Äldre

Läsglasögon, numera +2.
Min minsta och hemliga älsklingshobby snart ett minne blott. Klämma minimala pormaskar i kvällsbadrumsspegelns bild. De blir oskarpa. Kirurggreppet hamnar snett.
Fan.

Vill hoppas

Senaste Cesarnytt. Eller, nytt och nytt, jag vet inte egentligen. Han har inte blivit så väldigt mycket sämre. Men han fortsätter ju hosta lite då och då. Pulsen fortsätter vara för hög, runt 200 slag i minuten. Han andas lite snabbare nu än för en vecka sedan. Då låg det runt 26 andetag/minut, nu på nästan 40.

Så, lite sämre är han ändå. Men så surfade jag runt för att ta reda på vilken maxdos av vätskedrivande medicin en hund kan tänkas tåla. Och så hittade jag till det här blogginlägget, som onekligen väcker en del hopp. Tillräckligt mycket hopp för att jag inte ska publicera det tårdrypande bloggutkastet jag skrev igår - ett brev till Cesar om vilken funktion han fyllt i mitt liv, i familjen. Det får helt enkelt vänta. Fokus ligger på hopp, idag.

Nu har han alltså fått Vetmedin 2,5mg/dag sedan 10 dagar. Furix 50mg, Fortekor 2,5mg och 1/4 tablett Digoxin 0,13mg dagligen.  Min lilla medicinhund. Han lever. Än. Förhoppningsvis minst tills han fyller 11 i juni.

Orkar faktiskt hoppa efter snöbollar. Men är rätt slut efteråt.

Bästa vädret

Tycker Cesar. Och leker.
Undrar hur länge till.
Snön ligger kvar?

Helg i stanarna

Fredag: mot Gbg och West Side Story. Bra musik men blekare uppsättning. Fångade mig inte. Sen sova hos Alva och Peter och Alice. Mysigt. Fin lägenhet, skön stämning och en mycket personlig gästsäng. Original från typ 40talet. Katt och ingen tv. Gilla! Alice och jag hann bekanta oss en kort stund nästa morgon. Vi la pussel och det blev lite varmkladdigt i mitt bröst.
Lördag: flyt från första stund. Bussen tog mig utan väntan till centralen. Tågplatsen bekväm, croissanten god, och jag sov större delen av resan. Framme i Stockholm flyt igen, hittade bussen till Skeppsholmen snabbt och det fanns lunch kvar åt mig på mötet. Sen planerade vi Vinden Drar i nästan sju timmar. Vi hann med allt och maten sen var gudomlig. Och vinet. Och sen samtalen. Och oj så sömnig sen. Sen var det dags att resa sig och resa vidare. Till Pysse som lät oss, mig och Catharina, sova i sitt trevliga vardagsrum med finaste utsikten över fjärden. Jag fick största gigantluftmadrassen. Skön men kall, för fönstret var öppet först och den kalla luften kylde bra underifrån. Men inrullad i täcket sov jag sen gott som en fjärilspuppa. Synd att jag inte vecklade ut mig som en vacker morgonfjäril sen, utan mer som en knycklig nattmal.
Söndag: långsova, långfrukost, långprata och långpromenad. En geocache också, på ett berg. Sen gå på stan, den gamla. Gränderna där får mig alltid att dra efter andan. Så fina! Sen sammanstråla med Rikard på ett fik och nu sitter jag här hemma hos honom och häckar i soffan. Vi har sett Skavlan och pratat ditt o datt och är skönt slappa i största allmänhet.
Imorgon: sova länge. Sammanstråla med Catharina. Ta tåget hem. Läsa. Komma hem. Klappa Cesar i flera timmar. Mmmm. Hans dumma hjärta tar min energi. Lilla skrothunden.

