förra helgen. Arbetsvillig son på plats, tid i överflöd, vackert väder och en hyfsat ogammal gräsklippare. Som vägrade gå igång. Yeah.
Ingen match, man lämnar in den till lämplig verkstad över en dag och vips är saken biff. Ju. Det var bara det att fd. Lantmännen blivit Granngården och verkstaden därmed försvunnit. Till Rabbalshede, en fet mil söderut. Och jag jobbar 8 - 17 och hinner inte dit. Så nu kör jag runt med en bensinstinkande klippare i bagagen och är stolt ägare till en hypersnabbt växande maskrosmatta.

Detta var bara ett enda litet skitexempel av många som just nu berikar min vardag. Det faktum att jag fortfarande har varken telefon- eller bredbandskontakt ( för jag hann inte/ glömde ringa och fixa det idag med) är ytterligare ett exempel på min usla vardagskontroll.
Jag suger!
I ren protest somnar jag i soffan nu. Månaden maj kan ta sig!

Dhyjhdthbö

Gyttrevf ngt dsetyrsö med vässdrtgåp och vastrå.
Därmed ontryyu klogfssabc ne krottrdfgtj. Faktiskt.

Regn
Regn
Regn

Men igår var det inte regn.

Tänk så det kan bli.

Ps. På grund av [...] funkar varken telefon eller internet. Dock ajfånen. Och jag som hade tänkt lägga upp en bildserie idag. Nå den får vara tillgodo.

Heldag

Lyfte mig i håret enligt planering och gjorde en roadtrip till Bredaryd Värnamo. Fantastiskt vackra omgivningar där. Mirja red en mycket trevlig ponny i strålande solsken där och sen körde vi samma väg tillbaka för att låta henne rida en till ponny i Landvetter i regnet. Vad det blir av denna trip vet vi inte än men just nu är vi glada.

Hemkommen var det bara att kasta sig över läxorna med språkhistoria och fonetik. Jag fastnade helt i dialekternas underbara värld, mycket tack vare att läxan gick ut på att lyssna på youtubeklipp. Har nu hittat en ny singsongfavorit, Twarres, som inte bara sjunger på frisiska utan även in English. Väl bekomme:

Festen är lite inställd för min del

Jag försökte verkligen lyfta mig i håret den här veckan, med rejäla sömnnätter, bra mat, goda rutiner och cykelturer, för endorfinernas skull.. Till och med lite tjo och tjim med några spontanuppdykande väninnor på fredagskvällen. Det hade kunnat funka. Om det inte råkade vara för det premenstruella hormonanfallet från ena flanken och immunförsvarets svekfulla självmålsattack från andra hållet. För jag är faktiskt under attack.... Om det nu är så att proverna kommer visa på reumatoligiska förehavanden i mina fingrar så är det ju ett immunologiskt självmål. Hur dumt är det inte av en kropp att börja angripa sig själv?

För att göra en lång tjatharang kort så sitter jag nu och surar i soffan (favoritstället tydligen) och kastas mellan självömkan , ilska och uppgivenhet. Däremellan är jag nöjd, förväntansfull och hoppfull. Hur tusan nu det går ihop, men jag börjar nu känna mig så lastgammal att jag inte förundras över sådana paradoxer längre.

Skulle varit på en trevlig fest ikväll, var taggad faktiskt. Men när man darrar och fryser och värker och snurrar är det säkrare att sitta kvar i soffan. Vilket jag gjorde, tillsammans med Lukas. Såg på flera avsnitt av Family Guy, de är faktiskt jätteroliga. Sen tittade vi på Mary & Max, en grymt bra animerad film om en liten flicka i Australien som på ett slumpmässigt sätt skaffar en autistisk snubbe i New York som brevvän. Riktigt fascinerande, välgjord och emd en fantastisk finurlig humor. En must-see!!


En annan feel good händelse idag var att hamna på Marias och Johans trappa, efter en rejäl hundpromenad. Där gottade jag och Maria oss i en rejäl bittergnällsfrossa, ända tills vi skrattade igen. Att Johan bjöd på lite tröst i form av godsaker hjälpte till också :).

