tisdag 27 november 2012

November det är

Hej bloggen.

Jag försöker skriva igen. Lite skakig, lite darrig, full av tvekan.

Ibland i livet blir orden så där förvridna, falska. Orden som ramlar ur en. Som inte på något sätt kan återge den mångfacetterade verklighet som böljar fram och tillbaka genom vardagens tusen fragment. Hur man än vrider sig blir det fel. Det ser fel ut, det kan tolkas fel, det kan uppfattas fel, det känns fel.

Hellre då vara tyst.
(men orden hopar sig i halsen)(uuuuuut!!)

Nu stänger jag dock av recensenten i mig. Håll truten eller dö, förbannade överjag.



Jag mår bra. Kärleken har på något förunderligt sätt slagit ner sina klor i mitt bröst igen. Fråga mig inte hur, varför eller vad händer nu. Jag fattar inte något alls och aktar mig noga för att försöka analysera den uppkomna situationen.

November, den regniga, den mörka, kanske är en ypperlig månad att längta. Man ska huka sig bredvid kakelugnen, kroppen insvept i raggsockar från topp till tå. Krypa nära under ett tjockt duntäcke och strunta i ökade krav på skolbarnen och Sverigedemokrater. Jojo. Det blåser illkallt runt knuten. Bästa att rulla ihop sig.

Eller.

Den här tiden kanske kräver att relationer hanteras med mjuka vantar. Verkligen tjuter allt högre, motsatserna hopar sig, inget är vad det synes vara, varken på det privata planet eller i världen runtomkring.

Det enda jag kan göra är att lyssna inåt. Mitt hjärta värker av ömhet. Mitt bröst knakar av ilska. Längtan, skratt, avundsjuka, hopp, tillit, glimrande visshet. Allt är närvarande i samma stund. På alla plan.

Jag behöver inte gå på bio, dricka mig berusad eller argumentera. Livet känns ändå.

Kellie har med saken att göra.


Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...