Första dagen i box

Madam ligger bredvid mig här på sofflocket. När jag började sjunga blev hon orolig, kanske aldrig hade hört sång förut, så jag lyfte upp henne bredvid mig. Nu sover hon.

Hon har fått namnet Kellie. Vi lyckades samsas trots dåliga odds i dylika frågor, (bevisat genom att vi har en katt vid namn KatteLatteSvendenFete) men troligen kommer vi stava olika. Namn som slutar på -y ser ut på ett sätt som jag inte riktigt kan gilla, så jag kör på -ie.
Eftersom Greta är ett så inarbetat namn kommer vi garanterat att säga fel ett tag, men hon lystrar ju inte till något namn alls ännu, så det ordnar sig nog.

Kellie har idag lärt sig: vad en fotboll är, springa i en gigantiskt stor grön hage, nosa i gräsmattan, gå två trappsteg upp och ner, gå en runda i koppel runt kvarteret (tre gånger),  prata med våra katter (inte springa mot dem - då låter de hemskt otäckt, nosa går bra), vänta i korgen i köket medan vi var ute en stund, flytta kläder (fast vi misstänker hon kunde det redan innan) och vänta i bilen medan vi var i ridhuset och motionerade ponnyn.

Hon är lugn, lyssnande, försiktig, vaksam, klok, intresserad och nyfiken. Det känns som om hon bestämt sig för att lita på oss redan, särskilt mig och Mirja. Men även herrarna i huset tolereras, om de bara har vett att tala mjukt och huka sig små, helst krypa ner i golvnivå. Då funkar det.

Hennes utseende påminner mest om en tovad téluva uppträdd på en pälsig tax. Eller en Collie som krympts och missfärgats i tvätten. Men hennes ansikte är så fint att allt annat förbleknar. Och dessutom hyser vi en viss förhoppning om att lite pälsvård kommer att göra susen framledes. Tovorna ska bort! Men inte nu. Hon måste först börja gilla oss ordentligt innan vi börjar plåga henne fört hårt med duschar, borstar, saxar och annat som kommer behövas.

Vad tänker en liten rumänsk hägnhund? Vad drömmer hon, minns hon, vad hoppas hon på? Helt uppenbart är att hon är precis lika okunnig som en liten valp. Hon har inga erfarenheter av hundkorgar, bussar, huskvarter, städer, diskmaskiner, hästar (eller?), kaniner, katter, trappor, bollar, tuggben. Hon bara stirrar på det. Eller blir rädd för det. Hon såg en häst långt bort i en annan hage, som travade fram till staketet - och höll på att få hjärtinfarkt. Rusade iväg som ett skott. Det var 200 meter till hästen. Stackars liten. Fotbollen var också rejält otäck.

Det hon däremot kan är att bädda. Redan har vi sett henne släpa och dra med klädesplagg och täckesflikar. Imorse, när hon låg kvar i Mirjas säng, och vi gick ner och sen smög i trappan för att tjuvtitta på vad hon gjorde, så drog hon i kläder och täckesflikar för fullt. Försökte flytta dem. När Mirja fick några påsar med second hand kläder att gå igenom idag, hjälpte Kellie gärna till. Genom att försiktigt bita tag i en ärm eller flik, och flytta lite på plagget.
Hon kan också prata med andra hundar. På ridklubben rusade två små taxar fram, ilsket skällandes, men Kellie bara tittade slött på dem. Hälsade artigt men ignorerade dem i övrigt. Så klart att hon är expert på hundspråk, efter ett år tillsammans med mångamånga andra hundar i ett hägn...

Vi är helt slut, både jag och Mirja. Emotionellt omtumlade. Idag hasar jag mest omkring. Ligger - i soffan, på gräset, i sängen. Gör inte många knop. Valborg får klara sig utan mitt skrålande. Så skönt. Jag tror Kellie också behöver det. Slappa. Njuta, bearbeta, insupa. Försöka fatta vad som händer. Ojoj, hårt arbete, det.

Intensivuppdatering pågår...

...på Mirjas blogg just nu. Eftersom vår lilla tovboll har adopterat Mirja som mamma är det fullt ös på hennes blogg nu. Fina bilder och långa texter, lite om Dogrescues arbete, och pälsbollens historia. Troligen med en del sakfel (än så länge) (för vi vet ju inte exakt allt...)(men får nog reda på mer pö om pö).

