söndag 31 juli 2011

Det kan alltid bli värrre

Jorden snurrar för fort. Lätt att bli snurrig, illamående, livrädd.
Just nu, mitt uppe i all egotrippad vardaglighetsångest och kvävande ledighetsidyll, späs ångesten på lite till.
En väns (visserligen vuxna, men ändå, barn är alltid barn) barn är saknad, efterlyst, kläderna hittade vid ett vatten, helikopter och dykare söker.
Fan.
Jag tröstäter lakritsstänger. De smakar skitäckligt.
Varför måste livet vara så nära???

lördag 30 juli 2011

Snapshots

Det är sommar. Jag är ledig. Alla möjliga människor jag älskar och bryr mig om rullar genom min lediga vardag. Sovmorgnar. Värmebölja. Gemenskap och närhet. Visst låter det skönt?

Alva och Alice sov över två nätter.
Mysigt och enkelt och som om de inte gjort annat...

När Mirja installerat sig på jobbet köpte vi glass, såklart.

Falk dök upp, till slut, hurra. Var orolig ett tag att
sjukdomstrasslet han och hans nära hamnat i, tagit överhanden.
Men nu sitter han på altanen igen, som vanligt.
En smula mer filosofiskt  lagd kanske.
Hudcancer, om än pyttelitet, ändrar perspektivet på tillvaron.

Räddade en spindelmamma med ett spindel-BB.
Handduken hänger nu i äppelträdet.

Ut med båten. Fint. Morfar x 2. Idyll. 


Lova och Alice sover middag på Ragnhildsskär.

Alice får åka skottkärra på hemvägen.

Gott vin till god mat.

Alla samlas på altanen. Här Mirja med Anders
och  hans kompis Louise.

Och så hela bandet. Kompaniett.

Sen skulle man till Krokstrandsfestivalen en sväng också.
Pappa följde med. Och Catharina, och Falk.

För Rikard uppträdde i sin gamla hemby.
RMK & Kompaniett !! Och alla dansade :)

Hemma häckar de, hela gänget. Ett Kompani i mitt kök.
Tja. Visst är det gulligt. Det händer så mycket, jag är mitt i ett flöde. Så mycket av allt. Allt kommer inte med på bild. Grillparty hos kompisar. Promenader i skogen med Cesar och Laban (som bor hos oss medan Hillevi, Emil och Lova festivalar sig i Krokstrand). Sola och vandra på Tjurepannan.. Äta nysmörstekta kantareller. Klappa på gladgnäggiga hästar som älskar att få bli insläppta när solen gassar och bromsarna bits.
Funderar på att skaffa mig en båt. En till, eller en annan.

Och hur är det inne i mig? Rätt olycklig faktiskt. Och jag tycker det är svinjobbigt, nästan så jag skäms. För varför känns det så, när allt uppenbarligen är helt ok?

Vad kan jag skylla på? Det som hände i Norge? (för det satte sig faktiskt elakt smärtsamt i bröstkorgen, tänker på det dagligen)
Mens? (nä hallå, det där kan man inte skylla på tre veckor av fyra...)
Post-arbets-stress? (löjligt)

Skit samma. Så här är det nu. Jag låter bli att gräva. Bara försöker vara i det, tills jag kommer på vad som felas, eller tills det går över. För det gör det, till slut.

tisdag 26 juli 2011

Djurliv, glädje och sorg

 Hemma. Hemmahemma liksom. Rör inte många muskler. Sover, läser, vilar, dricker té. Läser mera (dålig litteratur), vilar. Djuren blir större då. När man är hemmahemma. Plötsligt har jag tid att se dem. Betrakta.
KatteLatteSvenDenFete är vår storjägare.
Den här gången lyckades han knipa en skata.
Det tog honom 2 tim att äta upp den.

Cesar och Laban är numera bra kompisar.
Såpass att Cesar går med på att dela sitt jättetuggben.

Vår ADHD-katt Maja. Krävande kelig,
sätta-krokben-för-matte-hungrig, extremthemmanärvarande,
eller borta flera dagar i sträck.
Och Misses stora skräck. 

