medan väntan

Skärvor. Fragment. Ilska. Glädje. Otålighet. Avundsjuka. Längtan. Sorg. Irritation. Hopp.
Mullrande djup och hisnande höjd.
Mitt emellan allt.

Obeskrivbart. Sorry.

Falk har kommit :)

Min tyska vänsedanjagvarliten. Varje sommar. Där stod han i hallen igen.
Glad jag!

Jag är inte ...

...på Krokstrandsfestivalen. Trots att det är sista dansen, sista chansen. Sista gången festivalen hålls.
Eftersom jag har bott i Krokstrand känns det lite extra. Känner ju många bra människor där ännu.
Jag har varit på ett antal festivaler där. Först var det Man must Dancefestivalen, som sedan utvecklades till nuvarande festival. Det har varit häftigt att följa utvecklingen lite på håll så där.

Men att vara i Krokstrand är lite dubbeleggat för mig. Där kickade ju mitt svenska vuxenliv i gång, i slutet på 80talet. Det var spännande, nytänkande, explosivt och utvecklande och jag fick mycket, lärde mig mycket. Men det är också många tunga minnen förknippade med platsen. Min vilsna, jobbiga tonårstid, och sedan bygga hus, få barn och separera en smula för tidigt i livet. Rikard levde sina två första år i Krokstrand.

Mycket maktlöshetskänslor då. Och nu, när jag kommer dit, ekot av dem. Det känns i kroppen. På festival vill man vara glad, dansa loss, upptäcka nytt, skratta och prata. Inte höra det mullrande ekot av långtbortajobbiga tider i kroppen.

Så jag valde att avstå. Vill odla det som känns bra i nuet. Och jobba på att lyfta fram bra minnen.
Då kan jag ta några enstaka stora, starka och härliga minnen i taget. Som har med KÄRLEK att göra.
Och odla den känslan så den växer.

Laleh hörde jag live för första gången på en Krokstrandsfestival. Med den vackraste sången om kärlek. Och jag var fast :).

Frustrerad

Svenska Dagbladet har en artikelserie om meditation. För det är i ropet. I en tillvaro där allt snurrar snabbare, där allt uppdateras hela tiden (som i min blogg - medan jag skriver sparas texten ungefär var 30 sek...häpphäpp!) i en tid då folk flänger som hispiga höns, börjar det bli mer och mer rätt att bromsa in och andas, rikta uppmärksamheten inåt. Tänka sakta och uppmärksamt. (det har jag gjort hela halva livet tycker jag ibland, men inte tycker jag det blev enklare för det...) (kanske gjort fel hela tiden...)

Nåväl. Jag är ju ledig. Så. Jag gör det igen. Andas. Känner efter. Riktar uppmärksamheten inåt. Och får panik. Får verkligen total panik.
För jag är så otroligt frustrerad över allt som inte är så som jag skulle vilja att det var. För det är så mycket på en gång.
Och även om jag har börjat nysta i trasslet, och jag har börjat reda ut och åtgärda både det ena och det andra, så mal förändringarna så sakta. Jag kryper uppåt väggarna.

Ett litet exempel på något som inte är som jag vill ha det, är det här med båt. Tänker inte gå in på hur det kommer sig. Men båtplatsen á mångmånga tusenlappar per år gapar tom, båten vi äger är definitivt vare sig redo för sjösättning eller försäljning, pengar till en ny båt totalfattas, och sommaren har snart blåst förbi.

Aaaargh!!!! Hur frustrerande är det inte att bo 200 meter från hamnen - och inte kunna sticka ut när dagen blir solig, blåsig och varm? Vill segla, bada, ut på klipporna!!

Jag känner efter. Jag ser tydligt hur jag vill ha det i mitt liv. Jag är långtlångt i från den bilden. Dessutom är jag en bortskämd liten unge, som vill ha det jag vill ha, nu, genast, pronto. Men hur, när, var?

Tålamod? Vad är det?

Nu!!

Är det så här som många andra också känner sig när de börjar Mindfullnessa eller meditera? I så fall förstår jag varför så många ser så splittrade ut i ögonen....

