Skräckens anatomi

ut med hundarna på promenad

ut med hundarna på promenad

knastra fram i frostkyla

solen sjunker

tänker på mobilsamtalet med sonen

nyss

om varför vänner 

blivit (rasister?)

varför de delar hat

och oj, och fy, och nej nu jävlar

på nätet

tänker på hur man 

bemöter sånt

och jag tänker på kärleksbudskap

och allas lika värde

och som man bemöter blir man bemött

kliver genom ishöljda dyhål

midjehöga froststänglar

tvingar mig att se allt vackert

andas in skönheten

tänker att man skapar sin egen verklighet

tänker att jag ser 

det jag vill se

tänker att jag vill

vill leva 

i kärleksfull gemenskap

ro

i lugn 

och ro

vill vill vill

måste måste måste

tänka kärlek

vara kärlek

andas kärlek

besvärjer allt annat

ut på fältet

ut bland stenarna 

forntida gravfältet

där skylten informerar

om myten

att skotska inkräktare dräptes här

begravdes här

fastän

man endast funnit glaspärlor,

kammar och sländor

i gravhögarna

(... hur brukar fiender begravas …?)

ystra hundarna

skutt

skutt

andas in frosten

klara eftermiddagsskymningen

vackra himmelsljus

tänker på min frihet

tänker på mina vackra barn

vilken nåd 

vilken ynnest

vad bra jag har det

vad fint jag har det

tänk om alla kunde 

(vara som jag?)

bara njuta av livet

älska det

vara snälla

vara tacksamma

då skulle världen 

vara en fridfull plats

tänker jag

framåt mellan köldkalla gravkullar

framåt över isbitna fält

tänker att

jag aldrig varit 

förföljd

hotad

slagen

kränkt

skrämd

jagad

vilken ynnest

vilken nåd

tack tack tack

tänker att 

jag väljer det

på den plats på jorden jag råkat födas

väljer jag bort

jag väljer bort det onda

alltid gjort

alltid

alltid

jag letar inte upp det

tänker att man inte kan välja var man föds

tänker att det inte är konstigt att folk flyr

från det onda

det onda som finns överallt 

som en sjukdom

(men tänk om det letar upp mig?)

nej nej 

tänk inte så

andas!

fokusera på det vackra

kärlek, kärlek

bemöt andra 

som du själv vill bli bemött

(men)

tänk om kollapsen kommer

tänk om samhället

slås i spillror

av andras ondska?

andras oförmåga?

på grund av andras rädsla

på grund av andra som sår rädsla 

på grund av andra som sår våld?

nej nej nej

andas

kärlek!

(och)

tänk om det då bildas arga grabbgäng här?

tänk om klimatet kollapsar?

tänk om flyktingströmmen mångfaldigas?

tänk om politikerna inte fixar sitt uppdrag?

tänk om ekonomin havererar? 

tänk om jag inte kan försörja mig?

tänk om skurkar 

börjar dra runt

i horder

stjäla

slåss

våldta

mörda

nej nej nej!

vill inte tänka så!

var kommer detta ifrån?

tankarna?

bilderna?

(minnena?)

andas!!

kärlek!!

de släpar mig i smutsen

de slänger mig på marken

jag har ingen talan

lera mellan tänderna

de slår

tar det som är mitt

jag smärtar

jag som inte gjort något

aldrig gjort något

alltid varit snäll

varför slår de? 

varför hotar de?

varför våldtar de?

rättvisa var är du?

jag dör

...

hundarna kissar, nosar, skuttar

naturen är tyst

håller varken med 

eller säger emot

frostblommor stirrar

andas andas andas

andas in

rädslan

skräcken

minnena

farhågorna

insikterna

jag vet ju 

jag vet ju

vad vi är kapabla till

hur ska jag skydda mig?

vart kan jag fly?

jag kan ju inte ens värma min lägenhet

(om katastrofen)

har ingen kamin

ingen mark att odla

vart vart kan jag fly?

till pappas fallfärdiga hus långt ute på landet?

kan jag klara mig där?

kanske de inte hittar mig där?

hur ska jag klara allt?

överleva?

hur ska jag

laga taket

fälla skogen

klyva veden

hämta vattnet

gräva diken

odla marken

med min snart åldrande kropp?

vem kan jag övertala att följa med?

mina vuxna barn? 

kan vi bilda kollektiv?

försvara oss mot galenskapen?

försvara oss mot horderna?

vart kan jag fly?

