När katten är borta gör mamma som hon vill.

Mirja har varit borta i snart en vecka. På Korfu, en sista-sekunden-ingivelse som Anders övertalade henne att nappa på. Hon har lämnat sina gräsätande hjärtegryn i en hel vecka.Således har jag varit stalljour. Det passade fint med semesterstart.
Tillsammans med familjen Kwanza (ny ponny i stallet) har jag mockat, släppt in, släppt ut, flyttat till och från hage si och hage så. Och ridit!

För första gången på flera år har jag ridit igen. Först en ridtur ut i skogen tillsammans (för att visa Ylva ridstigar hon inte kände till). Och det är så märkligt hur jag upptäcker att jag mår så bra, och hur förbryllad jag blir över det faktum att jag trots detta gör det så sällan. Backe upp och ner, skog i näsan, grus i håret, spindelväv överallt, barr i brallan. Skuttig ponny, närtillvaro i ögonblicket.

Och konstigt nog - ingen träningsvärk dagen efter. Bara ett löjligt leende i mungipan.
Och sen en ridtur till två dagar senare. Skogen igen. Och Juia lika härlig - följsam, lyhörd, glad, stark och avspänd. Mirja + minutiös noggrann igångsättning efter senskadan i vintras + dressyrträning har skapat magi - ponnyn går knappt att känna igen. Borta är det där flängiga stycket med turbofart. Här knallar en ponny som är trygg och stark och med på noterna.

Så det var kanske inte så konstigt att tanken växte inuti mig - kanske är det JAG som ska ta Mirjas inbokade dressyrpass med tränare Marianne på söndag? Istället för att be någon annan ta över den inbokade tiden? Jo. Så blev det.

Nervös så jag hade magknip. Stressad eftersom Michael var en smula sen med bilen. Men fullt fokus.
Söndag 13:45 skrittade jag fram mot Marianne i ridhuset. Då hade jag fixat allt på en timme - på egen hand. Hämtat i hagen, borstat, matat, sadlat, piffat och boffat. In i transporten, ut på vägen, ut ur transporten, skritta fram, jojo minst 20 min,check! Julia är en föredömlig kompis i dessa lägen - krånglar aldrig. Och tänk - jag vågade rida. Mitt första livs levande dressyrpass, ensam för en tränare.

Det var så kul! Det var så - wow! Kroppen minns hur man gör, balansen och hjälperna och allt det där, fast jag vet inte vad jag gör, men jag gjorde som hon sa, och när jag gjorde som hon sa blev Julia som en liten mjuk och solig smörklick under mig. Sänkte huvudet, bjöd till, kom i balans. Galopperade så lugnt och fint och runt.

Att känna den där skillnaden mellan hetsig, flängig trippelitrappnervig ponny till samlad, maklig, lugn lyhörarprinsessa - MAGIC :)

Måste erkänna att jag fick en smula mersmak. Erbjuder mig nog från och med nu som co-rider :)
För så här glad borde jag få vara oftare.

Det som sker ... översättning från holländska

I februari skickade min faster en länk till en holländsk blogg, skriven av Leonne Meiresonne. Jag blev rätt berörd av den, och den fortsatte leva sitt liv i mig. Kände jag ville dela texten vidare. Med hennes tillåtelse har jag nu äntligen översatt den. Varsågoda:

Det som sker i världen som inte står i tidningen

Tänk vad tiden går snabbt... och, såsom jag skrev för 1,5 år sedan, är det som vi här på jorden kallar ”tid” sedd från den andliga världen detsamma som ”utveckling”.  År 1987 påbörjades övergången till ”den nya tiden”, eller snarare: den nya utvecklingen. Det första vi märkte av denna tid var Berlinmurens fall. En händelse som ingen hade förutsett, men plötsligt fanns där den kritiska massa som möjliggjorde det hela. Och idag känner vi till den Arabiska våren.

Att se på den “nya tiden” blir för mig som mest konkret när jag betraktar det som “ny utveckling”. Då förstår man plötsligt de domedagsscenarion som utspelar sig lite varstans: ja, världen såsom vi känner till den upphör att existera, men det betyder inte att världen går under. Nuvarande utvecklingsfas avslutas, den gamla ordningen går under, så att en ny kan uppstå. Men vad exakt är det då, det där nya?

 

Utvecklingssfärer

Vår andliga utveckling sker i faser. Jag kallar dem för ”sfärer”. Och dessa sfärer hänger direkt ihop med dimensionerna. Vi känner till 9 sfärer som vi går igenom för att utvecklas. Av dessa gör vi tre på jorden. Man kan jämföra det lite med skolsystemet: grundskolan (1a sfären), gymnasiet (2a sfären) och högskolestudier (3e sfären). Den som gått genom 3e sfären kallar vi för ”upplyst”. En sådan person är klar med sin cykel av död och återfödelse på jorden och fortsätter sin utveckling i den andliga världen, i den 4e sfären. Alltså är en person vi kallar för ”upplyst” utifrån andlig synvinkel inte ens halvvägs. Många guider är från 4e sfären.

Varje utvecklingssfär har sina egna kännetecken. Kortfattat kan man säga att den 1a sfären handlar om att vänja sig vid livet i den fysiska kroppen. Att man måste ta hand om den där kroppen, föda den, att denna föda måste odlas, födas upp och beredas, att den behöver sömn, att den kan gå sönder, och om den går väldigt sönder så dör den – game over. Som tur är har man flera liv, så man försöker igen, ända tills man förstår hur det fysiskt-materiella livet fungerar. Då är man klar med den 1a sfären. Man har klarat alla årskurser i grundskolan, i det här fallet 7 stycken totalt, eftersom varje sfär är en oktav (högre klang för varje steg, eller snarare vibration).

Den 2a sfären handlar om den social-samhälleliga, psykiskt-mentala utveckling. Man upptäcker att man är mer än en kropp, man har en personlighet och känslor, och oj då… det har andra också. Man lär sig fungera i samspel med omvärlden. Detta är fasen då man undersöker och lär känna alla sidor av livet. En besvärlig fas, vari man blir konfronterad med ytterligheterna av livet. Överflöd och armod, makt och vanmakt, frihet och förtryck, utövare och offer, och mycket mer. Man intar alla olika roller, i alla möjliga omständigheter, på alla möjliga platser på jorden. Man lär sig följderna av den ena eller andra handlingen, för att slutligen - i ett senare skede - kunna göra fria val. Fria val kan ju endast göras när man känner till alternativen. Detta är vad man i denna fas undersöker och upptäcker. Man undersöker och upplever verkligen livets alla sidor. Även denna fas består av 7 ”årskurser” (klanger) och tar längst tid av de tre olika utvecklingsfaserna. Varje årskurs kan bestå av flera liv.

