Nu har jag gjort allt jag kan.

Är obeskrivligt trött idag. Idag igen. Jag vet inte om det beror på tacokväll med hundgänget igårkväll, på väderomslagen eller på utmattningen.

Nu har jag varit heltidssjukskriven i 15 månader, med ett misslyckat litet avbrott för det nya arbetet jag blev omplacerad till. Jag börjar bli otroligt trött på att vara trött. På att vänta. Jag måste hela tiden vänta. Vänta på utredningar och möten. Vänta på läkarutlåtanden. Med jämna mellanrum ramlar mitt "fall" ner mellan stolarna. Överlämningar som inte fungerar, personer som inte gör det de sagt de ska göra. Jag väntar också på att bli bättre. Men hur vet man när man har vilat färdigt? Hur vet man när man borde komma igång så smått för att inte hamna i bakvattnet? Jag har känt mig bättre rätt länge nu. Jag vet inte längre om jag är trött för att jag väntar eller för att jag är utmattad.

Jag är så totalt anpassad till livet som arbetsoför att jag känner mig som en pensionär. Nu vet jag ju inte hur en pensionär känner sig (antar att även det är rätt individuellt, som allt annat), men jag känner igen mig i sånt som sägs om det tillståndet: Tiden går vansinnigt fort och man hinner ingenting. Om man har ett ärende under dagen, såsom en tid att passa, så känns det stressigt. Har man fler än fyra saker att komma ihåg när man ska handla så är det stor risk att man glömmer hälften. Man blir trött klockan 21:30 när man är på bjudning. Det känns hela tiden att "det är mycket nu". Man tillbringar oceaner av tid i sitt eget sällskap och börjar prata med sin husdjur som om de vore människor. Man har minutiös koll på hur man mår, hela tiden. Livet "därute" ter sig allt mer otäckt och obehagligt.

Så mycket tid har man att man roar sig med att rada upp alla preparat man tar (för att bli frisk) på köksbänken. Sedan roar man sig med att räkna ut vad allt det där kostar. Och sedan blir man en smula bitter när man tänker på hur lite man får i sjukpenning nu när det gått så lång tid på sjukskrivningen.

Ja se, det kan bli en riktigt grinig pensionär av mig, jag tränar duktigt och är på god väg!

Nåväl, jag ska inte sura. Jag är ju faktiskt inte kroniskt sjuk. Det är ju trots allt meningen att jag ska bli bra, åtminstone nästan, säger de. Jag gör vad jag kan faktiskt, så gott jag kan. 

Man kan säga att jag är duktig flicka till och med när jag är sjuk, och tar ansvar för mitt tillstånd så mycket jag kan på egen hand. 

Här får ni listan på hur jag tar ansvar i stort sett varje dag:

På bilden ser ni: 

Ingefära, citron och honung - att göra immunstärkande dryck av.

D-vitamin - mot vinterdeppighet.

Oatly - iKaffe gjort på havre och rapsolja, istället för mjölk.

MSM - mot värk i leder.

Ocean's Alive - phytoplankton för ökad reparationsförmåga på cellnivå.

Kokosolja - utvärtes istället för konventionella krämer, deo med mera. Invärtes istället för stekolja och smör.

7-Keto DHEA - stärker ämnesomsättningen, piggar upp.

L-Tyrosine - aminosyra som bidrar till att stärka minne och koncentrationsförmåga m.m. 

Strandnyponpulver - antiinflammatoriskt.

Fiskolja - inflammationshämmande och ökar hjärnkapaciteten.

Lactobakteria Bulk - renar, skapar rätt bakteriebalans och aktiverar tarmsystemet.

5-HTP - ökar serotoninnivån.

Hampaproteinpulver - naturligt protein.

Progesteronkräm - mot övergångsbesvär, PMS med mera. Höjer progesteronnivån och motverkar diverse "kvinnliga besvär".

Magnesiumspray - lugnar stresstillstånd, stärker skelett och tänder, stärker cellernas funktion, ger bra nattsömn.

Chiafrön, cashewnötter, pumpafrön, sesamfrön med mera - blandas i all mat dagligen.

Vidare om mat:

Kaffe - minskat till en kopp om dagen.

