måndag 28 februari 2011

Inga ord räcker

År av på lut
Tiden runnit ut
Känslorna slut
Tog beslut
Nu är det slut
Dags för avslut
Kommer nu ut

Längesen
Spänningen

Men
Än min vän
Evigheten

Amen

Ovisshet
Efter galenlek
Trick och svek
Dränkande vardags -mek
Livet och skräcken och avgrundsdjupet
Ensamheten
i tvåsamheten
Flocken skingras flocken skingras
flocken drar åt alla håll
Minnet av drömmen
Som inte blev sann
Tacksamheten
För allt som blev
21 år

söndag 27 februari 2011

Mormors mirakeldans


Läke-eurytmi, skulle man kunna säga att min mamma dansade för Mirja denna kväll. En Mirjamirakeldans, för att lyfta hennes livsandar till normalnivå igen. Med vacker musik med vacker text till, och med mammas vackra starka eurytmirörelser blev helheten en rejäl knockout för både Mirja och mig. Tårarna flödade på oss båda.
Budskapet var ordlöst men övertydligt: livet är heligt, spill inte bort det!

När min mamma dansar är hon fantastisk. Och jag blir så tacksam.
Tack för att jag har en sån mamma!

Grattis Mirja


Som firar sin födelsedag idag för enkelhetens skull. Den friheten att välja har man när det riktiga födelsedagsdatumet är den 29e, som infaller vart 4e år...!

fredag 25 februari 2011

Lalalalalal


Ja men hej vuxenvärlden! Nu kör vi babymode ett tag! Sparkdräkt för fullvuxna! Passar ju himla bra eftersom småflickors mode ska vara små behåar, klackstövlar och tajts.

Urk.

torsdag 24 februari 2011

Veckan och snoret bara rinner iväg....

Idag skulle jag suttit med Lukas i bilen på väg söderut mot Ikea. Jag planerade inköp av den bekväma kontorsstolen vi lovat honom sen två år tillbaka, korgar till hallen, diverse krokar, ljus, draperier, galgar och annat som får en förvirrad sportlovsledig skräckslagen egomamma att få en stunds lisa för själen.


Jag hade planerat att det skulle bli vår dag, min och Lukas, tid för reflektion, frågor, eller bara tyst samvaro, vilket han nu skulle föredra, min tystlåtne och vackra son. Men istället sitter min försoffade häck ännu en dag kvar på hårda köksstolen medan ögonen planlöst irrar omkring på nätets villervalla. Lukas är nämligen snor-förkyld. Han väckte mig halv fem imorse genom att högljutt försöka snyta ur sig hjärnan i en dryg halvtimme. Sedan grovharklar han sig, ner från tårna, ungefär 3 gånger i minuten, och spottar som en tvättäkta spottloskegubbe. Huvva.

Hans näsa är illröd, tofflorna lyfter inte från golvytan när han förflyttar sig, och ögonen är blanka. Alltså inget vidare läge att spatsera runt bland hyllor och prång och shoppingglada människor två timmars resa bort.

Min mammiga hönsvingeimpuls inskränker sig alltså till att koka thé, pressa apelsinjuice och föreslå trevliga filmer att se tillsammans. Jag får inte mycket respons, och nu ljuder ännu ett avsnitt av nån dålig serie på kanal 6 från vardagsrummet.

Mirja ligger ännu inkapslad djupt ner i sin säng, idag vill hon verkligen inte vakna. Och det kan man ju förstå, livet är rätt ilsket taggigt just nu, och sängen är garanterat mjuk. Det är i det där glidande tillståndet mellan dröm och vakenhet, som livet känns helt möjligt att tackla.

Den svåraste lärdomen de nu gör, är att livet faktiskt är skit ibland. Riktigt riktigt genomjävligt. Nu måste de träna att orka, våga, vilja, klara att ta sig igenom de sträckorna. För det finns inget annat sätt.

Det är inget kul. Man har ägnat alla år åt att vyssja, lova, förtrolla, viska, tillrättalägga. Curlat, på sätt och vis. Världen är god, mamma är lynnig men snäll, monstren finns inte här, sprid dina vingar och lär dig flaxa inom säkrade ytor. Man gör så, av ren instinkt. För man kan ju inte peppa dem från de är små genom att säga "lika bra du vänjer dig vid eländet som väntar - här får du en extrasmocka". Man vill ju att de ska tro på livet, våga vilja leva.

Och sen kommer tonårstiden och fjällen faller från deras ögon, och de ser och förstår plötsligt hur korrupt, genomrutten och orättvis världen är. Kan vara. Och att alla vuxna är lika mycket osäkra barn innerst inne som de själva. De har inget annat att förlita sig på än sina egna vacklande känslor. Tro fan de tappar modet ibland.

Dagen ska alltså ägnas åt vård. Vård av trasiga själar, ilksna känslor, tappad tilltro.

Och vård av livskraft.

onsdag 23 februari 2011

Förstöraren


Och där spräcktes det sista lagret av darrande yta. Där drog jag bort mattan av bedräglig trygghet. Där satte jag spiken i kistan, en sista potatis. Där satt den. Ja där föll flocken till slut isär. Nu irrar vi runt som vilsna och skadeskjutna djur på flykt från smärtan.

Hurra vad bra det känns. Eller inte. Alls.

Det här är det svåraste jag gjort som jag inte hade andra alternativ till. Skulden ligger nu hos mig.

Förlåt.

tisdag 22 februari 2011

Kattpiss och hästpromenad

Idag är Lukas ännu halvsjuk, jag är löjligt trött, och det var min tur att ta hand om hästarna på morgonen. Det skyndade jag mig att göra omgående för att samla kraft inför.......