I den 3e sfären fortsätter man huvudsakligen med vidare bearbetning av de erfarenheter man fick i 2a sfären. Man börjar på djupet förstå den lagbundenhet som kännetecknar den sociala/samhälleliga och psykiskt/mentala utvecklingen. Samtidigt kommer också insikten att varje individ har en egen individuell klang. Att man inte enbart är en kropp med en särskild personlighet, ett särskilt psyke eller temperament, utan också en unik andlig varelse. Att man visserligen underkastas jordisk lagbundenhet, men att man inte är slav under denna – det finns något annat, något större som avgör vad man är.  I den 3e sfären upptäcker man att man är en odödlig, gudalik och andlig varelse, som ständigt beträder en ny kropp. Man ger sig ut på upptäcktsfärd för att lära sig allt om den icke-jordiska andliga världen – allt sådant som andra redan har upptäckt- och under andra hälften av 3e sfären kommer man till insikt att man har något unikt att bidra med. När man har fullbordat detta ”mästerverk” är man färdig med sin jordbundna utbildning och går vidare till den 4e sfären, i den andliga världen.

Då finns inget tvång längre att inkarnera i en jordisk kropp, vilket inte vill säga att man inte kan välja det ändå. Regelbundet inkarnerar “ 4e-sfärare” på jorden för att bidra till utvecklingen. De är dock  bundna  till jordiska lagbundenheter och kan inte till fullo uttrycka sina andliga förmågor.

Himmelriket på jorden

Och här kommer vi till den stora pågående förändringen, det vi kaller “den nya tiden” eller utvecklingen. Det finns nästan inga 1a-sfärare kvar på jordklotet, väldigt många 2a-sfärare och en ansenlig grupp 3e-sfärare. Och det gör det möjligt att ta nästa steg. Det som sker nu är att utvecklingen på jorden förskjuts; från 1a t.o.m. 3e sfären till 2a t.o.m. 4e sfären. Eller med andra ord: delar av vår utveckling som förut endast kunde ske i den andliga världen, kan nu ske på jorden. Det uppstår bosktavligen en liten del av himmelriket på jorden.
För att detta ska bli möjligt övergår vi på jorden till den 4e dimensionen. Det innebär att vi omfattas av en högre vibration, en högre energifrekvens, eftersom sfärerna (eller dimensionerna) består av oktaver, och klangerna (vibrationerna) är högre i den 4e sfären än i den 3e sfären. Och oberoende av om vi är medvetna om detta eller ej så vi omfattas alla av denna förändring. Det pågår inom oss alla – hela vårt system omfattas av denna nya frekvens.

Detta orsakar kaos och förvirring, för vi är vana vid att att saker och ting följer vissa bestämda mönster, enligt viss lagbundenhet, och i ökande grad inser vi att det inte längre fungerar såsom vi varit vana vid. “Gör man si, blir det så..” tycks i allt mindre grad gälla. Men vad gäller då istället? Svaret är att ingen just nu vet, eftersom ingen vet hur den 4e dimensionen manifesterar sig genom jordisk lagbundenhet, för det har nämligen aldrig tidigare skett... Detta skall vi, här och nu, komma på och formge. Och det är därför som jag skriver detta. För det enda vi kan göra just nu är att sprida kunskaper om hur den 4e dimensionen gestaltar sig i den andliga världen, så att vi bättre förstår vad vi blir konfronterade med och vad vi kan göra med det på jorden. Och så att vi förstår vad som krävs av oss samt slipper vara så fövirrade i det som sker.

Inget är dolt
En av de mest påfallande kännetecknen av den 4e dimensionen är att inget är dolt. Effekterna av detta har sedan en längre tid varit synliga på jorden: korruption, dolda agendor, ljusskygga affärer osv... allt kommer upp till ytan och avslöjas. Ruttenhet inom finansiella system,  inom katolska kyrkan, korrupta regimer, barnporrhärvor, giriga managers, spekulerande börshajar, regeringar som under förevändningen “frihet och demokrati” bedriver krig mot länder som sitter på oljeresurser... allt som varit dolt kommer fram i ljuset. Wikileaks, whistleblowers, grävande journalister, hela befolkningsgrupper som revolterar – de synliggör sådant som varit dolt och som passerat “bäst-före-datum” .
I den  4e dimensionen gäller: allt som kommer inifrån och som inte stämmer med vad det utger sig för att vara blir avslöjat eller kraschar ihop. Det fungerar helt enkelt inte med den 4e dimensionens energifrekvens, det blir inte understött av dess vibrationer, och bryter därför samman.
Detta har sedan en längre period pågått i större värdslig skala, men sedan oktober 2010 har utvecklingen fördjupats och börjar nu bli kännbar även på micronivå. Nu är det  även verksamt på ett personligt plan för enskilda  individer. Kortfattat uttryckt: allt det vi gör som inte överensstämmer med det vi verkligen vill slutar fungera. Vi står helt enkelt inte ut längre. Sedan en tid har vi sett hur människor blir extremt uttröttade, utbrända, depressiva eller rent av sjuka – men nu har vi nått vägs ände. Nu börjar det uppstå rent kaos, friktion och krångel på alla personliga plan. Det är nämligen den djupast upplevda önskan som är skapande i den 4e dimensionen.  Alltså inte det vi säger oss vilja, inte det vi lärt oss att säga, inte vad vi pålagts att göra, utan det vi verkligen innerst inne känner och vill. Det är endast detta vi utstrålar och därmed också drar till oss – eller med andra ord: skapar.

Alltså kan man låtsas att man vill samarbeta med någon, men om man innerst inne inte vill så sker följande: det vill sig inte, det flyter inte, det fungerar helt enkelt inte.  Medan man för några år sedan utan att blinka kunde säga att man hade ett bra äktenskap, ett underbart jobb, men utan att mena det och utan större påföljd, så fungerar detta inte längre eftersom allt blir uppenbarat i den 4e dimensionen.

