tisdag 25 februari 2014

Lycka

Förr, alltid, länge, hittills....
...har jag stångats med ytterligheterna, motsatserna, ståndpunkterna, valmöjligheterna.

Jag fick inte ihop det.
Aldrig....
Holland eller Sverige
Svart eller vitt.
Tyst eller pratsam.
Tävla eller avstå.
Fyrkantigt eller runt.
Intellektuellt eller intuitivt.
Nöja sig eller inte.
Lagom eller satsa allt.
Karriär eller eremit.






Men nu...
...har jag slutat stångas.

Helt ok vara i paradoxerna.
Är det faktiskt.

Det är i mötet mellan det till synes oförenliga
de vackraste
och mest oväntade
mönster och möjligheter uppstår...


måndag 24 februari 2014

Växtkraft och vårhopp


Försov mig i morse. Bra arbetsdag trots det, tack vare att jag faktiskt hade förberett min morgonlektion
extra noga förra veckan... Jag tror jag börjar hitta tillbaka till mitt gamla jag så smått... 

Efter jobbet säckade jag dock helt ihop, och insåg snart nog att det enda som kunde ge dagen ett värmande inre skimmer var en Natur-Kick.
Således fick det bli en liten runda i en av mina favoritskogar.
Mirja följde med.
Och vi fick allt vi behövde..
En Vår-Kick.
Och några ego-picks :-)
Tess bar sitt byte - ett rådjurshorn -
i säkert en halvtimme..
Stormarna har gått hårt åt de uråldriga träden. 
Plockepinn.

Omkullvälta jättar..
Mirja såg en blomma.
Vårens första blåsippa....!!
Så fort man hukar sig och ska ta kort
så kommer en hund rusandes...
.. och ska trampa ner den stackars sippan.

Även Kellie försökte, men blev tvärt stoppad av
vrål i stereo:
NEJJJ!

Blåsippor är fridlysta, doggarna!


Självklart ska man posera när man är i skogen.




Och jag måste ju erkänna att humöret steg några grader efter vi tagit dessa bilder :-)
Mirja är expert på att lyfta mitt humör!



söndag 23 februari 2014

Hann inte alls...

...det jag tänkt mig idag.
Men vissa söndagar är väl just så.

Jag hann ju istället
desto mer av sådant jag inte alls hade tänkt mig att ägna mig åt idag:

Fika söndagsfrukost med Michael.
Bättra på täckningen av ena båten, så man slipper bassänger av vatten i presenningen.
Gå en rejäl och ytterst kallblåsig promenad på Tjurepannan med Catharina, som bjudit med två syrianer från campingen.
Fika på Sjögrens med dessa.
Begrunda det faktum att en kirurg och en skattekonom befinner sig väntandes, helt sysslolösa, i en 15 kvadratmeters stuga, tre km utanför Grebbestad.
Och fundera över vilka omständigheter som fick dem att lämna sina vänner eller familjer och betala en massa pengar för att bege sig till vår avkrok av världen.
Känna mig oändligt liten och oerfaren, och bottenlöst naiv.
Få spontanbesök av Mirja, som hängde hos mig i dryga två timmar. Myyyyysigt!!!!
Skapa ljus i vardagsrummet. Inte så himla trendigt och påkostat eller genomtänkt. Än. Men ljus :-)
Börja skriva på ett lånekontrakt. Därför att en viss familjemedlem kanske ska byta familj snart.
Hitta en bortglömd, öppnad flaska vin, med en slatt kvar.
Dricka detta.
Konstatera att dagen redan tagit slut.
Komma på att jag måste duscha.
Sätta mig att blogga om allt det här.
Och inse att jag definitivt inte hinner skriva om allt jag faktiskt tänkte göra idag
.... och som jag faktiskt, delvis åtminstone, hann med.









lördag 22 februari 2014

When there’s so much darkness closing in, just swirl around slowly, you´ll find an opening

Det är inte helt lätt. Nu.
Med allt.

Privat, jobb, nationellt, internationellt, globalt.
Ekonomiskt, känslomässigt, politiskt, moraliskt, etiskt, andligt.

Hur kan jag hitta min balans?

Jag har arbetat som gymnasielärare på samma arbetsplats i åtta år. Engagerad, ambitiös, empatisk, entusiastisk. I en hårt schemastrukturerad verklighet styrd av ekonomiska ramar, som prioriteras före verksamhetsmålen. Hamnat i utmattningsfällan och är sjukskriven på halvtid sedan i höstas. Jag är inte sjuk. Systemet gör mig sjuk. Systemet där människan inte får plats riktigt.