Alkohol - minskat till 1-3 glas öl/vin i veckan

Kött - slutat äta det helt, såvida det inte är vilt.

Vitt mjöl, vitt socker - undviker så mycket jag kan.

Ekologiskt - finns det så köper jag det alternativet.

Mjölkprodukter - undviker så mycket jag kan. 

Mentalt: 

Jag stillar mig så ofta jag kan. Det kan jag ofta. Jag är numera superstill.

Jag affirmerar.

Jag mediterar. 

Jag rullar runt i vardagsrummet på min gymboll.

Jag stretchar nacken. Fast den krasar.

Jag går ute i naturen 2-3 timmar om dagen. Ser ut och beter mig som en skogsmulle.

Jag har begränsat min facebooktid, för att inte få för många splittrade intryck. Inte mer än 1-2 timmar per dag.

Jag vilar.

Jag ser glada naturdokumentärer på TV istället för blodiga deckare eller action.

Jag lyssnar på uppbygglig musik. P2 mest. Ibland lite kulturinslag från P1, för intellektets skull.

Jag undviker upprörande nyhetsinslag. Jag undviker med andra ord nyheterna.

Jag läser en del forskningsartiklar (kan allt nu om utmattnings- och stresstillstånd!) och politiska analyser (kollapsar världen än?), för att inte gegga ihop totalt i skallen. 

Har dessutom:

Köpt ett antal behandlingar med kraniosakral terapi.

Ett antal besök hos naprapat.

Köpt en Tempur-kudde för nacken.

Börjat på Friskis&Svettisyoga.

Investerat i diverse kurser för att träna upp mig i andligt inre ledarskap, mindfulness med mera.

Varit hos en healer.

Konsulterat en hormonrådgivare.

Det känns som om listan är tillräckligt lång.

Jag behöver inte vara duktigare än så här.

Jag har gjort allt jag kan.

Nu får det tamejfan vända snart.

Jag är så in i märgen trött på att fixa biffen ensam.

Jag vill ha hjälp att komma igång!

Vad som helst, bara jag får reda på om jag kan komma igen!

(och härmed skickar jag denna min förfrågan till Universum, som ler kärleksfullt och svarar: "du fick just den hjälpen")

(för bara det faktum att jag skriver så här frenetiskt , istället för att ligga avsvimmad i soffan är ett bevis på att jag ÄR igång)

(tänk vad bra det är att skriva, man får liksom syn på en del!)

Naeä... eller...?

Idag var det inte roligt att vakna. Jag vaknade för tidigt, av att mina värsta inre kritiker högljutt tävlade om vem som hade bäst argument för att jag är en värdelös, lat, tråkig, ful och opålitlig typ.
Förgäves försökte jag frammana ett inre tillstånd av balans och tillförsikt med hjälp av djupandning, diverse affirmationer och så mitt senaste vapen i kampen mot melankolin: att med kärleksfull och mild inre blick luta mig bakåt och titta på tankespektaklet som pågår uppe i mitt huvud tills det löser upp sig av sig självt.

Lönlöst. Jag flydde upp ur den hånskrattande sängen och tröstade mig med det enda som verkligen är både pålitligt och skänker tillfredställelse: en kopp rykande hett te.

Sedan ägnade jag två timmar åt att försöka lägga upp en utmanande och tillfredsställande plan för dagen, men alla försök landade i ett tillstånd av total förvirring. Varje tankebana kraschade rakt in i ett töcken av håglöshet och självförakt. Till slut ringde jag till mamma och sa "Hjälp..? Varför är jag så här?".  För det är så här jag är mellan varven. En evig ojämn kamp mot Håglösheten. Vissa dagar är totalt vedervärdiga.

Mycket kan sägas om min mamma. Jag har sagt både det ena och det andra genom åren som gått. Men jag är oändligt lycklig som har en mamma som lever, som finns, som svarar i telefon och som alltid tar emot min klagan med kärleksfull inlevelse de få gånger jag kryper till korset och säger "hjälp?" till just henne.

Idag sa hon så här: "Du har varit ockuperad i hela ditt liv fram till nu. Familj, jobb och allt. Inte konstigt du plötsligt får syn på dina besvärliga sidor, din oförmåga. Du hade ju inte tid till att se det innan. Inte på det här avslöjande sättet. Nu har du äntligen fått tid och utrymme, och du måste fostra dig själv. Ingen annan kan göra det. Själv lyfter jag mig i öronen hela tiden, annars är jag feg, rädd och lat. Det är så det är."