För trång kostym

Så länge denna effekt av den 4e dimensionen skedde på värdslig nivå kunde man gnugga sina händer i ren förtjusning: “Haha, ser du? Det där kriget handlade om olja, vad var det jag sa, nu fick vi det svart på vitt.” Eller så kunde man bli lättad över att katolska pedofiler blev avslöjade. Och man tyckte det var vackert på något sätt att människor i arabländerna till slut reste sig och krävde sin frihet. Men när det börjar kännas på det personliga planet  så blir det en kalldusch. Eller en ren skräckupplevelse. När man upptäcker att det egna äktenskapet är exakt lika ofritt som ett arabiskt land. Eller när man inser att ens kollegor inte längre går med på att du alltid vet bäst. När det blir så uppenbart att det du hjälpte någon annan med “för att vara schysst” egentligen bara handlade om att du egentligen ville ha något tillbaka. När du, på vilket sätt som helst, höll skenet uppe, men avslöjades. Grovt uttryckt: ju mer som inte stämmer i ditt liv, desto mer kaos. Detta låter nog en smula negativt, men i slutändan blir vi bättre utav den här processen.  Den 4e dimensionen tvingar  oss - inte endast att bli medvetna om vad vi verkligen känner och vill, utan ger oss också möjligheter  att uttrycka oss som fria människor.

Den 4e dimensionen handlar nämligen om att uttrycka sitt sanna Jag, att inta sin unika plats i en större helhet. Och det är helt uppenbart att det är en helt annan sak att göra detta i den andliga dimensionen utan fysisk lagbundenhet, än att göra det här på jorden i en fysisk kropp. Vi har ju tvingat in oss i alla slags mönster, formar och schabloner under så lång tid. Vi kvävs nästan (bokstavligen!) av alla regler: ‘do’s and don’ts’, får inte, går inte, borde och skulle... och den kostymen har nu blivit för trång för den 4e dimensionen. I den kostymen kan vårt innersta inte uttrycka sitt väsens sanna natur. Allt som styrs utifrån programmering, villkor, pålagda övertygelser – det fungerar inte längre, det finner ingen jordmån, bär inte frukt. Endast det som bottnar i vårt sanna Jag kommer att fungera.

Vad ska man ta sig till med detta, som individ? Alla dina övertygelser, bedömningar, alla dina mönster, dina kategoriska svar och reaktioner – rannsaka dem! Ständigt, hela dagen, varje stund, ställ dig själv frågan: det jag nu gör, det jag nu säger, så som jag nu reagerar – är det vad jag verkligen känner eller vill eller har jag lärt mig detta? Stämmer det överens med mig, med det som är Jag? Ja, ner på minsta mikronivå: du kanske har missat ett samtal, och helt automatiskt greppar du telefonen för att ringa upp, fastän du egentligen har tusen andra saker att först ta tag i.... Det låter kanske dumt, men våra dagar är fyllda av dessa “ofriheter”, och om man kan börja i det lilla blir de större frågorna lättare så småningom.  När man tar tag i de små mönstren omprogrammerar man sitt system. Man säger i princip till sitt system: kom igen, du får göra så som du vill och känner – och genom att göra detta lär man sitt sytem att världen inte går under. På så sätt bygger man upp sin tillit. Att fokusera på rädslor och farhågor fungerar inte, för allt som du lägger tankeenergi på växer snabbt i omfång.  Att fokusera på vad du vill däremot ger dig självförtroende, förtröstan och tillit, och en vacker dag släpper rädslan greppet om dig. Ge dig själv utrymme att säga nej till det du hör eller måste för då uppstår ett utrymme vari du kan känna efter vad du verkligen känner och vill. Och då kan det mycket väl visa sig att det du “måste” faktiskt överensstämmer med det du känner och vill. Utåt sett ser resultatet likadant ut, men i ditt inre har en stor förändring skett: du har tagit steget från “måste” till ”vill”. Du har blivit en friare människa. Och då bubblar något upp från magen – ett skratt, livslust, glädje...något ditt huvud inte längre kan komma ihåg, men som du känner: detta är jag, sådan var jag för länge sedan när jag var liten, så här kom jag hit en gång....

Jag tänker alltså är jag....inte

Du kan endast göra en sak och det är att tillåta dig själv att upptäcka det som verkligen är och vill inuti dig själv, hur mycket det än krockar med gamla sanningar och mönster, med måsten och borden. Här hamnar vi ändå i en svår situation. Vi har nämligen, genom att utveckla det självständiga tänkandet i 3e dimensionen, hamnat så mycket uppe i huvudet att vi inte längre vet hur man verkligen känner efter. Vi tänker nuförtiden att vi vill något, och vi tänker att vi känner något. Utifrån detta tänkande har mycket gott kommit, men även en del otäcka saker och nu vågar vi inte längre lita på det vi egentligen känner och vill. Även om detta inte var vår vilja och känsla, utan det vi tänkte.  En oförfalskad mind-fuck. När man väl vet det behöver man inte längre vara rädd för sig själv. Du kan kanske till och med tillåta dig själv att känna eller erfara vad som finns i dig, utan fördomar. Det är inte bra, det är inte dåligt, det bara är. Återigen, det är, oavsett. Vare sig man ”får” eller inte. Man bör helst erkänna för sig själv att det är som det är, annars blir det så mycket besvärligheter. Dina egna fördomar mot det du känner fungerar nämligen som ett avvisande av dig själv, vilket i sin tur leder till att energiflödet snörps åt och minskar. Det blir man väldigt trött av, för det är inte den sortens energi man får av att äta näringsriktigt. Den kommer från den andliga dimensionen. Och när du avvisar just det som förbinder dig med den andliga dimensionen, är det samma sak som att stänga av energiströmmen.

Vårt innersta väsen kan, förutom att lida av den för trånga kostymen, heller inte uttrycka sig i ett system som huvudsakligen tänker. Det är nu dags, efter den långa period som vårt tänkande utvecklades för att inta huvudrollen i våra liv, att det börjar ge utrymme åt känna och vilja. Det kan upplevas som om vårt huvud inte längre fungerar, tänkandet inte längre fungerar. Det fungerar förvisso, men inte längre på det sätt vi vant oss vid. Att lösa allt genom tankeprocesser, att avgöra och besluta enbart genom att tänka fungerar i allt mindre utsträckning. Istället använder vi nu huvudet till det som är meningen – inte till att bestämma utan att utföra. Du låter ju heller inte din dator bestämma vart du skickar eposten, eller vad som skall skrivas i det. Det avgör ju du själv, och datorn utför jobbet. Vårt huvud är vid det här laget välprogrammerat. Där finns all slags mjukvara som hjälper oss att genomföra det vi känner och vill. Att ständigt fundera över  hur det funkar inne i datorn är helt onödigt, de processerna sköter sig själva, systemet klarar det utmärkt utan din hjälp. Om du ändå envisas med att försöka, ja då har du fullt upp med att organisera ditt liv, det blir stressigt, och du känner dig urlakad och tom. Istället ska du låta huvudet få ta den plats som är tänkt – vi människor känner efter  vad som är vår vilja  och använder vårt tänkande för att uttrycka detta i handling.