Har varit tillsammans med samma man i 24 år. Fina år, jobbiga år, utmanande år, utvecklande år. Och har nu skilt mig och flyttat, med allt vad det innebär. Han är för alltid Mannen i mitt liv. Jag saknar honom men är också lättad över att till slut ha tagit steget. Men kan inte i ord beskriva hur ovan jag är vid att vackla fram på egna ben.

Barnen är stora. Snart utflugna, alla. En fråga om månader, max ett-två år. Hejdå mammarollen, vardagsstrukturen, jag-är-behövd-bekräftelsen. Vad ska jag göra med mina mammaegenskaper nu? Vart ska jag rikta all denna energi? Vad ska den förvandlas till?

Sverige är sig inte likt. Främlingsfientlighet, korruption, motsättningar, otrygghet. Luften känns kall, det hårdnar, bevaka dina intressen, slåss för dig själv. Förnedringsdokusåpor och sociala medier och ändlösa debatter om sjunkande kunskapsnivåer, hat och vinstintressen. Egots era firar triumfer.
Men samtidigt växer andra värden fram, om man lyssnar och ser efter riktigt noga. Det mullrar. Folksjälen längtar tillbaka till moral, solidaritet och meningsfull samarbeten. I en form som kommer inifrån snarare än utifrån.

Världen är sig inte lik. Allt känns ur led. Ruvande oroligt. Extremväder, växande population, internet och IT, klimathot, ruttna banksystemen, Storebror ser dig, och dystopisk mediarapportering. Ett överkomplicerat samhällssystem som var tänkt att skydda och hjälpa den enskilda människans trygghet och utveckling men som blev dess värsta fiende istället. Allt serverat i en bedövande ström av smattrande information.
Men statistiken visar att det aldrig varit så bra som nu. Mer fred, mer bildning, mindre hunger, lägre barnadödlighet.

Hur ska jag kunna navigera i alla dessa intryck, dessa omständigheter? Hur sållar jag, hur påverkar jag?

Jag känner jag borde något. Att det hastar. Nu! Men vad....?

Allt är i förändring, precis allt. Känslan av "detta går inte längre..." manifesterar sig på alla plan samtidigt. Personligt, lokalt, regionalt, globalt.

Det går inte längre. Jag, vi, världen letar efter en ny riktning. Det gamla fungerar inte längre. Styrsystemen krackelerar. Falskhet avslöjas. Girigheten har vuxit sig så monstruöst gigantiskt stor att den stryper sig själv. Och allt annat. Vi vill inte ha det så här längre. Jag vill inte ha det så här längre.

Världen, vi, jag, längtar... törstar efter magkänsla, eftertanke, moralisk kompass, naturens uråldriga kunskaper. Efter allt det där som vi har vetat, kunnat, men tappat på vägen.

......

Vem kan fixa? Vilken ledare är stark nog? Vilka revolutioner krävs? Vilka krig?

Nej....jag tror inte på starka ledare. Tror det är upp till var och en av oss. Att skapa förändringen inifrån.

Själv kan jag inte annat än att slå mig till ro med att skapa ro - i mig. Att med öppna ögon följa min egen magkänsla, min egen moraliska kompass. Att uppmärksamt hämta kraft i naturen. Att ge mig själv den respekten, och den tiden. Och det tålamodet.

Och jag tror svaren då dyker upp. Så småningom...

Som i Ane Bruns sångtext i "The Opening":
As an animal between the trees...



Väntar

I väntan på våren, i väntan på energi. 
I väntan på sol, i väntan på idéer. 
I väntan på värme, i väntan på kreativitet. 
I väntan på mål och handlingskraft. 

Är jag nu i träda. 

Begrundar mitt nya liv, som knappt hunnit börja. 
Sover, räknar pengar, tränar, går med hundar. 
Lyssnar musik, pratar med vänner, vandrar vid hav och i skog. 

Lyssnar inåt. 
Prövar mig fram. 
Försiktigt!
Vem är jag, vem kan jag vara, vad vill jag vara? 

Ute regn. 
I mitt knä en hund. 


torsdag 13 februari 2014

Usch. Odag.

Allt fel. 
Försover, tappar, glömmer. 

Esmis sprang ut ur hagen när jag vände ryggen till. Tess skällde henne ännu längre bort. Tre gånger. 
Det blötsnöade. Inga vantar. 
Glömde tre viktiga saker idag. 
Snubblade pga känghyskorna fastnade i mina skosnören, tre gånger. 

Allt är knöligt, gnöligt, avigt, snett. 

Blä. 

Vrakade idag när jag trotsade motvinden med hundarna. Tre plank till. Tunga. Blötsura. Som jag. 

