Vem snodde tilliten från min värld?

Den senaste tiden har jag haft återkommande kraschlandande djupinsikter kring temat tillit. De kommer helt utan förvarning, och är jävligt påfrestande. För vad ska jag göra med dem, hur kan jag sätta ord på dem, vad kan jag göra åt saken???

Det handlar om insikten att ju mindre tillit man känner inför sin omvärld, desto jävligare blir den. Och det snurrar på med världens snöbollsnedförbackeneffekt. HJÄLP!!! Vi måste införa obligatoriska filosofiska samtal på skolschemat, NU!! Samtal om moral, etik, värden, hållbarhet, långsiktighet. Vilken samhälle vill vi leva i, kämpa för? Innan allt malts ner i skräcken för bidragsfusk, skrupellösa främlingar som kommer hit och "äter upp vår välfärd", och bonusfeta chefer som inte ser några som helst problem med att skicka vinstpengarna en omväg via länder med andra skattesystem. Frisk och rik person skor sig själv, de skruttiga får odla en krage att ta sig i, de smarta planerar för sin egen lycka och de som inte kan eller vill något får skylla sig själv. För orden solidaritet och eftertanke har drunknat i de snabba klippens verklighet.

Jag är rätt livrädd för den här utvecklingen. Överallt poppar det upp jävelskap, att sko sig själv har blivit bevis på framgång och inte en käft som lyfter på ögonbrynen ens. Vem orkar ifrågasätta tingens ordning, när folk har fullt upp med att Twittra ikapp för sin egen plats i det trånga rampljuset, drömma om det egna stora klippet eller bedöva sig med evigt kicksökandet i IT-world??

Jag kan inte uttrycka mig klart och strukturerat kring det här. Alls. Det blir bara en svettig gröt i huvudet, och den där panikkänslan av att det börjar bli jävligt bråttom.

Därför länkar jag till dagens kulturkrönika i GP, för Lars Åberg satte fingret på det jag försöker säga. Varsågoda: När tilliten blir en bristvara.

Hallå någon? Kan vi införa obligatoriska filosofiska samtal på skolschemat, från första klass till gymnasiets slutdatum? Nu?

Jag har hittat kommentarerna

Inte precis just nu egentligen. Jag hittade förstås kommentarerna redan från bloggstartarbörjan, men det har liksom inte trängt in i hjärbarken att folk faktiskt kommenterar ibland, kommer med glada tillrop eller annat som kan betraktas som försök till kommunikation. Grejen är den att jag inte ser kommentarerna förrän jag letar efter dem, och det har väl hänt tre gånger på två år kanske. Så nu skäms jag en aning för att jag lämnat kommentarerna obesvarade.

FÖRLÅT! Jag blir ju jätteglad av alla vänliga tillönskningar och rop!

Känner mig lite yrvaket förbryllad och rodnande smickrad av att ni är flera som gillar mitt skrivande. Inte för att jag förstår varför, för jag gnäller ju mest, men onekligen älskar jag att skriva, leka med ord, fraser och rytmer och samtidigt få passa på att kräkas lite ångest, eller bara allmänt få slita mitt hår över Sakernas Bedrövfliga Tillstånd.

Men detta offentliga skrivande ger mig huvudbry också. Jag måste sålla, tänka mig för. Kan inte skriva vad som helst, hur som helst. Samtidigt vill jag ju skriva just allt. Det är krångligt! Det blir som hjärngymnastik, att skriva för både känd och okänd publik.   Så egentligen vill jag tacka er som läser, ni som ger mig detta, den här möjligheten. För genom reflekterande skrivande utvecklas jag. Så praktiskt :) Tack!

Ingen ordning men rätt kul ändå

Det fattas strömlinjer i mitt liv just nu. Allt är en salig röra av fast och löst, god vilja och brustna illusioner. Till exempel så skulle jag ha gjort minst elva nyttigheter idag (jag är ju LEDIG!), men har endast lyckats med att flytta ett bord och kolla att pengarna kommit in på kontot. Jag kan förstås skylla på att det var Lukas födelsedag igår, och med det följde ju tre glas vin på kvällen och innan dess diverse åtaganden, såsom att bila ner till Ikea för att panikhandla en present som han borde fått redan för ett år sedan - en vettig arbetsstol. Han sitter ju rätt många timmar vid den där (JÄVLA!!) datorn. Och ska man kunna hota med att slänga ut den genom fönstret så får man ju ha strukit medhårs innan och uppmuntrat sittandet genom att köpa en stol för 1800 kr.... (Eller?) (inte helt säker på logiken här faktiskt, men glad blev han...)