Ja... Så visade mig mamma vägen vidare i vuxenland. Så trollade hon bort alla föreställningar om hur alla andra kan och orkar och gör, medan jag är liten, värdelös och lat. Så insåg jag igen: man ramlar och reser på sig. Om och om igen, hela tiden, hela livet. Det tar aldrig slut.

Så jag tog mig i öronen och bestämde mig för att ge mig ut och fotografera stormen. Stormen Tor slog till igår, och även om det mojnat så bjuder nog havet på spektakel, tänkte jag.

Tankemonstren försökte envetet sätta krokben för mina ansatser. Skulle jag ha kaffetermos med mig eller inte? Kameraväska eller inte? Åka söderut eller norrut? Tömma komposten innan eller efter? Ta med plånbok eller inte? Det tog ytterligare en timme innan jag slutligen var på väg. Först i korsningen bestämde jag åt vilket håll jag skulle. Det fick bli Tjurpannan, ett säkert kort om man vill njuta av vädrets makter. Jag hoppades det ännu var tillräckligt tidigt på dagen för att slippa alla andra människor som säkerligen skulle bege sig dit för att skåda stormens krafter. När jag är i det här tillståndet är jag närmast folkskygg och slipper gärna heja på folk, eller gå på samma stig som tio andra.

Även om jag nu var på väg, och tankemonstren hade lugnat sig, kände jag ändå den där gnagande förnimmelsen av att något är fel. Att det kanske kommer att hända något hemskt vilken sekund som helst. Det fladdrade oroligt i bröstkorgen, men jag sköt det åt sidan. Jag vet ju att den känslan ger sig efterhand, bara jag fortsätter.

Jag hade en föreställning om alla vackra bilder jag skulle ta med min fina kamera. Som nästan tar bilderna av sig själv, utan att jag behöver fixa en massa inställningar eller kolla skärpa. Jag liksom litar på den. För att riktigt öka chansen att få den där SuperduperFantastisktBra-Bilden skulle jag låta den ta 12 bilder per tryck. Det fick vara värt besväret efteråt, att välja ut Pärlorna bland hundratals bilder.

När vi hade promenerat halvvägs från parkeringen till havet skulle jag ta min första bild. Då upptäckte jag att motljusskyddet var borta. Påminde mig vagt att kameran hade studsat mot bildörren när jag klev ur. Nu skulle det bli besvärligt att hålla linsen ren från saltstänk. Jag höll tummarna för att skyddet skulle ligga kvar vid bilen när jag kom tillbaka sen.

För att göra en lång historia kort kan jag säga att allt blev så som jag INTE tänkt mig. Det var folk överallt. Jag var tvungen att hålla en hund kopplad så att de inte skulle bilda hundgäng (ja, det gör de när de går lösa) och börja skälla och springa fram till folk och fä. Därför kunde jag inte ta fram glasögonen för att se hur bilderna blev när jag tryckt av. Jag hade fel mössa (för kall). Fel skor (för trånga). Jag hade inget microduk att torka av linsen med, så jag fick använda min yllehalsduk, med mediokert resultat förstås.  Och när jag kom hem och laddade över 268 bilder till min dator så visade det sig att jag tagit de sämsta bilderna på år och dar. Man kan tro att jag varit ute med en engångskamera från 80-talet.

Kände mig lite dyster en stund. Men kom sedan ihåg att lyfta mig i öronen. Så jag gjorde det bästa av situationen och jobbade på med det resultat jag fått. Här har ni några av bilderna, jag piffade till dem lite i Lightroom:

Oskärpa på ALLA zoomade bilder.

Ändå kändes det spännande att jobba fram stormkänslan i oskärpan.

Tanken med den här bilden var att fånga skummet som virvlade högt upp som snöflingor framför det stålgrå berget.

Det blev cirka 48 stycken bilder av det här motivet. Jag ville fånga superskvättet.

Fotografer vart man än såg. De kryllade likt insekter.
Jag flydde utan att välja den kloka vägen. En våg sköljde över mina fötter, över Kellies bakdel,
och hela Tess fick bada.  Efter det var hon inte lika glad som innan.