Misse kryper gärna ihop till en osynlig boll när Maja är
i huset. Det är bara när maten serveras som de kan
vistas i varandras närhet utan att Misse börjar räddfräsa.
Djuren i hemmet är alltså extremt närvarande och i mitt roade blickfång. Det har varit tyst kring hästarna i stallet däremot. Det beror på att det gör ont. I mig. Det har blivit en sån där jobbig grej som jag sopar under min egen medvetandematta. För jag vet inte hur jag ska tackla situationen. Jag drömmer om att vara den där trygga hästmamman, som oförtrutet i alla väder tittar till hästarna oavsett om dottern är i full tävlingskondition eller ej. För jag vill vara den där hästmänniskan.

Men sanningen är den att jag lämnat ansvaret i stort sett helt till Mirja. På sommaren är det enkelt att ha häst, de är mestadels ute, vi behöver bara hålla koll på att de inte blir för blöta i regnet (i så fall åker täckena på), och att de inte blir för varma i solen (i så fall får de komma in i stallet några timmar). Esmis blir riden och pysslad med av bästa Ylva, som med tiden blivit jätteduktig på att hantera den lilla rackarponnyn. Och Julia är ju ännu inte ridbar efter sin senskada, så hon får nöja sig med små promenader och bli borstad.... Mirja fixar det här bra. Men inte med glädje, och vem klandrar henne...

Det som skulle bli en spännande och utvecklande tävlingssommar för Mirja och Julia, blev en sommar av krossade tävlingsdrömmar. Och plötsligt sätts hela hästintresset på prov, för både Mirja och mig. Besvikelsen är stor, den svider så bittert, att det blir svårt att hitta guldstunderna, att motivera sig att sticka till stallet och bara greja med hästarna i största allmänhet. För det är ju faktiskt ridningen som är huvudsaken, själva glädjekällan. Kanske inte tävlandet i sig (ur mitt perspektiv kom tävlingsavbrottet ganska lägligt med tanke på hur ekonomin dignat under räntehöjningarna...), men väl själva ridningen. Att inte kunna sticka ut på en avslappande skogstur ens. Att inte kunna hänga med kompisarna på deras träningsrundor. Att på avstånd se på när kompisarna gör det ena framsteget efter det andra med sina ponnier, och inte kunna vara med. Det gör ont i Mirja, det gör ont i mig. Inte för att vi missunnar. Men vi saknar och avundas.

Ett tag letade vi efter någon ponny att låna - en tävlingsklar, en rolig ridutmaning eller en ung att utveckla. Men det klaffade inte, den ponnyn vi ville ha var inte menad för oss, och de som tipsades oss kändes inte rätt. Jag låg inte på, slutade driva frågan. Och Mirja envisades inte. Vi resignerade, båda. Och försjönk i sorgsen tystnad.

Det är svårt att sortera livsfasernas alla ingredienser i den här situationen. Ekonomi, genuint intresse, sommarjobb och kille, handlingskraft eller handlingsförlamning. Vad styr här egentligen? 

Jag önskar jag hade varit den där drivande och käcka hästmamman, som hittade snabba lösningar, som raskt fixade en annan ponny, som löste den ekonomiska biten ("man kan bara man vill!"). Jag hatar att jag inte är det. Bristen på pengar spelar förstås en avgörande roll för min tvekan. Mirjas avsaknad av driv i frågan spelar roll. Men också att jag känner att man ibland måste stå ut med att livet sätter käppar i hjulet. Vara i det jobbiga, inte alltid försöka släta över, springa ifrån eller fixa. Vår ponny blev skadad och är konvalescent i minst 8 månader, veterinärkostnaderna har hittills hamnat på 6400 kr och vi äger redan två ponnier och har faktiskt inte råd att trolla fram och föda en tredje (ridbar) ponny. Fan, men så är det faktiskt. Så ser verkligheten ut. 
Aj.

söndag 24 juli 2011

Som i stormens öga

Jag behöver inga droger. Alls. Känner mig ju redan som om jag befinner mig inuti en bubbla, fylld av känslokast kryddat med tomhet, medan världen där utanför snurrar allt mer obegripligt fort.