...

snubblar på rötterna

ser stenen 

som pekar mot mig

andas

andas in 

andas in skräcken

med djupa andetag

känner den fylla mitt bröst

ser den djupt i ögonen

ja

så ser du ut

så här känns du

du djupaste skräck

som döljer sig längst in

du vet precis hur du ska mata mig

med fantasier

med minnen

och erfarenheter som 

inte är mina

utan mänsklighetens

de där bilderna

är bara i mitt huvud

de matas av min egen oro

andras oro

medias oro

världens oro

skräcken matas av tankar

om hur det 

kanske 

kan komma att bli

utan att det ännu är

(men?)

i min lilla by

är vi många som kramar den ensamma kvinnan

som sitter med pappersmugg utanför affären

hon som får sova i mammas vardagsrum

för här finns inga tältläger

bara en offentlig toalett

som låses på natten

i min lilla by

småpratar jag 

med vänner som låter som om

de kunde vara rasister

inte för att de är elaka

utan för att de är snälla

en smula spontana

och rädda

de är ju bara rädda

liksom jag

vi bara hanterar det olika

och 

i min lilla samhällslandsbyggdsbubbla

är jag alldeles lagom vänlig

lagom smidig

lagom överslätande

för att inte stöta mig med någon

och alla andra

är likadana

(så länge de inte dricker alkohol)

inga horder drar ju runt och stjäl

våldtar

mördar

och vi håller sams

trots allt

vi letar efter likheterna

vi slätar över olikheterna

för alla vet

hur det annars skulle sluta

varför är jag då rädd?

andas

andas

andas

okej då

okej då rädslan 

du får vara med

men så länge jag andas

så länge jag stannar upp

blir medveten

om hur det går till

när 

mina tankar

skapar rädsla

som möjligen

leder till handlingar

som leder till mer rädsla

så kan du aldrig ta makten

jag fortsätter andas/tänka/skapa kärlek

trots allt

för jag har inget val

vi har inget val

för alla vet

hur det annars skulle sluta

Sorg och glädje

Livets paradoxer.

Känner mig rätt uppgiven för närvarande. Sjukskrivningen, den eviga tröttheten, systemets oförmåga att hantera mitt ärende, min egen otålighet, pendlandet mellan hopp, positivt tänkande och uppgivenhet....

Jag vill så gärna. Men orken sviker mig om och om igen. Och varje gång känner jag mig lika värdelös. Det krävs otroligt mycket envishet för att fortsätta se på sig själv som en duglig individ, när man inte "bidrar".... Vissa stunder misslyckas jag rejält... 

En aktiv dag resulterar oftast i en eller två dagars utslagning. "Aktiv" kan innebära allt mellan att samtala intensivt med diverse vänner eller familjemedlemmar i några timmar till att planera och genomföra att ta upp båten till exempel. Utslagningen sker i stadier: 

Först känner jag mig uppvarvad efter den aktiva fasen. Taggad liksom, ska ta tag i nästa grej. Sen märker jag att jag bara håller i "lösa trådändar". Mina intentioner är bara små explosioner av kick-off-energi, men så fort hjärnan försöker planera steg två i idéströmmen så rinner alla tankar bort, tunnas ut, imploderar. Kvar blir en stark olustkänsla, som jag försöker fly bort ifrån. Brukar irra omkring hemma, rycker tag i lite städning, sortera prylar, titta i skafferiet, funderar och känner efter, men ingenting fungerar. Lusten finns inte. Kragen att rycka sig i är borta. Tankeförmågan är borta. Utförandeförmågan borta. 

Då är det bara att göra sig en kopp te och lägga sig i soffan. Oftast måste jag sjunka ner igenom ett lager av sorg och ilska (över att jag inte orkar) innan jag somnar eller kan vila med ro i själen. När jag  vilar ser jag kanske på film om jag orkar. Läser artiklar på sociala medier om jag orkar. Redigerar foton i datorn om jag orkar. Läser en bok om jag orkar. 

Om jag orkar, om jag orkar. Oftast orkar jag inget av detta. Då sätter jag på meditativ musik med naturljud. Blundar. Glider omkring mellan sömn och vakenhet.

Hjärntrött. Ja, nu vet jag vad det betyder.... Och jag undrar om det någonsin kommer bli bättre? Det känns tungt.

Livets paradoxer.

