O-dag

Vill inte idag. Vill inte insupa nåden, lyckan, skönheten, glädjen. Vill inte gulla med hundarna, tala med människorna, glädjas åt vädret, fira att jag är frisk och lever i ett fantastiskt land, en vacker plats, under en spännande tid. 

Just idag vill jag sura och vara löjligt missnöjd och reflektera över nattens märkliga dröm där jag bland annat red på en get som någon sedan kastade iväg så vårdslöst att den bröt benet och måste avlivas. Jag tycker det är ett jävla sätt.

TEMA: Tidlösa andliga principer - GEMENSKAP

En vacker vårdag för rätt många år sedan lastades barn och hund i bilen och så styrdes kosan mot Hornborgarsjön. Vi ville se tranorna dansa och välkomna våren. När vi kom fram var vi inte först och vi var inte ensamma. Parkeringen var fylld med bilar, och överallt kryllade det av folk. Stämningen var högtidlig. Alla var där för samma sak som vi. Det var ganska tyst, folk småpratade lite lågmält, och man var försiktig så man inte stötte till något av de många kikarstativen. Människor log vänligt, nickade i samförstånd, men fokus låg helt på fåglarna. Jag fylldes överraskande nog av glädje och kärlek. Inte för att tranorna var så fina (för det var de absolut) utan för det vackra i att så många människor valt att vallfärda till en plats där fåglar dansar. Det var andligt på något sätt. Det var en stark känsla av gemenskap där, helt utan ord. ”Vi som firar vårens ankomst genom att köra långväga för att se på långbenta fåglar som flugit långt och nu dansar här hos oss”. 

Hur kan man beskriva gemenskap? Att slå upp ordet är intressant. Det är inte så konkret; det kan användas i flera sammanhang. Det beskrivs allt ifrån som en känsla i förhållande till något, till som en beskrivning av ett helt samhälle eller folkgrupp. Den bästa beskrivningen i min smak var ”en känsla av samhörighet”, därför att min erfarenhet är att gemenskap kan uppstå varhelst vi väljer att uppfatta den.

När vi-känslan mellan människor är stark, är känslan av gemenskap stark. I grupp kan vi pumpa upp den här känslan så den blir berusande, och ibland löper den då amok, som till exempel inom lagsporter. Då byts gemenskapskänslan mot empatibefriat flockbeteende och i värsta fall våldsamheter.

Detta händer dock inte lika ofta när många människor samlas på en koncert eller en festival, och man kan fundera över vilka mekanismer som skiljer evenemangen åt. Är det så att just lagsporter påminner om krig på så sätt att det handlar om vinna/förlora? Medan att samlas runt en kulturell upplevelse utan tävlingsmomentet ger en fredlig känsla av gemenskap?

Inom en familj eller en grupp vänner kan gemenskapen fungera sammansvetsande. Man trivs ihop, gillar samma saker, har samma vanor och rutiner. Men gemenskapen kan också kännas kvävande. Tonåringar visar den fasen rätt tydligt, när de är i färd att bryta sig loss från familjen. Det paradoxala är att den som bryter sig loss ur en kvävande gemenskap ändå saknar den innan den nya gemenskapen har hittats. 

Tonåringen kan vara hjärtinnerligt trött på föräldrar och syskon, men saknar dem ändå när de flyttat hemifrån för första gången. Samma sak tycks gälla för människor som bryter sig ur destruktiva gemenskaper såsom missbrukarkretsar, sekter eller våldsamma grupper. Den första tiden utanför flocken upplevs som mycket besvärlig; ja, uppenbarligen är vi människor i starkt behov av att vara i en gemenskap. Även om gemenskapen är dålig för oss, vill vi ändå känna oss vara en del av en grupp.

Går det då att träna upp förmågan att skapa eller välja den typ av gemenskap man mår bra av, utvecklas av? Handlar det kanske helt enkelt bara om att bli medveten om vad man väljer? Att bli varse att gemenskapen uppstår där man lägger fokus?