Dualism

Men det pågår ytterligare saker i det där huvudet. Vi har en vänster och en höger hjärnhalva. Man kan säga så här: vänster representerar jorden och höger representerar himlen (eller kosmos, vad du vill). Under tidigare utvecklingsperioder har vi huvudsakligen ägnat oss åt att utveckla vänster hjärnhalva. Och nu är det tid att höger hjärnhalva får använda sin spelhalva till fullo. Fler och fler barn föds i det här läget: med två hjärnhalvor som är lika starka, tar lika stor plats och som vill samarbeta. Det skapar problem, för vårt skolsystem, vårt samhälle är helt inrättat efter vänster hjärnhalva. Därför får dessa barn problem (och får en diagnos stämplad i pannan). Men problemet är inte barnens. Det är vårt. Självfallet har vi inga problem med att koordinera vänster och höger hjärnhalva – vi använder ju oftast bara en halva i taget. Och då behövs ingen koordination. Gruppen av barn med udda beteenden, avvikelser och diagnoser, de “fula ankungarna”,  kommer stadigt att öka – tills vi förstår att det är lönlöst att kräva av svanar att de bör försöka leva upp till kraven som gäller för ankor.

Vänster och höger hjärnhalvar representerar även alla slags dualiteter. Manligt/kvinnligt, digitalt/kreativt, jordisk/himmelsk, vänster/höger, far/mor, levande/dött, begränsad/oändlig, ensidig/mångsidig, jag/vi, och så vidare... Jill Bolte Taylor förklarar detta på ett fantastiskt sätt i sitt tal:

 

I min artikel från januari 2010 förklarar jag utförligt hur processen från dualism till integration påverkar vår tid.  I 4e dimensionen upphör denna dualism. Båda polerna ÄR , och de håller varandra i balans, vi behöver dem båda. Dualismen kräver en dom – det ena är rätt, det andra är fel. Detta är digitalt tänkande. Vänster hjärnhalva. Höger hjärnhalva klarar paradoxen mellan båda polerna, mellan två till synes motsatta sanningar. Just nu  pågår integrationen starkt på området manligt/kvinnligt. Hela vårt samhälle, från regeringsnivå till familjenivå, är inriktat på det “manliga”. Och nu menar jag inte att kvinnorna håller på att ta över makten. Tanken i sig redan är totalt “manlig”. Det “kvinnliga” tänker inte i makttermer. Eller snarare: det “kvinnliga” tänker inte. Det “kvinnliga” vill dela utrymmet och låta allas kvaliteer komma till sin rätt.

Medvetet talar jag här inte om kvinnor och män, utan om det manliga och det kvinnliga. För den här integrationen pågår inuti oss själva, oberoende av kön. Vi har sett olika övergångsperioder – män som beter sig som kvinnor (mjukisar), kvinnor som uppför sig som män (manhaftiga). Men detta fungerar inte så bra, det är fortfarande dualism. Nu handlar det om att vi ska låta det manliga (handlingskrfat, målinriktning, logik, omvärld) samarbeta med det kvinnliga (besjälning, mjukhet, empati, hjärta). Ett överskott av handlingskraft gör nämligen att man förlorar kontakten med med det inre, med sina drömmar och ideal. För stort fokus på det inre däremot gör att man aldrig gör sina drömmar till verklighet, ger dem en verklig skepnad. Och visst innebär det här att det krävs mera av det manliga, helt enkelt på grund av att samhällstrukturen är mest inriktad på det manliga än så länge.  Återigen, hur hotfullt detta än kan upplevas av en del män, så handlar det inte om att avskaffa manligheten. Det handlar om att använda manligheten på ett nytt sätt, ett bättre sätt. Ett exempel: när man inte agerar utifrån ego, makt och strid utan istället utifrån kollektivets behov. Integrationen mellan manliga och kvinnliga kvalitéer fungerar som symbol för integrationen mellan tanke, vilja och känsla. Huvud, hjärta och händer. Det manliga verkar mest i huvud och händer (tanke, vilja) och det kvinnliga verkar i hjärtat (känna). Känslan skall vara det som styr och kommunicerar, placerat strategiskt mitt emellan tanke och vilja.

Acceleration

Det finns ytterligare skäl till att vi blir medvetna om det vi verkligen vill, känner och tänker. Vilja, känslor och tankar sänder ut vibrationer, signaler. Och vibrationer är ju energi, skapande krafter. I den 4e dimensionen är tidsspannet mellan utsända vibrationer och manifestation mycket kortare än i 3e dimensionen. “Den skapande tanken” – ja, många människor ägnar sig redan åt den sanningen, genom positiv affirmation, visualisering osv. Haken är dessvärre: hur mycket du än visualiserar dig själv som rik, men samtidigt egentligen känner dig värdelös innerst inne, så är det det senare som sänder ut vibrationer, och det då är också det som manifesterar sig. Är du inte medveten om vad som försiggår i ditt inre, vilka dina sanna känslor är kan chocken bli rejäl när sanningen manifesterar sig mitt framför din näsa.

Som tur är är detta uttryck i den 4e dimensionen ännu inte fullt verksam. Men mer och mer. Det är också ett utav skälen till att allt tycks gå snabbare och snabbare. Ordagrant går det snabbare. Man kan lätt föreställa sig att att “den skapande tanken” i den andliga världen är smidig och snabb, eftersom det inte finns materia som verkar begränsande där. Men eftersom den 4e dimensionen nu manifesterat sig på jorden, och materien därmed måste underkasta sig dess frekvens, blir det mindre fast och mera rörligt.  Materien reagerar snabbare och snabbare på vibrationerna. Allt går fortare, blir fortare sant.  Även människor reagerar snabbare på de signaler som verkligen sänds ut, inte på det som sägs. Man kan känna direkt om det som sägs inte stämmer. Eller tvärtom, man kan känna att något stämmer, trots att det står i rak motsats till all logik och alla regler du kände till. Eller om du själv säger något som inte stämmer. Du kan till exempel lova någon att göra något, därför att du helt enkelt måste det på grund av din position eller din relation till någon. Men om du egentligen inte vill – innerst inne - då  blir det inte gjort.  Det går inte, du kan inte förmå dig. Ditt system samarbetar inte längre. Ditt system reagerar endast på sådant du verkligen vill. Du kan inte undgå det här längre.