Het dag

Årets hetaste dag. Alla låg på klipporna eller i vattnet men inte jag, Mirja och Kellie för vi var i Strömstad på Räkanhoppet... Hurra.

Julia har vilat i drygt tre veckor, och nu skulle det startas i LA minsann. Vi hade räknat ut att hennes start skulle gå av stapeln runt 11 tiden, så det var avfärd hemifrån vid kvart över nio. Man måste ju ha lite marginal för oförutsedda händelser (som att man tappar släpet, får punktering eller att motorn börjar koka - högst möjliga scenario). Vi var på plats kl 10, temperaturen steg duktigt och runt halv 12 började vi förstå att det skulle bli en lång dag. Och het.

För att göra en lång historia kort så startade de till slut när klockan var halv 2, både häst och dotter helt överhettade och mentalt utmattade. Det gick som det gick, 2 stycken tvärnit på 3e hindret och därmed utesluten. Har aldrig hänt förut. Julia stannar aldrig. Men idag gjorde hon det, och hade troligen alldeles rätt. det var för hett, för länge, för fel.

Så vi struntade i andra starten, och smet hem.

herregud. 30 grader och hopptävling är ingen bra kombo.

Trevligare på kvällen sedan, när Siv firade födelsedag i en sval trädgård med grill och vin.

(imorgon tävlar vi hoppning igen) (tidigare på dagen dock - redan vid nio går starten) (borde funka, eftersom våra hjärnor inte har dunstat bort ännu vid den tiden....väl?)

För att Julia inte ska koka bort i väntan på starten lägger vi på henne blöta lakan.

Kellie var en bra tävlingshund. Hon satt stundom kopplad vid bilen.
Låg i skuggan och hade det bra. Hon skällde nästan inte alls :)

Så här snyggt såg det ut på andra hindret...

I Sivs trädgård :)

Va lite skön ba´

Jo, så enkelt är det.

Det var Rikards råd hur som helst, när han hade suttit och lyssnat en stund på samtal mellan mig och Mirja, om hur olika tjejer, många kvinnor, kommenterar, diskuterar, visar upp, talar ut - på nätet. Det är ju så många som har åsikter om allt, som tycker och hävdar och tar sig rätten att tala ut i alla möjliga sammanhang. De "står för vad de tycker" (det är trendigt) (dessutom kanske man får fler läsare, på bloggen). De visar upp, bättrar på, bryter ihop, tröstar, ger råd och dissar varandra i en aldrig sinande ström.

Det jag lägger märke till, och blir bekymrad av, är att ju mer de tycker till och talar ut, desto mer öppna måltavlor blir de för andras inte alltid så trevliga åsikter. Men de menar (enligt Mirja) att det ingår. Det får man ta. Det gäller att "inte ta åt sig". Vilket de ju givetvis ändå gör. Och vad gör man när man känner sig påhoppad och kränkt, fastän man visste att det kunde bli så? Jo, ger igen förstås, åt ett annat håll kanske, eller hur som helst bara ger igen, bara för att det känns lite bättre sen. Inga nyanser.

Och så är det igång, karusellen.

Inte bara tjejer, inte bara unga. Dagligen läser jag hårresande kommentarer på facebook. Arga själar som lägger ut texten om oförrätter, svek, dåligt beteende. De eldas på, stöttas, bekräftas - utan eftertanke - eller så får de mothugg. Det gör ont i mig att läsa.

Vad är det för drift mänskligheten ger uttryck för, genom att elda igång dessa sårade och ledsna och arga sinnestillstånd? Varför vill de känna så? Varför offentligt? Vad blir bättre?

Va lite skön bara, säger Rikard. Man vet ju inte hela historien. Bry er inte så mycket. Säg bara "oj, tjena, det där verkar jobbigt, ska vi ta en fika nån dag?"

Ja, så enkelt är det nog faktiskt.

Va lite skön ba.

Att smida medans järnet..