För inte så länge sedan ansåg vetenskapen att vi människor stod ”över” djuren, i intelligens och föreställningsförmåga. Men nuförtiden visar forskningen att många djur har flera egenskaper som liknar våra. De kan lösa problem, planera framåt, känna känslor, ja till och med sörja sina döda. Den kunskapen kanske har bidragit till vågen av gulliga filmklipp som sociala medier översvämmats av. Vår förmåga att känna gemenskap med djuren stärks, och veganrörelsen växer. Vi får ständigt se djur som uppvisar ”mänskliga” egenskaper. Björnen som duschar i en vattenstråle. Hunden som njuter av klippningen. Grisen som intelligent och gulligt husdjur. Kaninen som njuter av ett varmt bad i handfatet. Fisken som vill bli kliad under magen. Djur som räddar andra djur, eller barn. Vi ser egenskaper hos djuren som påminner oss om våra egna, och vi känner plötsligt gemenskap. Och det börjar kännas mer och mer fel att djuren som ska bli kött åt oss hanteras så barbariskt i köttindustrin.

Likadant är det mellan människor. Till en början kanske jag inte förstår de andra, de främmande, ”dom där”. Jag ser endast det som skiljer mig från dem. Men så fort jag fokuserar på likheterna så vaknar gemenskapskänslan. Det insåg jag extra klart häromdagen, när jag puttrade hemåt i kvällsolen i min lillla träbåt. Det är inte många båtar ute så här på hösten, och jag vinkar plötsligt ett hej till alla jag möter. Vi som är ute på havet nu, vi nickar och hälsar och känner gemenskap. Det är ju ”vi”, som är ute så här års. Medan jag inte hälsar på alla på sommaren. Då kryllar det av flytetyg, och jag hälsar endast på utvalda båtar, dvs. de jag känner, de jag gillar, och de jag beundrar. Vilket  betyder att stora vräkiga lustjakter, vattenskoters och ”fula båtar” faller in i facket ”dom där”, som jag inte hälsar på. Jag skapar alltså själv en egen utvald gemenskapskrets. 

Så om jag vill känna gemenskap med många, med fler, med alla? Med alltet, ja hela jordklotet? 

Man kanske kan börja så smått.... 

Nästa sommar kan jag till exempel börja hälsa på alla båtar ;-)

Möjliga framsteg

Kellies framsteg beskrev jag förra veckan. Mina egna framsteg kan också beskrivas.
De är luddiga och lättflyktiga. Ändå helt avgörande. Något har vänt, djupt inne i mig.

Numera är jag inte håglös och deppig innerst inne. Inte sammanbiten eller missnöjd. Inte spänd, sur och otacksam. Inte krampaktigt duktig och redig. Inte rädd och försiktig - även om jag är extremt trött och behöver massor av tid för eftertanke och återhämtning.

Jag känner en strimma av vilja. Anar konturen av lust. Börja lita på mig.
Jag börjar, för allra första gången i mitt liv, känna mig helt, och då menar jag verkligen helt tillfreds i mitt eget sällskap. Jag behöver inte fly in i aktivitet av något slag längre. I en inre stillhet hittar jag en liten trådända. En trådstump som högst troligen leder till min inre kompass.
Jag kan liksom ana hur det kommer att kännas när jag vet vad jag vill och hur jag ska ta mig dit jag vill, utan att trassla in mig i andra människors behov, förväntningar eller åsikter. Eller mina egna.

Så många år (ett helt liv?) av ängslig osäkerhet, av en evig drift att vara till lags. Det är inget fel på andras behov eller åsikter. Verkligen inte. Det är ok, det har varit ok, jag har lärt mig massor. Om mig själv, om andra. Jag behövde nog vara i den upplevelsen.

Men nu det är skönt att slippa den där underliggande tonen i medvetandet, det där surret, som hela tiden talat om för mig att jag inte räcker, inte duger, att jag inte anstränger mig tillräckligt, att jag borde kunna skärpa mig, vara mer, göra mer, skapa mer, fixa mer.