Skulle behöva lite rutiner igen. Tur att det bara är några veckor kvar tills jobbet börjar. Jag klarar inte av det här med en tillvaro utan yttre ramar, utlämnad åt min egen oförmåga. Det jag gör är att "stanna" i den. I oförmågan. Och fokuserar på att hantera det som snubblar in i min tillvaro. Såsom sommarbesökare, hundar och diverse små utflykter.
Här följer ett axplock:

Min mamma brukar hitta märkliga saker på sina promenader.
Det är en speciell egenskap hon har.
Här råkade hon hitta en hoprullad torkad hud på en bergsknalle.
Till Cesars stora glädje. Nu har han att göra i några år...

Att komma hem från en veckas Vinden Drar fyllt av gamla vackra
allmogebåtar och sen få se den här båten i Grebbestads hamn
gav mig minst sagt blandade känslor. Vad är grejen....?

Rikard, kusinernas hund Smilla, Cesar och jag njöt en
premiärlangos i parken före Rikards arbetspass på Flintas. Vardagligt trevligt.

...och checkade in hur glassdamerna klarade sig i hettan.
Det såg helt ok ut, och kusin Linn hade blivit bästa vän med mjukglassapparaten.
Nästan.

Födelsedagsöveraskningsfest för Eva. Allas humör var på topp,
det blev hur mysigt som helst, med bra musik och trevliga människor,
medan jag satt i min bubbla och längtade till tystnad
och vågkluck mot träbord. Åkte hem tidigt.

Besök av familjen Fransson, dvs Rikards storasyster med familj.
Fullt hus och trevligt. Men jag är ingen käck värdinna.
Låter gästerna mest sköta sig själva, men äter gärna ihop.
Kluven till det beteendet. Känner jag borde hitta på saker...?

Givetvis kom mamma och deltog i ätandet.
Givetvis hade hon hittat något udda igen.
För 20 kronor på en auktion typ. Men vad det är?
Hm. Hon säger i alla fall att Peder Lamm sa att den är från sent 1500-tal.
Ingen kunde dock tyda symboliken på ingraveringen.
Nån som kan? Hon använder den just nu som cigarettetui.

Hunden Max på besök hos oss några dagar.
Stor och snäll och trött och hungrig.

Deppar skitmycket över att min tand är av.
Det kommer bli alldeles för dyrt att fixa den. Usch.

Vi ska strax ha VM, Harriet, Marina och jag.
Marina har kickoff med Christians barns trampcyklar.
De var  måttligt förtjusta...

Men VM i Grebbestads kvällssol är alltid rätt!
Molly är på tillfälligt besök hos sin gamla matte Catharina.
Jag och Catharina tog med hundarna på besök hos Laila.
Laila har fött upp alla hundarna. Det var släktträff alltså.
Vi försökte få till ett släktfoto...

....och det gick inget vidare....

Detta är min utsikt sen tre timmar tillbaka. Osten svettas.
Ute ösregn. Allt känns fult och fel, och jag sitter som
fastklistrad på kökssofflocket.

Jag önskar min värld såg ut som detta hörne. Jämnt. Rent.
Avskalat.Tydligt. Tack och lov är det detta jag ser när jag vaknar i mitt sovrum på morgonen. Det ger mig en viss frist.
Det knyter sig i magen. Tack och lov kom jag precis på att det är fullt naturligt. Pms. Hurra, då kan jag ge mig hän i mitt dystra grottande. För det går över om nån dag eller två :)!!
Fick därmed kraft att hasa mig över till vardagsrumssoffan, där Rikard sitter och ser på amerikanska serier. Ska hålla honom sällskap.

lördag 23 juli 2011

En till annans ord på vad jag tänker

...för er som inte bangar för en längre reflekterande humanistisk text på engelska.

The tragedy on Utoya - an attempt to understand: http://www.oysteinrunde.no/

Allt är relativt när våldet slår till nära...

...funderar jag, när jag försöker hämta andan från det senaste dygnets händelser i Oslo och på Utøya
Inatt satt jag magklumpsklistrad vid tv´s direktsändning från Norge och mitt twitterkonto. Följde händelseutvecklingens framkant på twitter, och fick det ena twitterpåståendet efter det andra bekräftat på tvrutan.

