Släppa taget

Har haft elak värk i fingrarna några veckor. Nåt reumatiskt, som ändrar läge och intensitet hela tiden. Har också varit mycket tröttare än vanligt. Efter långtävlingsdagen med Mirja i söndags tog det överhand. Måndagen kändes som bly. Kände mig som ett spöke på jobbet, genomskinlig, spröd och ihålig. Åkte hem runt ett, och har legat raklång sen dess, med avbrott från korta hundpromenader.
Inte uttalat sjuk men totalt däckad, ont överallt och trött in i märgen. Sover, läser, sover. Värker.
Orkar inte kämpa emot.
Det får vara så här. Kontrollen släppt.
Stängt pga renovering. Eller nåt.

Rapport från overkligheten

arbetsdag med extremt bra lektioner idag och solen lös på mig flera gånger genom fönstret på min nya arbetsplats. de jobbade som satan och verkade rent av engagerade, såna lektioner vill man ha varje dag. men irritation på webbsidan som ska fungera som layoutplattform för elevernas böcker. jag försökte begripa mig på det där i ett eget konto, men allt bara hakade upp sig och det är inte lättmanövrerat direkt. jag konstaterar surt att jag har skyhöga krav jämnt - på professionalitet i alla lägen vilket ofrånkomligen resulterar i att jag själv känner mig fullständigt värdelös, särskilt dagar runt mens och det är det ju nu... diskuterade degiga magar med en kollega som har en löjligt vacker kropp och kunde konstatera att vi kvinnor inte är kloka i huvudet. det spelar ingen roll hur fräsch man ser ut, man känner sig otillräcklig i alla fall, oavsett hur mycket man än tänker positiva tankar. maten var dock jättegod, fiskpuddingrester som förärades en hel deciliter smält smör innan den slank ner i min degiga mage. men när jag ligger på rygg kan jag inbilla mig att den är jätteplatt, oavsett hur mycket smörindränkt fiskpudding jag ätit. tur det, för då slipper jag kasta mig ut på nåt svettigt träningspass, och kan ligga i soffan istället. jag lyckades glömma min ajfån för andra dagen i rad på jobbet, och nu försöker jag intala mig själv att jag existerar trots dess frånvaro, jag har ju åtminstone datorn här. det är inte helt lätt men jag stålsätter samt tröstar mig med en pilsner här i mitt ryggläge. det gör att jag föraktar mig ännu ett snäpp till, eftersom jag föresatt mig en kortare period på vatten och mjölk, istället för det där lilla goda glaset med något alkoholhaltigt var och varannan dag. så nu ligger jag här och rapar och surar och dar in magen och känner mig oförskämt kvinnlig. ögonen fulla med torra tårar och skallen full av tokiga bilder. på APTmötet idag pratade vi om (arbetsmiljöenkäten och) alla fula udda kaffemuggar som tycks ha förökat sig och intagit samtliga skolutrymmen, och förslaget framfördes att ordna en porslinskrossarhappening, något som fick mig att skratta hejdlöst för jag tror det är just något sådant som skulle muntra upp en sliten lärarkår - tänk att få ur sig alla frustrationer genom att smälla sönder en sisådär 100 fula muggar tillsammans :)

ska nu försöka undvika dammkorvarna runtom husets alla hörn, tömma min pilsner och tvinga mig utomhus med min allra sötaste hund. var resten av flocken familjemedlemar finns har jag ingen susning om för jag är ajfånslös och kan inga mobilnummer i huvudet. och de ringer ju aldrig till hemtelefonen om de vill mig nåt. egentligen skulle jag behöva utöva lite vrålterapi för att bli av med de här motstridiga känslorna som tumlar runt i min lekamen, men jag får nöja mig med att klättra upp på ett berg. det brukar göra gott.

nu måste jag gå. ajö.

Inte lätt

Ingenmansland. I väntan på bättre tider. Eldupphör. Medan annat tar all kraft.
Stämningen mild och bitterljuv och förlåtande. Reglerna satta, stenen är i rullning och man kan inget annat än vänta och känna. Förvirring, ömhet och hopp och avgrundsdjup sorg.

Över kärlek som finns men inte räcker till. Som aldrig räckt till för att mota bort tvivel och rädsla.

Katten Misse har hittat det svarta hålet i min mage. Ligger nu uppepå den, med klorna i min sida, och läker alla såren med hjälp av kattspinning.