Det är tyst och lugnt och jag andas och jag gillar faktiskt mig själv.

Beror förändringen på att jag är utmattad? Att jag bor ensam? Att jag fått smaka på konsekvenserna av mina handlingar? Att jag lyssnat på andras goda råd? Att jag börjar närma mig 50årsåldern?
Ingen aning, och det är inte viktigt längre att veta varför hela tiden. Jag lever bara, istället för att tänka på hur jag ska/borde leva.

Jag älskar att vara ute. Jag älskar att se detaljerna i naturen, att se bilderna, ta bilderna, förmedla bilderna.  Det räcker så. Det är gott nog, just nu. Jag behöver bara ha en bra båt, och en kamera, och mina hundar. Och jag behöver fortsätta vara utomhus och fortsätta spåra vidare. Strimman av vilja och konturen av lust växer ju mer jag tillåter mig att släppa taget om mina inre stränga föreställningar om Hur Allt Borde Vara.

Och i just det tillståndet känner jag kärlek till allt och alla.

Tassande framsteg

Jag har inte skrivit mycket om Kellie det senaste året. Det har haft sina orsaker.
Den största orsaken har varit att jag inte har varit säker på om jag kunde ha henne. Att jag kanske till och med borde ta bort henne. Tunga funderingar, draperade i stora lass skam och skuld.

Men nu verkar något ha vänt, på riktigt. Kellie gör framsteg.

Förra sommaren flyttade hon ju in hos pappa. Det var ett sätt att försöka tackla den för mig ohållbara situationen: Kellie slappnade aldrig av, hon vaktade mig, var misstänksam på gränsen mot aggressiv mot alla andra människor och då särskilt män och barn. Hon "smittade av sig" så även Tess blev nervig och misstänksam mot allt och alla, inklusive andra hundar. Jag var utmattad redan då om än inte helt sjukskriven, och jag orkade inte hantera två hispiga hundar. Läget var ohållbart. Hur jag än gjorde kändes det som om det var stopp i hennes utveckling. Det kändes som om hon för alltid skulle vara morrig, skällig och stressad. Och hon blev syndabocken, för Tess var lugn när inte Kellie var med.

Jag kände mig inlåst. Ständigt orolig att hon skulle skrämma någon, eller, hemska tanke, bita någons barn. Hon var så gullig och kärleksfull ihop med mig. Och med Mirja. Och till nöds accepterade hon Lukas och Michael. Men det hjälpte ju inte mig. Jag kunde ju inte bosätta mig ensam i skogen med henne för att hon skulle få lugn och ro.

Hon fick flytta hem till pappa på prov, på hans initiativ. Han bor ju ensam i skogen, näst intill....  Hon var mycket rädd för honom, vågade sig in i köket för att äta, men han fick inte röra henne; hon rusade ut så fort han närmade sig. Hon höll sig mestadels utomhus. Det tog 3-4 månader innan hon accepterade honom såpass att han fick klappa henne. Ytterligare tid innan hon slappnade av och kröp upp i sängen för att få gos. Hon hade det bra där men var utomordentligt uttråkad och blev tokig av glädje varje gång jag hälsade på eller tog med henne hem några dagar. Jag kunde inte se någon märkbar förbättring i hennes beteende gentemot andra människor, och jag hade ständigt ett gigantiskt dåligt samvete.

Pappas hjärtbesvär försämrades under vintern, och i våras fick jag ta hem henne igen. Jag tänkte för mig själv att "jaja, vi får se, vi tar en vecka i taget, om det inte funkar får jag ta bort henne", och jag satte också ut en annons om omplacering.