Tonårsparlören presenterar: "egopics"

Fyra personer i bilen, en dryg timma på väg mot Göteborg. Sitter i baksätet med Mirja. Lukas övningskör (finfina stressnivåer för min del fast han kör himla bra), Michael instruerar.
Det tar mindre än tio minuter så ser jag poserandet börjar i ögonvrån.
Mirja har alltid älskat kameran. Vilken tur hon har att hon är ung, nu i smartfånens era. Vet inte hur många tusentals bilder hon tagit - på sig själv. Som hon sen delar med sig av i bloggen - OM de befunnits framställa henne på ett tillfredställande sätt.
Hon är inte ensam. Den där unga generationen hyser en betydande andel individer som definierar sig själva genom att ta egopics, alltså många bilder på sig själva.
Intressant. Jag blir full i skratt. Vilka absurda situationer det blir. Alltså i stadiet FÖRE bilderna publiceras.
Delar med mig av känslan som uppstod medan hon försökte koncentrera sig på poserandet. Gissa vilken bild som hon väljer till slut?

Nerver

Cesars tillstånd fyller ut mitt medvetandefönster ända ut till karmen.
Nästan inga andra intryck får plats.
Trots det har jag nu lämnat jycken hemma, under Marias trygga vinge och tillsyn. Vuxentillvaron kräver nämligen sitt, åtaganden gjorda sen länge, avtal och guldkant.
Sitter nu i bilen på väg till Göteborg och West Side Story på Operan. Imorgon sedan vidare mot Stockholm efter övernattning hos Alva, Peter och Alice. Vinden Drarmöte och så träffa Rikard förstås.
Allt det där hängde i en tunn tråd fram tills imorse. Ville inte alls åka. Sköt undan alla tankar kring det dilemmat.
Men så imorse bestämde jag mig. Cesar verkar vara stabil. Alldeles för hög puls men stabil. Jag kan inte påverka sjukdomsbilden. Bara titta på.
Så jag åker, och håller tummarna att han fortsätter vara stabil.
Men usch vad det känns konstigt att åka ifrån min sjuka lilla visp (ett av alla smeknamn han har).

Cesarhjärtat

..slår fortsatt för snabbt. För konstigt.
Men lite piggare är han.
Besök på Blå Stjärnans djursjukhus idag. Ultraljud och EKG.

Hjärtklaffen hänger som en fladdrande gardin i ett öppet fönster, sa Michael som var där med honom. Själv jobbade jag. Fakturan blir fet nämligen. Oförsäkrad jycke.

Hur kan han fungera med pyspunkahjärta??

Två nya mediciner hur som helst.
Lite, en smula, en anings piggare.

Eller så har jag annat fokus nu:
Att njuta av de veckor, dagar, timmar jag har kvar.

Med Cesar.

Cesar har för stort hjärta IV

Puls mellan 170-190 slag per minut. Oregelbunden hjärtrytm. Tredje dygnet nu, efter han slutade med Vetmedin - lika snabbt som han börjat med den. Två tabletter hann han få.
Kollade hos veterinären idag. Inte bra. Sämre faktiskt. Bekymmersrynkor. Ojoj, lilla gubben.

Ekonomi vs känsla.
Bråttom vs is i magen.
Prognos vs valmöjligheter.
Kunskap vs gissning.
Internet vs tillit.

Det där sista alltså. Jag vet inte hur många veterinärraporter, kliniska studier och fassbeskrivningar jag plöjt. På svenska, engelska, norska. Jag vet hur mycket som helst om hjärttillstånd hos hundar. Jag har till och med mailat frågor till en av Sveriges mest insatta specialister på området (och fått svar!). Och jag våndas. Ju mer jag läser, desto osäkrare blir jag. Såklart behöver Cesar en riktig hjärtundersökning. Ultraljud, EKG, hela baletten. Såklart bör det vara en hjärtspecialist som utför denna, utesluter, konstaterar och diagnostiserar.
Jag vill åka nu! Genast! Men den som har tid först, på torsdag, finns i Norge. Blå stjärnan har visserligen jouröppet nattetid (jag vill åka! inatt redan!) men deras hjärtspecialist har inga lediga tider ens dagtid denna vecka.

Hur länge kan en liten hund ha ett galopperande hjärta? Hur kan han stå på benen? Äta och vara glad?