Det stank nämligen kattpiss nere när jag vaknat. Hittade ingenting någonstans, ändå luktade det ovedersägligen extremt mycket kattpiss. Till slut listade jag ut var.
I golvkrukväxten i hallen. Plus lite utanför. Men hurra vad kul. Dagen hade börjat. Så, väl hemma igen från förnöjsamma hästuppgiften:


1. Ta ut krukväxten (en yuccapalm...) ur krukan. Bär ut krukan och tillhörande fat i kylan, töm (gult i snön), bär in. Skölj (i diskhon) (som proppades igen omgående). Leta jord. Hitta en påse - utomhus, stelfrusen. Vira in palmens rotsystem i blöta tidningar, låt ligga i vasken. Ta in stelfrusen jordpåse för upptining, räkna med minst hela dagen till detta.
2. Plocka undan alla skor, vantar etcetera lösa delar som kan ha drabbats av kattpisstänk. Lägg utanför ytterdörren. Sopa hallgolvet på alla torra ställen. Torka alla blöta ställen med papper. Elda upp pappret i kakelugnen. Hämta dammsugaren. Dammsug. Hämta hink, vatten, grönsåpa. Svabba golven systematiskt. Tre gånger. (vet ni hur envist kattpissdoft är??) Stäng dörren ner till hallen. Vänta en kvart (kaffe under tiden). Öppna dörren (lukt-test). Det luktar än. Gå ner i källartrappan som leder ner från hallen. Gör om samma procedur där (plocka undan påsar, mattor, sopa, svabba).
3. Stäng halldörren. Ta lite mer frukost. Lukttestet igen. Och jippi, denna gång var det klart. Det tog sammanlagt en timme.

Ska bespara er en förvirrad förmiddag innehållandes skrivande, stirrande, irrande, och näspetande, men till slut lyckades jag få tag i en krage att lyfta mig utomhus med. For så iväg till Granngården och shoppade loss för en hel massa pengar och inget av det var till mig. Bara till djuren. Hästar, småfåglar, hund.

Landade hos hästarna på hemvägen och mockade (meditation på högre nivå), sopade golv och slutligen: tog en historisk promenad med pållarna på Greby gravfält igen. Undvek att rida, det hade ju inneburit att jag inte blivit svettig själv.
Vi knallade således uppför och nerför precis varenda liten gravkulle, samt rundade exakt alla träd som tillät sålunda. Esmis en halv hästlängd före mig hela tiden, Julia lufsandes bakom. De blev nästan lika svettiga som jag själv efter den timmen. De imponerar på mig genom att tycka att det är roligt. Frust och frust och skutt. Och till slut kunde de skritta i uppförsbackarna. Det låter kanske inget konstigt men hästar brukar vilja trava eller gallopera i uppförsbackar, det är inte lika tungt för dem. Därför brukar människor tvinga dem att skritta, för det bygger bättre muskler på hästrumporna. Och så hinner man ju med själv, när man som jag råkar gå bredvid dessa snabba smidiga djur i skarsnön...


Det var alldeles härligt faktiskt, och egentligen hela dagens mening.


Och nu kommer Mirja hem!

Några bilder från dagens tur:















Väntar på islossning


Inte bara jag.
Stackars fina båten som aldrig hann upp innan fimbulvintern slog till....
Hoppas den står emot isen!

måndag 21 februari 2011

77 nyanser av grått


Nu är jag ute. Ute är det mycket gråare än i mig. Rent matematiskt mår jag alltså utmärkt. Rent upplevelsemässigt stämmer det också.
Men kverulerandets kvalitet ska aldrig underskattas!

Väderfast

Grått idag, jag gillar inte grått. Jag är alldeles för grå-känslig.

Igår var det gnistrande, värmande, förtrollande sol och svinkallt och jag var hurtfrisk, skojfrisk, pepp och skutt, och helt våldsamt positivt inställd till årsmötet på Tanums Ridklubb, fastän den knappast bådade trivsam underhållning. Nu blev av den hotande möteskalabaliken intet, någon osedvanligt klok människa hade bjudit in en utomstående och extremt skicklig ordförande, Nina Anyai från Clarebergs Ridklubb, och med år av erfarenhet inom föreninsglivet. Hon höll de upprörda känslorna i schack och mötet tog lång tid men blev väldigt bra, och alla i klubben fick sig en fantastisk samhälsslektion i föreningsdemokrati. Hurra och halleluja och jag var eld och lågor, älskade alla och ska genast bli extremt aktiv i klubben.

Igår älskade jag min träninsgvärk, och alla nya blåmärken jag fick när jag vurpade på plåttaksbalkongsverandan utanför mitt sovrum, där vi skulle ha planeringsmöte och dricka kaffe i solen, insvepta i filtar. Smältande snö + plåttak + foppatofflor + nu-kommer-dom-om-en-minut är ingen optimal kombination. Jag har blåmärken till och med på fingertopparna, hur exklusivt är inte det? Skitcoolt!

Men det var, som sagt, igår. Idag surar jag igen. Fryser. Gäspar. Har inte lust, inte lust, inte lust. Känner att ansiktet är en sån där krackelerad genomskinlig bittermask av besvikna erfarenheter. Lika krackelerad som huden på mina ben, fnasrödskrynkliga och med samma mönster som soltorkad lera i Afrikansk öken.

Idag ska jag rida igen, och det är skit, för Julia har ett mugg-skav-sår bak på en framhov och kan inte ha bootsen på sig, och på ridklubben är det dagridläger och dessutom vågar jag inte lasta en ponny själv på transporten när jag är så här grå. Och jag borde kanske be någon om sällskap eller komma på någa annan smart lösning eller plan, för sånt brukar jag kunna, men nu är det tomt och dött och grått inuti.

Det gråa äter sig in i min existens och förpestar min tillvaro och min tilltro, med exakt samma målmedvetenhet som det livgivande solljuset sprider sin bubblande ecstasy i mitt system.

Varför?

Varför spelar vädret så stor roll??

Varför kan jag inte vara en sån som får kickar av att jogga????

