söndag 30 september 2012

Tårar

Idag slutar de inte rinna.

Fattar ingenting alls.

Hjärnan är icke anträffbar.

Inget svar.

tisdag 18 september 2012

Tider när tiden tar slut

Enligt Mayaindianerna tar tiden slut snart.
Det kan man ju tro på om man vill. Eller inte.

Jag tror på att vi är inne i en turbulent tid som präglas av snabba omvälvande förändringar.
På alla plan. Verkligen. På alla plan.

Jag tror på att vi är i ett skede när inget kan döljas, när sanningar kommer till ytan. Om oss själva, om andra. Om makten, om kapitalet, om hybris, om elakt spel. Om samarbete, om tillit, om samförstånd, om framtidsvisioner, om grogrund. Om människor.

På jobbet, i hemmet, mellan vänner, på gatan.

Det är lätt att svepas med i känslostormarna. De stormar minsann. På alla plan.

Sociala medier, alla medier, fria medier och styrda medier bidrar, vi får se allt. Det mesta ser vi. Någon (vem?) avgör vad vi får se. Vi ser människors dumhet, fulhet, elakhet. Vi förfasas. Det är alltid de andra som är dumma. Vi sveps med i en kakafoni av upprörande fakta.

Elaka. Dumma. Djurmisshandel. Förtryck. Barnarbete. Brist på empati. Utnyttjande av svaga. Stress. Vansinne. Idioti. Apokalyps. Tidens ände. Människans förfall. Moralens förfall.

Satan är lös.

Det är förjävligt. Någon borde stoppa det, någon borde stoppa dem. Det måste få ett slut. Starta en kampanj, ett upprop, en strejk, ett upplopp. Störta förtrycket, straffa den skyldige, alla borde veta bättre, ta sitt ansvar, stå sitt kast. Tvi, tvi, tvi.

...

Så är det ja. Alla måste stå sitt kast, förr eller senare. Alla står sitt kast, förr eller senare. Jag. Även jag. Och du. Det är sådana tider nu. Inget kan döljas, allt kommer fram. Det fula, det dolda, det skamliga, det pinsamma. Alla sitter vi i samma båt.

Vi granskar andra. Andra granskar oss. Vad väljer vi att se hos andra? Hur väljer andra att se på mig?

Vi kan se det vackra - om vi vill. Men vi måste just vilja. Välja att vilja se det.

Denna tids största och svåraste utmaning. Att välja vilja se det goda, det vackra, det friska, det uppbyggliga - mitt i tsunamin av upprörande sanningar.

Vad finns bakom och inom den bångstyriga personen du har framför dig? Hur får du kärlek att växa? När känner sig människor tillfreds? Hur påverkar du din situation? Kan man bryta ett spänt läge med ett leende? Hur är man en god förebild? Agerar du själv som den person du vill andra ska vara? Vilken effekt har mildheten? Vad innebär det att vända andra kinden till? Att inte slå tillbaka?
Hur känns det när alla som umgås kan vara sig själva?

Hur gör man själv för att känna att man har makten över sitt liv?

Lyssna inåt, och gör det som får dig att må bra - på djupet?

Jag tror det är något ditåt.... Jag hoppas det räcker. Annars tar tiden kanske slut? Eller inte :)

lördag 15 september 2012

Klipper inte om jag slipper

Klor. Att klippa klor. Hu. Rys.

Vi hade marsvin. (ni vet det där med barnen)(som lovar på heder och samvete att ALLTID.. osv) (det var jag som fick: mata, tjata, hota, sköta, tvätta, klippa och till sist avliva).
Marsvin sliter inte klorna i en spånfylld bur. Klorna växer, men slits aldrig. Man måste klippa deras klor. Man klipper klorna för sällan. Klorna krullar sig åt fel håll och man får sjukt dåligt samvete, vilket gör att man ju tvingas klippa klorna, vilket marsvinet inte tycker om. Marsvinet ålar sig så mycket det kan, vilket gör att man klipper lite fel, lite för mycket. Då skriker marsvinet och hoppar till, hjärtat pickar som satan (man tror det ska dö av hjärtattack), och det kommer blod från den för mycket klippta klon. Och då får man ännu mer dåligt samvete. Och drar sig för länge; tills det är-dags-sen-länge nästa gång.

Förra hunden var bolloman och grävoman. Han sprang efter tennisbollar tills tassarna blödde. Jämnt. När han inte gjorde det så grävde han sork. Hans klor märktes endast när de slitits ner för mycket. När han blödde för han hade sprungit för mycket på granit eller grus. Eller grävt för länge.

"Nu räcker det Cesar, gå och lägg dig" - det var den enda ansträngningen man behövde göra för att säkerställa klohälsan.

Kellie har smugit på gator efter sin mamma och nosat runt i sopor. Sedan har Kellie legat i sin halmhög i sin hundbur i hundhägnet med cementgolv. Kellie vet inget om vare sig bollar eller sorkar.

Kellies klor växer så det knakar. Kellies klor börjar påminna mig om marsvinshelvetet.
Jag vill ABSOLUT inte behöva klippa klor på en redan ängslig hund - varje vecka (läser på nätet och förfäras över alla kloka råd).

Alltså - Kellie måste hundtränas. Börja bete sig som en hund.

Jag har diverse gånger försökt med kommandot GRÄV (gömt godis i gräset, leran, sanden). Förgäves.
Eller SPRING (efter bollen/pinnen/leksaken). Förgäves. Kellie fattar inte vitsen med att spinga efter saker - såvida det inte stavas K-A-T-T.
Jag började förtvivla. Fick hemsökande syner i drömmarna. (klotång, handduk, slipmaskin, trasor, hundgodis, panikslagen matte, skräckslagen hund, bitande hund, blödande hand - och så vidare...)

Men så äntligen. Idag. Herregud vilken lättnad.
På stranden:
Vi hade busat med vågorna, sprungsprungit fram och tillbaka. Jag hade ännu en gång försökt med gömma-frolic-i-sanden (förgäves). Grävt med tårna i sanden (se HÄR Kellie!!)(förgäves)
Till slut började jag helt enkelt gräva själv. Med en pinne. Sprätte sand. Frenetiskt. Kellie började leka med sanden jag sprätte omkring mig. Skuttade hitochdit.
Och till slut - började först nosa nere i djupa hålet. Sedan lägga sig i djupa hålet. Sedan böka med nosen i djupa hålet. Och sedan.
Gräva. Oj. Vad. Hon. Grävde.

 






söndag 9 september 2012

Ur fas

Helgen som skulle bli glad och uppsluppen, fylld med musik, långpromenader och umgänge, blev istället gnälliga dagar med handlingsförlamande handledsvärk, en otrevlig antydan till folkskygghet och viss sjukvård av febrig men enveten dotter.
Drar till skogs några timmar nu, och hoppas det ger sig.

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...