(Och var går ekonomiska smärtgränsen?

Just nu, just idag, känner jag att den går minst vid samma belopp som spenderats på Julias senskada. En hund är ju inte mindre värd än en häst. Visst?

Lätt att känna, tycka, säga. Men det är plånboken som har sista ordet. Fast det är klart. Man kan ju ta lån.)

Cesar har nu just varit ute på en promenad till affären. Jag köpte burkmat han älskar (Pedigree) (oerhörd lyx). Och citronmeliss (ört bra mot hjärtkramp bl.a.). Han såg rätt pigg ut. Men går lite saktare, lite mer eftertänksamt, och vill inte skutta spontant. Jag kollar puls. Kollar honom. Oroar mig.

Har is i magen. Till imorgon. Då blir det Blå stjärnan. Eller vänta en dag till, och åka till Norge istället.

Is i magen var det, ja.
Eller? Usch.

Ta fart

Ta fart igen, ta tag igen, våren längtar bakom mörkret igen.

Jag lägger mitt hjärta på lövet och ser med skräckblandad förtröstan vattnet bära det mot nästa flodkrök.

Tre skatter funna

Geocaching häromdagen. Vi hittade alla tre, efter en del envist klurande och fick en magiskt vacker promenad på köpet. Veddö naturreservat.

Faktiskt en rolig fritidssysselsättning, det där, geocaching :)

Cesar har för stort hjärta III

Jaha, då har Cesar fått sin hjärtmedicin nu. Det tog några fler dagar än väntat, eftersom apoteksreformen (istället för ett enda statligt ägt apotek så kan nu "vem som helst" öppna apotek - så nu finns det flera olika företag som driver apotek) har sett till att man inte har udda mediciner i lager. Medicinen  fanns varken i Grebbestad eller Tanumshede och fick beställas. Väntetid på över tre dygn alltså.

Igåreftermiddag, runt 5-tiden  fick han första tabletten Vetmedin 1,25 mg. Han såg ok ut under kvällen, men såg ut att skaka lite när han låg och sov. Tidigt imorse ropade jag upp honom i sängen (vaknar varje tidig morgon och får impulsen att se efter om han lever... fånigt men sant) och kände hur sängen vibrerade av hans hjärtslag. Räknade med tidtagarur och konstaterade 220 slag/minut.

Hoppsan, det var 100 mer än vid kontroll hos veterinären i onsdags. Små hundar ska ligga på en puls på 70-120 slag/min.

Man hamnar i ett konstigt läge. Jag har ju läst på en hel del på internet och visste att det här inte var rätt. Tänk om diagnosen ändå är fel? Att han inte ska ha just den här medicinen? Massa tankar som flög genom skallen... Första impulsen var alltså att inte ge honom tablett nr 2. Men jag visste att dosen ändå var i underkant  med tanke på hans vikt (7 kg - och man ska ge 0,5 mg per dag och kilo kroppsvikt) så jag höll tillbaka impulsen och gav honom den ändå. (Måste ju för bövelen lita på att veterinären vet mer än jag! Det kunde ju ta ett dygn innan läget stabiliserades...)

Nu har nästan hela lördagen gått och hans puls har varit upp i 240 slag/minut. Känns inte bra alls.

Ringde jourhavande veterinär framåt tvåtiden för att fråga hur länge hunden kan ha så hög puls. Han rådde mig avbryta med tabletterna, tills Cesar var nere i "normal" puls igen, och sen halvera dosen. Ok....

Ja, så här kan man ju hålla på. Fixa och trixa. Och troligen skulle väl en veterinär-kardiolog ha en hel massa råd och tips att bidra med. Till exempel att man borde göra en mer ingående undersökning (EKG, ultraljud, blodprover m.m.) för att utesluta andra hjärtsjukdomar eller andra tillstånd. Men jag känner bara att jag inte vill experimentera för mycket. Man vet ju aldrig riktigt vad som är rätt eller fel ändå.