(och kom nu inte och säg att jag borde unna mig en Thailandsresa, då bryter jag ihop!)(man gör det faktiskt när idealen man har krockar med egot)

Och förresten så är tangentbordet också fult idag. Hejdå.

söndag 20 februari 2011

Träninsgvärk idag

Lukas kom hem tidigare än han tänkt. Han skulle varit kvar några dagar i sin lägenhet i Uddevalla nu på sportlovet. Men modemet krånglade och då är det trist att sitta ensam där. Hurra sa jag, välkommen hem! Om en stund ska vi fira söndag genom att frukostera på kafé Kap Horn!

Mirja hälsar på sin kompis Madde i Stenungsund några dagar. Hon pinar sig själv genom att längta ihjäl sig efter sina ponnier. Jag ska spä på lite genom att beskriva den underbara ridtur jag hade på Julia igår :)

Gnistrande sol, vindstilla, lagom kallt. Ut på skogsvägarna, bootsen med dubbar funkar bra på hala underlaget. Julia pigg och glad, och jag inser direkt att jag inte har kondis nog att köra ett ordentligt genomridningspass. Långtyglar och njuta-läge istället alltså. Trav in på småvägarna, en påtagligt pigg ponny under mig som bara ökar och ökar. Stopp och belägg, madam, vi önskar inga skador. Så rittens tema blev: lyssna på min broms, med långa tyglar som omedelbar belöning. Efter några halkningar med bakbenen började hon fatta budskapet. Jag såg ju de farliga ställena från min högre position. Hon var tvungen att lita på mig.

Ut på stora fälten på Kärra, där har jag inte ridit sen vi bodde på Kärraby. Härliga fält som skriker om snabbgalopp. Men förrädiskt, gräsunderlag, snöinklätt med svallis under snön på sina ställen. Det blev träning det! Varsågod och galoppera där gräset sticker upp genom snön. Stanna omedelbart före luriga ställen, diken, slätsnö, intill bergsknallar. Trava långt långt med långa tyglar, utan att börja galoppera, där jag ser att det är bra. Lyssna på mig, lyssna på mig.



Och till slut gjorde hon det. Med öronen på helspänn inför alla konstiga underlag, prasslande fåglar, skumma småvägar och läskiga stenbumlingar. Hon blev som värsta westernhästen. Cool!

Det blev hela två timmar. Och då hann vi med några klättringspass i ekskogsbackarna också.

Idag har jag träningsvärk... Imorgon ut igen!

....och för övrigt då?

Sömnbehov som en katt. Ful som en medelålders sportlovsledig lärare. Och en stigande nervositet inför klättrande bostadsräntor. Smärtgänsen snart nådd. Men lösningarna finns bakom hörnen!

Nu väcker jag min trevliga son och drar iväg mot en underbar frukost!

fredag 18 februari 2011

Ätstörning och mammaångest

Pust äntligen kan jag få skriva rakt ut.

Mirja har vågat berätta om vad som händer med henne, denna flaskhalstonårsjävlaskittid. Läs bloggen här.

Jag hoppas hon slipper hålla masken nu. Att hon lär sig att inte alltid behöva ha den där masken. Ger sig själv tillåtelse att vara halvbra, halvglad, halvful, halvsur, halvsnygg. Jävla ideal. Jävla prestationsångest. Jävla osäkra tonårstid när man måste gå och grubbla på om man duger i andras ögon. Jävla sexualitet som vaknar med en smäll och gör en till köttvara på en rovdjursmarknad.

Mirja som barn: sprudlande, energisk, naiv, rastlös, skrikig, påhittig, skuttig, intensiv, överglad, överarg, övermycket av allt.






Mirja på väg mot tonåren: sprallig, utforskande, glad, ilsk, skvallrig, charmig.



Mirja som nybakad tonåring: Överduktig, översnygg, övercharmig.










...och vart skulle hon ta vägen med arg, skrikig, skuttig? Och var får alla jobbiga sura tankar plats? Behovet att få slippa se sig själv i andras ögon? Var gör man som 14 årig tjej av tvivlet, rädslan, jobbigheten, ilskan, surheten, fulheten? När man helt plötsligt ska leva upp till alla nya krav, krav som man som barn inte hade en aning om fanns?


När Mirja hade varit överduktig/snygg/charmig hela hösten, blivit sjuk, missat alla proven och därmed chans till sina första möjliga VG i betyg, och färgat håret och satt i hårförlängning på jullovet, och som alla andra tonårsflickor la ut bilder på sin förvandling på nätet, vad skedde då?









Jo tänka sig, 18åriga grabbar började flirta med henne, på nätet, på dagen, på kvällen, på natten. Gud vad snygg du är! Vad gör du? Ska vi ses?




Vilken boost för en tvivlande ung tjej. Vilken kick! Det var lök på laxen det. Grädde på moset. Lätt som en plätt, banta och pluta med munnen - få massor med uppskattning. Visserligen bara angående ytan, kroppen, utseendet, men vad tusan, bekräftelse som bekräftelse. Sånt behöver en tvivlande tonåring. I massor. Att sen gnistan i ögonen försvann på vägen får man leva med....








Idioter!!!!! Tänka med kuken istället för med empatiska hjärnan. Vad är det för lockande med en trådsmal, visserligen tappert leende men olycklig fjortis? Hur tänker ni?? Skärp er!!




Fort går det, på en liten kropp....



Ena veckan lår, andra veckan borta....

Så här är vi nu. En vacklande men sammanbiten snart femtonåring, som vågar blotta sin ångest. Som önskar hitta sin livsglädje igen. Som förhoppningsvis kan hantera prestationskraven från skolan, från samhället, från sig själv och samhällsidealen om ett tag igen. Som förhoppningsvis kan bli vän med sin kropp framåt sommaren. Som förhoppningsvis har kraft snart att be ytliga jävlar som inte stöttar hennes personlighet utan bara ser hennes yta, dra åt helvete. Ju förr man lär sig sånt dess friskare liv.
Jag darrar.
Av stolthet (hon vågar berätta!), skräck (hur ska det gå!), ilska (idiotsvin till dumkillar, jävla prestationssamhälle!!), hopp (jag litar på att hon kan och vill, jag känner det!).