Vi plaskade genom översvämmat gräs över till berget dit troligen inga andra vågat sig.
Kellie fick springa lös, för hon kommer genast på inkallning. Hon bjöd på många fina poser i motljus med det kokande
havet i bakgrunden. Jag hann inte få fram kameran i tid (vantar, Tess i koppel, mössa ner över ögonen, torka rent linsen för tionde gången...). Men på den här bilden kan man ju låtsas att jag fick syn på en varg. 

Jag försökte med posering. Tess är ännu sur (på alla sätt). Och Kellie ville fånga vinden.

Det blev ungefär 28 bilder av det här motivet. Tess ändrade inte läge en enda gång, och Kellies huvud snurrade som en fyrbåk hela tiden. I bakgrunden ser ni alla fotograferna vid den berömda Tjurpannesjöboden. Eller så ser ni dem inte.

Om jag zoomar in ser ni dem nog bättre. Eller just det nej, oskärpan. 

Här var jag nöjd. Hundarna satt och väntade lydigt tills jag kom tillbaka efter att ha tagit förra bilden. Jag var nöjd tills jag kom hem, såg bilden i datorn och fick syn på min egen skugga. Dundermisstag som bara nybörjare gör.
Man. Ska. Alltid. Se. Till. Att. Skuggan. Inte. Kommer. Med.

Det här var storslaget. Hund i motljus. Det pampiga berget som liksom ser ut som en gigantisk möbel nedslängd i landskapet med sina vertikala ränder. Måsarna som svävar i stormbyarna. Det suggestiva ljuset.
Visst? Eller?

I lä. Därborta dundrade stormen.
Här fick jag verkligen lust att zooma in de där värstingvågorna som slog upp sina 10-meters-kaskader.
Så då gjorde jag det. Skulle bli fantastiska bilder.

Yea.
Men om vi låtsas att detta är ett kolorerat vykort från 1920?

Det var trots allt en härlig utflykt. Tjurpannan är en kraftfull läkeplats oavsett graden av tungsinne. Jag sitter ju här och skriver med glimten i ögat nu. Trots att det förlorade motljusskyddet inte låg vid bilen som jag hoppats. Det är ok. Livet är förunderligt vackert oavsett.

Ah! Så är det ju!

Vaknar efter en natt till bredden fylld med förklarande drömmar. Vaknar med ett ryck av insikt. Känner faktiskt iver och glädje. Kan ju säga att det inte hänt oftare i mitt liv än jag kan räkna på en hand. Så antingen är det något stort på gång eller så hallucinerar jag.

Det var liksom Insikten som slog mig. Enkelheten i Lösningen.
Att det inte finns paradoxer. Det finns aldrig två sidor, inga motsatser. Det är samma!

Man behöver inte välja. Man behöver bara förstå. Det ena kan inte existera utan det andra.
Nästan hela mitt (medvetna?) (vuxna?) liv har jag hittills ägnat åt att känna mig nedtyngd av det faktum att jag känner mig osäker. Letat efter Ställningstagandet. Samlat information i evigheter, bara för att försöka hitta det Rätta Svaret. Tycker jag om att vara social eller inte? Säger man lackriss eller lakrits? Ska hästar ha täcke på vintern eller inte? Var jag deprimerad eller hade jag näringsbrist? Har mina barndomstrauman stärkt mig eller tyngt mig? Ska jag bo här eller där? Pågår det en konspiration eller inte?  Är människan ond eller god?

Allt har handlat om att hitta Rätt och Fel. Jag har hela tiden tänkt att Jag Måste Göra Något. För att få det Rätt. För att påverka. Kampen mellan Gott och Ont. Men nu har poletten trillat ner. Jag behöver endast Förstå Hur Det Fungerar. Sedan ordnar sig saker och ting precis som de ska. Sedan kommer mina tankar och handlingar inte vara så krampartade, så nedtyngda av tvivel.

När jag har upplevt obehag inför situationer eller företeelser, så har jag tänkt att jag måste ändra på det. Eller gå därifrån. Eller ta bort det ur mitt liv. Som ogräs.

När vi hade en chef som inte skötte sitt jobb så trodde jag att jag måste göra allt jag kan för att hen a) skulle bättra sig, b) ta fullt ansvar för allt hen inte skötte.