En normal kropp

Monica Lind som jobbar som skolsköterska på högstadiet ringde och bad mig om lite inspiration och bilder inför ett samarbete med en lärare i en åttondeklass. En genomgång av "normalt BMI" skulle det vara. Om det nu finns. Vad som är normalt brukar ju ändra sig .
Så jag kastade mig ut i cyberrymden och letade. Efter normalitet genom tiderna. Och oj vad man hittar....

Läs om 20-åriga modellen som gjorde normalsuccé här.

Och njut av bloggen med bilder på helt normala svenska kroppar här.

Det är skönt att upptäcka att det kryllar av motattacker mot sjuka kroppsideal!

Och plötsligt kände jag mig vacker igen, bara för att jag är unik :)

Ibland är det väldigt lite som behövs. Länge leve nätet och engagerade kloka människor!

Tillfälligt avbrott

Har inte kunnat skriva på ett tag. Orden hittar inte ut från mig.

Eller, rättare sagt, känslorna och bilderna finner inga ord.
Det är lite för mycket av allt just nu, och jag är in i märgen trött.
Men jag mår bra.
Måste bara vara i träda, ta time-out, låta våren hinna fram.

Och det gör jag bäst utan ord.
Kram vi hörs snart.

Fejkliv

När jag promenerade en runda förbi reningsverket igår fick jag syn på den här. I ögonvrån dök den upp och jag fick en sån där sekundsnabb hisnande känsla i hjärtat innan förnuftet hann ikapp. Den var för nära. Den rörde sig inte. Den såg mig inte. Cesar hade sprungit rakt förbi utan reaktion. Den var uppstoppad.

Men den satt där i sin naturliga miljö. Det såg helt rätt ut, fast det var fejk.

Så känner jag mig. Fejk. Det är vår och fejkkänslorna dundrar ikapp mig som de brukar så här års.

Vi människor kämpar och sliter och strävar, diskuterar skönhet och karriär och Japan räknar sina döda och kapitalismen frodas mer än någonsin.

Ibland är det svårt att se meningen.

Sällskap

Under mitt fluffiga duntäcke har jag det utmärkt. Jag är trött som en bäver nästan jämnt och skulle helst gå i ide under mina bolster.
Att en säng kan vara så underbart skön...
Det tycker Misse också. Så hon och jag ägnar nätterna med att knö om bästa läget. Mysigt!
Och därmed önskar vi godnatt.

Fit in and stick out

Jag gör mitt bästa att passa in. Att vara smart, klok, trevlig, hjälpsam, schysst och kamratlig. Men med jämna mellanrum måsta jag bara få vara det rakt motsatta.
Eller i vart fall trumpen och motvillig. Vill helst inte bli ovän med någon. Ju. Hatar att vara ovän, det är så himla kontraproduktivt, och ger mig kramp i magen.
Varför är det så?

Idag blev det varm rågtoast med ost. Nyttigt onyttigt liksom. Jag känner mig otränad, svullen och synnerligen oattraktiv. Whatever. Så går det när man rationaliserar bort träning och klämkäcka långpromenader. Hungrar därför efter våren, så jag kan börja cykla till jobbet igen.

Var hos banken idag och band lånen. De var så bångstyriga sen några veckor tillbaka. Bara drog iväg i höjden. Usch. Nu när det är slut och allting. Nu är lånen fjättrade på 4,31% i två års tid. Ha. Sen får man väl lyckas hinna sälja innan det blir dags att binda på nytt. För att bo i detta hus och punga ut med hysteriskt mycket pengar, på egen hand, med den räntan, är inte realistiskt. Tyckte inte banken heller.

Härmed ropar jag alltså på Moder Jords Magiska Makter - låt det perfekta och billiga boendet rulla i min väg, i vår väg, så att vår Vardag må blivfa Lugn. Ni har knappt 1½ år på er att rulla er fram till mig, så sätt fart! Helst snart så jag slipper fundera!

Hade en underbart härlig lektion idag, som vikarie i 90 min. Det blev en Fröding-Frossa utan dess like. Underbart, den poeten är en oändlig källa att ösa ur. Elin i Hagen läste vi, arma flicka som dränkte sitt barn och hamnade i fängelset för det, bara för hon träffade en främling i skogen.... Så kunde det gå, i Sverige, Värmland, för drygt hundra år sen.