Måtte hon hitta sin gnista igen.





tro ork och lust är lätt att tappa
lätt när stora drömmar trängs med saknaden
och vinden blåser hårt emot din kappa
men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till

Kär är jag

I ett par brinnande ögon.

I livet. Jaktinstinkten, överlevnadsdriften, tryggheten och klokheten.

Livrädd, jag, för farorna, skaderisken och det hisnande djupet när klorna lossar från klippkanten och vingarna ska bära, men inte riktigt gör det.
För lite vingbruten är man.

Fascinerad av lugnet trots kränkningen att bli hållen inom hägn, stoppad i en påse, nedtryckt på rygg, pillad i örat.

Jag är kär i ett par ögon som slungat mig tillbaka, obönhörligen, till livets mening.

Vad väntar jag på.
....

Kär i en berguv som kallas Hyllan.

Hyllan bor på Nordens Ark, och Tanums gymnasium, där jag jobbar, är numera fodervärd för henne och hennes artfränder där. Vi var där för att umgås med henne, lära känne hennes egenheter. En alldeles magnifik fågel. Vill träffa henne igen!

onsdag 16 februari 2011

Det kommer dagar

Det är så här. Under vardagsytan. Också.
Jag är oerhört tacksam för musiken som Rikard målar min värld med.
Själv tappar jag både ord och ton ibland. Det bara brummar dovt längst ner i källaren.



Lyssna på hela låten så som den gjordes för några år sen:

RMK feat. Bella - Det Kommer Dagar by RMK & Kompaniett

måndag 14 februari 2011

70% vatten del II

Nu är det så isande överjävligt genomkallt ute i den fimbulska nordatlantiska oscillationsvintern att jag önskar mig ett badkar.

Jag önskar mig bli neddoppat i ett rykande hav av värme och väldoft.

Duschen kan inte på något sätt tillgodose mina behov av blöt uppvärmning. Stod där igår i vattenfallsstrilet som tappert hamrade hetta mot mina axlar. Men näsan fortsatte envetet att vara iskall, knäna likså. Att sedan vara tvungen att kliva utanför ångmolnets ljumma skydd, ut i duschrummets stålsvala 18 grader, var så vedervärdigt att jag kom på mig själv att lova att inte duscha mer förrän vintern är förbi.

Fan.

Ska det fortsätta vara så här kallt så kommer min moral bli fullständigt fördärvad. Det kommer sluta med en biljett till Thailand. Gud förbjude!!!

Jag tror nämligen klimatförändringen är alla medelsvenssons fel - ja dom som gjort det till en sjävklar rättighet att fara till Thailand på samma sätt som morfarsmor med familj åkte ut till sommarstugan på landet för 50 år sedan...

Flygplan kors och tvärs...Inte konstigt klimatet börjar kollapsa. Och jag fryser arslet av mig, medan andra törstar ihjäl.

Tvi.

Kanske är det mindre moraliskt förkastligt att åka till Island och bada i varma källor? Kanske? Om jag simmar dit....


Översämning utanför vårt hus. Hela bäcken rann över, drog iväg mellan husen. För en vecka sedan. Nu är allt stelfruset igen.

Idag är en sån där måndag

idag är en sån där måndag när allting går i ett, lektioner i ett svep med en halvtimmes lunch på mitten, och det är samtal med elever på individnivå ena stunden och långsiktig grupplanering i nästa stund, och det är fackliga utskicket i morgonmailen, som får mig att klicka vidare till en länk som leder till en blogg som upprört kommenterar allt som har med skoldebatt att göra, på ett otroligt skarpt och nyanserat och påläst sätt, och jag läser och slukar och håller med, ja oj vad jag håller med, men sen är där nåt litet som jag inte alls håller med om och så blir jag sådär tvivlande igen. men jag vill gärna vara med och tycka. vill också kunna skriva sådär skarpt och insiktsfullt och verkligen tycka något.

(min stora son hävdar att man ska tycka något, på sin blogg, att man ska stå för det man tycker)

(men så fort jag tycker nåt, så får jag syn på någan liten aspekt som får mig att tvivla lite igen) (vad tycker jag egentligen?)

(det har sina avigsidor, det här med att vara dubbelkulturell)

(alltså att vara tvåspråkigt uppvuxen i ett land med en viss kultur, och sen bo ett annat land med en annan kultur)

(nu tror ni kanske inte att Holland och Sverige skiljer sig åt speciellt mycket men ta bara ett begrepp som cykel. det står för helt olika känslor/möjligheter/vardagsinslag i vardera land, även om cykeln är ett fortskaffningsmedel med två hjul i båda) (jag blir alltså lätt förvirrad när jag tänker "cykel" eftersom det står för två vitt skilda kulturella upplevelser) (holländska cyklar är tusen gånger bekvämare, och i Holland finns inga uppförsbackar, och i Sverige inte många cykelbanor) (bland annat)

(det blev en rätt omständig utvikning...)



En katt med många saker på ryggen

och så snurrar de där tvivlande åsikterna runt i skallen medan jag planerar, samtalar, peppar och förmanar i ett och samma andetag, och förtvivlat försöker jag se vad det är jag håller på med i mitt yrke, men allt jag ser och upplever är relationer, relationer, relationer. här och nu badar jag i relationer, som i bästa fall leder till lärande, för alla inblandade parter. hur man tittar på varandra, talar med varandra, stöttar eller stöter bort. ignorerar, lyfter eller sågar genom kroppspråk och gester. och jag låter bli att möta blickar när jag är stressad och inte har tid, och möter blickar jag behöver fånga för att bjuda in till ett samtal. hur går det. har du hunnit skicka in? kommer du ihåg när deadline är? och förresten, ditt arbete borde bli en bok. tänk vad du har utvecklats, hur känns det? högt och lågt och hit och dit och hjärnan går på högvarv och mina egna barn som spökar som ett grått moln av dåligt samvete under ytan.
jag borde ringt Lukas, Rikard, hur mår dom hur går det? och Mirja, skulle jag inte kollat upp något idag? och så ringer telefonen, och det knackar på dörren och en elev dröjer sig kvar för att framföra något viktigt något litet eller stort, och så bär jag med mig hjärtan och avslöjanden och frågor med ner till ännu en kaffekopp medan jag undviker kollegornas blick idag för jag har inte tid. med leenden eller frågor eller förresten så kom jag på en sak.


och så snurrar tankefragmenten ytterligare längre ner till min egen relationssituation eller avsaknaden av den, ner i den undre medvetandekretsen, lagom till jag går in på toaletten, för dessa tankar flyter upp bara när jag får en stund över att gå på toaletten och så åker mobilen fram medan jag sitter där och försöker distrahera mig på bättre tankar och all mullrande oro väller fram i bröstet. vad ska ske, hur ska det ske och vem ser till att det sker och hur ska det gå och vad håller jag på med och vad är meningen med livet och jag undrar vad det var jag skulle handla. mjölk? spån? talgbollar?


men bara i två minuter för nu börjar nästa lektion och så skrynklar jag ner alla tvivlande undrande känslor tillbaka där de kom ifrån, och fortsätter måndagen som vanligt och det känns helt bra för eleverna verkar nöjda just idag och ingen fräste att dom inget fattar.


jag misstänker att det här är en genomsnittlig lärares genomsnittliga vardagsupplevelse.
mitt inlägg i skoldebatten. på gräsrotsnivå.

söndag 13 februari 2011

lördag 12 februari 2011

Fult fast det är fint en kall lördag



Lördag. Svinsvinkallt ute. Vrålvackert ute med sol och gnistrande iskristaller.


Men spegelbilden är inte vacker. Riktigt riktigt ful idag faktiskt.




Ska undvika speglar idag med andra ord. Vardagarna är så styrda av inramning, uppstramning och positivt tänkande så jag helt enkelt måste få vara ful och elak och sur på lördag. En stund. Det piggar alltid upp.




Har släpt ut hästar. Har ätit en tråkig frukost. Har läst en morgontidning.




Laddar nu om till hämta hästtransport, köra dotter och ponny till ridhuset, titta på medan de rider, köra tillbaka, ladda för kalas i Bullaregården (igen). Denna gång är det födelsedagsfest för Marina Kärnfalk och hennes kompis Håkan Andresen. Det blir kul.




Om jag laddar tillräckligt bra.


fredag 11 februari 2011

Stolta mamman proudly presents

Lägg särskilt märke till artikulationen - sitter som en smäck :)
(texten inte heller att förglömma)

Längtan

Vill.
Till.
Vår.

Skapa.
Skratta.
Dansa.
Chansa.

Formulera.
Krevera.
Modellera.
Vara flera.

Klättra.
Klänga.
Spränga.
Springa.

Frambringa.

Bubbla.
Snubbla.
Skrapa ett knä.
Ligga i lä.

Nu är stopp.
Inget mer.
Inget sker.
Dysterhet.
Gnällig klet.
Slut.

Ge rum.
Vill opp.
I full galopp.

Slutkörd men lycklig lärare

Hysterisk vecka. Sjukt många bollar i luften. Överglad och helt färdig.

Slutklämmen på veckan blev att läsa igenom 120 sidor projektarbete. En elev som skrivit om sitt liv, sin sjukdom, sin inre resa. Dokumentationen över den resan pågick fram till nu. Vilka öden som pågår, mitt framför min lärarnäsa. Så mycket jag inte ser, hinner ta in, lägga märke till, har tid att forska vidare kring, trots att jag kanske anat nånstans i mitt inre.
Så mycket man inte räcker till för. Fastän man så gärna vill.

Kunde knappt läsa för tårarna som suddade bokstäverna på skärmen.

- Det måste få bli en bok! var givetvis min reaktion. DIN bok som du kan ha i din bokhylla och visa dina kanske framtida barn. Jag tror det blev napp :), så förhoppningsvis finns just den boken med bland de andra som ska tryckas om en månad i skolans bokprojekt.

Det har varit flow den här veckan. På alla sätt. Proppen är ur, eleverna är på banan, och alla, både kollegor och elever, känns mer sammansvetsade än på mycket länge. I like!

torsdag 10 februari 2011

Arkan talar till hjärtan


Idag har jag haft en nära livet upplevelse.

Idag har jag sett små under ske. Dörrar öppnas. Livet lyfta och hoppet tändas.
Idag var Arkan Asaad i den minsta by han någonsin varit i, och mött lantisungdomar som fick höra honom berätta om sin bok, som berättar historien om en kille som blev bortgift. Mot sin vilja. Av sin släkt. Arkan berättade om sin väg mot författarskapet och känslan av att kämpa i motvind och inte ge sig ändå. Om att slit lönar sig.


Idag såg jag 75 åttondeklassare, sedan 23 gymnasie-ettor, sitta knäpptysta och lyssna på hans ganska ostrukturerade, kanske lite enformiga, lite lätt kaxiga, och otroligt engagerande föredrag om hur han blev författare. Om varför han blev det. Om hur han kämpade, slet, visualiserade.

Och svenskläraren i mig fick på näsan.
För jag såg, som den tvättäkta lärare jag är, allt han kunde gjort bättre. (visa bilder, berätta fler exempel, gå runt bland lyssnarna, hålla tråden, och så vidare, och så vidare...

Men jag såg också hur han trollband dem. Genom att vara totalt närvarande, och vara sig själv, och våga möte dem där de befann sig.


Respons är ett trendigt ord i skolvärlden och givetvis fixade den duktiga läraren i mig fram en responsmöjlighet - eleverna fick skriva för hand, respons till Arkan att läsa på tåget hem. Vilken tur. Vilken läsning. Vilka underbara kommentarer. (för givetvis kopierade jag också åt mig själv)


"du pratade till oss liksom"

"du var super - som en serietidning"

"du var så ärlig, svarade på allt man frågade"

"nu ska jag verkligen satsa på min dröm"

"jag satt helt still och lyssnade"

"du är mycket bättre än alla gamla folk som hållt föreläsningar här"

"mitt behov att skriva växte!"

"väldigt peppande"

Släng dig i väggen retorikknepen. Bildspel, gester. Korrekt svenska. Det funkar utan allt det där - om man talar från hjärtat, till hjärtan.


Under eftermiddagspasset fanns extratid. Flera elever dröjde kvar, för att få höra mer. Det blev en happening. Högläsning ur de utlottade bokexemplaren. Och då inte av författaren själv utan av några elever som fram tills idag vägrat tala inför klassen. Det blev samtal om föräldrar som sviker och hoppet som en räddare i de mörkaste stunder. Det blev tårar och avslöjanden. Och massor av feelgood. "Tro på din dröm, ge aldrig upp, du når dina mål"!




Och så den sista kommentaren från en elev, som sa till oss lärare efter att Arkan hade åkt: "Nu ska jag skriva min historia. Trots att jag är rädd för vad dom ska säga."


Jag lärde mig något mycket viktigt idag. Inte om Arkans förträfflighet som talare, eller om elevernas skiftande förmågor. Utan om att fagra ord och vackra löften är mer ute än någinsin hos den unga generationen. De har ju sett allt, hört allt, blivit lovade allt, fått allt. Eller inget av det. Nu hungrar de efter sanna möten med ärliga själar. Och när de får det, sker små underverk.

Då känns det som om framtiden är i mycket goda händer.




onsdag 9 februari 2011

Också en onsdag

Fyra måsar på ett tak. Eller trutar. Jag lär mig aldrig.

En BH, en kavaj, en frostnupen morgon med tre spåniga hästar, en planeringsbriefing, en vikarielektion, en flänga hit och dit lunch, en för kort dag, en pepptalk med elever, en guidning av besökande lärare, en jobbig nyhet, en stor magknip om ledsna dottern, en känsla av att botten försvinner under fötterna, en mikrofon, en projektor, en halväten macka, en putstrasa och sen rena bord, en besvikelse, en glädje, flera trevliga nior med föräldrar, en kick, en kram, en biltur, en författare i källaren, en speedad skalle i sängen och tangenter som inte vill lägga sig.



Godnatt.

tisdag 8 februari 2011

Jag måste bara kolla bloggarna

...säger hon, dottern. SEN kan vi gå och handla.

Affären hinner stänga. Soffan hinner locka mig till latfördärv. Jag hinner tappa farten, som jag upprätthållit på ett alldeles föredömligt sätt precis hela dagen.

Varför är det svårt att hålla ångan uppe när man kommer hem?

Vi måste handla, kattknoppror, mjölk och kycklingfilé. Göra soppa och skapa den där lugna trygga atmosfären kring matbordet. Hinna lugna ner oss så vi orkar planera för morgondagen. För då är det fullt spjut igen, från 8 till 21.

Jäkla internet att stjäla vår tid på det här sättet. Dottern har meddelat i sin blogg att hon följer mellan 50-60 bloggar om dagen.
Det är många ord att läsa, det....

Nä, nu går jag. Hon kan sita där och växa fast i ordsoppan.

måndag 7 februari 2011

Dagens bästa träningspass


....var med hästarna och Mirja i kolsvarta strilregnskvällen!

För isigt och hårt ännu för att kunna rida. För regnigt för att stå ut med seriösa träningsrutiner. För sent för att orka vara allvarlig.


På med storbysliga skidbrallor, yllemössa och vandrarkängor, iväg mot stallet dit Mirja redan hjältemodigt hade gått med lilla Cesarhunden. På med en pannlampa och ut med två förvånade ponnier efter oss i hällregnet på isgrusvägen.



Här ser man (inte) Mirja och Julia och Cesar på grusvägen i regnet.

Tre rundor på Greby gravfält gjorde både dem och oss svettiga. Upp och ner, se sig för, kliva långt, kort, djupt, högt. Akta stenen, grenen, högen, stubben. Tassa försiktigt på isfläcken, klampa uppför branta backen.

Snart blev de lyhörda - litade på våra vägval i mörkret, kände efter med hovarna. Perfekt samspel.

Läs gärna vad Mirja tyckte här!

Djur + natur + människa + rörelse = LYCKA


Esmis rullade sig tre gånger efteråt - spånhög!! :)

Bitter stressinlaga från splittrad lärarhjärna

Ok då ska några av oss snart kasta oss ut i Gy2011, och några andra i Lgr11. Och vi har knappast hunnit diskutera färdigt den förra reformen. Men OK då, vi lärare är flexibla och oftast brinner vi för vårt yrkesval. Oftast.


Men så sker det intressanta att vi får kommungemensam fortbildning av skolforskare som inte gillar sittande regerings nya reformiver. Och inte bara i vår kommun, utan lite varstans i landet.
Och man får lära sig om samtalsmetoder och lärstrategier och kursen tar två hela dagar och det är jätteintressant och man ska ta med sig kunskaperna om samtalets uppbyggliga kraft in i skolan och börja använda den.
Och det är då det börjar koka en smula i skallen.

För i skallen fanns det sen tidigare utbildning och erfarenhet och påbud - entreprenörskap och lärstilar och dialog och individuella utvecklingsplaner. Och integration och allas förmåga, och omvärldsanalys och prov i sexan, sjuan, åttan, nian och hela gymnasiet, och uppstramade kursplaner och kamratstödjare (nej - bort med det!) definierade kunskapsmål och bedömningsmatriser. Och inre motivation och morötter, och tydligare krav och få fram förbättrade resultat NU. Och Klass 9A på TV. Och lärarnas oförmåga och vad ska vi göra med läraryrkets status.

Och då kan man, eller i varje fall jag, känna sig en smula - ja...en smula förvirrad. Så där förvirrad man kan känna sig när fyra hästar knutits i alla ens armar och ben, och sen drar de där hästarna åt fyra olika håll. Typ så där förvirrad som man blir när man - tja, blir dragen i fyra bitar....

VAD I H-E ÄR MENINGEN??????


Ska jag lägga tid och engagemang på lärande samtal, entreprenöriella processer, Vygotskistisk didaktik, motivationsforskning ELLER på instudering av nya betygssystem, nya kursmål, tydligare prov och tätare resultatuppföljning??? Eller hur får man ihop dessa till synes motsatta krafter?Vem frigör tiden för allt detta?? Vem hjälper mig välja? När ska jag hinna TÄNKA?? Låta saker sjunka in??


(Lärarnas riksförbunds lokala gäng drar i bromsen här i Tanums kommun: - stopp och belägg, visst stöttar vi kommunens IT-utveckling, men innan alla elever får personliga laptops i skolorna kanske man ska förbereda miljonsatsningen lite genom att utbilda en överårig lärarkår i lämpliga strategier kring hur man arbetar med elever som hellre surfar loss på facebook och youtube än lyssnar på läraren när denne presenterar dagens intressanta övningar i till exempel engelsk webbgrammatik? För att förbereda dessa redan överbelastade lärarhjärnor behövs tid för reflektion och eftertanke! Och när har de det? På onsdageftermiddag, när de är lektionsfria för att sitta på möten? Mellan halv fyra och fem, när de plockar i ordning efter lektionerna och förebereder för nästa dag? När de rättar elevarbeten? När de hanterar elevsamtal, föräldrasamtal, individuella utvecklingsplaner, marknadsföring av sin skola eller ämnesfördjupande studier? När de förbereder nya och lär sig vad de nya läroplanerna innebär i praktiken? Eller kanske om två år, när de är klara med detta då?)


Aaaaargh!!! Så här kan jag fortsätta i all oändlighet. Jag får inte ihop det. Jag får inte ihop buden som ges, kraven som ställs. Jag vet, alla lärare vet, att lärandet sker i trygga miljöer, när elevernas nyfikenhet är drivkraften, när inga frågor är för dumma för att ställas. Oavsett ålder.


Och för att skapa en sådan trygg miljö behöver man tid, massor av tid. Och tålamod. Och tillit. Och vem vågar ta sig tiden som krävs när nationella proven flåsar en i nacken? Och när lönen sätts efter flexibilitet och framåtanda hos läraren? När nya skiftande krav ständigt rullar över en? Vem värdesättar eftertanke och rutin?


Vem vågar dra i handbromsen och säga - det här går inte längre?

Ibland undrar jag vad jag som lärare av idag bidrar med - egentligen. Jag som vill så mycket, räcka till överallt, vara duktig, en förebild, strukturerad, coach, visionär, ledsagare, igångsättare, vägvisare och Upprätthållare av Ordning.

Mer kaos, troligen.

(Ironisk slutsats av min bittra stressinlaga: om jag bidrar med kaos, så förbereder jag troligen eleverna i allra högsta grad för den föränderliga arbetsmarknad som väntar dem. Heja mig.)

(Vi är fler som undrar. Kolla in Fryshusets spännande nya blogg om passionspedagogik här)
(Och krönikören Eva Lotta Hulténs funderingar här)
(skönt att veta att vi är flera som undrar)

söndag 6 februari 2011

Vakuum


Ligger i soffan, stirrar på solen som kämpar på där bakom molnen.
Jag väntar.
På ett svar på tal, på att Mirja ska komma, Lukas ska åka, på våren som onekligen kommer detta år med.
Jag väntar på rörelse. På handling.
Men än så länge får jag stå ut med vakuum.

lördag 5 februari 2011

Ordlösa ord

Vissa stunder i livet sjunker man ner i sitt kvicksandsbad av fraser, ord, frågor, begrepp, förklaringar, försvarstal, utrop och viskningar.

Man simmar omkring där. Andas orden. De sitter i hela kroppen. Ogreppbara.

Munnen öppnar och sluter sig. Inga ljud kommer ut.

Svärtan slingrar sina tentakler runt hela bröstkorgen och kramar åt. Inga ljud kommer ut.

Jag har gått långpromenad idag med Cesar. Jag har fikat med trevliga vänninor. Jag har njutit av havets brus och vind i håret. Jag har vikt en tvätt, brett en macka, hämtat Lukas från bussen. Jag ska äta middag hos släkten och natta hästarna för kvällen. En helt normal dag. Trots allt. Men inga ljud kommer ut.

Imorgon kommer Mirja också hem. Skönt med en familjesöndag, kanske tystnar tystnaden då äntligen.

fredag 4 februari 2011

Ett inlägg jag inte kan skriva


Det som jag hela tiden grubblar på. Men inte vet hur jag ska klä i ord.
Som ligger och mognar under ytan av socialfernissa och givna föreställningar.

Komplicerat.

Hoppas orden kläcks snart, för de värker och sväller i mig.

Ute på lokal

Nautic och After work och Andersson och Högdahl. Trevliga, glada, välvilliga människor. Tre glas vin och god mat. Bästa grannen och goda skratt. Gemenskap och samförstånd. Åldersblandning som är på riktigt. Flera mentorselever som ramlade in under kvällen lopp.

Vinteridyll i lilla sommarsamhället.

Men jag upplever att jag är en åskådare snarare än deltagare.

Ibland önskar jag att jag kunde ge mig hän och vara en av alla.

Det kommer aldrig ske.