Okej jag är förvirrad, hinner inte reflektera ett dugg, troligen en släng av pms samt begynnande resfeber  (åker till Vinden Drar utanför Stavanger på natten till söndag, JIPPI!) vilket yttrar sig i att jag googlar på bästa resväg och väderleksrapporter 3 ggr per dag, samt att jag packar upp och ner tält och sovsäckar, helt utan struktur och effektivitet.

Nedan följer en bildkavalkad på en del av de senaste veckornas händelser:

Inför skolavslutning och student - vi provar kläder och hittar hattar i källaren. Tillsammans med Mirjas nyinköpta högklackade hysteri-skor vinglar vi runt i köket och tar tusen bilder och skrattar oss hesa.

På födelsedagsfest hos bästa Harriet i Rabbalshede. Kallt som satan blev det framåt kvällen, men skrattade gjorde vi ändå när de skulle klura ut hur de skulle komma loss ur trådtrasslet. Men när klockan blev 00 hade jag fortfarande inte lyckats nå Mirja den förgrommade ongen på mobilen, så det blev hemfärd och springa ut i Grebbestads midsommarvimmel för att få hem henne. Hon var i utmärkt form och helt presentabel, men tyckte det var så där lagom nice att knalla hem (med mamma!) klockan halv ett. Att bo i Grebbestad på sommaren har sina sidor. Man får hålla sig a jour...!

Det kladdiga som glänser är flera lager silikon utspätt med terpentin. Jag har kletat det i olika blandningar på tältduken, och då särskilt på detta ställe, för där har det läckt in de senaste två åren. Jag ska alltså tälta en vecka på en ö utanför Stavanger. Där regnar det typ HELA tiden. Eller kan göra det. Så jag tätar allt som går att täta - med silikon. Hoppas det är rätt recept. Tar med två presenningar också - för säkerhets skull....





Nu är det Lukas födelsedagsmiddagsfest, och det är kaos hemma. Maten blev klar två timmar senare än tänkt, alla satt i köket och minglade fast det var dukat på altanen på baksidan, och tre hundar snurrrade runt på golvet på jakt efter varandra, tennisbollar och nedfallande matbitar. Lova lät sig inte skrämmas av vare sig det  ena eller det andra, och hon tacklade till och med en timme utan mamma Hillevi (som skulle iväg en sväng) med bravur. Troligen för att det var full rusch kring henne, mest hela tiden.

Här ser vi födelsedagsbarnet i full färd med att montera sin fina stol. På köksgolvet, förstås, så att kocken fick ta sjumilakliv över montageplatsen.

Nåväl till slut lyckads alla slå sig ner vid de prydliga borden. Maten var god och räckte, trots att det inte kändes alls som den skulle göra det. Måste bero på nåt, men vad? Inte på vår goda planering i alla fall...
På plats denna kväll var Hillevi och Lova och Eddie och MarieLouise och Bosse och Helena och Isack och Anders och Catharina och Anders och Mirja och Daniel och Johan och Maria och Martin och det var grymt trevligt faktiskt.

Notfarammosdim

Idag ska jag inte sjunga, inte dansa grodor, inte lyssna fiol. Jag ska inte frysa kring sillen eller häva nubbar.
Jag ska inte drömma eller plocka blommor eller krampa mig fast i traditioner som glidit mig ur händerna i takt med att barnen börjat sälja burgare och glass på Flintas i Grebbestad.

Det var en laddning jordgubbar i grädde till frukost, en kortare shoppingtur för att köpa utemöblemang så hyresgästerna har någonstans att sitta ifall solen skulle få för sig något mera vågat. Det var lupiner i vägkanten och druvor i Lovas mun.

Det blir grillat hos väninnorna och körbar hem.

Jag har inga blommor i mitt hår, men jag njöt väldigt mycket av eldofferceremonin på Vitlycke i tisdags, då det var riktig midsommar. Jag tror jag längtar till sånt som är riktigt, och inte en kuliss.

En eld vid en strand, och folk som talar från hjärtat och inte pladdrar yta. Är så trött på yta!

Kattpiss

Vad är detta, vad är detta?
Jo tänk det är katt-toalett!
Inne på natten
sprickklar i blåsan
hoppar på bänken och siktar snett!

Detta är platsen, detta är platsen
undvika mattan, det måste bli rätt!
inte på soffan
hellre på micron
Matte torkar sen bort det så lätt!