Om två veckor sitter jag på jobbet igen. Får lätt panik av den tanken.
Inte för att jag ogillar jobbet.
Men för att jag inte hinner med att tänka, känna, reflektera, planera och agera från djupet av min själ när jag jobbar. Jo på jobbet. Men inte i mitt privatliv. Det är som om privatlivet inte får plats när jag jobbar. (vilket kanske betyder att jag jobbar för intensivt) (eller att jag har fel jobb) (eller att jag inte lärt mig balansera mellan jobb och privatliv) (eller flyr från det privata in i jobbet för det blir enklast så)

Det känns inte bra. Jag vill kunna vara i balans mitt inre jag även när jag jobbar. Hinna med att bottna i mig själv. Så nu har jag två veckor på mig att se till att jag klarar det under nästa arbetsår.

Det ska jag se till. Minsann.

Se här en KatteLatteSvenDenFete. Han har inga bekymmer med att få balans i tillvaron :)

Tjurepannan i mitt hjärta II

Regn idag igen. Stormbyar. Ut mot Tjurepannan igen såklart. Stället som är vackert i alla väder.

Med Kellie, och med Maria.

Det ångrar vi inte :)

Glad åt att få bada igen :)



Just i dylikt väder får man inte något sug efter att segla.
Särskilt inte utanför Tjurepannan....



Kakor är intressanta, men goda...? Njae...

Boden med nät är det perfekta fikastället, med bästa utsikten.
Det tycker dessvärre alla turister också. Det var kö bakom :)



På havets vågade vågade våg, så skummet yrde...!



Geysrar av havsvatten exploderade mot klipporna. Syns bäst IRL.
Rekommenderar att ni far hit själva och upplever det..



Bilder måste tas.
Kellie kopplad, så att hon inte skulle blåsa bort.



Eftersom stormen flyttade henne några decimeter
för varje skutt hon tog :)

Rusk

Regn och rusk. Båtarna kurar ihop sig i hamnen. Små lysande värmeljus i några av dem avslöjar att båtturisterna inte gett upp ännu.

Jag och Rikard gick en promenad. Med Kellie. Till kiosken för en korv. Lukas jobbar inatt igen. Det var ingen kommers, Kellie kunde sitta på disken och äta sin korv ostörd (ja vi torkade av den sedan!).

Det mörknade. Vi gick hem igen utan att behöva sicksacka mellan sommarfirare. Hemma hade alla gått och lagt sig.

Höstkänsla. Redan. Hm.

Idag..

...kunde jag orda om det.

Efter veckor av kramp.

Idag kunde vi tala.

Idag startade en process.

Orden blir verklighet.

Dyker ut i det djupa.

Ser inte, vattnet svart.

Men kan simma.

Och har fantastiska barn. Alla tre hemma. 

Njuter.

Tjurepannan i mitt hjärta

Soppigt. Surar. Sol. Suck.
Ut. Klippor. Klättra. Varmt. Vind. Vackert.
Solar. Somnar. Stel. Ser.
Ser. Ser.
Vackert.
Ler.

MR HJÄRNA

...stod det på kallelsen. Lukas hade en elak huvudvärk under några veckor i våras, i bakhuvudet. Det blev ett läkarbesök till slut. Troligen bara ett överansträngt muskelfäste. Lukas styrketränar, så det är ju lätt hänt.

Läkaren skrev en remiss, bara för att utesluta den minimala risken att det var något ovanligt syndrom som kräver operation. Tiden gick och smärtan försvann och vi glömde.

Men så kom kallelsen och imorse halv åtta la sig Lukas i den bullrande apparaten på Uddevalla Sjukhus. Det tog en kvart. Besked skickas till läkaren, som sedan kontaktar oss.

Jag är inte ett dugg orolig, däremot grymt nyfiken. Skulle vilja se bilderna. Vad visar magnetröntgen av hjärnan? Vad kan man utläsa? Borde blivit hjärtspecialist. Också. Vill veta allt!

Vi får dock nöja oss med att invänta läkarens kontakt. Vem vet har han bilden :)

Seglat idag igen :D

Edsvik, liten jaktkanot, Kristin. En timmes segling mot Bruket. Kaffekorg. Gräva tårna i sanden. Skratta åt okunskaper. Segla tillbaka på 15 min. Segelglädje.