När det började droppa in rapporter om vansinnesskjutningarna på Utøya tänkte jag spontant på Mattias Flink. Ändå talades det i det längsta om terrorattacker och extremistgrupper, med tydlig hänvisning till muslimernas extremfalanger. Inte så konstigt, så som världen har varit perforerad med budskap om ondskan från det hållet. Det är alltid enklare att se fiender bland dem man inte förstår sig på. 

Nu tvingas vi inse att även våra egna demokratiska samhällen lyckas skapa extremidioter som anser sig äga rätten att med våld mangla fram sina åsikter, bli odödliga, omskrivna. En riktigt snygg karl, tvättäkta norsk. Beläst och intelligent verkar det som av de rapporter man läst. Men helt fel i skallen. Angriper socialdemokratin för att, ja för att vad då?

Kränkt? Utanför? Hjärntvättad? Hur ska man kunna begripa sig på vilken miljö som format det sinne som i åratal tycks ha planerat detta iskalla dåd? En olycklig soppa av omständigheter. En häxblandning, av en djupt kränkt personlighet, en portion intelligens och brist på empati. Troligen. Kryddat med omgivningens brist på reaktioner. Eller tvärtom, omgivningens uppbackning kring extremåsikterna?

Ondskan finns inte utanför oss. Den finns mitt bland oss, i oss. Den finns som ett frö i våra familjer, i våra klassrum, på våra arbetsplatser. Såna frön kan börja gro under vissa omständigheter, av vissa händelser. Vi gör bäst i att rannsaka hur vi själva hanterar lite småjobbiga mänskliga saker såsom märkliga beteenden, obekväma åsikter, udda uttryck för utanförskap eller inbundna individer som aldrig säger vad de tänker. Hur ofta lämnar vi människor åt sig själva med sina inre processer?

...så går mina tankar. Och allt handlar förstås om huvudfrågan "hade detta kunnat undvikas"? För det är alldeles för svårt att helt enkelt inse att tillvaron är totalt slumpmässig. För i så fall kan det som hände dem i Norge också hända mig.

Eller?

Läs  här en mammas tankar kring det som hänt. Bra läsning. Bra tankar. Sprid!!!

fredag 22 juli 2011

Vakuumläge

Dagarna rullar på. Jag är ledig. Hinner tänka. Känna. Det är lite jobbigt.
För det är en gnagande bråttomkänsla som envist krokat sig fast i mig.
Men jag vet inte vad det handlar om.
Medan jag grubblar över det, passar jag på att göra somriga saker. Dricka öl med bästa vänninor på bryggan. Åka med båt ut till solig klippa. Läsa bok i soffan när det regnar.
Smärtsamt skönt...

onsdag 20 juli 2011

Läsa morgontidningen

...gör jag, varje morgon. GP och Svenska Dagbladet. Idag blev det tre stycken, för Svenskan uteblev igår och kom därmed i dubbel upplaga idag. Det tog mig en timme att plöja dem, jag läste alltså inte varje litet ord.

Det har blivit en rutin att läsa morgontidningen. Jag behöver det, det får igång mina tankar och mina känslor. Vilket gudarna ska veta behövs, för jag vill dö när jag vaknar. Alltid. Totalt nedstämd, varje morgon, och behöver varsamt få kicka igång maskineriet, så jag sedan kan ta itu med verkligheten.

Men det är dubbelt, det där med att läsa tidningen. Hela världen rakt ner i magen med morgonkaffet. Inte alltid så upplyftande. Man blir lätt en cyniker.

Till exempel när man läser i GPs debattartikel  att svenska barn i snitt äger 536 leksaker var. Fram till 30talet var det fem. Var. Oj då. Nu handlar artikeln om vikten att det ställs höga krav på leksakerna, så barnen inte skadar sig på dem eller blir sjuka av dem. För många leksakstillverkare är inte så noga med kvalitén, när kvantitet står för vinsterna. Men själv tänker jag inte på krav av dessa slag. Jag tänker på varför föräldrar och släkt öser så mycket prylar över sina barn. Varför, varför? För att de ska bli glada? Tysta? Lugna? Tacksamma?