Efter jobbet direkt in i hästlivet. Transport med två ponnier och två flickor iväg till ridhuset. 40 minuters trav, galopp och hopp. Nöjda var de hela bunten. Jag med, fast lite hungrig. Sen stallpass i en dryg timma. Mocka, sopa, vattna, tvätta, höa och ströa. Livet på en pinne.

Nu sitter jag på en pinsamt hård pinnstol i köket, mätt efter rågmackan, och ett glas vin. Känns bra.

Konstigt att allt är så upp och ner, men ändå så himla bra. Får inte ihop det.



Livet är skumpigt.

Under skalet

Idag bara symbolik. En sköldpadda.
Rött, starkt och snyggt skal, trevligt att se på. Under ytan pågår eviga djupa tankar och navigation på hög nivå. Äggen är i tryggt förvar i sanden. Dags att återvända till havet.

Långt kvar till jämställt?

8e mars imorgon. Hipp hurra.

Börjar bli grinig och gammal. Den där fantastiska jämställdheten som min mamma förkunnade för mig när jag var barn - vart tog den vägen? Den syns inte i reklamen och inte i vardagen. Pinnsmala bröstputande översminkade fnitterflickor knör ikapp med blektandade uppiffade medelålders designdrakar. Och under ytan stressar alla ihjäl sig över tusen miljoner inre och yttre krav. Det är ju så mycket som ska vara rätt för att man ska uppfattas som rätt.

Javisst har vi makten över den egna reproduktionen.
Javisst har vi rätten till en egen karriär.
Javisst har vi rösträtt och arvsrätt och moderskapsrätt.
Och oj vad mycket rätt vi har.

Bra att alla lagar finns, de pekar vägen.

Men sen är det flockens maktspråk. Djupt liggande värderingar. Gamla strukturer som om och om igen fördröjer. Vilken äldre kvinna vågar släppa fram sin fulla kapacitet - utan att noga beräkna utstötningsriskerna, bland både män och kvinnor? Vilken ung flicka vågar ta för sig av och pröva sin nyvaknade sexuelitet - utan att fundera kring vilket "rykte" hon då kanske får? Vilken kvinna nöjer sig med att vara halvbra, halvsnygg, halvduktig och halvsnygg?
Jag känner ingen. Alla kvinnor i min omgivning, gamla som unga, kämpar med sina inre krav på sig själva. Och de inre kraven får bra bränsle från yttre värderingar som vi översköljs av.

Alltmedan männen kämpar med sin tynande manliga identitet. Kvinnorna är på långsam frammarsch på alla arenor. Vilka finns kvar att vara manlig på? Lätt då att ta till gamla metoder när det kniper - våld, hån, förlöjligande, alienering och inbördes beundran.

Ibland längtar jag hemskt mycket tillbaka till 70talets underbara naiva velour-tro på att allt nu var möjligt, bara man samtalade och masserade och hade långt hår och likadana underkläder.
Men jämställdhet sitter inte på ytan, utan i värderingar.

Om jag låter dig vara den människa du är, och du låter mig vara den jag är. Och om jag inte nedvärderar dina ansträngningar, och du inte mina. Då är vi jämlika. Först då.

Tror det tar några generationer till innan vi är där. Det förstod jag återigen idag, när jag egentligen plötsligt hade väldigt stor lust att börja gråta på jobbet. För att livet bara är så ansträngande just nu, för att lektionen hade varit så bra, för att en hel drös med blandade känslor flödade fram genom bröstkorgen. I samma sekund jag konstaterade mitt gråtbehov, insåg jag att jag inte kunde ge efter. För jag hade ohjälpligen betraktats som en smula instabil. Och jag vill att andra ska se mig som en klok, välbalanserad person, om än en smula uppgiven och trött ibland. På ett klädsamt sätt. För även jag har ett varumärke som är styrt av yttre normer. Jag måste passa mig, jag måste tänka på hur jag uppfattas. Så jag la locket på den mest grundläggande och upprensande av känslobehov - att gråta en skvätt, bli av med känslan och gå vidare lättad.

Det är bara tjejer som gråter, sa pojkarna med hånflin när jag var liten. Nej då. Tjejer har slutat gråta nuförtiden. Vi är ju jämställda. Så vi knipsar av den livgivande biten med att vara kvinna. Den där sidan som männen också skulle behöva få ha tillgång till, för att uppnå balans.