Nu är tiden inne att bli medveten om det som verkligen är vårt inre, för det besparar oss en massa onödigt krångel. Till exempel: Om du verkligen inte (längre) vill något, är det bättre att helt enkelt säga det, då slipper din kropp bli sjuk för att den ska slippa göra det den egentligen inte längre kan. För verkligheten reagerar hur som helst endast utifrån det som är  verkligt. Gör dig själv en tjänst och krångla inte till det. Var ärlig, gentemot dig själv, och din omgivning, för verkligheten gör sig synlig hur som helst. Visst, det är oerhört skrämmande att vara ärlig, men betänk - om du inte är det, kommer verkligheten att tränga sig fram med alla till buds stående medel, och  det  är garanterat mera eländigt. Det skapar kaos och bekymmer, som sedan behöver städas undan. Om du till exempel i ditt hjärta vet att du inte längre trivs på ditt jobb, då kan du välja: du erkänner läget för dig själv och börjar söka nya jobb eller så väntar du tills verkligheten manifesterar sig i form av uppsägning, utbrändhet eller ett minskande kundunderlag. Med andra ord: låter du verkligheten tvinga dig att inse det du redan visste och gör du dig själv då också till offer för dig själv eller väljer och agerar du självständigt, använder du din fria vilja till att regissera och styra ditt eget liv? Det senare alternativet besparar dig en stor portion elände och kraft. Både för dig själv och andra. Manifestera dig själv, förändra dig, utveckla dig. För att du vill, inte för att du tvingas till det....

Leva = lida...?

Detta är det sista kännetecknet av “den nya tiden” som jag vill nämna: i den nya tiden sker utveckling inte längre genom lidandet utan genom att vi tycker något är roligt. Fram tills nu rörde vi på oss enbart när vi var så illa tvungna. När det var så illa ställt att det inte fanns andra alternativ än att göra något åt saken. Och när det är illa ställt är upplevelsen oftast smärtsam.  Den nya tidens kännetecken är ännu “framtidsmusik”, och händer inte från ena dagen till den andra.  Det sker genom alla moment beskrivna ovan; när vi vågar börja lyssna på oss själva och formge våra liv utifrån vårt inre.
När vi inte längre avvaktar tills livet, omständigheterna,  tvingar oss till förändring. Det krävs ett rejält nytänkande kring hur vi ser på livet. Att vi inte längre tänker och handlar endast utifrån ett materiellt, jordiskt perspektiv, utan införlivar en andlig aspekt i det hela.
Vi motarbetar vårt Jag rätt mycket genom alla dessa bergfasta övertygelser om rätt och fel. Ett exempel:   i vårt samhälle anses det som “fint” att hjälpa andra i första hand, och “ofint” att tänka på sig själv i första hand. Men du skulle bara veta hur många som just nu inkarnerar; människor som tränat på att hjälpa andra under otaliga tidigare inkarnationer. De kan detta, det vet hur man gör, och de har föresatt sig att under denna inkarnation lära sig att ta hand om sig själva. För i den själsliga världen är det ett känt faktum att att man inte kan hjälpa andra om man inte lärt sig att ta hand om sig själv först. Man kan inte säga “vi” förrän man har lärt sig vad “jag” innebär. Endast utifrån ditt Jag kan du finna din unika plats i helheten. Och jo, utveckling sker genom ensidighet. Det är som ett pendelslag, som genom att slungas från den ena ytterligheten till den andra, slutligen saktar in och finner en mittpunkt. Om du skulle vara en av dessa inkarnationer som föresatt sig att lära sig ta hand om sig själv, då har du det rätt tufft, för du är “fel”. Härmed bromsas utvecklingen upp, och vi gör så att det blir besvärligare, och mer smärtsamt...

Alltså: det viktigaste vi har att göra är att släppa våra fasta övertygelsemönster. Utan att veta vad som skall komma i dess ställe! Försök avslöja dina egna inre övertygelsemönster. Här ett eget exempel: de senaste åren har jag haft gigantiskt mycket att göra på min mottagning. Men i höstas började det mattas av, vilket jag tyckte gav en skön paus i tillvaron. Dock fortsatte lugnet, och framåt mars hade det blivit oroväckande lugnt. Då började jag tvivla på mig själv...vad gör jag för fel? Vad har jag gjort som orsakar detta sviktande kundunderlag? Detta automatiska feltänkande gav mig två månaders elände. Genom att jag utgick ifrån att det som skedde berodde på att jag “gjorde fel” begränsade jag mina perspektiv; jag letade endast efter sådana svar som kunde lösa mitt dilemma, resten av svaren såg jag inte alls eftersom  jag  ju utgick ifrån att det var mitt felaktiga handlande som var orsaken till mina problem. Jag blev tokig på mig själv och arg på den andliga världen. “Ja men tack då! När det gäller andra får jag en massa bra svar, men när jag behöver dem själv hör jag inget!” Men jag kunde inte höra svaren, eftersom jag endast var öppen för en viss typ av svar, nämligen sådana  som visade mig vad jag gjort för “fel”. Inte förrän jag gav upp, släppte allt (framförallt mitt ego, som inte alls tyckte det var roligt att jag hade så lite att göra) och kunde säga “jag vet inte”, när jag istället kunde säga “jag får väl börja använda tiden till något jag trivs med” och det tack vare det började hända en massa roliga , nya händelser i mitt liv. Inte förrän då kunde mina andliga ledsagare visa mig vad som var meningen. Jag fick färre kunder eftersom jag behövde fortbildas, eftersom jag skulle utveckla ett antal nya förmågor, eftersom mitt arbete skulle förändras, och jag skulle skriva den här artikeln, och eftersom jag behövde förbereda mig inför det som skulle ske i augusti och september. Hade min mottagning fortsatt ha samma kundtryck så hade jag bara ångat på, och de hade kunnat ropa vad de ville från andligt håll – jag hade inte hört någonting eftersom jag hade så mycket att göra... Alltså rådde det omvända mot det jag trodde: jag gjorde inget “fel” – det skapades bara utrymme för mig att utveckla något nytt. Är det då “fel” att tänka att jag gjorde fel? Haha, nej då, för under dessa två eländiga månader stötte jag på en mängd gamla inre övertygelser som behövde synas under lupp: man får inte njuta utan att ha förtjänat det, man måste alltid göra något som är till nytta, man måste hur som helst alltid göra något , lathet är djävulens påfund, och så vidare... Nästa gång kan jag alltså välja att göra annorlunda. Göra det enklare för mig själv. Ja där har vi ännu en... göra det lätt för sig...uff. Men detta är alltså ledtråden: genom att inse att det blir enklare om man ser på saken ur ett annat perspektiv besparar vi oss själva mycket elände och börjar utvecklas eftersom vi vill det istället för att det smärtar och är framtvingat. Alltså inte genom att lida utan genom att ha roligt.