Jag har aldrig förstått det där resonemanget med "mitt barn ska få det bästa" eller "mitt barn ska få det jag aldrig fick". Om man tänker lite längre än sitt eget känsloregister som vuxen, så inser man snart att ju mer prylar man ger sitt (lilla) barn, desto större kravmaskin skapar man. Och hur hållbart är det för jordklotet i förlängningen? Och hur lätt blir det för barnet att växla ner, när det har vant sig vid att få så mycket saker? Hur lätt blir det att lära sig rätta mun efter matsäck, när det är dags att ta de första stegen ut i förvärvslivet?


...så suckar jag för mig själv, och bläddrar vidare. Läser om Murdochskandalen. Ha! Rätt åt dem...  Läser om vad Alexander Bard tänker om mansrollen, och håller till min stora förvåning med karln för första gången. Läser om Ship to Gaza och undrar vad som hände egentligen. För det hände ju inget. Vem tystade aktionen? Varför? Och se där.. Ehecsmittade barn i vårt gulliga land, SÅÅÅ många fall. Jaha. Nu blir det väl spiken i kistan för de sista stackars korna i Sverige. Bort med dom, importera mjölken från Estland eller nåt. Så våra barn inte behöver bli sjuka. Sen kan vi ju köpa små plastiga mjukisböcker med små söta bilder med kor till dem så de lär sig var mjölken kommer ifrån. Tänker jag.


Sen skakar jag av mig mina cyniska funderingar, och tänker att det ändå är rätt fantastiskt att jag kan sitta här med en kaffe i sommarvärmen och läsa allt det här, dra mina funderande slutsatser, blogga mina tankar, och njuta av fyra veckors semester till. Rätt schysst land ändå att bo i. Och är man inte helt nöjd så kan man faktiskt öppna munnen och försöka påverka, utan att hamna i fängelse. Tänker jag.

Sen är jag redo att möta verkligheten :)

Puss på er.

tisdag 19 juli 2011

Fullt hus

Sommartider är umgängestider. Just nu har vi besök av Rikards syster Christina. Och hennes husvagn. Och hennes alla många söta barn. Och trevliga man.
Sen så har vi labradorblandningshunden Max på besök också. Han kan kallas vara kusin till vår hund. I alla fall hör han hemma hos Michaels bror. Men där har de besök av två andra hundar, varav den ena är pitbull eller något ditåt. Och eftersom Max har utvecklats till att vara en grinig och skällig gammal hund så vågade de inte ha honom hemma, för då kanske han kunde bli uppäten. Ska sägas att Max inte är liten.

Men kusin Linn med Shetland Sheepdoghunden Smilla åkte igår, efter en trevlig vecka hos oss. Nu slipper jag plocka långa ljusa hundhårstrån från mattorna. Kan njuta av korta svarta istället.

Om två veckor kommer antiallergiska lillhunden Laban på besök. Det är Hillevis och Emils hund. Dom ska åka bort några välförtjänta dagar. Jag hoppas han har blivit rumsren tills dess. Och så funderar jag på att starta hundpensionat, för nu blir jag fullärd.

Nu låter jag så där kverulant igen. Det är jag inte. Jag älskar faktiskt djur. Men det blir så roliga, dråpliga, vansinniga, tålamodsprövande situationer kring dem. Till exempel när vår egen hund anser att promenadstatistiken sjunker under en alarmerande nivå. Då använder han vardagsrummet som toalett. Istället för att gnälla vid dörren, som vilken annan hund som helst kunde räknat ut är smartare. Vilket i sin tur leder till att andra djur sniffar intresserat. och tänker - aha, en toalett! Och fyller på.

Dråpligt eller tålamodsprövande?

Både och. Man har mycket att tänka tillbaka på när man blir gammal, efter ett djurfyllt liv, det är i alla fall säkert.

Bränt barn del 2

På vårdcentralen igår fick sköterskan något hungrigt i blicken när hon fick syn på Rikards blåsor. Det var det värsta, sa hon. Oj.Typ. Sen fick läkaren komma och titta också.