Jag hoppas verkligen att en halvering av dosen är lösningen, för jag vill inte se fram emot veckor av gissningar och tester. Mest för Cesars egen skull. Och lite för plånbokens skull.

Håll tummarna!

I fredags, på geocachepromenad på Veddö. Pigg och glad Cesar!

Anledningar nog att ha bråttom

Det finns egentligen tusen och åter tusen svar på frågan jag ställde mig själv i mitt förra blogginlägg.
Beredskap inför - vad? Svaret är - allt som är angeläget.
Svårigheten är väl att välja någon angelägenhet i högen. Det är där bråttomkänslan manifesterar sig. Det är så otroligt mycket att ta tag i. Och ensam är inte stark. Men tillsammans kan man göra en del.

Så min goda gärning idag är att uppmana mina enstaka läsare att läsa en kort engelsk text om hur man bör prata med flickor. Det är viktiga saker det. Det handlar om att motverka dummifieringen av kvinnor. Det som våra mödrar och mormödrar lyckades åstadkomma i jämställdhetsarbete, håller ju på att svepas i väg i en kommersialiserad tsunamivåg av utseendefixering med allt vad det innebär av otäcka följder. Jag ser effekterna av det i skolan. Och i medierna. Det är osmakligt.

Sprid budskapet!

Texten hittar ni här: http://www.huffingtonpost.com/lisa-bloom/how-to-talk-to-little-gir_b_882510.html

Bråttom

Jag har inte bråttom.
Varför känns det som om det är bråttom?

Känslan säger - bråttom.

Förnuftet säger - allt är under kontroll.

Förvirrad som alltid väljer jag att avvakta - med förhöjd beredskap.

Men inför vad?

Årsväxling

Det har varit nyårsafton. Folk pratar om bra och mindre bra fester, vitt skilda nyårslöften, nysatsning och i brevlådan kom nyss en otäckt hurtfrisk och proffsglansig tidning med slips- och träningstyper. Samtliga typer är ortsbefolkning. Alla dessa tecken säger något.  De signalerar att NU ska här tas tag. Ett NYTT år väntar med spänning på att få bli bättre, nyare, snabbare, framgångsrikare.

Suck.

Själv hade jag ingen lust alls att fira nyårsafton. Antiladdade med sur min hela förmiddagen, vägrade delta i middagsplaneringen. Mamma skulle komma, kanske några fler. Jag dammsög. Gjorde till slut en sallad.

Kvällen blev jättemysig. 13 personer runt bordet, och innan dess hade Hillevi och Lova varit en sväng också. Introducerat det nya sättet att fira, utan pang och smäll.

Jag funderar över detta med att fira, lova, satsa. Vad är det som gör att så många vill det? Själv brukar jag aldrig hålla mina nyårslöften, så jag har slutat ge dem. Däremot kan jag känna inom mig vilket som blir årets utmaning. Årets tema. Jag tror 2012 kommer handla om att våga ta bort leendet, och stå på mig om saker jag tycker. Jag tycker till exempel inte om att svenskarna/västvärldens medelklass flyger mer än någonsin. Till semesterorter där de sedan kan känna sig som kungar en vecka eller två. Det är osmakligt tycker jag. Inte att enstaka individer är nyfikna på att resa och se sig omkring, nej det är ju bra. Men för att alldeles för många vill leka lyxliv, låtsas vara som överklassen ett kort tag. Bo på hotellet, åka på små guidade turer, tillrättalagt och förutbestämt. Alldeles för många gör det, jordklotets resurser räcker inte till för att alla ska vilja göra så. Och när man dessutom börjar förstå att det blir en tillvänjning av idén att andra (fattiga) ska vara "tacksamma" för att "vi ger dem jobb", och det börjar bli en självklarhet att ha (fattiga) utländska människor anställda (för ytterst lite pengar) av oss här i Sverige... Ja då blir det ännu mer osmakligt. Då är det herrefolk och tjänstefolk igen, och inget har hänt på 150 år..