Kellie och KatteLatteSven

KatteLatte eller Sven är en godmodig typ. Han är vänlig, kommunikativ och kelig. Kellie vill gärna leka och hoppa och skutta och hon gör allt hon kan för att kicka igång Sven med förhoppning om en spännande race genom trädgården. Men han bara står där och spinner. Och stryker sig mot Kellie. Lägger sig ner och jabbar lite mjukt med tassarna. Kellie får gnaga hals, gnugga nos och hoppa jämfota och lufthugga. Det tycker KatteLatte bara är trevligt. Blir hon för påträngande viker han ner öronen en smula och tar ut klorna en smula. Och viftar en smula på svanstippen. Det förstår Kellie utomordentligt bra vad det betyder.

Kanonbra katt, det där.

En sådan där dag...

Att komma hem och igång efter kravfria och lata segeldagar är inte det enklaste. Nu har Rikard och gänget åkt och kvar sitter jag i ett tomt hus med all min lediga tid och ett berg av saker att ta tag i. Skitsaker, svårsaker, kulsaker och tungsaker. Irrade omkring i stor förvirring och kraschlandade till slut i sängen och stensomnade. Usch för sådana dagar....

Rikard och Markus har skrivit en bra låt med en extremt passande text för hur det känns idag:

"Hinner inte stanna upp, brinner i kroppen på mig
om jag står på samma punkt för länge att få finna lugn och ro
man vill inte klaga men det är alltid något som man saknar
jag måste lära mig att älska det jag har
inte längta efter vad det är jag känner att jag vill ha
för att få det bättre än idag
kämpar och sliter svetten rinner ner
försöker hitta rätt men hittar fel
får inte något gjort och allting går för fort
och mina höga krav dom bråkar med mitt tålamod
något jag alltid kan få fatt i, något bättre
men när jag når nåt bättre står jag som ett frågetecken
och ifrågasätter när jag vill nå mina drömmar och får det jag önskat så borde jag väl vara nöjd
men jag är aldrig nöjd det finns alltid något mer att uppnå för att

Det finns alltid nånting som man kan se där på sin horisont

Och vi strävar efter det tills vi förstörs
(men jag om det undrar om det) spelar någon faktisk roll
för vad är meningen med allting om man inte lär sig hur man lever innan man dör…

Jag finner ingen ro för det brinner inombords

och jag känner hur det bränner när det rinner i mitt blod
men hur mycket jag än kämpar kommer ingenting va nog
det är som att vilja växa upp innan man blivit stor
kämpar efter att få komma fram till vägens slut
men när man väl är där lär man säkert ha räknat ut
att allt man når är bara början av en annan väg emot ett annat mål
jag har kämpat så länge nu det är knappt att jag förstår
mina tankar från igår har blivit sanna det så sjukt när man tänker på det
för det är inte ofta som man tar sig tid att vara glad åt att man klarat av att ta sig hit
sanningen är den får aldrig någon lugn och ro
kommer nog vara så tills dagen jag hamnar under jord
för gräset är alltid grönare någon annanstans

Det finns alltid nånting som man kan se där på sin horisont
Och vi strävar efter det tills vi förstörs
(men jag om det undrar om det) spelar någon faktisk roll
för vad är meningen med allting om man inte lär sig hur man lever innan man dör…

Vägen den är lång som fan och även om man kommer fram
så känns det som att man inte kommit någonstans för
Vägen den är lång som fan och även om man kommer fram
så känns det som att man inte kommit någonstans för

Det finns alltid nånting som man kan se där på sin horisont
Och vi strävar efter det tills vi förstörs
(men jag om det undrar om det) spelar någon faktisk roll
för vad är meningen med allting om man inte lär sig hur man lever innan man dör…"

Snåla arrangörer - tumme ner

Rikard RMK och hans band Kompaniett gjorde två brakspelningar på Grebbestadskarnevalen i helgen. Det strömmade in folk i Kajutans öltält och gänget fick Grebbestad att hoppa och dansa. De är kända, de är proffsiga, de är tajta, de leverar. Alla som var där och lyssnade var imponerade över kvaliteten och energin i deras framträdande. Publiken ville bara ha mer.