När mina barn riskerade uppföra sig på ett sådant sätt att andra kunde bli förargade, trodde jag att det var helt upp till mig att se till att de gjorde rätt från början, så det slapp bli fel.

När jag ville uttala en åsikt jag hade, valde jag att hålla tyst eftersom jag var osäker på att min åsikt kanske skulle ändra sig senare, och därför trodde jag att om jag sa den högt och sedan ändrade mig, så skulle jag inte vara trovärdig i andras ögon.

Jag trodde att när man upptäcker något som är Fel, så måste man genast anstränga sig för att Rätta till Felet. Och inte ge sig förrän det blivit Rätt. Om man så stupar på kuppen.
(utmattning hej)

Så rädd för Fel. Så hungrig efter Rätt. Allt det här har pågått inuti mig. En evig strid.

Inte konstigt jag varit trött. Är trött.

Nu vet jag (en stund i alla fall!):

Naturen, årstiderna, livet visar sanningen. Det pågår en ständig växelverkan mellan liv och död, natt och dag, köld och värme, storm och stiltje. Det går inte att rubba. Det går bara att flyta med i växlingarna, surfa på vågorna, lära sig hur det fungerar.

Om man aldrig slår sig, vet man inte hur det känns när det onda går över. När man haft några nära-döden-upplevelser uppskattar man livet mer än innan. När man reagerar med avsky på djurmisshandel så betyder det att man redan ingår i en större föreställningsvärld om djurs egenvärde och djurs rättigheter. När man skurit sig på kniven, lär man sig använda den på ett säkrare sätt. Allt hänger ihop.

När jag nu upptäcker att något är fel, så kan jag istället för att känna hopplöshet ropa hurra! För i upptäckten, i erkännandet, finns kraften som påbörjar förändring.

När jag upplever trötthet, så visar det att jag behöver vila. Jag behöver inte kämpa emot, bita ihop.

När jag känner avundsjuka visar det mig vart jag längtar.

När jag identifierar något jag ogillar, så har jag plötsligt insikten och därmed också makten att släppa taget om det.
När det jobbiga/svåra/onda lyfts upp i medvetandet börjar det krackelera. Det gäller för mig och därmed för alla.

Sagan om trollen som spricker i solen! Genialt!
Betydelsen av ordet "erfarenhet"! Först när man erfar får man den kunskap som kan leda vidare. Så simpelt!

Det finns inget "fel"!

Jag har ju vetat hela tiden! Men jag fattade inte!
Svaret har funnits framför mig, i mig, runt mig, hela tiden!

Jag behöver inte ändra på något. Jag behöver bara förstå att allt hänger ihop. Och rikta min uppmärksamhet inåt, så jag ser åt vilket håll jag vill vara på väg :-)

Hurra!

Munindrömmen tar form

Vintern 2013-2014. Erland och jag sätter tänderna i
projektet att försöka få flyt på Munin.

Vi byter sammanlagt 9 bord. Eller rättare sagt, Erland gör det.
Jag är storögd assistent.

Vi sjösatte för att se hur fort hon sjönk.
Vi ville se var hon ännu var är otät, samt hur mycket
hon svällde ihop.

Hon låg så här i två veckor. Sedan pumpade vi ut vattnet
och såg att hon var nästan tät, förutom på två ställen
som skulle bli hyfsat lättfixade. 

Sedan tog vi upp henne, ställde henne i Michaels trädgård, tiden gick och Erland flyttade till Småland. Han överlät mig båten, mot att jag lovade att inte låta henne stå och förfalla. Jag och Michael separerade och jag flyttade från Bäckevägen till Etterhagen. 

Munin hängde längst bak i mitt medvetande som en hägring och dåligt samvete. Jag hade varken ork eller pengar att ta tag i hennes öde. Hon fick bida sin tid.

När jag och Michael till slut hade gjort klart med ekonomin kring huset efter skilsmässan så hade jag plötsligt lite pengar. Jag bestämde mig efter mycket grubbel för att satsa på Munin. Eftersom jag inte är båtbyggare och henne nedersta bord var i tvivelaktigt skick (de hade kanske behövts bytas ut de med) så fick jag rådet av några olika förståsigpåare att plasta henne. Med Birgers fina lilla båt Inge av Musö i medvetandet gav jag upp mitt envisa "detskavaraträannarskandetvara"-mantra. När jag väl fattat beslutet infann sig både ett lugn och en stor portion framtidsglädje. 

