fraggelment

snurrar i snabbare takter i varmare trakter full av kallare kanter, det faller bitar på plats i en förvånande hast medan tankarna krafsar i en förtvivlande gest, mest, flest, hets och stress.


vill vara stadig och glad, någon att ha, fullt kapabel och bra, men hinner inte idag, måste dra, snart, kastar mig utför stupet, klart, hinna skratta och skutta, fatta mer, vill ha fler, kan inte mer, kommer igen, klockan fem och klockan sex och klockan sju, och snurrar igen i mitt hem runt allt som är kärt, värt, svischar runt, det är sunt, jag når fram, i min famn vilar katten så fet i en kvart tills ett skrik skrämmer skuttar bort från mitt fort.





villervalla, hoppa falla, leka rusa runt, snacka strunt
meningsfulla, överfulla almanackan, stackarn har ej vett
etiketten skaver, solen matar ut sitt fulla stöd, är som död, som en kork i sjö
bubblar i halsen, svider i nacken, detta är tacken

det man ber om ska man få
och det går, och jag står, och växer så det knakar, stakar, fumlar och står på
en blommigare dag får man leta, streta, det kunde man ju inte veta






på andra sidan gläntar allt, ibland kallt, vaknar sjufallt, fult, fullt med nya klara tankar
gamla minnen byter färg, sprakar i märg, skjuter och fyller, spretar i myller
granskar min sanning och samlar på nya
snurrsnurrar sig runt, runt, runt

oj

nytt

Allt blir så stort ibland, men det är det inte alls.

När jag var liten längtade jag till vuxenlivet, hett. Allt skulle klarna, man skulle se allt från ovan, på det vis man föreställde sig föräldrarnas utsikt över Livet. Man skulle få Bestämma. Själv, och ingen skulle våga lägga sig i. Det skulle bli så enkelt.

Nog har det klarnat alltid.

Jag är numera helt trygg i att jag inte förstår ett skit. Totalt införstådd med att jag inte har kontroll. Fullt på det klara med att jag inte kan bestämma ett smack utan att det påverkar, och därmed angår alla som nås av mina handlingens ringar på vattnet.

Man kan få livskramp för mindre.

43 år. Livet snurrar allt snabbare. Besluten man måste ta väger allt tyngre, tvivlet man känner blir allt större. Man har ju lärt sig hoppa, man tutar och kör. Passar på, hänger i, hisnar och hickar, står ut och står bi. Man lär sig satsa, misslyckas och komma igen. Vågar nya tag, tappar greppet och får en törn till. Det skaver och gör ont, det blir platt fall för sjutti-humte gången och man vill aldrig resa sig igen.

Vad tjänar det till. Tänker man, och den tanken är ju så otroligt uttjatad och ordinär att man vill dö en extra gång. Så himla o-unikt att vara människa. Jäkla Sisyfoskamp!

I den här galna levnadskarusellen behövs en ledstjärna, en fyrbåk, en inre kompass. Ska man ta sig genom livets skiftande och ständigt nya landskap, genom stäpp, djungel och öken behöver man något mer än scouternas handbok. Man behöver mer än vänner, familj och en meningsfull vardag.

Varje gång jag blir sådär osäker och tvivlande, så där uppgivet överrumplad av min egen mänsklighet, varje gång jag är på väg att fly in i misslyckandet som skyddsmekanism.
Då flyter det upp små ordfragment, små nosiga budskap ploppar upp ur djupsörjan av Janteträsket, som skimrande dyrbara pärlor.

Sen får jag söka på nätet - hur var den nu igen, den där vackra......

Och idag delar jag med mig av orden som får mig att våga. Till alla er som vågar tvivla, vågar tveka, men som försöker ändå. Om och om igen.