Nu ska jag upp och umgås med en bunt holländska fonetikläxor, medan den dansande tuppen försöker peppa mig vidare.

Inlägget jag skrev i fredags men det var blogger-lagg och omöjligt att komma åt inloggningen....

Idag har jag föreläst för ettorna om motiv och symboler i litteratur och film och konst och tja, alla slags berättelser. Innan jag visste ordet av hade jag snurrat in mig djupt i ett rätt så Jungianskt hörne. Det blir lätt så. Mormorsklockan i sagan Vargen och de sju killingarna blev kärlekens och godhetens grogrund och getterna är den nyfikna livskraften. Och vargen är vår inre mörka kaoskraft som slukar allt men ändå inte vinner på slutet.
Det blev rätt roliga och intressanta kopplingar där i klassrummet och jag undrar just hur kaotiskt budskapet blev....
När jag nu ändå är så intrasslad i symbolik kan jag lika gärna delge några av mina spontantankar när jag bara har mig själva att kommunicera med. På promenad med Cesar gick jag förbi följande:

...Och då blev det solklart att det är just så livet är! Alltså att man är, eller tillvaron är ett litet träd som rotar sig invid ett större träd (för det är klokt att härma andra som verkar veta vad de gör...) och det är ju smart - ända tills den dag det rasar en storm för då välter det där stora trädet och hux flux står det lilla trädet där och lutar och undrar varför det blåser kring dess egna rottrådar.
Idag såg jag detta:

Och då var det tydligt att livet är just så - ett litet rangligt hus som när som helst kan bli upplyft och bortrullat för att fara mot ett okänt mål...
Oftast är dock livet mest såhär:

Man råkar befinna sig på ställen som exploderar, spricker eller slukas av avgrundssvalg, man kämpar emot och hänger i med allt man har, ramlar ner ändå, men klarar sig mirakulöst trots allt och får se nya världar på köpet!
Annars är livet så här också - tillsammans klarar man vad som helst:

Baksidan på Mirjas bok, som är på väg genom tryckpressen den här veckan. Fin!!

Nätviktigt

Vikten av nät.

Tröttheten dräper mig. Liksom värken i fingrarna. Jag cyklar med yllevantar. Undviker styrkegrepp såsom att öppna kylskåpsdörren med endast två fingrar. Imorgon ska jag röntga fingrarna. Jag är rädd. För att provsvaren ska visa att jag är helt frisk, för att provsvaren ska visa att jag har reumatisk artrit, rädd för begränsningen, rädd för hypokondriska överdrifter, förbannad på min svekfulla kropp som är så j-a fjantig och dum. Känns som om jag är ett måndagsexemplar. Kan man få byta den här tack, mot en som fungerar?

När jag är lite trasig blir jag svag. När jag är svag blir jag oförmögen. När jag blir oförmögen blir jag inkompetent. När jag blir inkompetent blir jag rädd. När jag blir rädd blir jag osocial. När jag blir osocial blir jag ensam. När jag blir ensam blir jag bortglömd. När jag blir bortglömd finns jag inte.

Och inga träningspass i världen kan lyfta min krackelerade själ.

Tur då att det då och då ringer. Att det då och då dyker upp någon som säger hej. Tur då att jag ingår i ett nätverk av människor som bryr sig om. Mig. Till och med när mina krafter inte räcker till att visa omtanke tillbaka. Balsam.

Jag tror det är likadant för alla, även för dom som aldrig kräver något. Som aldrig ropar om uppmärksamhet.
Krama någon idag! Ring! Le! Säg att han eller hon är viktig. Det gör skillnad, även om personen inte ler tillbaka.

Skolutveckling

Bland tusen gapiga halsar
Medan digmerna paraderar
Och katedern tågar åter

Prövar jag tystnad

För att hinna höra vad framtiden viskar
Och erfarenheten kvider

Skynda skynda!
Vi får inte missa några utvecklingståg!
Tänk att bli ståendes kvar på bromsklossperrongen!