Det är långt kvar till en verklighet där de bästa av kvinnliga sidor och de bästa av manliga sidor kan användas fritt av vilket kön det än är.

Men jag ska göra mitt bästa för att skynda på utvecklingen dit.

Tanka själen...

..... Det gör man på Tjurepannan. Allt blir enkelt, vackert och meningsfullt där.
Hoppingivande, att man bor så nära den läkande naturen!

Stackars storstadsbor....

hudlös

den här helgen halkade min hud ner, och livet skaver.

helt bortsett från att det varit en alldeles utmärkt helg. med sol, promenader, tävlingspremiär och rent allmänt trevliga stunder. toppenhelg. om det inte vore för hudlösheten.

två parallella verkligheter pågår samtidigt. det skaver i själen, värker i bröstbenet och jag är rädd. så där oresonligt, oförklarligt rädd. jag kan inte koppla känslan till något konkret alls, det bara kramar om i hjärttrakten och blir kallt.

hatar när det blir sådär. för jag vet inte vad jag ska göra åt det. annat än att vara i känslan, tills den behagar gå över. usch.

inte ens städning hjälper (som om jag försökt....ha).

ok. inte ens de tröstlösa försöken att börja rensa i röran hjälper. spär mest på känslan.

se: en låda osorterat skit - ångest. en trave med studieböcker, kartböcker och betalda räkningar - ångest. en soffa full med hund- och katthår - ångest.

varje ting tycks skrika ut sina anklagelser mot mig. vrålar att jag gapar efter för mycket. jag som har det så bra. lite dödhet får jag väl stå ut med. herregud det har ingen dött av.

(men jag vill leva i alla mina celler, inte bara i tanken)

tja.

så går det när man gör slut. fast man var den som tog initiativet. det gör ont.

Skriva om Mirja

Vad ska jag skriva om, jag vill skriva en massa som berör mig men kan inte få tummen ur, för jag vet inte hur jag ska börja. Vissa saker är hudlösa, tål inte offentligheten ännu.

Mirja vet, som alltid, råd: skriv om mig, jag berör dig ju, säger hon. Underbart.


Ok:

Mirja växte till sig i min mage under en tid då jag verkligen inte såg fram emot att så fort efter nr 2 bli mamma igen. Lukas hade just fyllt 1 när jag insåg att jag var gravid igen. Min kropp var slut, trött och sliten. Lukas var högt älskad men inte en sån där solstrålebebis direkt. Han grät mest under sin vakna tid. I magen knödde och spjärnade en liten krabat som ofta fick höra mina morr: bäst du är trevlig när du kommer ut! Till svar fick jag en kick på tvärsen så jag såg ut som en trekant om magen.


Den 29e februari 1996 var en strålande solig dag, perfekt för hemmaförlossning. Morgonens tidiga timmar ägnade jag flåsandes i soffan, och framåt 8 var läget tydligt, idag skulle det ske. Barnmorskan var på väg, allt klart, stora barnen iväg till skola och barnvakt.


Förlossningen var smidig, behaglig och helt okomplicerad. Som om jag inte gjort annat. När barnet var halvvägs ute sa jag till barnmorskan att sluta dra - det gjorde ont. Hon höll upp sina händer för att visa mig - hon rörde varken mig eller barnet. Klockan var tolv mitt på dagen.


Det var Mirja. Som sparkade och kickade sig ut mot sitt liv. Hon kom ut snabbt, med knutna nävar, vidöppna ögon och ett rejält vrål. Sen ägnade hon de närmsta timmarna åt att med stort intresse insupa sin nya verklighet, innan hon slutligen somnade. Intensiv från starten...



Så är livet med Mirja. Intensivt. Mina depressiva drag har verkligen utmanats. Jag vill ju tänka, förhala, begrunda och reflektera, först, innan jag handlar. Se, det går inte alltid när man har en unge som är som kvicksilver. Jag öppnade dörren för vårsolen i slutet på maj. Vände ryggen till. Mirja sprang ner mot stationen, över spången och ån, över tågspåret och kravlade upp på perrongen. På tre röda. När hon var 1 år och 4 månader. Jag fick bygga en grind samma dag.





Mirja stod en månad senare upprepade gånger i hagen under hästarnas mage, på tå, för att nå upp att klappa, medan hästarna snällt lät bli att stampa bort flugorna med sina hårda hovar just då.