Tro inte på detta

Tro inte på allt som står ovan. Ta inte till dig det utan förbehåll. För då byter du endast ut ett trossystem mot ett annat. Känn efter om det ger genklang i dig. Se efter ifall du känner igen, klarar att införliva delar av det in din värld. Se om något av det kan vara till nytta eller låt det bara vara. Om du upplever att du inte kan låta den här texten bero, eller om du känner stort motstånd, undersök då den känslan extra noggrant: chansen är stor att ditt gamla trossystem har gått i krig mot det som du i ditt inre redan vet att du känner och vill. För varje kamp du för med något utanför dig, är en kamp med något som finns inuti dig.

Med denna artikel vill jag alltså rikta ljuset mot det som pågår på jorden just nu. Som en tidning eller en nyhetssändning från den andliga världen. För det skapar ro, när man börjar förstå  vad som pågår i ens liv – då slipper man tvivla så mycket på sig själv, vilket i sin tur sparar mycket energi. Det spelar också roll att veta att du inte är den enda.
Dela gärna den här texten med alla som du tror kan ha glädje av den på något sätt. Ju fler som får veta vad som pågår desto snabbare når vi den kritiska massa som krävs för att stora och oförutsedda omvandlingar ska kunna ske. Sprid denna information så mycket du kan. Tack!

Léonne Meiresonne, Den Haag juli 2010

Ledig. Så sakteliga.

Trodde denna sista arbetsvecka innehöll fem dagar. Såsom arbetsveckor brukar. Men trots att jag numera är Äkta Svensk har jag fortfarande inte lärt mig att midsommar ALLTID infaller på en fredag, och att denna fredag således är en ledig dag. Så - fyra arbetsdagar bara.

Resultatet är förstås att jag inte hunnit med det jag tänkt på jobbet. Alls. Det blev istället flyttyra på arbetsplatsen eftersom chefen beordrat så. Alla ska byta arbetsplatser. Och jag hade i ett obevakat ögonblick erbjudit mig att städa i dokumentskåpen... Och man bör fika och varva ner veckan efter skolavslutningen. Så det blev kånka och bära, kaffe och nationella provhögar. Men inte skriva färdigt elevdokumentationen eller planera nästa läsår...

Ser därmed fram emot ett antal regniga sommardagar, så jag kan jobba i fred. Och samla på mig några komptimmar till :)

Det börjar lovande. Efter en solig men blåsig start, en behagligt blåsljummen svensksommardag helt enkelt, börjar det nu smattra så fint på plasttaket ute på altanen. Klockan är 16:28 och folk har nog just satt sig med sillen och nubben. Klockren klassiker.

Jag sprang ut för att rädda tvätten, såg att det redan var gjort och tänkte så plötsligt "jordgubbar?". (så mycket har jag fattat- att midsommar = jordgubbar)  Och visst - under fiberduken hade det fullständigt exploderat i rött. Lukas och jag roade oss och räknade sedan ut att vi plockat ihop för minst 200 kr. Mycket godare dessutom än de inköpta "svenska"... :)

Om en stund är potatisen kokta. Vi minimidsommarfirar lite hemma först. Sedan sticker Lukas och grillar burgare åt sommargästerna i Grebbestad, och jag går till Johan och Maria och äter mera midsommar!

Kellie älskar verkligen vatten. Här på Vitlyckemuseets midsommarfest.
Hon kör ner nosen i vattnet, plaskar med båda tassar och frustar så det skvätter :)

Ute

Snart semester. Men tar ut känslan redan i förskott. Vackert här. Behöver inget annat. En timme räcker. Mmm...

Godis

Det är godis. Inte småsten. Fick det i presentpåsen från kommunen, som grattisochvälkommentilldetsvenskamedborgarskapet. Trodde det var dekorationsstenar. Men det är godis. Weird!

Ska försöka

Få balans. På natten mellan onsdag och torsdag till exempel. Lite midsommarmagi gör garanterat susen.
Den här helgen har varit bra. Mirja erövrade KMpokalerna i både dressyr och hoppning, Kellie var med hela tiden, och mycket mycket tokglad. Tidiga morgnar och trött skalle. Men det gör inget. Hund, häst, sommar. Bra liv!

okej nu kör vi

Det är rätt dumt men trots att jag har ont i ögonen, handleden och ryggen (troligen på grund av att jag sitter för mycket vid datorn), och trots att mina dagar är fyllda till bristningsgränsen med Viktiga Måsten (arbete/personalfest/tävlingar/städning/tvätt/hundmingel/planering/sovning/Hantering av Diverse Krångel), och trots att min stackars 4 år gamla laptop är sprängfylld (endast 4Gb återstår) så har jag just tryckt på "ladda ner Windows 8 Preview". Hahaha!

Antingen dör datorn helt eller så går den och jag in i ett gemensamt Nytt Sinnestillstånd. Ibland bara måste man testa det till synes omöjliga.

Livet krånglar och skaver

Till exempel så är min c-tangent borta från tangentbordet. Då måste man trycka extra hårt på den lilla pluppen som sitter där tangenten fattas. Då kan man inte skriva så snabbt som man är van. Och det har fastnat allehanda smulkrafs under l-tangenten okså. Så jag tvingas verkligen hamra på de stackars tangenter som ännu håller fanan högt.