1:1, iPad eller laptop, hägrande lösningar för skamfilad skola.

Hoppas tågen är välbyggda.
Destinationen genomtänkt.
Och att skolutvecklingen vilar på vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet, utan att låta sig skyndas...

(detta inlägg skrivs från en iPad, för att pröva användbarheten i möjliga skolsammanhang)
(det går inte att länka en intressant blogg som drar slutsatser just angående iPads användbarhet)(det går inte att scrolla upp för att se vad jag skrivit)(nackkrampen är redan på plats)
(fast jag skulle inte tacka nej om jag fick en egen)(det är grymt kul)(fast jag tRor jag skulle tröttna fort)

Kaoskrafters lagar

Ett ras är en massa som kommer i rörelse.


Ras kan uppstå både av naturliga skäl och på grund av människans påverkan.
De enskilda delarna rör sig fritt i förhållande till varandra.

Stora ras har blivit vanligare, vilket troligtvis beror på att den naturliga jämvikten har rubbats.
Ras sker ofta utan förvarning men innan dess kan det förekomma varningstecken:
Brott på ledningar och kablar.
Färska erosionsskador.
Det börjar luta.
 
I akuta situationer kontakta din lokala räddningstjänst.
 
Ras kan förebyggas. Valet av förebyggande åtgärd är beroende av problemets art. Åtgärden måste väljas med hänsyn till  tillgängligt utrymme och ekonomi. Det är viktigt att valet av förstärkningsåtgärd syftar till att motverka den egentliga orsaken till den otillfredsställande stabiliteten.
 
.....
 
 

Älgen har flyttat och jag är sur

Det var faktiskt det bästa jag kunde komma på. Med min usla framförhållning är det en stående patentlösning att irra runt här hemma en halvtimme innan avfärd för att hitta en lämplig present.
Tur man har hemmet fullt av små figurer :)

Idag döptes lilla Josef, en ny liten krabat som nu ingår i den väv av relationer som kan kallas släkt. Inga blodsband men väl andra band som har samma verkan. Det är min pappas exfrus dotters och hennes killes barn. Eller min lillebrors systers barn. Han är barn till många, han, kan man säga, den lille Josef, och många är vi som önskar honom välgång och lycka i livet.

Dop är allvarliga grejer. Så även namngivningsfester. Man inviger en ny själ i detta jordelivet. Man samlas flera personer för att själsligen ge sitt löfte - vi ska värna om dig lille vän, du är välkommen och detta är ditt namn. Det är en vacker sed, kraftfull. Två såna upplevelser inom en tvåveckorsperiod blir ju bara för mycket. Jag grät och skrattade om vartannat, som jag brukar nuförtiden när det blir för mycket. Har blivit så himla känslosam...

Josef fick doppresenter som sig bör. Av mig en raskt funnen men icke desto mindre kärleksfullt given grönhornad mjukisälg, som hjälpt Mirja att bli frisk. Den måste ju helt enkelt vara laddad med bra energier. Men som alla småkrabater föredrog han presentpappret.

Jag är annars mest avslagen och ledsen och smårädd. Det värker i mina händer och jag kan inte göra det jag vill. Det är jättegnälligt och superfjantigt med värk som inte syns. Jag blir en tjatig, lat och håglös typ, helt utan idéer och uppslag. Grinig också, för jag ser mig själv i andras ögon. Det ser inte kul ut. Idag fick jag höra att det "aldrig lagas mat längre".  Då exploderade jag.

För nä, det stämmer. Det är ju för fan aldrig nån hemma. Alla kommer och går som de hinner/orkar/vill. Och alla äter nån annanstans. Och ingen säger "ska vi ses ikväll och käka nåt gott ihop?" Och då hamnar förväntningarna på att nån ska säga just de orden på just mig, för jag råkar ju ändå bara gå omkring här hemma och göra absolut ingen nytta alls. Medan alla andra jobbar och står i, eller är kära och galna, eller inte hinner säga hej när de går. Usch.