Men det är lite jobbigt att öppna munnen om de här åsikterna jag har. För jag är rätt ordentligt i minoritet, och jag avskyr att hamna i vassa diskussioner, för jag kommer sällan på bra argument. Inte förrän efteråt. Tycker det är så obehagligt att hamna i diskussioner, och jag vet inte riktigt varför jag tycker det.

Men det är väl dags att börja träna på det här. Att inte bara le och lyssna och förstå och glida undan från de där obehagliga samtalen.. 

Däremot satsar eller lovar jag inget som har med träning, matvanor, alkohol, utbildning eller karriär att göra. Det är nämligen en ständigt pågående process, inget som går att kickstarta en blåsig natt i december.

Decemberbild i kökssoffan. Hejdå 2011, jag
kommer inte sakna dig. 

Tolvslaget hos exgrannarna, Grebbestads bästa hängställe
den sista decemberdagen. 36 personer typ tror jag?

Lova och Hillevi visar hur man gör. Mirja
hjälper till att hålla. Det är en rispapperslykta.
Klockan är kanske 18.

Det tar en stund innan den är fylld med varm luft.

Men sen lyfter det. Ingen bild på när den har åkt iväg, för
det kom med en extremt ful parabolantenn på den bilden.
Inte alls så stämningsfullt som det var IRL.
På natten sen såg vi minst 12 fina lyktor stiga mot himlen,
mitt i allt knallande, smällande och sprakande fyrverkeri.
Vackert!

Någon dag senare fick jag och Cesar oss en magisk promenad.
Sol, blöt skogsdoft och fågelkvitter. Björnmossan blommar. 

Jag skrev ju att jag skulle laga punkteringen på min cykel.
Så här långt kom jag. Omöjligt att få loss däcket.

Idag har vi geocachat vid gamla sommarlandet på Vrångsholmen.
Lite balansakter här och var.

Cesar hittade den tuffaste pinnen.

Cesar har för stort hjärta II

Hos veterinären idag igen. Efter en vecka med vätskedrivande (Furix) tabletter morgon och kväll skulle nu lungorna kollas ännu en gång. Och ges besked angående val av hjärtmedicin. Cesar har ju helt klart haft hjälp av den vätskedrivande medicinen. Hans hosta har i det närmaste försvunnit, med undantag just imorse, då han återigen hostade flera gånger. Och mycket riktigt så var det vatten kvar i lungorna, dock inte lika mycket som förra veckan. Så dosen ökas nu. Medicinen han ska börja ta är Vetmed. Det visste jag redan innan. Eller hoppades, rättare sagt :) ... Det fantastiska med internet är nämligen att man i stort sett kan hitta vilken information man vill, bara man vet vad man ska leta efter. Således hade jag redan efter förre veterinärbesöket kastat mig ut och fiskat kunskaper, och snart nog hittat den ena hundhjärtsspecialistforskningsrapporten efter den andra. Och där lärt mig att det högst troligen handlade om kronisk hjärtklaffdegeneration (symtombeskrivningarna stämde exakt), och att det numera fanns en mycket bra medicin som visat goda resultat i de senaste studierna. Och visst var det just det hon berättade, veterinären :). Så nu sticker jag ut för att hämta ut just den medicinen.

Blåser

Huvudändan på min säng står mot balkongdörren i mitt sovrum. För jag gillar att titta ut, mot verkligheten och naturens krafter, innan jag kliver upp.
De morgnar jag nu kan ligga kvar tills det ljusnar, framåt niotiden...
Just nu är det mörkt. Det är natt och varningsklass 2. Regnet piskar mot rutan. Och så mullrar och dunsar det liksom. Ilsket. Mot rutan. Jag misstänker det är vindbyarna av storleken 25-28 m/s.
Jag funderar över hur stor risken kan vara att ett sjöbodstak sliter sig från hamnen 200 m härifrån och seglar i vinden rakt mot mitt balkongdörrsfönster och krossar både det och min skalle. Jag funderar på att flytta på min säng en smula. Det, eller öronproppar.
Tror jag tar öronproppar. Lite som en orädd och kaxig en, liksom. Kom an bara, stormen! Mig skrämmer du inte.