Det är 2012 och allt borde hända i år. Istället sitter jag  mitt i mitt fåniga lilla medelklassliv och inget speciellt händer. Eller. På ett plan händer det myket (oj jag blir så stressad, snart utbränd rentav), ja, det där med ny hund, och ny chef och omorganisation och dessutom all gammal ackumulerad arbetsplats-och studieskit som skvalpar obearbetat i kölvattnet. Ojoj inte konstigt man sover 24/7. Eller.

Och allt det där med att vilja ordna sitt liv, en gång för alla, sälja sitt hus, downshifta och miljötänka, bli vegetarian och ägna sig åt naturmeditation. Eller nåt. Och städa upp i sina trassliga halvdana relationer, som man borde gjort för länge sen fast man hinner ju aldrig för man är ju halvvägs utbränd i sitt stressiga 45timmar i veckan medelklasskarriärliv.

Denna hunger efter vårröj, storstädning, engångförallaryck, denna eviga längtan efter en ren diskbänk och sorterade småhögar bakom prydliga skåpslukor. Strukturen. Ordningen.

Som gäckar och gäckar. Som aldrig tycks bli av.

Alltså jag försöker verkligen att vara manyana och chill och vila i nuet. Men vardagen har mig i sitt grepp med allt vad det innebär. För hur kul är det:

....när man ser att grenarna hänger djupt ner över parkeringsplatsen där tre bilar + hästtransport ska få plats. Grenar i ett träd som dessutom spottar små kladdiga droppar så här års, omöjliga att bara lite lätt tvätta bort. Så man, vi, går efter en stege och en såg. Sågen är grymt rostig och stegen hänger just där humlebusken trevar fram sina vackra friska rankor upp mot päronträdet. Man ägnar en halvtimme åt att försiktigt trassla loss den taggiga humlen från stegen, vilket resulterar i knäckta humlegrenar som troligen knappast återhämtar sig i första taget. Men man hänger försiktigt tillbaka dem i pärongrenarna oh hoppas på det bästa. Sen sågas grenarna ner och oj vad ljust det blir. Fast kladdnedfallet är inte mycket att göra åt, då skulle man få såga ner hela trädskrället, och det hinns inte med. Mannen ska på politiskt gruppmöte och själv vill man bara sjunka ner i soffläge.

...eller när man inser att båten, transporten, motorcykeln och fan oh hans moster ännu inte är såld. Fast de borde varit det för minst tre månader sen. Minst. Men man, vi, jag, hinner, kan, orkar inte. Dygsntimmarna är för få, energin likaså.

...eller när man sätter sig och ska kolla igenom ekonomin och inser att den där räntehöjningen i kombination med minskade inkomster sammantaget har lett till ett gapande hål där en gång den feta bufferten låg. Hej sommar och sparsamhet, istället för hej sommar jag gör vad jag har lust med.

...och ångesten som följer när man tänker att man borde ha tänkt, planerat, funderat, kalkylerat, kollat, oh helst inte alls köpt en kåk med stora lån. Eller en hästtransport. Eller en båt. Eller en häst till.

...och megaångesten när man inser att man egentligen bara grottar ner sig i sina löjliga i-landsproblem som är rent fjuttiga jämfört med livsförhållandena i länder som, till exempel, Rumänien. Eller Indonesien. Ja, vilket av de 80% fattiga, hungriga, krigsdrabbade länder som helst på klotet som man har den outsägliga turen att inte vara född i.

I dessa dagar, i dessa sinnesstämningar (som ju kommer som brev på posten varje vår) så är en liten hundbensgnagande glädjefnattvarelse under köksbordet det absolut avgörande.
Kellie håller mig på mattan, i verkligheten och i glädjen. Man kan inte annat än skratta när hon rusar runt i 100km/tim i trädgården. Arton varv. Eller när hon krullar ihop sig av glädje när man kommer hem. Eller när hon skutteliskuttar över stok oh sten i skogen, med flaxande öron och tokroliga hopp. För att inte tala om hur hon förvandlar mig från surdöd morgonhäxa till leende arbetsredo lärare på endast en timmes tid mellan 07 och 08.

Hur gör folk utan djur???

Och nu är det definitivt dags att masa sig ut på en kvällspromenad.

Vänner

Tisdagskväll. Vi slappnar av i den värme som återigen försöker ta kommandot över våren. Jag har ägnat en timme åt att sopa och högtryckstvätta asfaltsinfartsparkeringen. Skönt. Det blir en del grus där efter vinterns ishalka.
När jag kom hem idag efter jobbet väntade en lyckligt välkomnande Kellie i köket. Laban, som är Michaels dotter-Hillevi-med-familjs hund (en garanterat otyptisk Bolognese) hade blivit hämtad, åkt hem. Han har varit hos oss hela helgen och lite till, och, som Mirja sa:"Kellie tror nog han bor hos oss nu".   De har blivit rejäla kompisar. Vi har promenerat, lekt, haft tråkigt och försökt få pli om vartannat dessa dagar. Laban är glad, kärleksfull och lite tonårssmåkorkad. Älskar alla och gör som han vill men är mån om att plocka pluspoäng när chansen ges.

I skogen lekte vi "ni ska aldrig vara säkra". Det går ut på att lura hundarna att tro att de leder promenaden, men så gömmer jag och Mirja oss hela tiden eller går åt ett annat håll. Skitkul! Dom är lättlurade kan jag säga och letar sig tokiga när vi plötsligt är "försvunna"... I höga gräsfälten har de lärt sig hoppa fyrfota för att alls få syn på vart de är på väg, samtidigt som de tävlat om vem som törs gå först in i gröngräsväggen.
Kellie har också uppskattat att springa och rulla runt och morra med Laban. De har galopperat i kullerbyttor på kortklippta trädgårdsgräset. Det kniper i hjärtat när man ser den pura livsglädjen... Nu är det lite tomt efter glada Laban. Men. Jag är glad att Kellie fått sig en lekkompis som kommer finnas där rätt som det är vid olika tillfällen. Laban hjälper ju Kellie att greppa hur man umgås med folk. Han kramar ALLA. Och det är just sånt Kellie behöver se. Och lära.  Ja, så nu sitter vi här trädgården och begrundar livet, nya erfarenheter, våren och framtiden. Och vi är rätt överens-det känns helt ok...

Från Greta till Kellie

Det tar sin tid. Att ställa om, lära nytt, fatta rätt. Att göra resan från Rumänien till Sverige, från Greta till Kellie, från instängt flockdjur till fri familjemedlem.