Munin ska bli stadig, snygg, stark och tålig. Hon ska dofta tjära och se ut som en gammaldags Bohusjulle, men kunna ligga i vattnet över vintern och tåla det mesta. Till och med min iver att hitta och intimt lära känna alla skärgårdens grund :-)

Jan som ska göra plastningen hämtar henne. Höst 2015.

Johannes ska renovera motorn, en MD1 med havsvattenkylning.
Det blir nog till att bygga en ny motorlåda. Den som satt i är löjligt klen.
Ska göra det, någon gång. Inte i år. Jag har inte energin för att göra
det själv. Och inte råd att låta någon göra det åt mig.

Jag la pussel, och det ser ut som att alla durkar finns.
Det där fula, tjocka, grova i förgrunden är en av tofterna.
Fult så man dör, helt fel virkesdimensioner och finish.
Ska byta det. Nån gång. 

Jan är snabb. Det går undan.

Fem lager plastmatta.

En vecka senare är båten på rätt köl. Och har fått färg.

Hål för bottenpluggen.

Man kan lugnt säga att det är ett rejält
lager plast. 

Nu är det dags för plastning av relingen. Det där svider ont i mig.
Relingen är ju det vackraste jag vet på träbåtar. Att den plastas
helt blir inte vackert. Men Jan säger man kan snickra dit en fuskreling
efteråt. Att det finns olika sätt att lösa det på. Jag tänker mig att jag ska
göra det. Någon gång. När ork och pengar finns :-)

För nu ska jag se fram emot att få Munin i sjön den här sommaren.
Lära mig hantera motorn. Och lära mig hur hon känns och vad hon vill bli.
Så de estetiska detaljerna får vänta till nästa vår.

Hurra för Flisan, Sonja och bloggen!

Idag är det födelsedag. Idag för 6 år sedan föddes Flisan, nästan ett helt oroligt dygn efter sin storebror. Hon föddes när vi ännu bodde på Bryggerigatan, mitt i det smärtsamma kaos som rådde på grund av att vi just fått veta att vi inte fick bo kvar i huset vi hyrde. Det skulle säljas.

Jag roade mig med att läsa i bloggen för att ta reda på hur Flisans första tid i livet såg ut. Det visade sig att bloggen också har födelsedag. Typ. Jag startade den visserligen ett knappt år tidigare, men kom inte igång med att skriva regelbundet förrän då den där helgen när Flisan och hennes bror föddes.

Stolt mamma Misse 23/1 2010. Flisan till höger och Simba
(som tyvärr blev påkörd och dog för några år sedan) till vänster. 

Det är roligt att läsa så här i efterhand. Jag är nog förmodligen en smula egenkär. Eller så skrev jag helt enkelt mer underhållande då. Jag slås av hur jag beskrev tillvaron i något slags ironisk slapstickstil. Det var så, då. Det var ingen lätt tid, på flera plan, och jag hjälpte mig själv att hålla modet uppe genom att beskriva tillvaron med glimten i ögat. Det fungerade troligen rätt bra. Att läsa det där igen ger mig plötsligt en kick nu, en knuff i ryggen. Det har varit några mycket allvarsamma år, med lite skrivande, med mycket trötthet, mycket inre rannsakan och tvivel. Jag längtar efter skratt och fniss, och den där känslan av att orka ta livet med en klackspark. Och jag längtar efter att kunna skriva igen, våga och vilja berätta vidare om hur mitt liv formas.

Kanske har jag kommit dit igen, att jag kan och vågar. Och vissa dagar dessutom orkar. Orden börjar hitta tillbaka. Känslorna är inte ett enda kaos längre. De går att sortera.