I början när hon kommit hem var hon rakt upp och ner superglad över att få stanna kvar hemma hos mig. Men jag tyckte hon fortfarande var lika nervig gentemot andra. I somras märkte jag dock att något hade ändrats. En sommarjobbare, Pontus, hyrde ett rum i min lägenhet över sommaren, och det slog mig plötsligt att hon faktiskt inte var lika envetet rädd. Hon visade faktiskt viss nyfikenhet, och kunde komma fram och låta sig bli kliad av Pontus och hans kompisar allt oftare. Sedan kom Rikard och Sabina och bodde i två veckor och då gick det ännu bättre. Huset surrade av ungdomar som kom och gick, Rikard gosade och pratade och gav order; sitt, ligg, stanna. Det kröp i henne av läskighet men hon lydde för hon ville så gärna bli kliad lite mera. Insikten kom till mig i småportioner: hon tycktes beredd att ta till sig människor på ett nytt sätt.

Medan Kellie bodde hos pappa hade jag och Tess regelbundet börjat gå hundpromenader med andra hundägare i Grebbestad. Det var mest för att lära Tess vanligt hundvett, och hon älskade det. Hundarna får gå lösa i flocken när vi är ute i skogen, de lär sig umgås på hundvis och alla trivs. Så när Kellie kom hem fick hon ju hänga på. Hon älskar visserligen att få springa fritt men hon tycktes inte intresserad av de andra hundarna eller hundägarna från början, hon var på helspänn och höll mest koll på mig. Inte alls avig mot de andra hundarna, det samspelet fixar hon bra då hon vuxit upp som gatuhund. Men hon var inte intresserad. Och hon var till en början också mycket misstänksam mot hundägarna. Nu har de flesta av dem alltid fickorna fulla med hundgodis, och alla hundar får lite nu och då, och snart började Kellie fatta att det nog hade sina fördelar att hålla sig framme. Dessutom la hon märke till att alla hundägare var både glada och kärleksfulla, jag såg hur hon registrerade samspelet mellan hundar och människor.

Förra veckan la vi märke till hur Kellie plötslig fick glädjefnatt vid flera tillfällen under promenaden. Helt överlycklig rusade hon fram och tillbaka bland hundar och hundägare. Hon nästan lekte med några av de andra hundarna. Nästan. Men överlycklig det var hon helt klart. Och hemma har jag kommit på henne flera gånger med att leka med pipleksakerna som Tess brukar leka med. Inte länge, men ändå, hon leker, har kul. Det är nytt. Hon har aldrig lekt på egen hand. Det enda som ibland har funkat är dragkamp med tygtrasa typ, men också då bara korta stunder. Det är som om hon inte vetat hur man gör när man leker.

Idag tog jag med hundarna på en guidad vandring på Tjurpannan. Tre timmar i koppel, i långsam takt med många stopp i en tät klunga ihop med trettio okända människor. Jag var helt beredd på att behöva gå åt sidan så hon inte skulle behöva känna sig hotad av alla dessa okända människorna. Men till min stora förvåning och glädje var hon from som ett lamm. Helt lugn, inte ens när några människor sträckte ut sin hand mot henne hoppade hon till. Inga morr, inga bakåtkast, ingenting. Hon lät sig klappas av minst tre personer.

Jag inser nu att jag får ta på mig andra glasögon. Kellie är inte längre gatuhunden som är ängslig på gränsen till aggressiv. Kellie är en försiktig, nyfiken och glad hund, som dock är avvaktande mot folk hon inte känner, och osäker ihop med barn. Med kapacitet att bli en glad och trygg hund med stor aptit på nya äventyr ihop med alla slags människor.

Pappa mår bättre igen, men nu får hon bo hos mig. Jag tror tiden hos honom gjorde henne gott, det sa åtminstone en hundkännare till mig. Man kan inte börja träna hunden förrän stressen har lagt sig. Och hos pappa slappnade hon till slut verkligen av, där fanns ju inget att vakta. Ingen trafik, inga besök, inga utflykter, inga förflyttningar annat än små pyttepromenader. Det var nog bra, men nu märker jag att hon är redo att lära sig hantera både nya människor och nya situationer.