Kellie är skygg i sin personlighet. Misstrogen mot allt nytt. Speciellt då människor (män!) och situationer med många intryck. Men hon är också oförstörd. Extremt känslig för kroppsspråk och röstläge. Det blir en intressant kombination att förhålla sig till, för mig som s.k. djurmänniska (som har läst sååå många böcker om hur man fostrar djur och som har haft Ett Antal djur..). Jag upptäcker nämligen att hon lär mig hur jag ska göra, istället för tvärtom.

Kellie vill tillhöra flocken och vill vara till lags. Men hon är osäker, en smula lättskrämd och hon förstår inga kommandon eller order. Att komma på kommando är ju rätt viktigt. Jag började träna det redan från början, i koppel. Berömde massor när hon "kom". Men det funkade inte riktigt ändå. Hon förstod ordet "kom", men kom bara när jag satte mig på huk. Så till slut fattade jag - och nu sätter jag mig på huk så fort jag vill att hon ska komma. Funkar klockrent varje gång. Nu, på den sjätte veckan, kommer hon också någon gång ibland när jag glömmer huka mig. Snart behövs nog inte hukningen längre... "Spring!" lärde hon sig endast genom att vi sprang tillsammans med henne. Vi måste visa henne med kroppen vad orden betydde först. Jaha. Jahaja!! Visa med kroppen! Så himla enkelt det blev! Det är ju helt enkelt bara att förvandla sig till hund, samtidigt som man säger människoord. Google translate hundiska - svenska.

Så Kellie gör ett bra jobb med mig. Snart är jag fullfjädrad hund.

Kellie är glad nästan jämnt nu. Hoppar in i bilen själv, kastar sig upp i famnen så fort hon får lov, och skogen är det absolut roligaste som finns. Ren och pur kroppslig glädje, att få rusa upp och ner för klippor, mellan tallar, över tuvor, gärdsgårdar och diken. Vi växlar mellan att gå och springa, och hon blir lika glädjeyrstossig varje gång. Efter denna favorit kommer fält med högt gräs, som är våldsamt kul att skutta kängurustuds i. Vi leker kurragömma där varje gång. Mirja håller och distraherar henne, jag skuttar iväg och slänger mig raklång, ropar på henne. Sen får hon skutta hit och dit tills hon hittar mig i det höga gräset. Sen gömmer Mirja sig, och Kellie får leta på nytt. Populär lek för alla tre.

Vatten är också lekfavorit, hon har redan simmat i havet, och skogsbäcken plaskar hon runt i, kör ner nosen i vattnet och frustar och gräver efter spännande saker långt nere i lersörjan.

Den här helgen har vi kusin Laban på besök. De lär varandra massor. De leker jage i trädgården, runt runt runt fruktträden. Kellie lär Laban att inte ge sig, utan springa ett varv till. Och att ett morr betyder nej. När han inte fattar på första signalen blir hon läskigt allvarlig. Hoppsan tänker Laban och lyssnar lite mer uppmärksamt nästa gång. Laban i sin tur, lär Kellie mycket om livet som svensk hund. Till exempel att alla människor är underbart mysiga på alla sätt. Han hoppar fram och pussar dem och de gullar tillbaka. Kellie tittar på, och man riktigt ser hur det slår knut på sig i hennes hjärna. Va? Hur? Men? Hennes ena instinkt säger att det råder en konkurrenssituation - hon borde gå fram och klämma sig emellan och stjäla uppmärksamheten från Laban. Den andra instinkten säger - håll dig undan från främmande människor (och män!!). Hon får inte ihop det - än, men hennes nyfikna öron skvallrar om att det inte kommer dröja länge till.

Annat som är lärorikt och bra är den nystartade hundpromenadklubben. Samling varje onsdag vid rinken i Tanumshede, och så knallar vi en långpromenad, med alla olika hundar, mattar och hussar. Vi har varit med en gång hittills, och det blev succé direkt. Kellie var lugn och uppmärksam, trivdes bra i de andra hundarnas sällskap. Vilken tur vi hade, att det initiativet togs just när vi behövde det!

Kellie har nu varit hos oss i 5 veckor. Hon har förvandlats från livrädd till livsglad. Det har varit väldigt lite bekymmer med hennes entré i vårt liv får jag ändå säga. Rumsren blev hon snabbt tack vare vädret som tillät öppen dörr till trädgården. Hon fattade snart att jag inte direkt njöt av att torka upp efter henne - jag morrade ilsket åt henne varje gång hon glatt kom skuttandes medan jag stod på knäna och torkade hundkiss.... Hon lärde sig snabbt att koppel = promenad, och kanske till och med en lös springtur i skogen. Att bilen = på väg till någonting kul tillsammans. Att Michael=otäck karl som alltid kan ha något smaskigt att bjuda på och därmed ändå rätt intressant. Att vänta ensam hemma=man är trygg och de kommer alltid tillbaka, vad KUL!

Hon har inte bitit sönder, släpat omkring, sprungit bort (bara hem), ätit från bord, skällt sig hes, eller andra otrevligheter som hundar ibland ägnar sig åt. Hon är lyhörd och följsam. Än så länge. Vi får se om det håller i sig, för jag misstänker att hon kommer ha sin tonårsperiod inom en snar framtid. Men det tar vi då.

samma varje år

April. Maj. Månader som lyckas bli kortare för varje år som går. Nationella provtider. Betygstider.
Ingen idé försöka. Ingen idé låtsas. Hinner inte ens tänka efter vad jag borde hinna med att tänka.

Eller? Hinner? Är det det att jag inte hinner? Jag har ju suttit här vid skärmen en halvtimme nu. Kom hem redan vid sju. Rent tidsmässigt är det egentligen inte så hemskt. Vad är det då?

Mentalt. Högvarvstankar påslagna hela tiden. Rätt betyg, fel betyg? Rättvist, felbedömt, välavvägt? Har jag läst rätt, har jag koll på allt, något jag missat? Sistaminuteninlämningar från elever på mailen, i fronter, på skrivbordet. Vilken hög, vilken mapp, vilken mail? Stoppad i korridoren, tillfrågad på lunchen, avbruten på lektionen. Ska jag vara hård, ge en sista chans, svara på frågor? Eller är det bättre tvärtom? Alla på spänn, både elever och lärare. Trots att jag är både erfaren, väl förberedd och har koll. Det äter sig in, betygstressen.

Kvällarna är tomidumhuvudettider...

Det är dessa två månader på året som jag undrar varförvarförvarför jag valde det här yrket. Betygsättningstider är inte kul.