Ödet

Mors dag. Satt ute och njöt av morgonteet och stirrade på min oklippta gräsmatta och lyssnade på blåsten som inte nådde mina nakna vader. Bak i min lilla trädgård är det nämligen helt skyddat från elaka vindar. Det är gudomligt underbart:

Hade egentligen tänkt fika med med mamma, men kände att det skulle bli så himla sent. Så jag ringde och gratulerade istället. Hon förvånades och blev glad att jag alls kom ihåg :-)

Jag laddade för att åka ut till Musö. Övervägde först att ta min egen båt för smhi´s prognos igår sa 10-15 m/s, men den fladdrande häcken i trädgården talade om för mig att blåsten nog var i häftigaste laget. Smsade Richard: "jag kan komma tidigare, hör av dig när det passar att hämta mig". Körde iväg någon timme senare, men var bara tvungen att stanna vid Grebbestads badstrand för att fotografera vindspektaklet. Vilken tur jag inte tagit lillbåten!

Det blev en stunds väntan i Långesjö. Soligt, vackert, men oj vilken blåst. Jag och hundarna fick ställa oss i lä medan vi väntade.

När R kom med båten ångrade jag att jag inte tagit med hundarnas flytvästar. Det brukar jag inte ha när vi åker i hans båt, tanken har liksom inte slagit mig förut att det skulle behövas för båten känns så trygg. Men nu... det skulle garanterat gunga rejält.

Så fort vi kommit utanför Långesjös skyddade hamn började båten gunga rejält. R hade Tess i famnen i förarhytten och han styrde söderut, mot vågorna, mot solen, istället för att köra tvärs över fjorden, för bredsides vågor är inte kul. Kellie försökte hitta balansen utan framgång. Jag satte mig med henne i fören, med ryggen i skydd mot fördäck, och med ett stadigt grepp om hennes halsband tillät jag mig att med ett brett flin njuta av spektaklet: vattenkaskaderna, regnbågsglittret, vindens tjut, båtens trygga stånkande i motvind.

När båten svängde mot norr och vågorna bar oss riktning bryggan kisade jag mot solljuset. Något fångade min blick. Såg jag något långt där borta i solglittret...? En guppande boj? Eller? Kanske en kajak också? Jo visst! I någon sekund tänkte jag att det nog var riktiga extremsportare som var ute och paddlade kajak en sådan här stormig dag. Men sedan såg jag att bojen inte var en boj, utan en paddel som stack rakt upp. Vem sitter med paddeln uppåt mitt på fjorden i stark kuling...? Jag ställde mig upp för att se bättre med handen över ögonen mot solen. Personen i kajaken såg ut att vinka. Mot oss...? Något kallt kramade om mitt hjärta. Jag balanserade mig akterut och skrek och pekade åt R att kolla på något som inte stämde. .... motordunket, den rullande båten, den hårda vinden, hans hörselskydd, det hala båtdäcket, mina händer som klamrade sig fast så jag inte skulle välta överbord där i aktern... Plötsligt blev allt skarpt och allvarligt.

Han styrde upp båten mot vinden igen. När vi närmade oss blev situationen tydlig; personen som vinkat hade kantrat och höll sig fast i sin kajak och den andra personen låg i vattnet utan kajak i sikte, en bra bit längre bort och höll paddeln uppåt som en signal.

Nu glömde jag både hundar, den häftiga sjögången och vattenkaskader. R skrek åt mig att fixa en tamp. Jag fattade inte först, men medan adrenalinet pumpade igång förstod jag. Det tog en panikartad evighet att lossa tampens knop från öglan den var fäst i, mina fingrar har aldrig känts så avdomnade och fumliga, men lagom till vi var intill den närmaste personen, en kvinna, hade jag linan redo. Jag ställde mig på knä och med magen mot relingen kastade jag linan. Den landade lagom mitt framför kvinnans ansikte, och hon fick tag direkt. R hade styrt båten så att hon var på läsidan. När hon var tätt intill hjälptes vi åt att dra upp henne över relingen, det var tungt, jag hade aldrig klarat det ensam. Hon var redig och samlad. Medan jag hakade fast hennes kajak i hundkopplet jag i farten grabbat tag i, gasade R på i full fart mot nästa person i vattnet. Kvinnan satt på knä och höll fast i kajakens handtag i dess för. Jag ropade att hon haft tur att vi passerade just precis nu, och att jag alls fått syn på dem. Då svarade hon på engelska att hon inte talade svenska. Jag hörde direkt den omisskännliga holländska brytningen så jag svarade henne på holländska. Det utspann sig en märklig känsla av yttersta sammanträffande.

