Att vara mamma

....är det värsta som finns.

Gav upp ego, gav upp ungdomsskönhet, gav upp sömn, gav upp egentid.

Kom istället rädslan, skräcken, osäkerheten, aldrigräckatilligheten.

Fostrar fel, säger fel, älskar fel, ignorerar fel. Alla strävanden....

Min oöverträffbara rätta uppfattning om hur saker och ting ÄR - smulades sönder. Det som är rätt med det ena barnet, är fullständigt fel med det andra.

Och jag kramar er alldeles för sällan. Bara pratar och pratar och pratar.

Mina kära barn.



Ni kan dö. Ni kan faktiskt dö ifrån mig. Ni kan slå er, skada er. Varandra, andra. Ni kan tänka fel tankar, göra fel val, hamna i fel sällskap sätta en potatis i halsen, välja fel fru eller hamna hos kronofogden. Köra för fort eller ramla i trappan.

Och jag borde ha sagt, visat, stoppat, sett.
Oavsett vad det gäller så är jag skyldig.

Jag födde ju er.

Det är fullständigt outhärdligt.

Hela mitt inre slåss förtvivlat mot insikten att jag inte kan skydda er längre från livets skumpiga färd. Ni måste lära er finna vägen på egna vingliga ben. Min plåstertid, vyssja tillsömnstid, min torkabortkladdfrånmunnentid är förbi.

Men jag tänker stå kvar i dörren och se er knalla iväg. Om ni snubblar ska jag springa ikapp och lyfta er igen. Och jag ska alltid alltid alltid lyssna. Hur snubbliga ni än är.

Ni är det bästa som hänt mig. Ni gör så att jag inte längre sätter mig själv främst.

Snälla älskade barn. Ta vara på er. Så att ni en dag ska få uppleva samma sak.
Det är värt allt.

Puss från er mamma.