Hon hade ingen ro. Ville inte höra långa sagor. Inte se på barnprogram. Inte vila i min famn. Upp och iväg, ställa till med rörelse. Målade hela barnkammaren med fingerfärg. Mjölade tillsammans med sin bror ner sig själv och hela köket (20 kilos säck) medan jag råkade prata i telefon och glömt bort säckens placering..... Klättrade upp på stalloftet, ramlade ner med huvudet före. Många gånger....

Inte lika olycksbenägen nu längre. Men energinivån är densamma, och den måste ha sitt utlopp. Tur det finns hästar!!

Varför just hästar? Del I

När jag var tre år sa jag till min mamma att jag skulle ha en ponny. Den skulle få bo på gräsmattan i vår trädgård. Det var i Holland, i en liten havsbelägen turistby med små gator och tegelhus, och jag och min familj bodde i en liten gullig sommarstuga på en bakgård.

Gräsmattan var inte vidare stor, kanske ca 6x4 m.... Men med lite god vilja kunde man givetvis ha en liten ponny där!


De trodde det skulle gå över, mina fantasier om en egen ponny. Men jag sparde alla pengar jag hade och fick i en glasburk i flera år, och gav inte upp min dröm. Envis redan då. Inte en ponny så långt ögat nådde, ändå var jag bestämd på den här punkten. Undrar just var jag fick tanken ifrån?


De skickade mig på ett äkta 70talistiskt ponnyläger när jag var 6 år (för jag tjatade så om ponnier). I Belgien! Tre timmars bilfärd hemifrån! (ska sägas i sammanhanget att jag var så blyg och rädd när jag var liten att jag stammade rejält och VÄGRADE sova över hos vem-det-än-handlade-om). Men att åka tre timmar i bil och bli lämnad i Belgien en vecka bland främlingar (och en hel flock med ponnier!!!) gick jag med på. Grät floder när de åkte ifrån mig. Vågade INTE rida, bara sitta på och klappa ponnierna.

Min favoritponny var en söt och gosig en med gyllenbrun päls och ljus man och svans. Men hon hade en dubbelgångare som var en storlek större i flocken också. Som inte var riktigt lika snäll. En dag gick jag ut i hagen, ut i flocken för att kramas med mitt hjärtas älskling. Bakifrån.... Ställde mig bakom ponnien och lutade mig mot rumpan på den och kramades..... Och fick två präktiga hovavtryck i magen som tack. Flög bakåt och kunde inte andas på en bra stund. Det var fel ponny....

Strosade runt och njöt av hästlukt och blotta åsynen av de fantastiska varelserna i hagen varje dag. Trots att det var spindlar på utedasset och jag inte hade någon att vara med. Blev kallad till den Hemska Föreståndarinnan på den Fjärde Dagen (hon hotade alla barn till tystnad mellan 15 och 17 - för då Vilade hon, och alla fick smyga och viska och VE den som väckte henne!), och hon spände ögonen i mig och sa att hon minsann hade hört att jag inte vågade följa med de andra barnen på uteritt i skogen. Det är sant, sa jag viskande. Varför? frågade hon. För de galopperar, svarade jag tyst. Och?! Och det vågar inte jag för jag kan ju inte det.....

Lilla Kim, sa hon med dundrande stämma. Det förstår du väl att du inte kan vara på ett ridläger om du inte vågar galoppera. Massor med flickor står på kö för att ta din plats. Nu får du skärpa dig annars måste jag skicka hem dig. Imorgon galopperar du. Annars åker du hem.


Jaha. Kan inte säga att jag sov speciellt mycket den natten. Låg på ett öppet höloft ihop med fyra andra flickor. (det var fullt i huset) (min sovsäck var antik redan på den tiden - har dugt utmärkt åt mig när jag var i din ålder, sa min pappa - och jag frös som en gnu)
Lite ont i magen också. Och hemlängtan .... Och de andra flickorna fnissade och tyckte synd om mig på samma gång. En stor flicka hade fått uppdraget att ta mig med ut i skogen nästa dag. Vi red iväg. (ska tillägga att ALL ridning skedde barbacka, utan vuxen inblandning. Kom ihåg att detta var 70talet). Hon sa nu travar vi! och det kunde jag stå ut med, fast det gjorde eländigt ont i rumpan och snippan att studsa runt på hästkrakens ryggrad. Men så plötsligt ändrades rytmen! Och det blev bekvämt! Det rullade fram liksom, och jag insåg med skräckblandad förtjusning att jag nu Galopperade. Ungefär arton steg, för sen höll jag på att glida av och skrek i högan sky.