Kattfan.

Ledig

Ledig nu. Midsommar nu. Det regnar, infravärmen är på, liksom ylletröjan. Sitter på altanen och lider av ledighets- och sockerchock. En skål med jordgubbar och vitt socker + en oöverskådlig ledighet får mig att vilja somna av utmattning.

Livet är bra. Jag har rätt kul. Sista veckorna har varit hektiska men den pedagogiska brunsten är tillbaka. Härligt!

Sommarens ledighet skrämmer och lockar i lika delar. Jag borde verkligen försjunka i härochnumeditation men rids av påträngande framtidsbeslut som kräver uppmärksamhet. Var ska jag, vi, bo? Borde jag byta bil? Sälja båten? Stora beslut och jag önskar nån annan tog dem...

Idag gäller dock bara här och nu. Och lite sill kanske.

Överslag i luktapparaten

Kom hem helt urblåst. Städdag, mötesdag, planeringsdag, alltiettdag på jobbet - dagen efter studenternas Bästa Dag som jag levde med i så mycket igår. Överansträngda synapser i mitt system nu vill jag lova.
Och överansträngda synapser + ägglossning + fullmåne är ju en intressant coctail. Då blir tydligen min näsa hyperaktiv som en ren överslagsreaktion. Läs vidare för en doftoddysé á la Kim.

Fisk. Makrillrens i slasken hemma som redan imorse retade mina doftlökar. Cyklat till jobbet, klibbig och eländig halva dagen och näsan för nära mig själv. Kaffelukten från munnen. Urrrrk. Och så en förfrågan från min arma moder när jag skulle paddla mig hemåt. Hon har ett elakt ryggont och kan inte röra sig - kunde jag handla lite på vägen? Jovisst, jag cyklar förbi. Förstås. Hennes trappuppgång luktar konstigt. Som om någon lagt ett skottkärrelass ängsblommor i blöt men glömt bort hinken i solgasset ett par dagar. Kliver in i hennes lägenhet, duckar och springer raka vägen genom dimman ut mot hennes balkong. Krigssmog från Petterös bästa tobaksblandning, det var verkligen en vägg av röksmog. Så vi talade med varandra på ett betryggande luktavstånd. Jag på balkongen, hon fastlåst i sin soffa. Kände mig så löjlig, men jag kunde inte annat, min näsa vägrade. Sprang ut igen, med shoppinglistan, handlade, cyklade tillbaka, och nu var det lite lättare att andas hos henne eftyersom balkondörren stått öppen. Hon visade mig en bok hon fått, hittad i en källare, tryckt 1872. Den stank fuktig fängelsehåla. trots det tog min språkliga nyfikenhet överhand och jag bläddrade läääänge i den. Scriftas Själa Wård tror jag den hette. "O, förresten", sa mamma när jag skulle gå. "kan du hjälpa med att få undan idegranskvistarna? Värden bad mig ta undan dem, de luktar". Jahapp, det var ruttna-ängsblomme-förklaringen. Trapphuset fyllt med kvistar av någon ädelbarrträdsort, definitivt inte idegran, för "barren" hade torkat allihop och börjat ramla av. Jag bar ut hela rishögen, och sopade trapphus. Hoppas doften bleknar under kvällen. Undrar vad mamma tänkte göra med högen.

Hem. Ljuva hem. (men det luktar fortfarande lite fisk). Nåväl. En macka, ett glas vatten, ett Björklövet, ett soffläge. Mmmmm, det ska bli skönt att krascha ihop i en hög. In i vardagsrummet, mot soffan. Det stinker fisk. Måste vara en katt som kräkts, men skygglappar på, näsan domnar ju snart, den kräkshögen letar jag efter först EFTER jag vilat en stund. Jag är så slut så jag bryter ihop. Sätter mig i soffan, vrider mig mot liggande ställning drar upp benen och sätter ner mina nakna fötter i något. Något klibbigt och kallt. Kattfiskrenskräks. Två STORA högar mitt på den brokiga filten. Som kronan på förstörelsverket hade kattjäveln tuggat ett gigantiskt hål i min fina yllefilt som också befann sig i soffan. Kanske för att kunna kräkas bra sen.

Fiskrenskräkset kastade jag ut i trädgården. Filtarna ligger och stinker på altanen. Jag tänker inte ta hand om dom förrän jag är utvilad. På söndag.