Läs gärna där :)

http://mirjadebruin.myshowroom.se/valkommen-hem-hjartat-%E2%9D%A4/

http://mirjadebruin.myshowroom.se/alskling-%E2%9D%A4/

Hårig hemfärd

På väg mot Arlanda, medan Rikard körde, upptäckte jag att jag glömt påsen med halsband och koppel i Rikards lägenhet. Vi var redan lite sena men fick ändå göra en gangsterrusning in genom Kistagallerian för att åtgärda fadäsen. Där är gigantiskt stort, så jag passade på att ta min springträningsrunda eftersom vi parkerat i ena änden och kopplen givetvis endast såldes helt bort i andra änden...;)
Svettiga anlände vi i språngmarsch till fiket på Arlanda. Och fick förstås vänta. Men det gjorde inget, för nu hann vi ju bekanta oss lite med de andra som var ute i samma ärende, och så Dogrescuefolket förstås.
Så kom burarna rullandes och vi hade fått order att bara sitta intill och bonda, alltså knyta an, innan de skulle öppnas. Vår Greta, som kanske får ett nytt namn under dagen, delade bur med Shakira. De tog båda mer än gärna emot korv och köttbullar av oss genom gallret, men när burdörren till slut blev öppnad vågade de sig inte ut. Inte svårt att förstå. Efter en resa ut i det okända i över ett dygn känns väl buren med kompisen som den säkraste platsen...
Efter många om och men var hundarna i sina respektive mattars famnar. Greta vägrade sedan bli nersläppt på golvet igen. Hon satt som fastgjuten i Mirjas famn. Och med tassarna hårt om Mirjas hals bar det av till bilen. Givetvis satt hon i knät till att börja med. Först efter en stund vågade hon hasa över till sitt eget säte i mitten. Inte lätt att veta vad hon tänkte om världen. Men spännande var det. Vid varje rödljus var det spetsiga öron. Så mycket att se!

Vi lämnade av Rikard hemma hos sig igen. Och rullade västerut.
Flera gånger stannade vi för att erbjuda blåslättnad. Tredje gången gillt, efter ca tio minuters nosande och cirklande. Bilen såg redan efter en timme ut som en fårullsfabrik. Det lilla djuret har alltså en päls som skulle hålla för en hård vinter, vilket det ju varit i Rumänien. Hon ser ut som en vandrande tovboll. Som nu fäller, med andra ord. Inatt har jag således drömt febriga välja-rätt-borste-drömmar. Hon har tovor över hela höftpartiet och HUR mycket underpäls som helst. Själv har hon sovit, ganska bra och rätt djupt. På Mirjas huvud. Just nu är Mirja tryggheten i hennes liv, helt enligt valplogikens lagar - den som matar och skyddar mig följer jag. Senare idag blir hon tvungen att nöja sig med mig, då Mirja rider.

Dagen kommer gå i hundens tecken. Och vi måste välja namn. Igårkväll strandade förhandlingarna på trötthetssnöret. Vi har några på listan men tycker så olika.
Sally, Holly, Kelly. Lea, Stella, Lejka. Julie, Loka, Siri. Någon Greta är hon i alla fall inte, det märks redan nu, även om jag gillar namnet...

Galen dag

Vi är trötta som små svintrynen. Somnade halv tolv igårkväll. Vaknade framåt nio. Sen drog dagen igång. Det skulle shoppas och fikas och socialiseras. Men i vilken ordning, det var frågan. Efter mycket veleri lyckades vi tråckla oss ut från 12kvadrataren. Och dela på oss. Ungdomarna drog till de fashionabla gatorna medan jag och Rikard knackade på hos VindenDrarPysse och drog ut på en långpromenad längs Mälarstranden.
Sen var det en sväng till Ikea vilket ledde till ett förnuftsbefriat larvlekande, skrattanfall och ömma fötter och slutade i att Rikard slog till på en säng modell något bättre än den han hade.
Själv skulle jag bara handla två kuddar men kom likt förbannat ut med tre blå kassar och betydligt tunnare plånbok.
Jag avskyr att bli lurad så där.
Bilen svalde sängen med en hårsmån till godo. Ren tur!
Sen fick jag handla lite mat medan de andra bar gamla och nya sängar upp och ner för 6 våningar. Jag var bara tvungen att köpa ett extra halsband till Greta för jag blev plötsligt så himla osäker på om jag hade köpt rätt storlek förut. Och köttbullar. Och hundgodis. Och sån där lyxmat i liten burk. Nu har jag allt i trippeluppsättning.
Soffsängen är ihoppusslad och tacos nerproppad i magen. Nu hårdsoftar vi.

Om ett dygn

Herregud nu börjar jag bli stirrig. Ligger och försöker vakna upp. Rikards lägenhet är trevligt trång som vanligt och mitt huvud är placerat mellan fåtöljen och bokhyllan. Vi fick precis plats - utan att behöva lyfta in bordet i duschen :)

Ligger och läser hundbloggar, om andra rumänska hundar. Får rampfeber och scenskräck och eftertankens krankablekhetssvett och vadharjaggjortångest. Tänk om Greta är en personlighet som kräver massor? Tänk om hon är dödsförskräckt? Galen? Helvild? Tossig?