Jag är fortfarande inte säker på att jag är rätt person att äga henne. Jag hoppas fortfarande på att något pensionerat par, helst med friluftsliv och hundar som största intresse, ska dyka upp och vilja ägna all sin tid åt henne. För jag tror hon skulle behöva mer utmaningar än vad jag just nu har energi att ge.
Men jag inser med facit i hand att inget är hugget i sten. Saker kan ändra sig.

Om hon kunde ändra sig så mycket på ett år, så kanske jag också kan det :-)

(så här gick det till när vi hämtade Kellie: http://vovilolol.blogspot.com/2012/04/harig-hemfard.html )

Kellie när hon hette Greta och ännu bodde i hundhägnet
i Rumänien.

Just kommit ur transportburen som hon suttit i
i minst två dygn under resan från Rumänien till Arlanda.
Livrädd, vågade inte gå själv.
Klamrade sig fast runt Mirjas hals, och vek sedan inte från hennes sida...

Ny i familjen. Usch vad de där manspersonerna var läskiga.

Vad gör man med det här...?

Tess ny i familjen.

Bo hos morfar.

Hos morfar. Älskar när matte hälsar på.

Tillfreds med att hänga med på mattes alla äventyr igen

Full fart bland nya kompisarna.

TEMA: Tidlösa andliga principer - MEDKÄNSLA

Jag ger mig kast med en serie texter på temat "Tidlösa andliga principer". Jag hoppas texterna sprids och ska bidra till att människor börjar samtala om dessa principer, på alla möjliga ställen och sätt.

De principer jag ska skriva om är: Acceptans, Ansvar, Fantasi, Förlåtelse, Försoning, Gemenskap, Generositet, Gottgörelse, Hederlighet, Hopp, Humor, Integritet, Kapitulation, Kreativitet, Kärlek, Medkänsla, Meningsfullhet, Mod, Närvaro, Pålitlighet, Respekt, Tacksamhet, Tillit, Tolerans, Tro, Tålamod, Villighet, Vänlighet, Vördnad, Ärlighet, Ödmjukhet, Ömhet, Öppenhet, Överlämnande.

Först ut är:

Medkänsla

När jag var liten hade vi, bland andra djur, en sköldpadda. Jag tyckte redan som barn mycket om djur, men uppenbarligen var det där med att ”tycka om djur” inte nödvändigtvis samma sak som att jag visste hur man behandlade dem rätt. Vilket jag bryskt fick tillfälle att inse genom den rungande utskällning jag fick av mamma när hon kom på mig med att stå och bolla med den stackars sköldpaddan.

Gnistrande klart är minnet av mammas skräck och ilska. Den liksom strålade ut från henne på ett, för lilla mig, mycket otäckt sätt. Just i den stunden lärde jag mig något nytt: djur kan känna precis som vi. Det slog ner som en bomb i mig och inget blev sig likt efter det. Jag var två och ett halvt år och ägde inte världen längre. Jag hade fått tillgång till den mänskliga förmågan medkänsla.

Efter det ägnade jag hela barndomen åt att rädda djur på alla tänkbara sätt. Byggde sjukhus av mossa till insekterna i skogen, bar hem skadade smådjur, och försökte förtvivlat övertala mina föräldrar att adoptera den helt uppenbart övergivna stackars hunden vid uteserveringen. Min medkänsla växte sig så stor att jag till och med slog ihjäl en sjuk fisk (jo, jag visste den var sjuk för den flöt i ån med magen upp!) med en stor sten en gång.

Medkänslan till andra människor var det lite si och så med för min del, då när jag var liten. Det var lättare att känna med djur än med folk, de var ju så nyckfulla - snälla ena stunden och elaka i nästa. Det där fick jag liksom träna upp allt eftersom jag växte till mig och kunde välja mina nära och kära.

Idag ser vi flyktingar överallt. Och tiggare. De är främmande, för vissa kanske skrämmande, de kommer till och med hit till vår lilla by. Genom sin blotta uppenbarelse utmanar de våra fördomar, våra rädslor och vår förmåga till medkänsla. Det är näst intill omöjligt att vända bort blicken.