Himlen var lika sur. 


tisdag 11 februari 2014

Kul med djur

Tisdagar och onsdagar är man, än så länge, sjukskriven. Då passar man på.
Att gå upp samma tid som vanligt och ta hand om djur. Fodra, släppa, mocka, promenera.
Sedan äta frukost, dricka kaffe. Igen med Michael, som inte heller jobbade denna tisdag.
Man dryftar allehanda vardagliga ting.

Sedan till Catharina för att fika igen. Och dryfta allehanda djupsinniga ting.
Sedan ut en promenad med djur. Sedan tillbaka.
Och meditera en stund. Utan djur. De förpassas bakom stängda dörrar. Katter som hundar.

Det kan hända saker då. Katterna surar utanför fönstret. Det kan man leva med.
Valpar tuggar på sånt de hittar. Särskilt när de har tråkigt eller känner sig övergivna. Det kan man också leva med. Ibland tuggar de på skor. Det kan man inte alltid leva med.
Inte idag, när odjuret satte tänderna just exakt i mina dyraste finskor...



Sedan ringer Mirja och säger - vi rider!
Och såklart är man på.
I snyggaste ridkläderna. Ut mot vackraste kustremsan, på piggaste hästarna.






Efter den kalla promenaden var min jeansbak svart, hundarna blöta, och hästarna mycket nöjda.
Det var rena idyllen. Om man bortser från den lilla detaljen att Esmis slet loss sin boxdörr strax innan vi gav oss ut. Stark tjej det där.


Kan också passa på att nämna att båda hundarna, som varit både lugna och lydiga hemmavid hitintills, numera har gjort det till sin nattliga plikt att testa gränserna för min konskvensförmåga.
De får sova i min dubbelsäng, ja, på den andra halvan, vid fotändan. Så är regeln.
Men.Varje gång jag vaknar ligger de båda på var sin kudde, alldeles intill mitt ansikte. Och fäller grus och päls, samt stinker hundtåsvett och fiskrens rakt in i min känsliga näsa.

Kul med djur.....

måndag 10 februari 2014

Kan man välja?

Det är gråkallt. Fult och eländigt. Ingen vackervinter.
Endast bar-blött och kal-kladdigt.

Efter en hyfsat bra dag på jobbet hinner jag hem före mörkrets inbrott.
För visst börjar det ljusna.
Ut med hundarna snabbt.
Det regnar. Usch.

In i skogen för lite skydd.
Mina trötta ögon tar in.
De svider som alltid efter några timmar i inomhusmiljö späckad med elektronik och trådlös teknik.

Allt är bara fult. Jag svär lite över skitvädret.
Och dessutom:
Inga löv, inga blommor, ingen värme. Inga färger.
Tänker jag.

Tills något grönt slår mig i ögonvrån.


Det går liksom inte att värja sig. Det gröna fullkomligt exploderar sig rakt in i mitt medvetande.
Hur kan det vara så....GRÖNT...?
När det är mitt i fulaste tråkväderskitvintersuraeftermiddagen?

Nu har mina ögonen triggats. Vaknat. Rejält.
Plötsligt kryllar det av grönt.
I alla möjliga varianter.












Vansinnigt mycket grönt.... 
Mitt i februari. 
Som svensk naturromantiker är jag ju liksom inställd på att få grönromantiska sjukan först vid knopparnas vårexplosion.Det vill säga runt maj och juni. Då flödar min aaaaah och ooooh och tiiiiittaaaaa så där våldsamt överdådigt att mina barn verkligen har anledning att få allergi av allt som har med "Naturen" att göra...

Men så här års ska, eller brukar jag, ägna mig åt den traditionsenliga vinterdepressionen.  Det känns tryggt och invant att vara konsekvent sur, trött och missmodig. Jag är inte van vid att få grönt lyckorus en regnig måndagseftermiddag i februari.

Men det gröna tvingade mig till ändrad inställning. Det bara fyllde mig....?

Och sedan som en sista smäll på dysterhetskäften:


På det mörkaste stället, vid det lilla svarta fjuttvattendraget i skuggan, där löven multnat till en svart sörja.
Där lyste en liten grön fläck mig envetet rakt in i själen. Och när jag stirrade tillbaka en stund, började fler små gröna prickar lysa.....
Det kryllade av grönt. Fastän det var så dystert och svart.

Alltså.

Visserligen älskar jag att bada i liknelser och metaforer och sånt.

Men detta var lite väl övertydligt. Jag var ju inte alls beredd...

Är det verkligen så att man alltså kan....
...kan man alltså VÄLJA? Vad man ser?
Kan man på fullt allvar helt enkelt bara öppna ögonen extra mycket och välja vad man ser?