Hon (erkänn att ni såg en manlig läkare framför er först?) sa att man ska egentligen låta blåsan vara kvar, men eftersom risken var så överhängande att den skulle spricka av sig själv vilken sekund som helst, sa hon att det var lika bra att punktera den. Det lät nästan jippi från sköterskan, som genast plockade fram vassa stickföremål.

Så hon tog den vassaste skalpell och poff så rann all vätska ut. Först suckade Rikard av lättnad, sen började han kvida. Det var när sköterskan tryckte till över blåsorna för att klämma ut allt. Vilket inte gick, för det satt blåsor inne i blåsorna liksom. Det var ungefär då som Rikard började inse hur en brännskada känns. Det bränner något överjävligt.


På med bandage och halta ut till bilen igen. Aj vad det gjorde ont. Jag fick stötta. Hans illusioner om att börja jobba idag grusades rätt rejält. Men han hoppas fortfarande på att jobba natt på fredag. Hm. jag undrar jag...

söndag 17 juli 2011

... och där rök tanden också...


Lagningen nr tre på min krångliga kindtand höll i några månader i alla fall. Medan jag tryggt njöt av detta faktum pågick nedbrytningen bakom den glansiga plastfasaden. Jag konstaterar nu att endast roten sitter kvar i tandköttet. Det var ett sesamfrö som kilat in sig som blev det avgörande momentet som fick mina förhoppningar om överskickliga tandläkare att grusas. Yeah.

Inget att göra...det får bli filmsoffan

Halsfluss. Eller i alla fall något ditåt.. Ont. Så jag ynkar mig med raggsockar, salviagurgel, och litervis med the.
Rikards brända tå har hittat sin maxstorlek nu, så han rör sig inte i onödan. Rädd att blåsan spricker då.

Vi ligger i soffan, tankar film och tycker oändligt synd om oss. Tur att det regnar.

Bra dag men inte


Vaknade för tidigt för fel, tidningarna var tråkiga och humöret på zero. Teet smakade blask och Michael babblade på om utflykt med båten innan jag hann föreslå det själv. Jag satt helt fel i mitt skinn och hade inget att skylla det på.

Stressigt blev det, folk överallt, alla skulle med, och hundar Gud så mycket hundar att snubbla över. Matsäck vattendunk skottkärra och bort till båten. Humöret på zero. Stod vid rodret, önskade segla men vinden kom rakt framifrån vilken kurs vi än valde. Motorn fungerade i alla fall. Och alla fick plats, märkligt. Kan kanske bero på Mirjas som tog några i snabbmotorbåten.

Somnade på ön, i solen, och vi var en stor, brokig och härlig familj och Lova bajsade på berghällen medan vi andra talade om Grebbestads varumärkesförstörelse.

Skulle segla hem i medbrisen, men vi fick inte upp storen för det kärvade i nyfernissade mastspåret. Och focken drog så hårt att masten böjde sig för mycket så den kunde vi inte heller använda. Japp. Solen värmde.

Men himlen var blå.

Chilensk födelsedagsfest på kvällen. Massor med glada människor som dansade. På riktigt. Jag var jättevacker och dansade med mig och med Michael och med nån norsk en. Maten var ljuvlig. Men alienationen slår till obarmhärtigt ändå, liksom en sprängande magsvullnad. Måste hem genast, synd, tack, härligt att få komma.

Gammal och stel stolpar man hem. Kastar i sig kvällsörtte och sen i säng.

Imorgon blir det säkert jättebra. Det regnar.

Fröken Dysterkvist har haft en riktigt bra dag.

fredag 15 juli 2011

Bränt barn


Rikard jobbade bra inatt. Gick hett till. En kastrull kokande vatten på foten aj.
Så här ser tån ut idag. Nån som har bra tips på hur man sköter om det hela när blåsan spricker? För det lär den väl göra ...

torsdag 14 juli 2011

I väntan på vaddå

Sitter i köket med tröttsvullna seneftermiddagsögonlock och försöker via internetsurfande hitta spåret i livet. Det där spåret som leder framåt. Jag vaknar varje morgon mellan 6 och 8 med en panikartad bråttomkänsla och vet inte annat att göra än att kliva upp och läsa morgontidningen. Som om det skulle hjälpa (Elände i Världen är sällan uppmuntrande) (men morgonritualer á la läsa tidningen och dricka en halvliter thé känns tryggt i alla fall).