Hur ska vi? Kan vi?

Nåja. Inget att göra åt nu. Det löser sig väl. Det brukar det göra. Och jag har ju liksom alltid haft djur. Rätt knasknäppa en del av dem dessutom.

Eller så det helt enkelt bara pirr i magen. Jo. Så är det nog.

Gretapirr.

Hem ljuva hem, typ

Svintrött hemresa. Det tar på krafterna att äta, dricka och prata i tre dygn. Känslor jag inte riktigt kan beskriva skvalpar också runt under ytan.
Men vardagen tog vid trots min yrvakna förvirring runt sju imorse. Skulle jag verkligen klara det idag? Det gjorde jag, men var väl inte den skarpaste kniven i lådan idag... Själen hänger väl kvar nånstans över Danmark ännu...

Holland V

Varje kväll har vi pratat, jag och Sonja. Jag försöker titta över muren för att få en förhandstitt på vad det innebär när ens mamma dör. Det är något, något med att vara kvinna, i det där. Jag skulle ju lätt kunna fråga pappa, prata med honom om det. Men nu var ju Sonja i stort sett där hela tiden under de två dygn oma behövde för att lämna jordelivet. Och nu är ju Sonja kvinna. Det gör henne till dotter, vilket jag med är. Då blir det lätt att identifiera sig.
Hon säger att taksprånget är borta. Den där känslan av ett litet skydd man alltid kan springa tillbaka till. Det har inget att göra med ett verkligt skydd, det är bara känslan. Nu blåser vinden rakt på, regnet kommer åt från alla håll, ingenstans att gömma sig längre.
Jag försöker begripa. Försöker ta in alla detaljerna. Alla små små skeenden under de där sista dygnen. Och allt som måste ordnas med, efteråt. Inte lätt.
Men jag lyssnar. Och tänker att det kanske är klokt att kolla upp vad som gäller, här. Regler, pengar, fullmakter och Gud vet vad...

Bilden visar ett halsband oma ofta hade på sig. Gosedjuren satt i hennes fönster.

Holland IV

Huvudet är en smula tungt. Hm. Kan bero på det italienska kaffet på slutet där. Som en Irish fast med Ammaretto istället för wiskey. Grymt bra kväll. Att spela Fruit Ninja med Robin blev en höjdare som alla deltog i. Vi sliceade frukter så det stod härliga till, och skrattade så vi grät. Nästan. Sen tog Armand sin telefon med den där talande katten på, det enda spelet han har. Katten upprepar allt man säger, med en synnerligen pipig röst. Omedelbar succé. Länge leve IT tekniken. Maten bjöd den avlidne på, och vi kunde välja vad vi ville. Ovant men skönlyxigt. Så det där med att avsluta med Irish var inte på något sätt förknippat med ekonomisk ångest. Ja så avnjöt familjen de Bruin sin kväll.

Holland III

Klockan är fem i ett på natten och nu ska jag sova. Kvällen blev riktigt lyckad. Det beror troligen på en blandning av diverse faktorer. Kan nämna Angry Birds och två flaskor vin som några av dessa. Vinet, som fick samtliga över 18 att slappna av en smula. Angry Birds, spelet på min iPhone som sysselsatte Robin så bra att vi kunde sitta kvar på restaurangen till klockan elva utan att han protesterade. För övrig gjorde var och en sitt bästa att vara så trevliga som möjligt, vilket förstås är ett framgångsrecept på vilken tillställning som helst. Ceremonin blev också fin. Eftersom alla kände sig en smula splittrade och rådvilla, vilket bland annat resulterade i att vi glömde köpa blommor under dagens lopp, föreslog pappa att vi skulle skippa strandide'n. Att stå i aprilblåsten och kasta blommor i motvind ner i kallsalt vatten kanske inte skulle höja känslan av eftertänksam glädje som var tänkt att uppnås. Det blev himla bra att istället sitta hemma hos Sonja och prata och minnas. Titta på fotoalbum och småprylar. Och sen bara göra en kort symbolisk ring och tänka det där som var och en behövde tänka. Vackert så. Mer behövs inte.

Holland II

Regn först. Sen kom solen. Dagen rullar på. Det funkar bra. Vi fikar, promenerar, äter, kollar runt. Och jag jagar internet, för hos Sonja funkar det inte. Så gratis cafénät vid kaffet är finfint. Och nu lite hotellnät, funkar också bra.
Bilderna får tala för sig själva.
Strax till Sonja. Ska få omas avskedsbrev och hålla liten ceremoni.
Daniel har tänkt sparka boll med Robin en stund. Han är bra han :)