...men jag borde. Och jag ska.

Okej jag skojar. Skojade. Igår. Eller så lurar jag mig själv. Eller nåt. Visserligen är jag avspänd och har o-ont, och är extremt o-stel för årstiden, men jag vet. Vet att det inte håller i längden. Vet att kroppen vill skutta, rusa, flåsa, ta i. Sträcka, tänja, rulla, dra. Och om den inte får göra det kommer den bli sur, butter, ond och gnällig.

Och den vetskapen kanske flöt upp som grädde på mjölken under natten. (sånt kallas reflekterande skrivande - snacka om insikter!) (för er som aldrig hämtat mjölk hos mjölkbonden, eller aldrig köpt gammaldags mjölk i affären: grädde flyter obönhörligen upp och lägger sig som ett lock uppe på mjölken - om man bara väntar ett dygn).

Så jag fann mig själv, med stor förvåning, ropa på en ännu mer förvånad morgontrött hund. Vi gick således på en uppfriskande morgonpromenad, tjugo i sju. Och var tillbaka prick sju. Och jag var andfådd, och lär känna av en anings muskelvärk under morgondagen, ety jag vandrade med raska steg uppför en 20metersbacke. Cesar var utomordentligt nöjd och han med hela tre bajsar på vägen. Men gick raka vägen upp till min säng och somande om, för han har ju vant sig vid sovmorgon sen några månader.

(nej jag är ingen djurplågare som låter hunden vara inlåst utan morgonpromenad tills Mirja kommer hem från skolan. Husse tar oftast med sig vovven på tur, men aldrig före halv 9)

När jag således har varit uppe med tuppen och fått egen lust att gå ut och gå, måste något ha ändrats. För jag har minsann inte visat tillstymmelse till någon som helst lust att röra på mig en endaste millimeter de sista två månaderna. Tänkte jag ens tanken fick jag genast inflammation i alla muskelfästen genast. Så något är nytt. Annat. Jag är utvilad. At last. Jag tror dessutom att våren kommit. Vad tror ni?

Funderar på att köpa dubbdäck till cykeln. För vem orkar vänta på att det ska bli isfritt innan man kan börja cykla till jobbet igen?