De fick inget gage, utöver sina omkostnader för att ta sig till Grebbestad. Jag vet inte hur förfrågan skett eller hur dealen gått till. Jag vet att killarna tycker det är kul att hänga i Grebbestad en helg och att de inte spelar för pengarna just den här gången, och jag låter dem häcka i mitt vardagsrum såklart. Rikard älskar Grebbestad och vill gärna visa sin barndomsby sin uppskattning. Ok så långt.

Men det blir jävligt osmakligt när deras välvilja utnyttjas och exploateras. När en av arrangörerna hoppar upp på scenen under första kvällen när publiken skanderar "en gång till" och får det att låta som om man gjort ett svårt VAL mellan en svindyr artist och RMK och sen gentilt lovar att RMK ska FÅ en spelning till. Som om de bjuder på något. Som om arrangörerna är dem som förtjänar applåder och tack. Som om Grebbestadskarnevalen gör RMK en stor tjänst när de får spela på deras heta scen när det i själva verket faktiskt var tvärtom. När det är killarna som bjudit på sin professionalitet. När de spelade strömmade folket in i öltältet nämligen, redan på fredagen.
Fem unga killar med jävligt tunna plånböcker som bjuder Grebbestad på två kanonbra entimmesspelningar mot resan betald, några öl och varsin torr burgare.

De kunde åtminstone ha fått ett rejält tack för de ställde upp en gratiskväll till?!

Usch vad dålig stil!

Ifall nu någon berörd person läser detta blogginlägg; ni kan ju kolla in RMK´s senaste musikvideo här nedan med just nu nästan 15000 visningar på bara fyra dygn, och fundera över om ni inte ska betala en goodwillslant nästa gång de spelar för att göra Grebbestad glada?

Hälsningar från en illa berörd mamma...

Intensivumgänge - tumme upp

Rikard är hemma. Inte bara Rikard. Rikards hela musikergäng är hemma. Vi åkte gemensamt från Stockholm, efter mina beroendeframkallande seglardagar, i en minibuss mot västkusten.

I Grebbestad har det varit karneval den här helgen. Killarna körde två spelningar, både fredag och lördag. Huset är fyllt med instrument och 9 övertrevliga ynglingar som lämnar rader av tomburkar och kaffekoppar efter sig. Det är bara att njuta. Om några timmar far de mot östkusten igen.

Sedan Rikard flyttade till Stockholm är tillfällena vi träffas få. Vi får passa på att intesivnjuta de dagar som ges.

Så jag njuter, av hans närvaro, av spelningarna de gör så bra, av intensiteten, skratten, spontansången och pianoklinkandet. Hyresgästerna i källaren är kanske inte lika förtjusta men de får trösta sig med att det är kortvarigt larm :)

Kökshäng efter spelningen

Lukas har koll från Flintas grill.

Mormor missar inte tillfället.

Rikard och Jonas försöker visa Kellie att de är fullständigt ofarliga och snälla :)

Rikard skötte spellistan när Ismen spelade.

Vinden Drar 2012...

...hölls detta år på Rågö i Tjust skärgård. Det var svenskarna (vi, jag, oj!) som stod för arrangemanget den här gången. Det var lyckat. Vinden Drar blev bra, ännu ett år, nu för 28e året i rad. Vacker plats, bra program, schysst väder, rätt vindar och lagom med folk. Och massor med båtar. Vissa år är det båtbrist. Då får alla deltagare klämma ihop sig så gott det går på dagsutflykterna, i små och stora båtar. Men i år fick alla gott om plats på alla utflykter. Fem storbåtar hade kommit seglande från Åland, två båtar från Stockholm, en från Bornholm, och föreningen Tjust allmogebåtar hade fått ihop en hel armada av små och stora båtar.