"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us.' We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There's nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we're liberated from our own fear, our presence automatically liberates others." (A Return to Love: Reflections on the Principles of "A Course in Miracles", Harper Collins, 1992. From Chapter 7, Section 3])

Reality vs Screeniality

GeoTagged, [N58.69293, W11.25022]

De allra flesta har väl skrattat åt skojiga djurfigurer i Pixar eller Disneyfilmer. Många har säkert också hemskt kul med små skojiga spel och tävlingsapplikationer på nätet och i sociala medier som exempelvis fb. (jag till exempel)
Jag hör till dem som har skrattat så tårarna rinner, åt Scratch, ekorren i Ice Age, åt Sir Väs i tecknade Robin Hood, åt "For the Birds" av Pixar. Jag har ett extremt kul spel på min apparat som heter Angry Birds. Spelet går ut på att skjuta småfåglar med slangbella på grisar som snott deras ägg, grymt kul!
Men inget slår verklighetens djur.

Igår satte jag och min kära mor kurs åt fiket, för en latte och ett tappert försök att låtsas att jag var helt frisk igen. Som vanligt när jag och mamma ses bara hon och jag snurrade samtalen snart in på de Stora Frågorna, vi var invecklade i resonemang om hur man får syn på, genom att undersöka irritationen man känner mot andra, sina egna destruktiva mönster utan att deppa ihop, eller ännu värre, utan att slå det ifrån sig för att det blir för krångligt, ja ni hör själva - tunga och rätt omöjliga ämnen att reda ut svaren kring över en kaffe.
Mitt i vårt intensiva pladder landar en rund liten gråsparv. Och en till. Och en till. Snart satt det en hel drös omkring oss, på stolsryggar, bord, räcken. De visste tydligen hur man stavar till "biskvi". Samt hur de smakar.
Det är fullständigt omöjligt att behålla sitt fokus när femton små huvuden vrider sig, putsar sig, när små pärlögon spänner sig in i biskvierna på bordet, i våra ögon och sen ner i hundens (som låg under bordet och betraktade fjäderflocken med stort intresse). Sen studsar de små dunbollarna hit och dit, plopp hopp häpp, små fluffiga pingisbollar som gör upp om bästa utsikten på smulorna som kanske snart serveras.

Det är mycket lätt att se förbi det här. Eller att säga usch vad äckligt, schas med er. Man är ju en viktig människa som har Mycket att Stå i. Dom där tigger ju bara. Sprider baciller dessutom.

Men att ta sig tid att betrakta det där livet. Att njuta av föreställningen när den faktiskt är gratis, lärorik och extremt underhållande. Det är rent dumt.

Så vi tittade, förundrades, skrattade så tårarna rann. Dom är bedårande, och roliga! Och vi matade med smulor. Och den största fick mest. Det var en kaxig hanne som tog hela biten själv och flög iväg. Och vi delade upp smulorna i många småsmulor. Spred ut dem. Så att alla kunde få, även de små och blyga och rädda och halta. Det var roligt och kändes riktigt bra. De där stora frågorna kunde vi ta en annan dag. Tänk att det kan kännas så bra, att ta sig tid att betrakta en annan individs perspektiv, fjäderbollarnas, att se deras kamp för överlevnad, att känna empati och en plötslig vilja att hjälpa till lite, om så bara med att fördela smulorna så att inte bara den fetaste roffar åt sig. Kanske gjorde vi skillnad, kanske inte. Men vi blev gladare, ja faktiskt gladare än efter en rolig film. För detta var ju på riktigt.

(nu märker jag plötsligt att det blev en viss politisk lutning i detta- hm hur gick det till? Kanske beror det på att frukosten innehöll en liten bok som nån lagt på bordet, skriven av Reinfeldt, den innehöll flera gången meningen "alla kan om de vill"... Kanske skulle jag läsa högt för småfåglarna? Kanske skulle de då lära sig att kämpa med egna vingar, förstå att det bara handlar om deras egen vilja?)

(äsch då, nu blev det två trådar att följa - den politiska om empati och viljan att hjälpa andra eller den första tråden om verkligheten jämfört med skärmen. Vad gör jag nu...)

(slår ihop dem)

Ja! Jag anser att alla kommuner borde få kravet på sig att se till att minst 75% av förskolorna bedrivs som friluftsförskolor. Det har redan visat sig att barn i utomhusförskolor är friskare, sover bättre, är lugnare och mer kunniga om naturen än barn som spenderar dagarna i huvudsak inomhus.