Idag hoppades jag på solig förmiddag och lagom segelvind att locka medseglarinnor med, men istället blåste det, ilsket förebådande det regn som bryter loss nu vilken minut som helst. Så det blev sånt där förstrött småplockande i hemmets röriga kaos som slutligen ledde till filmsoffan med Rikard under eftermiddagen. Hann i alla fall med en extremt hurtfrisk långpromenad med Cesar, så det får jag försöka komma ihåg, så dagen inte framstår som totalt misslyckad.

Konstigt det där med prestationsbehovet. Det är ju hopplöst svårt att stå ut med att göra precis ingenting. Fastän det är just vad man längtar efter hela tiden man jobbar skiten ur sig. Så går man här då, och har all tid i världen, man kan välja precis vilka sysslor man har lust med. Eller inte lust med. Och så får man ångest för att tiden bara går, och det ända som blir gjort är att köksbänken blir avtorkad och tvätten hängd, men det är ju snart ogjort arbete igen.

Jag drömmer om byggda altaner, ansade trädgårdar, röjda garage och noggrant planerade seglarveckor. Men tiden skvalpar iväg med mig i sin egen lunk. Jag läser min mail och ser att jag är antagen till alla kurser jag sökt till. Men jag kan inte riktigt tänka ut vilka jag ska tacka ja till just nu. Det är liksom rätt sommarstängt uppe på kontoret.

Igår blev det ju i alla fall bryggsegling i solen. Och en pilsner :)

onsdag 13 juli 2011

Vinden Drar 2011 (tre)

Nu har det gått tre dygn sen jag kom hem från Stavanger. Det är inte klokt vad fort det där sköna bomullssegeltältlägertillståndet vittrar bort. Försöker förtvivlat hålla kvar det, men ett Grebbestad proppfullt av semesterfirande shoppingtokar med feta plastbåtar sveper in in mitt sinnestillstånd likt en jättetsunami....

Ska försöka krama ur de sista minnesdropparna:

Prekestolen. Alltså. Åk dit. Det är precis så outstanding häftigt som det ser ut på turistbroschyrbilderna (typ kolla här). Vi laddade på onsdagen. Upp tidigt, iväg med båtarna halv nio. Två timmars båtfärd, sedan en kort busstur, och sen drog det igång. Kramp i benen redan efter tio minuters uppåt på den steniga stigen. Det var bara att knalla på, minst en och en halv timme kvar att gå. Uppåt, uppåt. Men det blev lite lustigt, för man var ju inte ensam med sin heroiska bedrift liksom. Där kom gamla som unga, med käppar, övervikt och helt fel skor. Med stora ryggsäckar eller astma, småbarn på axklarna eller joggandes med en vattenflaska i näven. Det var nån som sa att det går drygt tusen personer om dagen upp dit. Norges värsta turistattraktion....

Paradoxläge alltså. Flåsandes med totalt mjölksyrade ben, lite snabbare än vissa, men hopplöst segt efter andra, kunde jag till slut ändå inte känna annat än triumf när jag nådde fram. Det blev som en privat liten pilgrimsvandring, med hjärtats dunk i öronen och svettten rinnandes på ryggen, i tystnad, tills jag kände vinden på drygt 600 meters höjd i ansiktet. HÄFTIGT!!!!!

Svindel, yrsel, höjdrädsla? Nej. Det var för högt. Men när en VDbekant klev fram till kanten med sina 4 barn i åldrarna 6-14 typ, då var jag tvungen att titta bort. Då blev jag nervös. Men själv klarade jag att hänga med armarna över kanten och ta bilder.....




Och långt där nere seglade en av "våra" båtar. Nalles och Ruts "Fri" hissade sitt segel som en hälsning, och det var knappt man kunde urskilja seglet.

Kan väl tillägga att ölen vi unnade oss när vi kom ner till Preikestolshytta 4 timmar senare smakade vidunderligt gott...

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...