Men en trevlig kaffeförmiddag med en kär vännina blev det, på altanen i solen, och med många sköna ord och tankegångar. Tur det är vår, och sol, och att man är gammal nog att uppskatta de små glimtar av gemenskap och närhet och nåd som infinner sig i ens patetiska lilla liv. Det kunde jag inte förr. Då såg jag bara allt det halvtomma, det halvfärdiga, medan jag längtade mig bort till en suddig fantasiprins med hästen på det grönare gräset och det rikare livet med de roligare vännerna. Fastän jag ju satt mitt i det.

Och förresten så har jag hand om min mammas katt och goja, för hon är på vif till Norge igen. Och jag storknar för det är så obeskrivligt ostädat hos henne, vilket visar sig än mer i den obarmhärtiga vårsolens sken. Som för övrigt inte når in så bra i hennes lägenhet på grund av nikotinhinnan på insidan fönstren. Jag besparar er bilderna på förfallet, men just idag var det så illa ( med mitt humör) att jag aldrig mer vill gå dit. Usch. Mirja får ta passet imorgon.

Ja men hej vad trevligt med lite bittergnälligt självömkande! Just vad jag behövde idag. Imorgon ska jag ju vara så där effektiv, intresserad och samlad igen.

Lärledarkurs på Tanumstrand. Föreläsningar, gruppsamtalsövningar och rapportering av resultat på hemläxan. Sen vips iväg till Göteborg och glufsa i mig lite nederländsk fonetik och språkhistoria. Måste ju hugga de sista poängen innan det är för sent. Det kan det nämligen vara, när man minst anar det.

Och sent blir det hursomhelst, lär inte vara hemma före 23. Då kan de gott sitta där själva, här hemma. Känna hur det känns!

(å kan inte nån bara ta över mitt gnäll) (vill inte ha det längre)

Små figurer som befolkar hemmet

Ibland kan jag gå omkring i mitt hem, som ibland inte alls känns som hemma, eftersom jag ju bara har bott i just det här hemmet i ett år. Man är liksom inte inpinkad än.
Men om jag tittar med rätt ögon så ser jag alla små figurer som finns omkring mig, som skapar just hemkänsla. En väv av minnen, hållpunkter i snabbsnurrande världen. Bra att filosofera kring.

Älgen här, är rätt fulgrönt anskrämlig. Borde hamnat i ge-bort-högen för länge sen. Men den dräller omkring i köket ända sedan de där veckorna i vintras då Mirja var så sjuk i feber. Mormor hade med sig den åt henne, som tröst.....

 Ja och här ser ni "Ingen-får-röra-den-här-leksaken-den-är-från min barndom!" Många små barn har trånande tittat på denna lockelse som legat synlig men orörbar i lite diverse lådor genom åren. Härstammar från 50-talet, och ve det barn som nyper sönder den av misstag... Den plingar och cyklar skojigt när man vridit upp den.

Den fete livsnjutaren här håller ett litet värmeljus. Ljuset framstår som oändligt litet i hans väldiga famn, men det står stadigt där...... Den köptes av Michael, i Amsterdam, när vi var på Hollandsresa med husbilen. Stirrar man på den ett tag blir man helt lugn.

 Min gladskit, som jag gjorde som en ren besvärjelse. Längre ner kommer förklaringen varför.

Suddig bild men självklar husmedlem. Kylskåpsmagnet modell mini, som en av tre, tillverkade av Hillevi. Förvånad/förskräckt uppsyn, troligen för att den alltid tvingas magneta fast tandläkartider eller bilbesiktningstider åt oss som vi oftast lyckas glömma....

Gladskiten i juligt sällskap. Waldorfdocketomtar, tillverkade under min waldorfigaste period. Jag skapade den ena dockan efter den andre, och alla var Rikards. Nästan. De här mindre typerna fick tjänstgöra på adventsbordets saga, där något litet hände varje dag.