Glad ändå. Härlig kväll.

torsdag 3 februari 2011

Välja sida - nej tack

Var på kurs. Att leda lärsamtal. Hur man genom samtalsmetoder i arbetslaget kan lyfta fram det gemensamma lärandet och utveckla den lärande organisationen. Det var bra, intressant, tankeväckande. Och helt underbart att få byta erfarenheter i lugn och ro med andra yrkesmänniskor inom skolvärlden.

Men så fick jag plötsligt känslan av att ha hamnat på ett slags Tupperwareparty. Det var under dag 2, när vi kursdeltagare blev uppmärksammade på att man kunna fortbilda sig på Karlstads universitet i ämnet. En 30p kurs på halvfart. Om det blev tillräckligt många anmälningar från vårt område kunde en del av kursen ges på distans, man slapp i så fall pendla till Karlstad!!

Tadaa! Blingbling sprakade från podiet där budskapet gavs. I mina ögon blev allt plötsligt som ett jättelikt försäljningsparty. Först en massa god mat. Och trevliga möten. Människor som gör allt för man ska känna sig väl omhändertagen i en trivsam miljö. Och sen. Inget köptvång men testa gärna, eller köp billigt! Konceptet, idén, produkten. Spread the word! Påbörja förändringsarbetet!! Med små framsteg förändrar man (skol)världen!

Eftersom jag är inget annat än en tvättäkta kritisk trulig på-tvärsen-typ ägnade jag sedan en timme åt att surfa reda på kritik mot metoden som vi lärde oss om på kursen. Det var intressant läsning. Bland annat hamnade jag här. En djupdykning i en riktigt bra diskussion, för den som orkar läsa om Bu eller Bä för docent H-Å Scherps slutsatser.

Jag insåg att jag hamnat i ett politiskt dilemma. Plötsligt handlade det inte längre om evidensbaserad skolutvecklingsforskning jag var där för att lära mig om, utan om huruvida det var höger- eller vänstermakter som stod bakom. Det var plötsligt lätt att förstå de negativa minerna jag stött på här och var bland kollegorna.

"Det där är dålig forskning" var en av kommentarerna jag stött på innan jag gick på kursen.

Det kanske inte handlar om "dålig" forskning, utan kanske mer att man tycker det är vänster- eller högerkrafter bakom. Men jag vill inte välja, jag kan inte välja! Jag är varken höger eller vänster utan oftast mitt i.....

Varför måste man alltid välja???

Kan man inte bara ta det som verkar vettigt från båda håll, och göra nåt bra av det? Skit samma om det kommer från moderater eller vänsterpartiet?

Björklund VS Scherp: stramare tyglar, uppföljning och kontroll VS alla ska med, ge plats åt samtalet och djupreflektionen. Ytinlärning VS djupinlärning. Inre motivation VS yttre motivation.

Varför antingen eller? Varför inte både och?

Shit så krångligt kan det väl inte vara???

70% vatten del I



Om människan består till 70% av vatten.
Och det sägs att det är så.
(jag orkar definitivt inte checka just nu om det stämmer)
(det verkar kunna vara typ så. ungefär)

Nåväl.

Inte så konstigt att man inte är en maskin.

Inte konstigt att man kan känna sig olika från dag till dag, från stund till stund.
Beroende på vem man möter, hur man bemöts.

Inte konstigt man uppfattas olika. Av olika personer, i olika sammanhang.

Tänk på hur man säger till exempel:

Han är iskall. Blev kall av skräck. En isande känsla. Det är en kall jävel. Var inte så kall. Han är cool. Så sval hon verkar. Har kärleken kallnat? Coola ner dig lite! Iskalla ögon. Frostig stämning. Djupfrysta relationer.

Vattnet ser ut olika. Beroende på tillstånd och omständigheter.






onsdag 2 februari 2011

Grattis Rikard


Jag misstänker starkt att Rikard kammade hem en liten stortstadskändisvimmelvinst.

Årets medlemsblogg i Finest. Vad i herrans namn nu det kan betyda.

Egentligen.


Men jag antar att festen är kul och att alla kändisar gnuggar varandras ryggar och att massor av värdefulla kontakter skapas. Eller så är det mest ett vedervärdigt ömsesidigt jetsetfjäskande. Det visar sig väl så småningom. Härifrån min håla i ett sovande halvtrött medelålders Grebbestad är det inte lätt att avgöra vad det blir av det hela...


Och alldeles bortsett från strålkastarljusets nyckfulla snabbfångster, så är jag skitglad att han bloggar, min äldste långtbortistanson. För hur skulle jag annars veta hur han genomlider sina slitsamma arbetsdagar i öst.


Stor kram och grattis, och sluta helst inte blogga, Rikard. Och glöm inte tacka lillasyster för blogglektionerna.

tisdag 1 februari 2011

Hästar är vackrast nakna

Vi kom oss, trots allt gnäll om isiga vägar och annat vinterkrångel, iväg till ridhuset i söndags. Skrittade, travade, kollade så hästbenen fortfarande fungerade som de skulle efter alla tråkiga is-veckor.
Det gjorde dom.

Esmis hade inte glömt hur man går på tygeln och Julia kunde trava utan synbara problem. Hältan hon drabbades av för några veckor sedan var som bortblåst. De skötte sig alltså prima under denna mjukstart på ridsäsongen.

Sen fick pållarna en present, som de uppskattade enormt mycket. Först rullade de sig. Åtta gånger minst. Och sen:



...och jag måste säga att det finns inget vackrare än nakna hästar som har kul med varandra och oss människor. Njutbart!!!

Kurs



Leda lärsamtal

Lära ledsamtal
Samlat lärleda
Samtala lärdel
Lära samtal-led
Lära ledsam tal
Tala lärsam del

Delar talsam lä
Dela rämslatal

Tramsa ledaläl
Läsa dalmatler
Träla led-lamas

Masat där lalle

Lalla träd-same

.....


Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...