När jag nu räknar efter ser jag till min förvåning att jag deltagit hälften av tillfällena. I år var mitt 14e Vinden Drar. Första gången kan väl knappast räknas kanske. Då var det här hemma på bohuskusten, i Hamburgsund. Det året var Rikard 2 år, jag och Michael hade varit ihop i ett ynka osäkert år och vi spelade i amatörsommarteateruppsättningen Singoalla samtidigt som VD gick av stapeln. Michael, som då var VDveteran (i alla fall i mina ögon) flängde som ett skållat troll mellan teaterföreställningarna (varje kväll!), arrangörsåtaganden och hann till och med med en flygresa t.o. r. till Stockholm i någon familjeangelägenhet. På nätterna sov vi oftast hemmavid (även om jag tror mig minnas att vi satte upp ett tält), för det fanns ju djur att sköta om också. Det var hektiskt och splittrat och definitivt inte i min smak. Att det fanns en vacker flicka med där på VD som Michael flirtat med året innan gjorde mig knappast lugnare. Jag minns vidare en barfotaovänlig stubbåker, en jättegryta med tångsoppa och en drös överentusiastiska glitterögda personer som bara sa entusiastiska och snälla saker på diverse obegripliga nordiska mål. Vad de var så glada över kunde jag inte riktigt begripa. Bajamajorna var definivt inte något att bli glad över. De stank. Båtarna såg jag möjligen till, men satte nog ingen fot i. Jag var rädd för båtar, hav och hade dessutom en 2åring att hålla reda på. Och en kvicksilversnabb, charmig och översocial flerabollariluftenman. Jag surade.

Desto märkligare att något ändå slog rot i mig där och då. Året efter var vi med igen, då i Danmark, en het sommar på en platt och dammig äng. Och nu började jag så smått förstå. Tror rentav jag fick en släng själv av den där entusiasmsjukan de andra uppvisade. Vi hade roligt, det var festligt, jag hade med mig en glad kompis och det där med hav och båtar verkade ju inte så farligt trots allt. Inomskärs i Danmark är bra nybörjarvatten.. Den uppriktiga empatin och vänskapen som finns mellan VD-deltagare fick jag ett tydligt bevis för när jag glömt Michaels plånbok vid en glasskiosk, och den givetvis blev stulen, men VD-gänget samlade ihop till en ny reskassa åt oss. Och de helstekta fåren (tror det var 6 stycken?) överträffade allt på slutfesten. Kände mig så närvarande och levande som bara en nordisk vikingakvinna kan göra :)

Så sommaren därefter åkte vi igen, jag nu dessutom med en del glada förväntningar i bröstkorgen. Det skulle bli kul.  I Finland upptäckte jag vad bastubadandet innebär, på riktigt, och seglandet började bli kul rentav. Jag hade sytt två vackra skjortor och tagit med i packningen till Michael (som alltid fyller år under VDveckan) som han blev väldigt glad för. Lika glad blev han inte över min snabba fjärilsförälskelse i en annan, men ingen fara skedd och man åkte ju hem till sitt igen, och trygga vardagen tog åter vid. Så där är det, var det med Vinden Drar. En enda intensiv vecka med livgivande hav, seglatser, nordisk gemenskap, nya möten, tjärdoftande träbåtar och sträva tampar i nävarna. Musik och gemenskap, samt en hel del gammeldansk, öl och vin. Och vetskapen om att det är den här veckan på året, och inte mer.

Året efter kom Lukas till, och Mirja, och det blev fyra VD till, med småbarn, med några års mellanrum, och jag var splittrad småbarnsmamma och hann egentligen inte riktigt njuta, mest längtade jag. Längtade efter att få känna den där entusiasmen igen, att få känna den där friheten att hoppa upp och i en båt med fem minuters varsel, segla en sväng, gå en sväng, stanna uppe hela natten och vara, prata, skratta, umgås. Men med småbarn gäller andra regler. Turas om, lägga barn, lyssna vid tältet, vara alert och närvarande. Inte ge sig hän.

Dessutom avskydde särskilt Lukas hela VDupplägget. Han satt mest i tältet och tjurade, läste tidningar, böcker, längtade hem. Umgås med andra var inte hans melodi. Alls.

Så det blev VD paus i två år, men 2007 bestämde jag mig för att åka själv.

