Man gör det enda rätta - förpassar sig själv långt bort från medborgarskapets bedömningsmekanismer. Man drar ut i naturen den fula. Och hunden får följa med.
Man går med livet som insats på glansblöthalkisiga gator där salt och grus redan sjunkit ner en centimeter och täckts av ny såphal vatten-is.
Man går en omväg så man slipper möta någon, slipper säga något, ut på ett bortglömt förvuxet fält som vetter mot det blåsiga grådaskiga havet. Man följer en stig som sommartid döljs av nässlor och älgört i hak-höjd men som nu erbjuder ett tilltrampat isspår som går att följa ända bort till havsviken.
Man kan inte se sig mätt på förvandlingen - på ett dygn försvann Kung Bore med sitt snöfrostiga trollspö, och nu är landskapet övergivet, gråblött och tröstlöst fult.
Stigen löser upp sig i strandkanten, kvar är bara grårullstenar, plastskräp som blåst in från havet och vattentäckta isfläckar. Till slut tar branta klipporna över, och man tvingas ändra kurs, upp på berget, över enebuskstäckta stenblock, genom törniga snår, ljungtäcken och djupskrevor.
På denna tvåtimmars promenad, och betänk då att den företogs inom endast en kilometers radie från mitt hem, hann jag se de mest skiftande världar. Trollska skogar, stenhuggarlämningar, kluckande snäckstränder, blåsiga utsiktstoppar och hemliga tall-rum. Och inte en människa så långt ögat nådde.
Då jag i möjligaste mån försökte följa strandlinjen, och även försökte följa min hund, blev det en del hasande, klättrande, klängande och krånglande. Och det älskar jag. Alla sinnen måste skärpa sig. Och eftersom jag ju både hör och ser dåligt (nåja.... lite sämre än för tio år sen då...)(särskilt när jag är så sur som jag är idag) så var det en uppfriskande utmaning. Efter en halvtimme nynnade jag. Ytterligare en kvart senare pratade jag högt med Cesar om bollar och pinnar.
Så - man gick där således. Och balanserade, halkade, ramlade, plumsade och grubblade. Ibland fick man vända om, välja ny väg. Ibland gäckade isblanka hällar som ledde rakt ner i vattnet. Ibland fick man klänga sig förbi, under eller genom en nyponbuske. Ibland nådde blötsnön upp till låren. Och vid ett tillfälle slutade moss-is-bergsrutschkanan djupare ner än jag trodde, och resulterade i ett redigt sår på låret, då jag landade på en gren som knäcktes.
Nu är jag på gott humör. Jag har haft en intim stund med Moder Natur och vädrets makter.
Varför gör jag inte sånt här oftare?
(ps. hade en massa bilder som visade promenaden - mina genomblöta skor, buskar, ishällar och vrestallar men min mobil valde att låta dem försvinna)(så ni får skapa inre bilder)
Visst är det märkligt att man inte gör det som man uppenbarligen mår utmärkt av - oftare?
SvaraRadera