Till höger en liten trämadonna som Michaels barndomsvän Sven täljde åt mig någon födelsedag. Hon var så Maria-aktig att jag åt henne gjorde en TräJosef och sedan en liten KeramikJesus. De gör också sitt på adventsbordet :)

 Här har vi då anledningen till att Gladskiten blev till - dysterklumparna. Jag mådde väl ungefär så här när jag gjorde dem :)

Om man öppnar lådorna hittar man allt möjligt. Bland annat dessa figurer:

Två tomtar och en kines :)

En mus i bokhyllan. Den piper frenetiskt när man snubblar på den. Trots att vi redan för flera år sen opererat den och proppat den full med toapapper för att slippa hörselskador. Den vägrar gå sönder och dö. Impulsköp på Granngården....

Min gubbängel. Lite ensamt hänger han på väggen, alla tantänglar är sålda. Kvar finns endast de trasiga ving- och huvudlösa lösa kärringarna, den svarta tilverkad inuti en valborgsbrasa:

Men några kitschänglar hittar man också, om man letar lite. Tror jag fått den ena av Mirja. De är så löjliga i alla sin tjusighet. Men minsann gick de inte av på mitten så fort de välte. Karlssons klister lappade ihop dem igen :)

Lukas drake är en favorit. Han köpte den själv och den var en kär klenod, länge. Stor och ståtlig, och jo en aning kitschig den också. Men svart åtminstone.

kulokul

okul

okul när långa ljusa dagar bara fylls av insatser utanför det egna hemmet när trädet borde fällas när landet borde grävas när uteplatsen borde fejas när gräset borde mejas när boden borde städas när transporten borde grejas när hästhagen borde mockas när hallen borde målas när altanen borde oljas när fönstren borde tvättas när förråden borde rensas när timmarna vid datorn borde begränsas.

när jag har så ont i händerna och är så trött att jag somnar i soffan varje dag och michael har tusenfallt att göra på annat håll och inte hinner med det han lovat på nåt håll. bara komma hem och sova.

kul

kul att grönskan är vacker att barnen är på spåret att kollegorna är härliga att jobbet är berikande att min inkomst är stabil att tvätten luktar gott att rosen skjuter skott och att allting är så bra att jag har det mesta jag drömt att ha att jag kan välja att vara glad och att jag får ta så många skivor korv ur kylskåpet jag vill för jag bestämmer alldeles själv. och många skivor korv behöver jag innan jag drar ett djupt andetag och betala ännu en glömd räkning. och jag njuter av att jag kan betala den, trots allt.

och jag njuter av röran i huset, och av irritationen gentemot mina bökiga familjemedlemmar, och av alla känslor som hoppar och stångas i mitt bröst. det är inte grått, inte tungt, inte höst. jag njuter av en vår, att jag får, ännu ett år. i mitt liv. mitt liv!

Pepptupp

Titta vad jag fått! En tvättäkta pepptupp. Tillverkad av bästa svågern Johan.

Den dansar på min lådhurts. Den är det första och sista jag ser. Den ska hjälpa mig vakna med ett leende. Somna med ett gapskratt.

Jag fullständigt älskar de där tupparna Johan gör. Skulle lätt fylla hela huset med dem :)

Gnatt...

Fylla

Fyller idag. Fyller ett glas. Fyller min bägare. Bägaren svämmar över.

I tarot står bägaren för känslorna. Det passar bra. Känslorna svämmar över. Trots att jag var så sval och nollställd.
Jag ville ju inte fira, ville inte få jubel, ville inte höra lyckönskningar. Det är ju så besvärligt just nu. Det är ju så kantigt just nu. Det är ju så underbart levande vårigt just nu, och livet och jag är så fulla av brister och allt är så sårigt just nu. Men. Dagen blev vacker. Den svämmar över.