Sen plockade jag en stor rosa utslagen pion. Den doftar ljuvligt. Och står på en betryggande närhet på ca 30 cm från min näsa just nu. Traumaterapi.

Mamma

Min mamma

Min mamma har klarat 70 år. Det är märkligt, för hon har ju bara funnits så länge jag själv kan minnas, och det är ju endast 44 år. Att hon, min mamma, skulle ha levt innan är otänkbart. Att hon skulle vara sin alldeles egen, en alldeles egen Marie-Louise, är också otänkbart. Fram tills den dagen då man börjar tänka tanken. Vilket jag nu gör. Jag plöjer fotoalbum. Det är mest bilder på mig. Precis som det är mest bilder på mina barn i deras album. Vi mammor tar ju bilderna, är bakom kameran. Men hon är där ändå, hela tiden, på alla bilder. Och jag tänker tanken att hon är som jag. En alldeles egen person, med drömmar, hopp, besvikelser och erfarenheter i bagaget. Som format henne.

Marie-Louise som liten. Man skulle le sådär, det gjorde hennes mamma också.

Marie-Louise som tonåring. Jag tror hon kallades Lollo av sina vänner. Lika rund om kinderna som jag var i samma ålder.



Marie-Louise har träffat Eddie, de dansar folkdanser all sin lediga tid, och njuter av livet. Hon i bakre raden i mitten, han på knä bredvid.

De slutar inte dansa ens när jag föds. Jag är odlad och uppfödd till israeliska, rumänska och rysska folkdansrytmer.

Marie-Louise begrundar moderskapets olika sidor. Hon är 26 år.



Marie-Louise och maken Eddie är holländska businessmen. Driver snart en egen resebyrå som tar emot svenska lantbrukskunder som vill lära sig allt om holländskt jordbruk. Och supa i Amsterdam.

 

Stranden i Zandvoort, där var vi ofta. Halva livet har jag sett en tjock mamma på den här bilden. Bara för att pappa kallade henne för tjockis när jag var 11-12 år. Det formade min uppfattning. Ända fram till nu, när jag ser med vuxna ögon. Hon är inte tjock.

Marie-Louise a la blonde. Min första resa till mammas land Sverige.

Sälen. Jag såg en snöfläck när vi satt i bilen. Det var i juni. Det var långt att gå. Jag var envis. Marie-Louise bangade inte. Flera timmars promenad och sen körde hon snöbollskrig.

Klättra i vildaste forsen för att sitta på största klippan. Äventyr.

Mormor med värsta tandkrämsleendet. Marie-Louise kom aldrig ikapp det. Det var kört från början typ. Jag tyckte hon var läskig. Varför skulle hon le hela tiden? Var det nåt svenskt?

Skansen. Jag log definitvt inte.

Men när mamma tog med mig till Judarnskogen och lekte skogstroll och smög på småstigarna var livet roligt. Efteråt satt vi på tunnelbanan och försökte knuffa bort lönnäsor från varandras näsor med grässtrån i munnen. Och skrattade oss tårögda. Och retade alla sura Stockholmstanterna, som försökte låta bli att dra på munnen.

Mormorsmor Hedvig på besök i Zandvoort. Marie-Louise glad, svensk och värdinneunderbar.

de Bruin Travelplanning försökte sig på att skapa en reklambroschyr om sin förträffliga verksamhet. Kameran självutlöste sig gång på gång medan Marie-Louise försökte se avslappnat leende ut. Mormor Cecilia ställde nog till det, för det gick inget bra. Eddie ser inte heller helt avspänd ut.

Första nätverksmingelträffandet i Skee, vi har sommarhus för första gången i mitt liv, i Sverige! Jag är 9 år och Marie-Louise småpratar vant på svenska med med familjen Hansson. Kulturkrock för mig, som inte kunde flytande svenska riktigt, inte för henne, som ju var svenskheten personifierad i mina ögon. Trodde jag då. När de frågade mig om jag ville ha mer mat svarade jag "nej tack jag är full". Alla skrattade. Kände mig korkad, trodde min mamma hade det tusen gånger lättare. Jag såg ju inte krocken mellan hennes Stockholmska och deras Skeeeska.

Sista året i Holland, vår trädgård, sedd från farmors fönster. Företagarna de Bruin begrundar flytten till den Svenska Naturen inom en snar framtid.

Flyttlasset går. Färjan Tor Line från Amsterdam till Göteborg. Marie-Louise glad och förväntansfull (och ja, då en smula rund om höfterna). Själv har jag en enda sak i huvudet - jag ska få en egen ponny.

