Jaha. Nu har det gått 10, 5 vecka sedan jag blev sjukskriven på heltid. Vi kan bortse från perioden 17 dec - 14 jan då jag officiellt var halvtidssjukskriven. Det var ju inga elever i skolan under den tiden, och jag jobbade lite hemma och lite på skolan med att sammanställa resultat, sätta betyg och göra en någorlunda sammanhängande överlämning till vikarie. De första veckorna fattade jag inget alls. Att vara borta från jobbet kändes mest som ett tillfälligt mellanspel. Sedan kom jul och nyår, och då hade jag ju annat att fundera över. Men jag var som sagt några få dagar på jobbet, innan eleverna började. Lättad över att veta att jag snart skulle "slippa" stressen, men ännu kvar i min trygga yrkesroll.
Men det har nu gått 3 veckor sedan jag helt "slutade". Jag har varit hemma. Inte på jobbet. Inte vaknat av väckarklockan, inte haft tider att passa, ingen som väntar sig något av mig. Ensam med mig själv. Det har sjunkit in ATT jag är sjukskriven. Det skapar en känslomässig berg- och dalbana.
Berg- och dalbanan består av ömsom jävlar-anamma, ömsom total uppgivenhet. Varvat med en trötthet som tar andan ur mig. Och en ständigt ökande gnagande ekonomisk stress. Vissa stunder är jag så arg så jag inte vet var jag ska ta vägen. Andra stunder är jag helt förvissad om att jag verkligen vill och ska fokusera framåt istället för att vara arg. Det ger ju inget att vara arg på något jag inte kan påverka.
Min arbetssituation tog knäcken på mig. (läs ett inlägg om arbetssituationen
HÄR). Likt förbaskat lägger jag dagligen skulden på mig själv: "jag borde ha slutat redan för flera år sedan, när jag såg vartåt det barkade", "jag sa inte ifrån i tid", "jag skulle inte ansträngt mig så hårt", "jag får skylla mig själv - jag vet ju vilken grundpersonlighet jag är". När dessa mantran kör igång blir jag arg. Jag ska inte ha skulden. Min arbetsgivare såg, visste, hade all information. Ändå sattes jag med ett omöjligt schema.
Och nu sitter jag här, oändligt lättad över att äntligen få slippa mitt arbets-"helvete". För precis så har det känts denna höst. Jag fick inte en vettig chans att göra ett bra jobb. Och så arg över att ha varit tvungen att ge upp. Att det saknas 2000 kr varje månad för de fasta utgifterna. Jag borde sälja min lägenhet, för jag är singel och har inte råd att betala både studielånen, hyran och bostadslånen. Men hur bra är det för min tillfrisknandeprocess att tvingas flytta...?
Varför är det jag som ska betala notan för att arbetsplatsen är sjuk??
Nu finns det ett helt team av bra människor som är aktiverade för att hjälpa mig tillbaka till arbetslivet. Arbetsförmedlaren, försäkringskassans handläggare, vårdcentralens läkare, företagsläkaren, företagssköterskan, psykologen, smärtskola, personalsekreteraren med flera. Hittills har jag räknat till nio personer som i olika grad varit involverade i att planera, hantera och administrera mitt fall. Jag har varit på minst sju olika kartläggningsmöten och fler står på tur. Personerna är var och en mycket trevliga, inkännande och förhoppningsvis så kompetenta så de drar åt samma håll. Ja samhället har onekligen resurser. Frågan är bara hur dessa resurser används...
För jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket som alla de där personerna kostar medan de jobbar med mig. Tänk om jag helt enkelt bara fått behålla min lön under en kortare period, istället för att alla dessa människor ska lägga en massa timmar på mig. Troligen hade det blivit billigare för skattebetalarna. Jag är rätt påläst och medveten (duktigduktig!) och har full koll på varför jag blivit utmattad. Och jag vet exakt vad jag behöver: inte mediciner, inte psykologhjälp, inte kbtterapi, inte få en bild av mig själv som "sjuk" pådyvlad. Nej, det jag behöver är tid att återfå kraften genom att få ha ekonomisk trygghet och en tillfälligt kravlös (arbets)plats att komma till några dagar i veckan. Resten av rehabiliteringsjobbet fixar jag själv. Vilar. Vistas ute i naturen varje dag. Promenerar. Mediterar. Gymmar. Gör yoga. Dansar. Skriver. Umgås med vänner. Går en personlighetsutvecklande kurs. Läser självhjälpsböcker, ser på dokumentärer, provar nya förhållningssätt, lägger om kosten, slutat med alkohol och socker, provar naturläkemedel mot stress och värk. Jag är på banan liksom. På väg mot nya krafter, även om jag vet att det kommer ta tid.
Menmen.... Istället för att jag ska få vila och samtidigt känna mig ekonomiskt trygg ska alla de där personerna ta över ansvaret för mig och min "sjukdom" och jag behöver nu vara samarbetsvillig och positiv. För jag vet att min sjukpenning är helt beroende av det. Och även min anställning. Om jag inte samarbetar har arbetsgivaren rätt att säga upp mig. Det är ju en himla tur för mig att jag ÄR samarbetsvillig och positiv (obs inte ironisk). Men det känns en smula skevt...
(eller tänk - lite extra "crazy" - om de skulle lagt alla de där resurserna på min arbetsplats från början, istället för nu enbart på mig - då hade jag kanske inte ens behövt bli sjuk...!?)
Ja detta är den vassa, skavande, skarpt jobbiga delen. Jag skulle kunna fastna i den, enbart. Men....
Så finns den vackra, spännande, blommigt fluffiga delen:
Jag umgås med mig själv för första gången i livet. Det är fint. Jag tycker om mig ganska mycket. Lär känna mig, som den nya person jag håller på att bli. Inte mamma i första hand, inte hustru, inte lärare. Bara Kim. Mina bra sidor, dåliga sidor. Får syn på mina felprogrammeringar. Har tid och kraft att försöka hitta nya förhållningssätt. Har tid, har tid, har tid. Att gråta, längta, drömma, hoppas. Att skriva, läsa, fotografera, vandra. Att planera, tänka, göra, misslyckas. Jag är fri. Inser att jag skulle kunna göra precis vad jag vill, om jag vill... (nåja, så länge det inte kostar något...) Det är ju en gåva som inte går att mäta i pengar. Jag njuter verkligen av att ha fått denna paus. Försöker ha full tillit till att det leder framåt, att något nytt är i sin linda.
Ännu vet jag inte vad jag vill. Men det gör inget. Det ska vara så just nu. När jag vilat tillräckligt kommer viljan vakna till liv.