Gäller det även annat än gröna små signaler i gråsvarta februariskogen?

Igår. Kallt.

Söndag. Regn. Blåst. Inte alls sol. Mycket att stå i.

Väckarklockan. Fodra och släppa ut hästarna.
Kaffe hos Michael.
Hämta Mirja, köra till stallet med hästtransport. Mocka.
Vänta in spekulanter på Julia (klump i magen).
Prata om Julias förträfflighet och skavanker.
Köra till ridklubben.
Prata. Se på när Mirja red, när spekulanten red.
Såg bra ut.
Känna försiktigt hopp.
Klump i magen.
(en hästepok är på väg mot sitt obönhörliga slut).
Hämta hundarna hos Michael.
Gå promenad vid hav.
Vraka diverse objekt i trä.
Kanske kan det bli något.
Någon dag.
Kall.
Förundras över lavarnas färgprakt.
Äta middag med Mirja, Lukas och Michael.
Skynda till Catharina för att måla mandala.
Andas djupt.
Färger.
Hem.
Planera måndagmorgonens lektion.
Dricka te.
Dryfta meningen med allt.
Somna.









lördag 8 februari 2014

Älska dig själv

Det är veckans ämne. Jag läser en bok som går ut på att man med hjälp av månens faser kan göra en inre utvecklingsresa. Riter och berättelser varvas med uppdrag.
Förra veckan (tilltagande måne) handlade om hur man kan göra för att bryta sina (dåliga) vanemönster. Att förstå att man inte är ett viljelöst offer för sitt förflutna. 

Den här kommande veckan (fullmåne) att till fullo inse vikten att älska och respektera sig själv. 

Ibland vilar jag från boken under en period. Det blir lite mastigt. 

Men nu passar det bra. 
Jag har ju flyttat. (Snacka om att bryta vanemönster)
Jag spenderar mycket mycket egentid. (Tråkigt om jag avskyr mig själv på denna oändliga date..)
Att jobba med dessa två frågor är därför ett utmärkt sätt att använda alla timmar jag har att umgås med mig själv. 

Nya vanor. Att vörda sin kropp. Att trivas i sitt eget sällskap. 

Hm. Jag gör mitt bästa. 

Känner efter. Tänker och känner. Begrundar. Sover. Lyssnar musik, dansar. Köper ekomat, naturprodukter. Minskar ner på sånt som kroppen mår sämre av. 
(Det är ingen ideologisk övertygelse som driver just nu - för den har jag ju haft länge) (kroppen styr den här gången, inte skallen) (den känner obehag när jag stoppar i mig, eller behandlar den "fel")

Idag således sovmorgon, och sedan gröt gjord på Musligubbens müsli. Den innehåller algmjöl. Och lingonsylt på gröten. Och gammaldags mjölk. 
Även mjölk i teet. 

Resultatet blev en synnerligen gröngrå smet med liladaskiga förre detta levande lingon samt fulgula gräddklumpar i. På teet flöt den smälta grädden som olja. Med små vita klumpar här och var. 

Det var verkligen mycket mycket fult. Men smakade väldigt väldigt gott. 

Och jag insåg genom denna frukostchock vikten av att älska och uppskatta även det fula, som kan hysa så mycket av det goda. 

Det gäller högst troligen min syn på mig själv med ..... ?



torsdag 6 februari 2014

Krama ek

Ibland ser man inte skogen för alla träd. 


Som mitt liv. Allas liv... Man far hit, dit, upp, ner. Vet ibland inte vad som är orsak eller verkan, vad som är egna val och vad som beror på yttre påverkan. 

När man blir FÖR yr, som jag varit de senaste dagarna, kan det vara skönt att haka fast sig i konkreta företeelser. 

Igår valde jag att fokusera på hur jag får balans i min ekonomi. Det gav en stark känsla av jäklaranamma. 

Idag trotsade jag iskallt strilregn i gråtråkskymning efter en riktigt dräglig dag på jobbet. Hundarna studsade av glädje. Nåja. Inte Tess. Hon älskar inte regnpromenader. 



Så letade jag efter en glimt av en känsla av kommande sol, eller vår. 
Och såg Eken. 



Om ni aldrig har kramat en ek, så är det hög tid. Ta god tid. Krama länge. Lukta på barken. Titta eken djupt i trädkronan. Känn stammen mot magen. Andas. 



Finns inget bättre sätt att bli Fullständigt Tillfreds med Sig Själv och Sakernas Tillstånd. Ren kärlek, jag svär. 

Den stressade kvinnan med reflexväst och barnvagn som småsprang förbi mig, hukandes från regnet, måste ha undrat ... 


Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...