Nå! Åter till Flisan. Som i 5,5 år bodde med bästa Siv, som nu flyttat till sina barn i Stockholm, och därför fick Flisan flytta "hem till mamma" igen. Så känns det i mig i alla fall. Lite småfjantig kan jag unna mig att vara nu när jag närmar mig 50årsåldern :-). Flisan tycks känna igen mig, tycks ha fattat att hon har flyttat och tycks trivas bra. Så fort jag lägger mig i säng eller soffa belamras jag med tre kelsjuka fyrfotingar. Flisan på bröstkorgen, Tess på magen/låren och Kellie på fötterna. Jag har det bra. De har de bra.

Idag är en födelsedag till. Min faster Sonja i Holland fyller också år. Hon är den enda personen kvar i min släkt som bor i Holland. Vi har bara haft sporadisk kontakt sedan min farmor dog för snart fyra år sedan. Min energi räckte inte till att hålla relationen vid liv. Men häromdagen ringde hon, och vi pratade länge. Hur det än är med livet och alla vardagsbestyr, så är hon min faster, vi delar släktrötter och historia. Jag saknar henne, och ska nog lyckas ta mig en tur till Holland i år för att väva vidare på vår gemensamma väv.

Sonja, jag min bror Rick, och pappa. April 2012,
min oma/farmor hade just dött, strax innan sin 101-årsdag.
Jag tänker bli minst lika gammal.

Hurra för Flisan, för Sonja och för bloggens startskott!

Fantastiska män

Jaha nu är klappjakten igång. Jag blir så trött.
Alla dessa klappjakter...
Varför? Får de oss att må bättre? Bli gladare, modigare, mer handlingskraftiga? Ta tag i saker?
Nu är det klappjakt igen. Den här riktad mot "män", och "patriarkala strukturer". Män som presumtiva våldtäktsmän.

Vad händer med oss när vi lockas att ständigt rikta blicken åt det håll som klappjakter pekar?
Många blir rädda. "Vi törs inte gå ut ensamma", "Övervakningskameror på festivalen", "Fler poliser", "Hårdare tag mot gärningsmännen"....

Jag förringar inte på något sätt det vedervärdiga i den typen av handlingar som skedde i Köln eller Stockholmsfestivalen. Jag förnekar inte att det finns män som är så avstängda i förhållande till sina grundläggande behov av närhet att de lyckas med att hetsa varandra till handlingar som dessa. Jag bestrider inte det faktum att vi länge har haft patriarkat på praktiskt taget hela vårt klot. En patriarkal struktur som blundar för, tillåter eller till och med uppmuntrar att kvinnor betraktas som en handelsvara som män kan styra och bestämma över.

Så det handlar inte om att jag "blundar", eller vill måla världen i naivt positiva färger. Jag kan till och med avslöja att jag under mitt liv några gånger funderat över att bli en aktiv feminist. Men så har jag ryggat tillbaka för den där argsinta, upprörda, kränkta energin som ofelbart uppstår i varje grupp av människor som bestämmer sig för att börja strida mot något. Den energin trivs jag inte i. Mer än så, den energin tror jag leder åt rakt motsatt håll än det man vill uppnå.

Om jag funderar några steg kring vad som skulle bli resultatet när de hetsiga orden som talar om rädsla, inte våga gå ut, hårdare tag och mer ordning får ta över det folkliga medvetandet. Om de orden, den beskrivningen, tar över. Då ser jag bilden av ett samhälle som unisont upprepar sanningen "ja, vi tror att män i grunden är farliga, därför vidtar vi våra steg och mått utifrån den världsbilden".  Då blir det ju sant. Då agerar alla utifrån den sanningen. Flickor varnas att gå ut ensamma. Pojkar får inpräntat i sig om och om igen att de INTE får göra det där som är fel/farligt.

Som om det skulle bli säkrare då....

.... suck....

"Tänk inte på en citron!".

Okej, ärligt nu, vad såg du framför dig när du läste den raden?

Du tänkte just på det du inte fick tänka på.

Jag tror det är så det fungerar. Jag vet att det är så det fungerar. Det finns kilometervis med forskningsrapporter som bevisar att det är så det fungerar. Det vi riktar vår uppmärksamhet mot, det växer i vårt medvetande, det börjar genomsyra vår begreppsvärld och blir till sanningar som vi bevisar för oss själva om och om igen.

Lösningen är att ta över beskrivningen av tillvaron. Inte köpa det som erbjuds. Rikta blicken mot den verklighet vi vill ha, och leva den.