Allt skaver

Vill skriva om mammas 70årsdag, om den väldoftande rosenbusken, om solen som värmer trots den kalla vinden, om jordgubbarna som växer sig feta i landet, om allt som är vackert och hoppingivande.

Och inte för att allt det där inte finns. För det gör det ju. Men allt skaver så förbannat. Allt är så snett, och raspigt, och segt. Mina energier är i osamklang med mig och livet. Som om jag sitter på en fakirmatta i en bil med endast en växel på en skumpig stenbumlingsväg. Och för lågt tak, för jag slår i skallen hela tiden. Fan!!

Vaknar ledsen och sur. Orkar inte prata. Har inte lust med något. Vet att det finns en lång lista med att-göra-saker, men min hjärna får inte fatt i den. Den slinter iväg som en tvål i ett bubbelbad.
Mina fingrar gör ont varje gång jag försöker göra något som kräver starka fingrar.
Bensinlocket på gräsklipparen läcker, det ligger tusenmiljoner prylar huller om buller i hela trädgården och ingen  mer än jag är hemma för att greja med allt som borde göras. Och det är inte riktigt sant men nästan och dessutom känns det så. Om det känns så måste det vara sant.
Jag får ångest av ränteläget, trots att jag bundit lånen. Det känns hysteriskt fel att ha flermiljonlån oavsett. Pengarna bara strömmar iväg, trots att jag tjänar bra. Ligger ständigt back med allt möjligt.
I tvättmaskinen hittar jag ännu en gång en bortglömd tvätt, så nu luktar det unket mögel igen.
Jag har en lång sommar framför mig, men ingen bil för den har Michael och han ska jobba hela tiden, båten är omastad, trädgårdssoffan är spårlöst försvunnen, min bikini är urblekt och klär mig definitivt inte längre.
Det är tre år sen jag handlade några nya kläder, jag har inga sommarskor, jag borde ta tag i en garderobsförnyelse (gärna second hand) men i vilken ände ska jag börja??? Och när? Jag skiter i det istället.
Jag har försummat mina vänner, hinner och orkar inte hitta på något, och alla har säkert redan ordnat aktiviteter för hela sommaren ändå.
Jag vill dränka mina bekymmer i vin, men är arg på midjemåttet som ökar i samma takt som jag ger efter för just det.
På jobbet är det bra, och kul, och utmanande och utvecklande, men hemmavid ruttnar jag ihop till en fjärr, trött, ledsen och arg spillra. Fastän jag bakade gott bröd så alla blev glada, så lyckas jag vända det till ett inre surt konstaterande att brödhelvetet ändå tar slut på två dygn redan.
Är så otroligt jävla trött på den här dystergnällvärkskitkärringen som bestämmer över mig alldeles för ofta. Eller så är jag arg på att jag lever i en "familj", där alla ständigt är någon annanstans än hemma, och ska det bli nån slags familjär samlad gemenskapskänsla så gissa tre gånger vem som förväntas hålla i rodret.
Det var så enkelt när barnen var små, och mannen irriterande korkad men älskad.
Nu flyter man fritt i ett gigantiskt familjeBig Bang, och ingen vet hur våra banor formas. Allt är ovisshet. Jag gillar inte ovisshet. Det är så otroligt patetiskt!!!!

Jag är så otroligt patetisk!

Jahapp. Det var skönt. Det behövde få komma ut bara.

Spindel och jag

Fascinerande. Den sitter ovanför min kudde, i snedtaket. Jag ser den i ögonvrån när jag klär av mig. Den var inte där imorse.
Varför blir jag inte rädd? Varför ryser jag inte ens lite ? Varför tillhör jag inte den stora delen av mänskligheten som har rädsla för spindlar ingjutet på djupaste cellnivå?
Istället tycker jag lite synd om den. Här finns ju inget att hämta. Och förresten, varför tycks spindel inte vara rädd för mig? Jag är ju ändå representant för ett gigantiskt mördarkollektiv, sett ur spindlars vinkel.
Det där tål att filosoferas över. Vi får väl göra det, spindel och jag.

Snapshot

Julgardinerna hänger kvar ännu.
Hillevi, Lova och Laban hälsade på en stund.
Till Cesars förtret.