Men jag var stolt som en tupp när jag enligt avtal stod framför Föreståndarinnan en timme senare och avlade Rapport. Ok, du får väl stanna då. Sa hon, och jag blev kär i en jämnårig tanig och mörk liten Jonathanpojke av ren lättnad, och ägnade resten av veckan till att sitta i ett hörn av hagen och pussas. När jag inte kramade min älsklingsponny vill säga.

Och sommaren efter åkte jag märkligt nog faktiskt dit igen.....

(Inga bilder på dessa minnen. Tyvärr. Än. Jag SKA hitta diabilderna från det där lägret som min mamma knäppte....)(min skräcklsagna min med ett tillkämpat leende när jag sitter på den där ponnyn för första gången....hahahaha!)

Stå stadigt

Snart är tävlingssäsongen igång. Att sko eller inte sko, det är frågan. Ishalka ute men friskare fötter får man leta efter. Kan inte rida på is, men cirkulationen flödar fint i hoven och pållan är frisk o gla kexchokla.

Tja, får väl "verka" lite mer på frågan ;)

Alla mår skit ibland - det är LIVET

Jaha, nu har jag läst Mirjas blogg igen och funderar igen över den flaskhals många i hennes ålder försöker pressa sig igenom. Pressa igenom och passa in och bli godkänd... av vem? Och jag blir så ..... ARG!!!!

Tjejer och killar i tonåren. Läs! Lyssna på en jävligt upprörd och orolig 40+are.

Vi bor i ett av världens absolut rikaste länder. Vi har gratis skola, sjukvård, förhållandevis låg arbetslöshet, a-kassa, socialbidrag och föräldraledighet. 97% har tillgång till internet, och tillgång till vilken underhållning man än drömmer om och de allra allra flesta har tak över huvudet och mat för dagen och dessutom renoverade och varma hem med designad inredning och tryckimpregnerad altan eller kakelinredda badrum.

Men statistiken visar att fler och fler mår sämre och sämre. Orkar inte med skolan, jobbet och kraven, får ångest, depressioner, super, skär sig, spyr, tar tabletter, jagar karriärer, försöker bli kända, rika, smala, starka, gymmar, tränar, söker till Idol och Talang, skönhetsopererar sig, ställer till med dyra bröllop och lägger skulden på sig själva när de inte lyckas som de tänkt sig......

Varför då? Jo, därför att folk ruttnar inifrån ju mer de jobbar på sin ytliga yta!

Hallå!!!! Vi är helt vanliga människor!!!! Vi är alla jävligt olika!!!! Prickiga, rynkiga, strimmiga, släta, bulliga, kantiga, fula, vackra, vardagliga, grova och fina. Ytan är som den är, och oavsett hur mycket man än bekostar, filar, tränar, lyfter, sprutar in och sträcker ut, så spelar det ingen som helst roll - om man börjar må dåligt inuti.

Vad får en person att känna sig älskad och duglig? Det är när man känner att man får vara med utan att behöva ändra på sig. När man känner att man kan få vara ful/svag/oduglig/ledsen/elak/dum/tråkig/fumlig/sur - utan att bli utstött! För ALLA har jobbiga sidor. ALLA bär med sig svarta sidor inom eller utom sig. Olika sidor, beroende på arv och erfarenheter. Vissa är sjuka ofta. Vissa är ilskna. Andra är nervösa, tysta, svajiga, kontrollerande eller deppiga. Vissa har sönder saker. Svarar eller gör fel. Är besserwissrar. Fjäskmonster. Rövslickare. Översittare.

Så klart behöver man få tillsägelser ifall man är dum mot andra. Men om man bara är allmänt... halvbra...., så borde man få vara med ändå, för ALLA är allmänt halvbra.

Skönhetsideal på 1600-talet

När ni var barn var ni både och! Då vågade ni vara det. Glada och arga. Grät och skrattade. Pussade och slog. Tänkte eller skrek. Prövade, misslyckades, prövade igen, och lyckades.

Sen kommer tonåren, och alla försöker plötsligt leva upp till något som de inte har en aning om var det kommer ifrån. Och de allra flesta försöker dölja sina jobbiga sidor, sina utseenden. Alla vill passa in.