Medkänsla. Förmågan att kunna leva sig in i en annan levande varelses situation. Att kunna känna med den varelsen. Om vi inte aktivt skärmar av andras elände så känner vi ju automatiskt medkänsla. Vi försöker trösta små barn som gråter, vi får ont själva när vi ser någon bli skadad, vi försöker rädda levande varelser i nöd.

Varför har vi den egenskapen? Har det varit viktigt för vår arts utveckling? Kanske rentav en av förutsättningarna? Har vi alltid haft tillgång till medkänslan? I vilken grad? Kan vi få den att växa? Hur går det till i så fall?

Eller om vi vänder på det: Var saknas medkänslan? Varför saknas den? Kan man stänga av medkänslan? Hur kan vi avgöra när det är bra eller dåligt att stänga av sin medkänsla? Vilka faktorer spelar in?

Forskaren Tania Singer har undersökt de här frågorna. Hon har kommit fram till att det finns olika nivåer av empatiska förmågor, och att de går att träna upp. Den första nivån av empati är automatisk: männniskor härmar varandra omedvetet. Gäspningar som smittar är ett tydligt exempel. Vi anpassar våra gester, sätt att tala och vanor till dem vi umgås med.

Den andra nivån av empati, medlidande, visar sig tydligt när människor vi älskar eller räknar till vår egen flock lider: vi lider med dem och vill hjälpa dem ur sitt lidande genast, så att vi slipper lida. Men undersökningarna visade att denna nivå verkar omvänt också: när människor som inte tillhör det vi kallar vår flock drabbas av lidande så kan tvärtom likgiltighet eller till och med skadeglädje uppstå. Vidare kräver medlidandet mycket energi: den som ofta känner medlidande snarare än medkänsla riskerar att bli utbränd snabbare, vilket kan vara en av anledningarna till ökande sjukskrivningar inom vård- och omsorgsyrken, enligt Singer.

Den tredje nivån av empati är medkänsla (compassion). Den yttrar sig genom att man medvetet riktar tankar, handlingar och känslor av omsorg mot den som lider, oavsett om man känner personen i fråga eller ej, oavsett om det är en vän eller fiende. Singer menar att denna förfinade form av empati kan tränas upp genom bland annat meditation och intellektuella övningar.

Medkänsla är en mänsklig egenskap. Den kommer med födseln, som en programvara i grundutförande. Det är dock inte helt självklart att man per automatik lyckas uppgradera den till den förfinade formen. När medkänslan inte är utvecklad kan det alltså upplevas som helt ok att en annan varelse lider därför att den ändå inte hör till ”oss”. Det krävs medveten träning för att kunna känna medkänsla även med främmande varelser. Så nästa gång du funderar på att gå och träna så kanske du väljer ett hardcoremedkänslepass, för då bidrar du troligen stort till världsfreden :-)

Eller bara börja prata om det. Med vem som helst kring fikabordet. Eller på arbetsplatsmötet. Eller lektionsplaneringen. Eller med barnen. Fråga bara: ”När du hör ordet medkänsla, vad tänker du på då? Vad betyder det för dig?”. Jag gissar att det blir ett spännande samtal!


Källor:

www.compassion-training.org
http://fof.se/tidning/2014/3/artikel/medkansla-och-empati-ar-inte-samma-sak
http://gracefulliving.se

Patience

Ordet patience på franska och engelska betyder tålamod. Ordet används också för kortspelet patiens. Som även benämns solitaire.

Det är passande namn. Man spelar ensam, och man behöver ha tålamod.

Jag spelar patiens sedan ett tag tillbaka. I hela mitt liv har jag endast kunnat Harpan, mormorsmor lärde mig det när jag var liten. Men det blev tråkigt. För lätt. För några månader sedan visade Richard mig en variant han fått lära sig. Den är otroligt svår, den går nästan aldrig ut. Så sällan går den ut att tre omgångar räknas som en enda omgång. Jag vet inte vad varianten heter, men den är rätt lik en variant som kallas Yukon. Man lägger ut alla korten, har ingen hög bredvid. Man får bara flytta korten om de hamnar på samma färg och samma sort. Klöver 3 får alltså endast läggas på klöver 4.