Mirja studsar sjukbungyjump med feber, halsont och magont, varvat med pigga stunder.
Lukas börjar få hår på bröstet och sprider ut matrester, chips och godispapper i sitt rum.
Troligen som protest för att han numera bor hemma igen.
Vi åt potatis, pulversås, Extras inte hemgjorda köttbullar och rårivna morötter till kvällsmat.
Golvet klibbar.
Gräsmattan är en katastrof.
Jag har blött igenom två retsamma små fläckar på mina helt rena lakan. Fan.
Det är jätteroligt att planera lektioner för nästa års nya ettor.
Det är hundhår precis överallt i huset, bilen och mina kläder. Han slutar helt enkelt inte fälla.
Julias ben är retsamt samma läge. Inte halt, men tjockt över senan och lite varm. Undrar om hon blir helt återställd.
Jag hinner inte engagera mig i hästfrågan. Det stressar mig.
Ingen av personalen har ännu kläckt den roliga idén inför lärarnas scenframträdande på skolavslutningen. Börjar kännas lite panikartat.
Jag har fått en liten fläskkudde på magen som jag försöker bli vän med. Visserligen är den mjuk och snäll men fullständigt meningslös och inte ett dugg attraktiv från mitt perspektiv sett. Dessutom har den skaffat sig permanent uppehållstillstånd, så jag är så illa tvungen att acceptera den.
Jag har permanent uppehållstillstånd. PUT. Förr var det en stämpel i mitt (nederländska) pass, men det behövs inte nuförtiden.
Jag ska bli svensk medborgare i år. Undrar om jag får ett välkomstbrev från kommunen då och får ta emot en sån där presentpåse på nästa nationaldag då :)
Min mamma fyller år imorgon.
Ett brev från min läkare idag säger att röntgen och proverna inte visar reumatiska eller inflammatoriska indikationer.
Kluven. Kul att jag är frisk. Men varför har jag då så förjävla ont i fingrarnas leder och är så löjligt trött hela tiden?

Den här texten innehåller skriande få sambandsord och skulle underkännas om jag hade varit elev i en svensklektion.

Hehe.

Simsifieringen av våra hemman

Mina ögon såg något idag när jag cyklade till jobbet. Dom har sett det en längre tid, men inte upptäckt det förut.

Simsifieringen av våra hem, trädgårdar, garageuppfarter, altaner. Ju mer folk blir smittade av Bauhausreklam, Martin Timell och Villatidningen, desto mer förvandlas Sverige till en kopia av Simsvärlden. The Sims, som ju bygger på en amerikansk dröm - stort, fyrkantigt och rent. En hel generation av spelande ungar har nu vuxit upp och tagit efter, eller påverkat sina föräldrar att ta efter. Stenlagda infarter, prydliga rader med ädelbuskar, Webergrill modell mastodont och trädgårdsmöbler som erbjuder plats åt vilken bredarslad Texasbo som helst. Det ser lika tryckimpregnerat strömlinjeformat ut lite varstans.

Och jag blir lite sorgsen. Hur blev det så här? Varför måste så många hela tiden ha större, mer, bredare, flera? Och varför måste det vara så strömlinjeformat? Vart tog Astrid Lindgrens naturnära och alldeles lagom drömtillvaro vägen?

Och varför ser vi inte mer, typ, runda lösningar i folks ombyggnadsfixariver? Som i Hobbitarnas vackra värld?

Jaja, smaken är väl olika....

Plock och smått

Det fattas lite ord igen. Gjorde väl slut på dem i mitt förra inlägg. Bilder idag således.

Se här min behagliga morgonutsikt. Funkar hjälpligt mot den eviga morgondepressionen. Katternas svansdans runt mina fötter också.


Saker jag irriterar mig på:

 Brödet ligger ALLTID framme så här. Fastän jag ALLTID stoppar in det i påsen.

 Den som spar han har. Heter det ju. Så man kan hitta begagnade tuggummi lite varstans i huset. På kryddburkarna till exempel. Jag avslöjar inte vem, för den som inte läser bloggar kan ju inte försvara sig.

 Dammsugare+vårhund+röd matta = Sisyfosarbete. Hopplöst. Jag tar inte in dammsugaren längre, ingen idé.

 Duschande tonåringar. De älskar att lägga ut ett spår av handdukar. Varför???


Saker vi gör när vi går på promenad:
Hittar hål som vi kryper in i.

Smyga tyst så ingen  upptäcker oss.

 Klättra ut igen. Det var svårare.

Saker man kan göra en fredagkväll:

Gå på Telegrafen med en massa trevliga väninnor, och lyssna på blues och äta gudagott.

Saker man bör lära sin dotter:
Köra grovtrimmern på tistlar och knähög gräsmatta.