Överallt klingar det nya årets budskap: "Allt är möjligt", "Lita på dig själv", "Det handlar om dig". Raddan med liknande utrop i alla medier är som ett förbannat virus, klibbar sig fast i den gnagande vetskapen om att det antagligen stämmer, sprider sig, får en att känna sig dålig. Man har ju läst ett antal kilometer självhjälpsböcker, förstått att man inte kan lägga sig ner och gnälla,lägga över ansvaret på någon annan, för det kommer ingen mamma eller pappa och lyfter och tröstar. Längre. Man är ju vuxen.
Okej. Det är upp till mig. Bara jag själv kan skapa min verklighet. Eller?
Hamnar tillbaka i det där med "jag". Att allt tycks handla om "jag" hela tiden. Och vart tog "vi" vägen? Gemensamt ansvar? Empati? Hjälpas åt?
När jag sen läser artiklarna noga, hela texten, så slås jag av att de handlar om och riktar sig till människor med hög energinivå och någorlunda säkrade inkomster. Människor med driv och drömmar. Träningskort och livscoach. De vet vad de vill, och de har modet och medlen att våga. Det är sådana där människor som klarar sig med högst 6 timmars sömn per natt och har ett socialt beteende som ger pluspoäng och ryggdunk.
Det handlar alltså inte om såna som jag, som blir tyst i sällskap på fler än 4 personer, som inte vet hur man minglar, somnar runt elva på kvällen men ändå inte känner mig pigg förrän framåt lunch och bara vill prata om djupa saker. Börjar nån snacka gardinmönster, semesterparadis eller kakrecept så tappar jag koncentrationen. Jag har inga glödande egna engegemang, inget allt-överskuggande fritidsintresse, inga storslagna drömmar. Allätare och medelmåttsdriven. Jag vill läsa, skriva, umgås i liten grupp och sova. Ströva en sväng i naturen och njuta av vacker utsikt, fundera över stjärnornas avstånd och bolla filosofiska tankar. Jag vill inte vara ensam draghäst, och inte klara allt själv, vill helst inte jobba skiten ur mig. Men kan ändå vara allt det där, i samarbete med andra som jag kan lita på.
Alltså blir jag provocerad av den där nya trenden av "häpp", "hurt" och "kom igen". För jag känner mig som en sämre människa när jag läser och hör det där virus-budskapet. Lat, ointresserad och parasiterande. Och jag vill inte känna så, för jag är inte det.
Kan det inte få vara okej att bara vara? En vanlig medelmåttig medmänniska? En helt simpel halvbra individ som behöver välvilliga människor i sin närhet för att känna livsglädje och mening?
Jo, det är okej. Det måste det få vara.
Upp till kamp för "vi", "oss", och "tillsammans". Och "lagom"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar