Till min familj, släkt och mina vänner - jag älskar er

Långa, lata, ensamma dagar. Jag lapar i mig tystnad, ensamhet och kravlöshet som en törstande ökenvandrare kastar sig över vattenhålet. Jag läser, ser på tv, tittar på fåglarnas dans kring fågelmataren, på inomhusdjurens umgängeskonst. Dricker te, ligger i soffan. Tänker, halvsover. Är.
Samtidigt denna gnagande känsla av dåligt samvete - borde jag inte ta tag, ringa, smsa, höra av mig, föreslå, hitta på...och så vidare....Nu när jag äntligen har tid?

Men så här funkar jag, enligt ett simpelt test, och ja, jag känner igen mig:

DU ÄR INTROVERT

Du är övervägande en introvert person och har en tendens att vara inåtvänd. Du hämtar energi från ditt inre liv av tankar, reflektioner och beslut.
Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången.
Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor. 

Din introverta hjärna   

Din hjärna har låg tolerans för signalämnet dopamin. Därför blir du nervös och utmattad när det frigörs för mycket dopamin, som till exempel vid sociala tillställningar.

Introverta personer reagerar positivt på det lugnande ämnet acetylcholin som frigörs när du till exempel läser eller tecknar.

Den introverte är inte asocial, inte blyg eller rädd. Den har bara ett större behov av ensamhet för att ladda batterierna. Den vuxne introverte kan mycket väl "dölja" sin inåtvändhet med ett utmärkt utåtriktat socialt beteende, ledaregenskaper och övriga extroverta beteenden (läs gärna mer under länken nedan).
Som jag alltså - för jag har LÄRT mig hur man ska bete sig för att komma någonstans i ett samhälle som premierar talarkonst, social kompetens och framåtanda. Som barn var jag tystlåten, en lillgammal betraktare, som hellre filosoferade ihop med vuxna än umgicks med barnflocken. Jag bestämde mig för att lära mig ta ett steg fram och tala högt, högre. Har tränat systematiskt på att vara extrovert sen tonårstiden. Det går bra, det går utmärkt. Men jag blir så våldsamt TRÖTT efteråt. Efter stora familjemiddagen, arbetsdagen, stormötet, projekten, gemensamma utflykter eller resor. Spelar ingen roll om det är roliga eller tråkiga saker, är det fler än tre personer med, så töms mina batterier totalt.

Jag börjar så smått förlika mig med att jag fungerar på det här sättet. Det är dock ett rätt olyckligt yrkesval jag gjort - lärarjobbet, som kräver ett ständigt extrovert påslag 8 timmar per dag, i kombination med mina "analytiska, ansvarsfulla och kreativa förmågor" gör att jag är fullständigt utpumpad varje vardagskväll, varje helg, varje lov. Jag behöver egentligen mycket mer återhämtningstid än jag har. Och då blir ni lidande - de människor jag mest av allt behöver, älskar, trivs med. Familjemedlemmar som jag tänker på varje dag - men inte hör av mig till. Vänner som jag knutit till mig genom åren, och som jag verkligen inte vill förlora - men som jag aldrig hör av mig till. Mina krafter räcker inte!

De senaste två åren har ett nytt mål börjat formulera sig inom mig - en önskan om att gå ner i arbetstid, för att skapa balans utifrån mina personliga förutsättningar. Jag är inte där ännu. Ännu behöver jag få in en heltidsinkomst för att klara familjebehoven. Men inte många år till. Jag kommer att uppnå den där balansen. Och ha mer tid till att underhålla relationerna som jag värnar om. Tills dess får ni nöja er med den här förklaringen - jag är en introvert personlighetstyp som skaffat sig ett extrovert arbete, och krafterna räcker inte till.

Men jag älskar er!

Mer information här: i Svenska Dagbladets artikelserie

Kellieglädjen

Förut idag: Kellie rusar runt i ridhuset, medan dottern motionsskrittar sin ponny. Hon är som en skottspole, far fram och tillbaka med en hiskelig fart. Hennes kropp vrider sig i varje skutt, lite lustiga krumsprång, vilka för den sakens skull inte hejdar farten. Hon är så himla glad. Jämnt. Livshungern är oändlig.

Det är den där glädjen som gör det så speciellt. Att ha en Rumän. Jag är alldeles alldeles övertygad om att hon vet, någonstans i sitt hundmedvetande, att det här livet är så oändligt mycket bättre än det där gamla livet på Medginias gator, i evig jakt på mat, på evig vakt gentemot människor. Hon vet vad hon har, hon vet vad det hade kunnat varit. Så hon njuter i fulla drag.