Sen dess är jag fast. Jag börjar längta i april. Är nervigt glad veckorna före avfärd. Så kommer jag fram, och så tar det en, två, tre dagar innan känslan sitter på plats. Man har då hälsat på alla igen, som i en stor släktgemenskap. Återseendets glädje. Vi har åldrats, vissa mer än andra. Vi blir unga på nytt, vissa mer än andra. I år gladde jag mig åt att iaktta en kvinna, äldre än jag, som hade hur roligt som helst både dagarna och nätterna igenom. Vet inte om hon alls sov, men glad och vacker var hon hela veckan igenom :). Gladde mig även åt nattliga långa bastubad i mörker. Skratt och tystnad varvat i total trygghet. Och så seglandet!!

Båtarna är viktigare för varje år. Träbåtar, vackra, mjuka, doftande, följsamma, långsamma, kraftfulla. Det är något med estetiken som överväldigar mig. Jag minns att jag fräste åt det faktum att vi ägde en liten träseglare för en massa år sedan. Blev uppriktigt glad när den sjönk vid bryggan under en storm. Herregud, kan vi inte skaffa en riktigt båt som går att använda, minns jag att jag nog sa, rätt känslokallt. Men det var troligen under småbarnstiden, då det inte fanns plats för estetiska ideal. Eller tid. Nu däremot. Längtar jag efter en sådan där, liten, vacker, svarttjärad skönhet. Letar på nätet dagligen. Så liten att jag kan mäkta med att sköta om den. Så stabil att jag kan våga mig ut i den även när det blåser. Segla!

Tills jag hittar båten som vill bli min, seglar jag vidare i vardagen med minnenas glädje :)

Kellie mindes vem jag var

När jag kom hem från min seglingssemester kom det en hund framspringandes. En smal, skuttig, alert och ytterst överlycklig hund. Hon hade verkligen förändrats på de 11 dygn jag varit borta. Det första som slog mig, som sagt, var att hon blivit så smärt. Hela tjocka vinterpälsen nu helt borta, och så även hullet. Hon ser ut som en helt annan hund än den vi hämtade på Arlanda för 2½ månad sedan.

Hon kom helt klart mycket väl ihåg mig. Det förstod jag när jag såg vilka knutformationer hon kunde förvandla sig själv i, medan hon ålade runt runt, med krum rygg och svansrumpan svängandes i de mest halsbrytande vinklarna. Det var skönt att kunna sätta sig ner bredvid henne och säga: "Vad var det jag sa? Jag kommer alltid tillbaka, nu är jag tillbaka." Jag hoppas hon nu minns det till nästa gång jag sticker iväg en sväng.

Hon har haft det utomordentligt bra. Det bästa med min frånvaro har nog varit att hon så sakteliga börjat acceptera Michael, mannen i huset. Han har envist pratat med henne, klappat henne när tillfälle givits. Stått ut med hennes eviga skeptiska hållning, hennes panikrusningar in under bord, ut genom dörrhål - allt för att rädda sig från ett öde värre än värst. Hu för män i alla former, det är vad Kellies mamma lärt henne under hennes första månader på gatan i Rumänien. Det sitter som gjutet i hela hennes medvetande. Inte lätt att stå ut med kan jag tro, att ständigt bli så avvisad, av en så liten och söt hund. Medan jag varit borta har Kellie dock "krupit till korset". Vid flera tillfällen har hon självmant kommit fram för att bli klappad, godtagit promenaderna, ja rentav njutit en smula av dem. Trots att det varit en Otäck Man som ombesöjt henne detta.

Nu är jag hemma igen, och hon återfaller i sitt gamla beteende. Trots att hon bevisligen har trivts bra med Michael, skäller hon återigen när han kommer in, gömmer sig under sängar och bord, skvätter till vid hans minsta rörelse. Jag får gå ut och stänga efter mig, så de kan fortsätta umgås, då fungerar det.  Men ser hon mig blir hon åter liten och rädd. Får nog fundera lite på hur man bäst hanterar det här. Tror det är bäst att jag håller mig så mycket som möjligt i bakgrunden...