Jag var nu så uppe i varv att jag inte för en sekund tänkte på hur mina hundar klarade situationen. De var försvunna ur mitt medvetna. Som om jag hamnat i tunnelseende. Jag var däremot orolig för den andra personen, som vad jag förstått av kvinnan hade legat i vattnet ett bra tag redan. När vi närmade oss mannen verkade han faktiskt helt lugn. Han bara flöt där som en kork, med paddeln uppåt, sa inget, gjorde inget. När jag kastade linan greppade han den direkt. Vi hjälptes åt igen att dra honom ombord, han var ännu tyngre och hade svårare att hjälpa till själv, men även han var klar och samlad.

Så fort han var i säkerhet började vi spana efter hans förlorade kajak, och fick syn på en gul prick som blåste in mot land. R gasade på allt som gick för att hinna ikapp kajaken innan det blev för grunt. Farten och de stora vågorna fyllde kajaken som vi höll intill båtens sida med vatten. Nu i efterhand förstår jag inte att vi lyckades hålla fast den. Vi hann ikapp den gula kajaken, och med båtshaken halade vi in den precis stunden innan klipporna kom farligt nära.

Snabbt lyftes den gula kajaken ombord. Medan R styrde båten tillbaka mot ön började vi tre att försöka tömma den vattenfyllda kajaken. Återigen, nu i efterhand är jag förvånad över hur man klarar saker... Fortfarande den häftiga vinden, de starka vågorna, båtens fart genom vattnet. Och där hängde vi över relingen och vände kajaken upp och ner för att tömma den, och lyfte den sedan ombord. Det var trångt, en kajak på varje sida, tre personer och Kelliehunden. Som uppenbarligen lyckats hålla sig kvar ombord. Tess var kvar i förarhytten visade det sig. Hon hade också varit klok nog att hålla sig kvar på det säkraste stället.

De berättade, på holländska, om hur de hamnat i sitt akuta läge. De var ute på en flerdagarspaddling, och detta var sista dagen. De skulle till Grebbestad. De hade tvekat att ge sig ut på morgonen eftersom det blåste mer än prognosen de fått sa. Men de vågade sig ändå ut, och hade klarat nästan hela den värsta öppna sträckan och var nästan i skydd av Musöns sydöstra udde. Så bra hade det gått att de just tänkte göra high five och jubla. Då lyftes mannens kajak plötsligt framåt som en kork skjuten ur chamagneflaskan; han hade hamnat uppe på en särskilt snabb och stark våg och surfade iväg en bra bit. Vid nedslaget förlorade han balansen och kantrade. Ingen av dem blev särskilt rädd, sa de; de hade ju övat på räddningssituationer. Jag förstod att de var vana friluftsmänniskor. De hade gjort allt precis rätt och som de skulle, men i de häftiga vågorna förlorade de mannens kajak. Det som sedan inte fick hända hände; han släppte för ett ögonblick hennes kajak, vilket gjorde att vinden snabbt drev bort henne från honom. Hon hade inte en chans att nå honom igen i den starka motvinden. 

(I klippet här kan ni se vad de gjorde, s.k. kamraträddning, och det är lätt att föreställa sig hur det måste tett sig i hård sjö med vindar på uppåt 18 m/s...)