Kellie behövde tid på sig. Hon var skygg och avvaktande. Är det ännu, efter dryga sju månader hos oss. Inte gentemot mig eller Mirja, men mot alla andra. Skäller eller morrar åt varenda människa som vill hälsa. Fortfarande. Men viftar numera samtidigt på svansen, och går fram. Jag får förklara, visa folk hur de ska göra: "Titta inte på henne, gå inte fram, hälsa inte. Bara ignorera henne. Hon kommer fram och nosar på dig. Kanske kan du klia henne under hakan, då slappnar hon av och vill ha mera kel." Med vissa människor funkar det direkt. De kanske automatiskt känner på sig hur de ska bete sig, eller så kan de mycket om olika hundars beteenden. Andra människor är så angelägna att bli uppfattade som "snälla mot djur" att de är för ivriga, de vill så förtvivlat gärna att hon tar emot deras kärlek. Dem morrar Kellie extra mycket åt. Men bits aldrig.

Människor som står eller går eller läskigast. Sittande eller liggande människor är spännande och ofarliga. (om de inte vill för mycket)

Kellie har lärt mig att det där med att fostra en hund är bortkastad tid och energi. Nyckeln är istället tid och kärlek och konsekvent beteende. Att jag tydligt visar vad jag gillar och ogillar, likadant alltid. Kommer när jag ropar = direkt beröm, lyssnar inte när jag ropar = skäll och handklapp och arg röst, morrar åt förbipasserande = fy med arg röst, tyst vid förbipasserande = direkt beröm, och så vidare med varje liten detalj i vårt umgänge. Hon lyder inte, utan hon lär sig hur jag vill ha det. Och eftersom vår relation bygger på kärlek och gemenskap, så gör hon som jag vill allt eftersom hon fattar, därför att hundar fungerar så. Så himla himla enkelt! Synd jag inte visste det tidigare (förlåt Cesar, du var min försökshund! Puss!)....

Numera kan hon gå lös med mig i de flesta situationer, fast jag undviker än så länge folkfyllda gator, för hon är för rädd ännu. Men det kommer att fungera, det är jag helt övertygad om.

Kellie lär sig att leka så smått. Bollar är fortfarande konstiga, om än himla spännande. Men vad ska man göra med dem?! Mjukisdjur visade sig dock vara en succé. En tyggroda med pipfunktion har roat damen nu i flera veckor. Hon sliter den inte i småbitar, utan kastar upp den i luften, morrar och slänger den åt olika håll. Lite dragkamp börjar hon förstå sig på även om hon inte törs ta i ännu. Och, Halleluja, hon springer och hämtar den när vi slänger iväg den, och börjar förstå att "loss" betyder att vi gör det hela EN GÅNG TILL!

Kellie har en egen korg att sova i, men föredrar att ligga nära mig i sängen. Vilket hon får. Det hade jag inte tänkt från början (den gamla sanningen är ju "hundarskasovaisinkorgochdärmedbasta", men jag märker att hon mår bra av närheten (så klart. hon var ju van vid att alltid ha en hundkompis intill sig), och hon fäller faktiskt inte alls så här års. Vilket gör det så mycket enklare att ge med sig :) Och det intressanta är att hon numera ibland hoppar ner av sig själv och väljer korgen frivilligt efter någon timme i sängen.

Hon följer med till jobbet varje dag. När det inte var iskallt fick hon vara i bilen fram till lunch, sedan tar vi en promenad på skogsslingan, ca 20 min, helt perfekt för både henne och mig. Sedan fick hon vara i mitt arbetsrum, under mitt bord, de timmar tills någon av barnen tar bussen hem. (så praktiskt att de går på samma skola där jag jobbar!) Nu i dunderkylan har hon fakstiskt legat under mitt bord hela dagar. Jag tackar ödmjukast mina fantastiska rumskamrater, som både uppskattar och deltar i Kellies socialiseringsprocess. För nog var de knepigt de första gångerna. Det kommer in folk lite nu och då, och varje gång morrar eller skäller hon. Eller ja, i varje fall när jag är där. För när jag inte är där är hon tyst som en mus där under bordet, så länge ingen propsar på att krypa fram och hälsa.

Men det går bra. Hon har vant sig vid hur det fungerar, och alla inblandade kollegor och elever har också lärt sig. Jag tror hon trivs bra med tingens ordning. Så det hörs inte många ljud nu längre. För mig är detta en oerhörd lättnad. Vet inte hur jag skulle gjort annars. Det är klart att man kunde lämnat henne till ett hunddagis, men på landet ligger de inte i samma kvarter om man så säger...

Och så var det där med hennes integritet. Svårt att beskriva den, men den är där. Hon är sin egen. Jag kan inte forma henne, bara vara där MED henne. Följa henne i utvecklingen. Hon besitter en klokhet, en erfarenhet som jag inte kan eller får underskatta. Jag vet ju inte vad hon vet, men jag vet att hon har lärt sig mycket mer om livet än jag under sina första månader i livet. Till exempel det där med att läsa av människor eller djur. Jag litar på hennes omdöme, även om jag inte tillåter vilka beteenden som helst. Hon slipper hälsa om hon inte vill. Hon får ta all tid hon behöver att börja lita på människor igen. Och om hon ändå inte litar till 100% på alla, så har hon nog anledning :)