Här är vi nu - 2010, och skolorna har i uppdrag att lära alla Sveriges barn om klimatet, om respekt för medmänniskor och allt levande - inomhus och i teorin?! Med filmer, föreläsningar och läxor? Hur bakvänt är inte det? Hur lär man ett genomsnittligt svenskt dataspelande Bolibompaanpassat skärmbrukande barn som träffar sina föräldrar ca 2 timmar per vardag att respektera andra individer och bry sig om jordklotet? Genom att tala till deras förnuft? Grattis till den som klarar det...

Att få se när fåglarna söker bon, häckar och får ungar, att dras med i naturens ständiga kamp för sin överlevnad, att få gråta över en död fågelunge, att få se hur maskar gräver i jorden, att få så, odla, skörda. Att få lära sig tålamod och bakslag, att få se hur vädret påverkar det som växer, det som lever. Att få klappa en höna, mjölka en get, tappa ett befruktat ägg och se vad som växer där inne. Att få lära sig att bara titta på naturen, betrakta och följa med. Och upptäcka att det är ännu mer spännande än filmen, dataspelet, barnprogrammet.. Och att man spelar en verklig roll, i verkligheten, att man faktiskt gör skillnad, om så bara för en liten humla som piggnar till efter lite honungsvatten...

Det tror jag är den mest näringsriktiga långsikta kunskapskost man kan servera en generation som växer upp i skärmens förlovade rike.

Så grattis till alla barn som får gå i den förskolan , i den skolan eller växer upp på bondgård. Ni blir viktiga i framtiden, för ni vet vad som är viktigt på riktigt.

Sängen snurrar mig åt vänsterhållet

Jag är sjuk. Ligger i sängen och sover, hostar och försöker hålla huvudet stilla. I tre dagar har det varit så, jag har inte kunnat läsa, skriva eller sitta vid datorn. Nu har jag en tillfällig någorlunda-frisktimme, så jag testar att skriva i bloggen från min nya apparat. Man får använda fingertopparna på pekskärmens uppploppande tangentbord, det klickar lite skojigt som om det vore mekaniska knappar. Det funkar bättre och bättre, om några månader borde jag fått upp finmotoriken i en hastighet som liknar den vid datorn.

(Jag tror det här blir en politisk förklaring, ett ställningstagande. Kanske. Få se om ni hänger med i mina något fördunklade tankekedjor...)

När man är sjuk tvingas man in i sin inre träda, sin ställtid, sin time-out. Medvetandet sorterar bland gamla filer, defragmenterar, föreslår och genomför åtgärder utan att man hinner ta ställning. Man är omtöcknad, i dvala, kan inte tänka linjärt alls.

Jag blir, märker jag, ledsen, skör och tvivlande när jag tvingas umgås med mig själv på det här viset. Världen utanför blir vass och elak, och jag upplever plötsligt hur inkapabel jag egentligen är. Tänk att jag hela tiden lyckats lura både mig själv och alla andra att jag är framåt, glad och målmedveten! När jag ju helt uppenbart är fullständigt värdelös, dum och felvaggad. Tänker jag, och visst kommer dessa tankar rakt upp från mitt djupaste innersta mellan hostattackerna? Så det måste ju vara sant?

Som tur är kan jag klamra mig fast i en fladdrande rest av rationalitet. Rimligen är det sant det som kollegorna säger, att jag är en schysst typ som gör ganska bra ifrån mig -tillräckligt ofta för att kvala in bland De Produktiva i samhället.

Men det slår mig plötsligt, mitt bland svettiga lakan, vad tunn den är, den där skiljelinjen mellan att vara en i gänget i samhällskarusellen, och att hamna i utanförskapet. Tänk om jag blev liggandes här i några veckor till, ensam med mina ömkliga tankar? Tänk om jag inte hade ett jobb, härliga kollegor, en familj, och vänner som väntar på mig? Vem blev jag då?

Att bryta ner en självkänsla är snabbt gjort, det fixar man lätt på egen hand och ännu lättare med "hjälp".
Nu när jag ligger här och inte orkar vara planeringsmästaren och smartmotorn jag så gärna vill se mig själv som, så uppstår plötsligt en längtan efter (mamma, som bäddar om och rättar till och vyssjar) omvårdnad och medkänsla och en längtan efter att nån tar över det jag inte mäktar med. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att vara helt ensam och sjuk. Det är ingen skön tanke. Det är plötsligt uppenbart hur viktigt det är för ens självbild, själsro och återhämtningsförmåga, att det finns folk omkring en som uppriktigt säger "krya på dig, låt det ta den tid det behöver".