Män är underbara, kloka, vackra, starka varelser. Världen behöver män. Världen skulle klara sig sämre utan män. Ju äldre jag blir, desto mer förälskad blir jag i män, som grupp, som företeelse. Tänk om vi alla skulle börja prata om hur bra män är. Lyfta upp och fram alla de tusentals, miljontals fantastiska exempel på den goda mannen.  Då skulle de där som "gör fel" snart vilja bli som dem.
Vi är flockdjur. Vi gör det som förväntas av oss.

Kan vi därför tillsammans förvänta oss det bästa av männen som grupp, och gemensamt skapa berättelsen om den goda mannen, så varje individ kan göra den till sin egen?

Tack.

PS. Titta på svtplay: Bastubaletten. 

Dagens goda nyhet

Dagens goda nyhet kommer från min pappa. Hans hjärtas förstorade och dåligt fungerande vänstra kammare tycks krympa och han är nu nere på en halvering av de hjärtmediciner han var uppe i för något år sedan. Han mår avsevärt mycket bättre fastän diagnosen antyder livslångt kroniskt tillstånd, och pappas ålder (snart 80) talar ju inte för honom direkt.

Läkaren kan inte förklara varför hans hjärta tycks läka sig sakta men säkert. Pappa tycker det är konstigt att ingen läkare någonsin har talat med honom om hans kost- och dryckesvanor. Han har slutat dricka alkohol helt, och tycker själv att det påverkar positivt. Han tar på eget bevåg en massa kosttillskott och vitaminer och har alltid varit måttlig med mat. Han har alltid varit intresserad av örtmedicin och naturens läkande krafter och äter bland annat svinmålla, nässlor, ingefära och vitlök till vardags. Läkarna är ointresserade av den informationen, de mäter hjärtkapacitet och skriver ut medicin.

Jag är glad att min pappa är envis och tror sig veta bäst i en del frågor. Inte så att han tror att han kan bli helt frisk, men han letar ständigt efter egna sätt att påverka sitt mående. Tur att han inte köpte läkarnas dom till 100%...

Man kan fundera ju över hur läkarnas förväntningar på sjukdomsförloppet samt frånvaron av samtal kring kost- och dryckesvanor påverkar människors hälsa... Eller förresten, man behöver inte fundera. Det har forskats på det. Sök på placebo och double-blind-test. I några av dessa studier visas tydligt att läkarens förväntningar i hög grad styr patienters tillfrisknande...

Sen så kryllar nätet av historier om mirakulösa tillfrisknanden. Känns riktigt uppiggande att läsa. Tänk om man kan påverka sin hälsa genom att läsa om positiva exempel på tillfrisknande :-)?

http://newsvoice.se/2014/07/11/botade-obotlig-hjartsvikt-med-hjalp-av-google-traning-och-kosttillskott/

Greby gravfält i vinterskrud...

Hej nya året

Det här året började med förkylning. Den planerade nyårsmiddagen hos vänner blev istället hastigt ordnad småplock hemma i köket. Visserligen gott och festligt framdukat, men förkylningar har en förmåga att dämpa både känslors klätterförmågor och smaklökars arbetslust. 

Skridskorna har förgäves legat nyslipade i startgropen och livet har fått inrätta sig efter förutsättningarna. 

Mycket snytpapper har gått åt. Som tur är har jag åtminstone inte drabbats av feber. Det gjorde däremot Richard R som kom från Stockholm för att hälsa på, fylld med allehanda sociala planer. Istället blev det sova, sova, sova i soffan medan febern gjorde sitt jobb. 

Hundarna har sett till så jag har kommit utanför dörren. Jag älskar dem för det. Så fort jag kommer ut i skogen känns livet underbart. Även om jag nyser så öronen hotar ramla av. Vädret har stått för spänningsnyanserna. Kallt, blött, blåsigt, milt, vitt, grått, soligt, gnistrande. Alla slags vintrar på två veckor. 

Igår och idag hotades det vita vackra av regn och plusgrader. Hu så sorgligt. Men i skrivande stund är lyckan stor: det snöar rejält och inatt blir det nog minusgrader igen. Och sen kommer bisterkylan. Jag har helt klart hellre vitprydda grenar och snötäckta tak när det ska bli 18-grader än stelfrusen snöregnsblaskgegga.