Så här ser det ut när man lagt ut alla korten

Hjärter 9 flyttas, med hela sin "svans", till hjärter 10. Jag vänder upp ruter 2, och lägger spader 10 och 9 på spader knekt.

Spader knekt tar med sig sin svans och lägger sig på spader dam. Och så vidare.
Givetvis varierar ordningen.
Jag kunde ha lagt spader knekt på spader dam direkt. Men nu blev det så här. 

Jag lär mig mycket om mitt sätt att hantera livet när jag lägger patiensen. En sak jag la märke till imorse är hur jag hela tiden letar efter lösningar: "om jag bara hade en klöver sjua, var kan jag hitta en spader trea...". Eftersom patiensen så sällan går ut är det lätt att tappa modet. Alldeles i början gick den nästan ut en gång. Det var bara ett enda kort i slutet som hindrade den lyckliga upplösningen. Jag blev som besatt och la korten flera gånger om dagen. Men det var kört. Jag tillät mig själv under en period att fuska. Fuskregeln blev att man får lyfta bort ett kort som ligger längst ner, men bara tre gånger. Då gick den plötsligt ut vid flera tillfällen, men det var inte så kul, för jag visste ju att jag hade fuskat.

Istället bestämde jag mig för att bara lägga korten utan att sträva efter att få den att gå ut. Bara njuta av handlingen, känslan i fingrarna, ljudet av korten som hamnade i sina givna högar. Flap. Flap. Flap. Det var lugnande. Det var meditativt. Jag kom på att det var ett skönt sätt att både börja och sluta dagen på. Lugna ner sinnena. Stilla den eviga tankeströmmen.

Det var i detta meditativa tillstånd som jag började lägga märke till att min hjärna var så där förskräckligt upptagen med att leta efter lösningar. Jag liksom såg på när hjärnan så envetet och automatiserat letade efter lösningar att den ibland inte såg möjligheterna. Hoppsan, där låg ju spader ess och bara väntade på att få lägga sig på spader 2. Hur länge hade den legat där, fullt synlig?

Imorse la jag ut korten för sjunde gången i rad, och en bit in i spelet bestämde jag mig nästan på ett halvt omedvetet, rentav lite uttråkat sätt för att se vilka möjligheter som skulle uppenbara sig. Jag släppte problemlösandet. Och det här låter lite Hollywoodklyschigt, men ja, givetvis gick patiensen ut. Utan fusk. Jag satt där, förvånat blinkande, stirrande medan livsläxan än en gång visades mig.

Wowkänslan.

Ibland känner jag mig som en dum och envis åsna. Livet visar mig om och om igen hur jag kan förhålla mig så jag slipper kramp. Likt förbannat rasslar jag ideligen tillbaka i föreställningen att jag måste "lösa alla problemen". Som om de skulle lösas av att jag ständigt riktar in min uppmärksamhet på dem? Nej, just det, de blir fler. Problemen. Istället för att leta efter vilka möjligheter som uppenbarar sig. Sanningen, livsläxan kortleken visar mig är simpel: det jag riktar min uppmärksamhet mot, det växer.  Bam!

Igårkväll. Hundpromenad genom byn.

Perfektion i hamnen. 

Idag. Förmiddagens hundpromenad med gänget. Där lär vi oss också livsläxor, hundarna och jag.
Kellie lär sig att människor faktiskt är snälla och oftast har något att ge. Tess lär sig att alla stora hundar inte är farliga.
Båda lär sig vanligt folk- och hundvett. Jag lär mig att njuta av medmänniskors sällskap. Trots uppenbara skillnader i intressen och bakgrund. Ja, man kan säga jag lär mig samma sak som hundarna :-)