Mirjas grattisblogginlägg drabbade mig. Tårfyllde mig. Hulk och sorg och smärta och kärlek. Hon rörde vid något med sina känslosamma ord. Det var rädslan hon rörde vid. Skräcken att förlora något. Rädslan att inte räcka till (så vedervärdigt UTTJATAD den frasen ÄR!). Men det är sant. Som tonårsmamma har jag varit rädd, famlat i blindo, inte vetat om jag gör rätt eller fel. Det blir ju fel så lätt. Det är så lätt hänt att trasa sönder förtroende och tillit. Under den där flaskhalstiden, tonårstiden som ofelbart sammanfaller med medelålderskrisen.

Minns hur det kändes att "förlora" min egen mamma, som 12-13-åring. En osynlig känsla, en upplevelse utan ord. När hon försvann. Hon hade alltid varit där (Skojat, skrattat, brytt sig om. Mig. Fixat fester, lekar, grejat med skola, ridskola, matlagning, balett, och lärt mig åka skidor. Jag var i fokus för hennes mammighet). Men så försvann hon, in i sin egen smärta, sin egen besvikelse och rädsla, sin egen upplevelse av förvirring. Pappa ännu mer. Försvann. Och jag blev plötsligt "vuxen". Fast jag inte var vuxen.

På ytan inga fel. På ytan tre trevliga men kanske något udda familjemedlemmar i det nya nordiska landet. Vi fann vår jordmån, och rottrådarna tog sig till slut bland bohuslänska klipporna.

Men det har tagit mig 25 år att hitta tillbaka till en stabil och någorlunda tillitsfull relation med båda mina föräldrar.

Så nog rör Mirjas ord vid mina djupaste sår. Det är oerhört överväldigande att pröva på att tänka tanken att jag kanske, faktiskt, mot all förmodan, FINNS för mina barn. Och att det då också betyder att de finns där för mig!

 ...och vet ni, älskade barn. Rikard. Lukas. Mirja. Vet ni, att det är tack vare er, som jag blev den jag blev, att jag funkar, frodas? Tack vare er, era så grymt olika personligheter, era olika behov, olika sätt att tackla livet. Kraven ni ställt på mig som mamma. Frågorna jag ställts inför, bekymren som staplat sig, skratten som visat sig på de mest oväntade ställena. Inga böcker i världen kunde lära mig det. Ni har visat vägen.

Fula och jobbiga sidor

Habegär.
Att upptäcka känslan av habegär i mitt inre, när jag inte ens kan unna mig att välja om jag ska ge efter för den eller inte, eftersom jag helt enkelt inte har råd att tillfredsställa begäret, är otrevligt. Det får mig att känna mig futtig och låg.

Avundsjuka.
Det är lätt att vara storsint och le åt och med andras lycka när man själv upplever balans och framgång. Just nu är jag inte i ett sådant tillstånd. Jag är avundsjuk, småsjuk och sjukt pank. Det känns rätt omoget och jävligt irriterande.

Missnöje.
Som en naturlig följd eller som av ett märkligt sammanträffande, känner jag mig dessutom svullet sladdrig, osällskaplig och urbota korkad. Lite åt det där Texasamerikanske löjeväckande hållet. Alla försök att köra mantran i stil med "idag är jag nöjd med...", "räkna upp fyra saker du gjort bra den senaste veckan...", och "jag är inte rädd, jag kan flyga" kvävs i sin linda. Missnöjet har slagit rot.

Lat.
Jag vill absolut ingenting, och jag gör absolut ingenting. (jo jag äter kakor i soffan). Om jag gör något (som att hänga en tvätt), så ser jag till att göra det snabbt och utan engagemang, så att jag snart kan hamna i soffläge igen. Att jag ens ids skriva det här inlägget är obegripligt, för jag har verkligen ingen lust alls.

Listan på otrevliga och ovälkomna känslor kan just nu bli oändlig. Det är inte kul att uppleva dem. Jag är hellre glad, frisk och rik, har hellre en fungerande bil, en frisk hopponny, ett nystädat hus och en prunkande vårträdgård.

Jaja. Ett annat år.

(ja jag gnäller) (ja jag har det hur bra som helst) (nej jag ska inte ha mens) (livet suger bara helt enkelt) (ibland)

Påskåsånt