När de kommit ifrån varandra såg de vår båt komma mot dem och trodde då förstås att vi sett dem och var på väg för att hjälpa dem, men när båten sedan svängde bort och iväg hade båda insett att situationen nu var mycket allvarlig. Killen visste att hans tjej inte skulle kunna hjälpa honom. Hon insåg att hon inte klarade att paddla tillbaka till honom. De var tvungna att klara sig var och en på egen hand, och det försämrade deras chanser drastiskt, särskilt hans. Flytvästen höll honom uppe, och dräkten skyddade kroppstemperaturen ett litet tag till. Men vågorna sköljde ideligen över honom och hans dräkt vattenfylldes sakta men säkert. Han visste att han inte kunde göra något alls för att påverka situationen längre,  förutom att hålla sig stilla för att spara på energi. Han hade som han uttryckte det "överlämnat sig" åt ödet, och blivit helt stilla inombords. Hon berättade senare att hon just då hade tänkt att hon ville att hennes superkrafter skulle vakna NU, och hur hopplöst det hade känts när hon insåg att de där superkrafterna liksom inte fanns där. 

(Kanske var det i den stunden som något fick mig lyfta blicken för att spana ut över den vindpiskade, solbländade havsytan den sekunden som krävdes för att få syn på paddeln som stack upp...?)

Framme vid Musö, i lä för vind. När han öppnade blixtlåset på torrdräktens byxben rann säkert 10 liter vatten ut...

Det ser ju lugnt och soligt och trevligt ut så här....

Man anar vågorna långt där ute....

Jag var tvungen att zooma in stället där vi plockade upp dem.  På så här långt håll ser vågorna ändå inte så farliga ut...

...men jag lovar att de kändes allt annat än beskedliga när vi guppade runt där medan vi plockade upp dem.

Dräkterna torkade fort i solen.

... tack Albert som byggde denna trygga och pålitliga räddare :-)

Vid köksbordet, i torra kläder och med varmt te och smörgåsar, berättade de att de är på smekmånad. De gifte sig för en vecka sedan, och de väntar barn, hon är i tredje månaden. De är professionella klättrare, bergsbestigare, vana vid tuffa tag och särskilt han har varit i livsfarliga situationer tidigare.

Men han erkände att det här var första gången han kände att han inte hade sitt öde i sina egna händer längre. Hans blick försvann i fjärran flera gånger. Hans händer darrade och det tog lång tid innan han fick upp värmen igen. Hon var pratsam, glad, skärpt. Efter några timmar av samtal, vila och mat var de redo att skjutsas i land igen. Kajakuthyraren lovade möta upp i Långesjö. 

Vi korsade den bistra Musöfjorden i tystnad. Vattenkaskaderna blötte ner oss och allt kändes märkligt vardagligt. Efter tjugo minuters väntan i Långesjös hamn hittade kajakuthyraren fram. 

Vi kramade adjö och så bar det av till ön igen.

Det har nu gått några dagar. Jag kan inte sluta tänka på hur "något" såg till att vi var där på exakt rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt. Så många slumpar så det känns helt enkelt planerat.
Att jag åkte ut tidigare än planerat. Det var ingen båttrafik alls denna dagen, så klart på grund av kulingen. Att Richard spontant tankade båten utan särskild anledning. Hade han inte gjort det hade dieseln räckt till överfarten men inte till räddningsaktionen. Att jag inte valde att ställa mig i förarhytten där sikten blir avsevärt sämre på grund av vattnet mot rutan. Att jag råkade titta upp och råkade få syn på dem. Att vi kunde kommunicera på holländska, deras modersmål, mitt i räddningssituationen. Sammanträffanden, slump, tillfälligheter...

Några kommenterade på facebook att vi var hjältar. Nej, det är vi inte. Hjältar gör svåra och utmanande hjältesaker trots att de har ett alternativ - att låta bli. Vi kunde inte låta bli. Det fanns inga alternativ, det var bara att hugga tag i det som hamnade mitt framför näsan på oss.

Jag bär deras namn, ansikten, leenden, öden inom mig hela tiden. Det känns som om jag är förbunden med dem för alltid. Fylld med vördnad och förundran är jag. Tacksam.

Puss på er alla.