Men.....! ALLA har sidor som är mindre trevliga. Det ingår ju i att vara människa, det ingår i livet, precis som vintern ingår i året och natten ingår i dygnet, och bakfyllan kommer efter festen, och träningsvärken efter träningspasset, räkningarna efter inköpen, hängbrösten efter ammandet och döden efter livet.

Det blir obalans om ni försöker vara så himla perfekta, glada, charmiga, vackra, släta, hårda, framgångsrika, spännande, lyckade, starka, smarta, tuffa och attraktiva - jämnt och jämnt och jämnt..... Det GÅR inte. INGEN kan leva upp till de kraven, INGEN kan leva i den obalansen. Man ruttnar inombords. Man blir sjuk, i själen eller kroppen.

I länder där de inte är så rika, mår de ofta mycket bättre i själen. Inga anti-depressiva tabletter där inte! Varför då tror ni? Jo, därför att de VET av egen erfarenhet att livet är hårt och fult och jävligt orättvist minst halva tiden. Där vet man att det gäller att njuta av de härliga stunder som ändå finns. Istället för att jaga efter en perfekt bild av lyckan. Som inte finns!

Varför jagar vi då i västvärlden efter en ouppnåelig bild av det PERFEKTA??
Jo....... ARG blir jag på media, som blåser upp er känsla av att inte duga. FATTAR NI vad företagen tjänar grymt med pengar på att folk är missnöjda med sina liv och med sig själva????!!! Fundera en stund över alla prylar och produkter som finns i era hem. Saker som ska göra er mer attraktiva i era egna och andras ögon. Prylar, skönhetsprodukter, färger, inredningar, underhållning, maskiner, teknik. Fundera sen på alla fräcka resor och utflykter och happenings alla håller på med. Snacka om att jaga efter kickar! Men folk har glömt hur man klättrar i träd eller smyger på en räv, springer på en äng eller slaktar en ko....

All reklam som sköljer över er, som säger: UNNA dig MER! Bli BÄTTRE!
All underhållning som visar idealen: Var snygg! Smart! Försök bli RIK! Tänk på dig SJÄLV! Trampa på ANDRA! The WINNER takes it ALL....
Och vem är vinnaren? Du? Eller företaget som sålde? Och vem av er uppnådde lyckan?

När mår DU som bäst?? Är det när du står ensam, stark, snygg och rik bland en massa beundrare som vill sola sig i din glans eller tjäna pengar på dig? Eller när du och ett gäng kompisar håller ihop i vått och torrt och kan stötta varandra i med- och motgång, hjälpa varandra och ha kul tillsammans?

Hallå där alla unga, vackra, fantastiska tonårsvarelser. Ni duger så bra så ni fattar inte!!! Aldrig är man så vacker och duglig som i åldern 14-30. Tåliga, friska, snabbtänkta, påhittiga, släta och fräscha. Men ni måste våga vara osäkra, småsura, ledsna och allt det där andra OCKSÅ. Ni måste börja våga tro på att ni duger även i det tillståndet. Och tillåta varandra att få vara det tillståndet med!!

Och STÄNG av MEDIA då och då, så ni hinner TÄNKA SJÄLVA och UMGÅS med VERKLIGA människor av kött och blod som inte är anorektiska photoshoppade låtsaslyckliga förvrängningar som pengahungriga intressen kablar ut över er........!

Hittade en skitbra blogg om skönhetsideal också: http://juules89.blogg.se/

Och slutligen: låt den här låten
av Kapten Röd dundra i öronen minst en gång om dagen så kanske ni orkar slåss emot sjuka krav och ideal som får er att må dåligt, eller att stöta bort andra som mår dåligt!

Rörigt

Allt spretar åt så olika håll...
Blir så trött på mig, trasslet, missförstånden, dumheten, samhället, omgivningen, ja allt. Typ. Och så är jag så glad, hoppfull, längtande, förväntansfull och taggad.
Skitnervös, arg, rädd och orolig.
Vilket ben ska jag stå på? Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Hur gestaltar sig livet om ett halvår, år, fem år? Jag vet vart jag är på väg, men inte vad jag ska känna. Allt är rörigt.

Jaja. Sådär är ju livet, som på havet, ibland är man nere mellan vågorna, ser inte riktigt var norr eller söder är, fastän motorn stånkar på och skutan flyter fint.

I sinom tid lugnar sig vågorna.