Och det var just mitt i den insikten som jag plötsligt blev väldigt vänstervriden igen.

Medan jag pluggat och arbetat de senaste åren, har jag smyghögervridits mer och mer, i takt med att jag klarade av det ena hindret efter det andra. Jag har lärt mig om mig själv att man kan ta sig i kragen och forma sitt liv efter egna drömmar, bara man fokuserar och inte ger sig. Med stigande förvåning har jag märkt att jag anammat vissa klassiska högerfraser, eftersom de beskriver min egen inre resa.

När man är stark är det lätt att glömma hur det var när man var svag. För alla. För det är riktigt jobbigt att känna sig svag, det glömmer man mer än gärna så fort det går...

Jag kunde bli stark, påminns jag om här i min ömkligt snoriga säng, därför att samhället stundom lät mig ta den tid jag behövde. Jag kunde sakta växa fram till min inre kraftansträngning tack vare diverse samhälleliga åtgärder, samt en stöttande och tålmodig familj som trodde på mig, även när jag själv inte gjorde det.

Kanske hade det kunnat gå fortare, om jag hade fått ett trivsamt jobb redan som 20åring. Men fabriksskiften funkade inte för mig, ryggen blev ond och låste sig. Eller om jag hade kastat mig in i studierna med iver. Men jag var trasig inombords, och vilse, behövde tid. Och empati och medkänsla och en varsamt ledsagande hand. Det fick jag, då. Frågan är om jag hade fått det idag?

"Ta dig i kragen"politik eller empatipolitik?
Ett ganska lätt val, så här från sjuksängsperspektivet...

Kort

Har lagt märke till att jag skriver längre och längre. Det går ju inte an. Alla säger att folk nuförtiden inte orkar läsa långa stycken. Speciellt inte i bloggar. Speciellt inte om det inte är uppblandat med en massa bilder.

...

Eller så lyssnar jag för mycket på några av ungdomarna på jobbet ("jag HATAR böcker, tänker ALDRIG läsa nån bok!") och tror att alla tänker som dom.

Nåväl. Hursomhelst. Det var inte det jag skulle gå in på.


Kort då.


Om jag klarar det.



Detta är en bild på min mammas olackade furuköksbord. Hon har lyckats med konststycket (!) att få till en avfärgning från något (vad?) som lämnade fantastiska mönster efter sig...



Idag trodde jag min pappa dog. Men det gjorde han inte, han bara hamnade på Näl med extrasladdar på sin pacemaker. Det var jobbigt ett tag. Men det blir bra igen.

Idag har jag lusläst Skolverkets alla remissförslag på mål och bedömning i alla gymnasiekurser som ska börja gälla från nästa år. Om de blir godkända. Det var många ord. (inget för lättdistraherade bloggläsare...) Sen skissade jag lite på workshopupplägg. Det var kul.

Idag har jag tvättat Julias ben igen, muggangreppet börjar äntligen ge med sig. Men uj vad man måste vara ihärdig med pysslet, morgon och kväll.... Typiskt att stallet ligger 7 km bort.



Denna bild visar en liten del av innehållet i min mammas kylskåp. Hallonsylt och blåmes.

Idag var Mirja hemma, febrig och huvudvärkig, men blev turligt nog bättre på kvällen igen.

Idag har jag klippt Lukas på 6millimetarn, och tagit beslutet att köpa gymkort (hu, då var det sagt).

Idag har jag samtalat om konfliktlösning, om avskräckande exempel och bättre tider.

Idag har jag missat att höra Cecilia i Radio Prime om Den Officiella Hångelveckan.

Idag känner jag mig stark, självsäker, arg och jätteynklig.

Idag känner jag att rynkorna runt munnen stramar mer än vanligt. Men råget i ryggen är starkare än någonsin.

Nu är jag en smula trött. Det tar på krafterna att fatta sig kort. Eller så är det nåt annat.

Natti!