Jag är så tacksam och lycklig. Jag har aldrig förr njutit så mycket av mitt liv. Ingenting är "bättre" nu än förr. Men jag har hittat nyckeln till hur jag kan välja att uppfatta det som sker i mitt liv. Och sedan jag började fokusera på sådant som gör mig glad så har glädjen bara vuxit och vuxit. Kärleken till en liten tjärdoftande träbalja på vattenytan. Att se hur mycket godhet det finns i människor. Tacksamhet över mina vackra barn. Alla möten med människor som bidrar med just sådant i livet som jag just då behöver. Oavsett om det är en underbar eller bitter lärdom de erbjuder. Naturen, den alltid lika vackra. Jag njuter. Är tacksam.

Så var det dags att ta upp båten. Underbart vackert väder, vindstilla. Hela kroppen ylade
nejnejnejnej!!! Vill inte ta upp, villintevillinte!

Så mycket frihet förknippad med denna lilla flytande träbalja...

Tacksamhet och glädje över Lukas hjälp. Han är stark, händig, redig, vänlig och
jag kunde få slappna av från mitt duktighetssyndrom som alltid tvingar mig att kunna allt själv.
Min onda nacke och skuldra drog också några lättnadens suckar.

På kvällen var vi i hundpromenadgänget på restaurang Hertigen.
En underbar gemenskap av kärleksfulla kvinnor,
 som jag är glad och stolt över att få vara med i :-)

Idag var det slask-vitt när jag vaknade. Hundgänget klafsade ut på skogsstigarna ändå.
Stövlar är bra.

Tess är inte förtjust i blötan. Hon höll sig nära mest hela tiden.

Sista för året

Jag har följt väderleksrapporten minutiöst. Planerat, bidat min tid, varit beredd. Idag blev den av, årets sista utflykt.  I slutet av veckan väntas minusgraderna. Innan dess ska hon förhoppningsvis ligga på land. Men idag insöp vi solens värmande strålar ackompanjerade av vindens vänliga sus och havets trygga klick-kluckande, och styrde kosan mot en liten picknick på Ragnhildsskär. Michael hängde spontant på, hundarna hoppade i och ur båten som riktiga havshundar, fikakorgen var välfylld och livet kändes förunderligt tryggt. Skärgården är hjärtknipande vacker.

Lugn. Fri.

Det är så märkligt tyst i sinnet.
Som om det sista lövet har fallit.
Äntligen lugnt.

Jag ser mig i spegeln och konstaterar att jag är helt tillfreds. Sedan flera dagar, veckor.
Faktiskt, för första gången i mitt liv. Och det tycks hålla i sig.

Borta är det.

Känslan av att inte passa in. Rastlösheten. Osäkerheten. Upplevelsen av att något inte står rätt till. Att det finns något att rätta till, att sträva efter, att uppnå, att upptäcka. Känslan av att det är bråttom. Att jag är för fel, för okunnig, för lat. Att skärpning behövs. Mer kunskap. Mer ordning, struktur. Att jag inte hittat det jag är i behov av. Än. Att jag inte får (av dig och dig och dig) det jag behöver och har rätt till. Det jag vill ha. Känslan av ständig inre otillfredsställelse, som ständigt tvingar mig att söka vidare, vidare, vidare. Anstränga mig mera, mera, mera.

Det är alldeles tyst.
Jag smeker min kind, den är varm, lite rynkig, full av liv.
Vacker. Jag är vacker.
Jag är det jag är.
Jag behöver inte längre känna mig fel.

Vad hände egentligen? Hur blev det så här? Vad gjorde jag?

Var det det ständiga rastlösa sökandet som ledde mig fram till lugnet? Var det alla kilometrar av forskning och självhjälsplitteratur jag läst? Var det utanförskapet som drev mig att försöka förstå? Var det depressionerna, känslosvängningarna, hormonerna? Var det mina föräldrars misstag och vägval? Mina egna misstag och vägval? Var det mitt andliga sökande bland kristaller och currylinjer? Var det att jag blev så upp-över-öronen trött på mitt eget ständiga missnöje? Var det min vetenskapliga skolning? Var det utmattningen, som tvingade mig endast orka ligga och stirra i taket timmar i sträck? Var det alla samtalen med nära och kära? Var det meditationen? Var det naturvandringarna? Fotograferandet? Möten med läromästare? Besöket hos healern som på långt avstånd, mitt i skogen stod och ropade åt mig, att jag är oändlig, oändlig, oändlig?

Eller råkade det bara bli rätt omständigheter, rätt dag, rätt tid, rätt läge?

Precis som när det sista lövet faller?

Jag har ingen aning.

Det är tyst och stilla i mig.

Jag är fri.

Jag älskar livet.