Som i alla drömmar minns jag inte hur det började. Bara att jag plötsligt befann mig i en stad någonstans, med insikten om att vi behövde ta oss till en säker plats så fort som möjligt. Vi ?- tja, troligen några vänner och troligen något av mina barn. De både fanns där men ändå inte. De syntes inte, men kändes.
Det blev ett planerande, tänkande, letande och den så där konstiga känslan som brummar under ytan när man egentligen är helt försörd av jagande skräck, sorg och längtan men man har inte tid att ta hand om den för det är bara att fortsätta gå. Och det är bråttom, väldigt bråttom.
Så befann jag/vi oss plötsligt på en plats som kunde duga som bas, som tillfällig plats att samla tankar på och planera nästa steg. Och vips fanns där vardagssysslorna instuckna i ångesten över att kanske aldrig få återse några av sina kära. Sopa golv, mäta rumsbredd, leta fram sängmaterial, sköta om djuren. Tänka tänka tänka - hur många dagar har vi? Hinner jag kontakta mina kära? Hur gör jag för att kontakta dem? Kaos överallt - hur skyddar vi oss? Skapar samarbete? Hur håller vi rädslan i schack? Kan vi påverka utgången, stoppa utvecklingen?
Så var det morgon och i drömmen gick jag utanför (huset) för att se på situationen. Nu forsade en flod utanför med hysterisk hastighet, isflak guppade på ytan. Varna folk, tänkte jag, för i den strida strömmen ska man inte råka hamna. Men så kom någon fram och sa: allt lutar.
Allt lutar? Gick runt husknuten och mycket riktigt. Vi befann oss på en punkt av ytan som var betydligt lägre än den som vattnet strömmade från, gråmörka vattenytor tornade som berg vid horisonten - snart skulle hela stället sköljas bort.
De bilderna och känslorna som flödade fram vid den insikten - jag hinner inte rädda djuren, jag kommer aldrig att återse mina kära, jag hinner kanske ta mig till högre marker för egen del, men allt jag känner och uppskattar och har förbundit mig med kommer att vara borta. Nu. Snart.
Plötsligt fanns bara en enda sak av yttersta vikt: att hålla sig i närheten av vilken mänsklig varelse som helst, för att inte falla ut i tomrummet. En mänsklig individ att vara intill, att hjälpa, hålla en hand, byta små ord, hålla ihop i infernot. Detta behov, att finnas till för andra eller att vara del av flera, överskuggade skräcken, sorgen, ilskan. Och mina kära, och mitt behov av dem, eller deras behov av mig, krympte inför den basala insikten. Mina behov att vara mänsklig var större än mitt behov att vara någon speciell.
Jag blev ett flockdjur.
Ja, sen var det alltså en smått udda upplevelse att vakna i sin säng med en katt intill sig, solen som lyste in genom de tunna gardinerna, och hunden som förväntansfullt viftade på svansen inför morgonpromenaden... Och jag var tillbaka i min egoistiska, deppiga, svängiga, längtansfulla och duktiga tillvaro. Weard!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar