iKim

Jag sitter i soffan nu. Jag är fuktig, och Maja ligger och fiser bredvid mig. Det luktar inget vidare. Nyss var jag i trädgården och försökte betvinga vädret, vilket som alltid hade föga resultat. I trädgården hade jag sent omsider nämligen Kommit Igång. Där stånkade jag runt med en totalskramlig gräsligklippare, gick loss på den underbart vackra ängen som numera icke är vacker längre utan som ligger tvärplatt och elaktrasslig och ruvar på tusen miljoner i olika stadier förruttnade äpplen och plommon. Eftersom jag SENT omsider alltså hade kommit igång, ville jag ju inte gärna sluta när jag just kommit igång. Anledningen till att jag sådär SENT (faktiskt runt 18tiden) omsider kom igång berodde på att det a) är söndag, b) jag trasslade in mig i inomhusstädning när det var som soligast ute, c) jag trodde Mirja och Lukas hade gjort massor ute (såklart inte - jag stod ju inte där med hagelbössan och knutpiskan hotandes bakom dem...) medan jag var inne, d) på vägen ut fastnade jag i garaget, e) när jag just fått igång gräsligklipparen så tvärdog den, och JUST då hörde jag det där välbekanta plinklingandet från ätande familjer i grannträdgården. De hade tydligen just satt sig för att äta inne i sitt lilla uterum där de sista sköna solstrålarna letade sig in(kloka människor). De måste ha svurit högt när jag startade gräsligklipparen, och jublat inombords när den omgående dog. Alltså (för jag är en Empatisk Granne) tänkte jag att jag kunde räfsa och röja lite en stund istället, medan de åt färdigt. f) Medan jag räfsade såg jag att det blygråa däruppe drog sig hotfullt närmare. (svor inombords över Långsamtuggande Grannarna, som inte såg Hotet, för de satt ju under sitt Gemytliga Lilla Tak). Ja, så när grannnarna äntligen gått in, så föll de första dropparna, men jag var Orubblig, skramlet drogs igång och jag demolerade långgräs och halshögg äpplen hejvilt (balanserandes klipparen på bakhjulen eftersom gräset var så långt och blött att den annars omgående hade skurit ihop). Så sprang jag fram tills bensinen tog slut. Nyss.



Fördelar med att bo inne i samhället Grebbestad:

Man kan övertala Lukas att ta med sig Flintas pommes hem i en påse åt mig. Med majo!
Man får spontanbesök lite då och då. Särskilt på sommaren, för vi har ju plats för några parkerade bilar till utanför huset.
Man kan gå till båten.
Man känner sig sällan ensam.
Man hör och ser måsar, och ibland landar de (Duns, plaff, plaff, plaff,plaff låter det) på verandataket.
Man är nära det mesta, och allt finns, till och med Systemet.
Det finns alltid någon att skåla med.


Nackdelar med att bo inne i samhället...:

Man upptäcker att man är en mikrosekund ifrån att slänga en upplockad gren rakt in i en förbipasserande bil medan man klipper gräset därför att man inte hörde bilen komma.
Man kan inte klippa gräs när grannen äter.
Man måste se till att alltid stänga toadörren innan man sätter sig, för det kommer folk när man minst anar det (och önskar det).
Man upptäcker att ens hund inte är så väldresserad som man trodde när han står i grannens trädgård och kissar.
Man glömmer handla före stängningsdags därför man har slutat planera.
Man får inte ha hästar i garaget.
Det finns alltid någon att skåla med.



Idag skålar jag i juice. Igår drack jag läskcider. I fredags drack jag ett glas vin. Sommarvanorna ska stävjas härmed, från och med förra veckan. För det slog mig redan före sommaren, redan i vintras, att sommarvanorna hade permanentat sig sen förra sommaren. Och jag som inte dricker. Eller inte drack. Sällan, aldrig, hela mitt liv, helst inte. Eller iallafall inte tål något. Bara nåt enstaka glas, ibland, då och då, och sen lite oftare. Och sen på onsdagar, och sen för att slappna av efter jobbet. Och sen för matlagningens skull. Och sen bara för att jag får. Och sen bara för att jag kan.


Och sen märkte jag hur svårt det var att låta bli.


Hur blev det så? Att man plötsligt en dag, duktig vuxen flicka man är, blir nervös av tanken att låta bli att hälla upp det där ena glaset? Är det jobbet? Samhället? Samtiden? Åldern?



Inte för att jag bryr mig om mängden. Det är ju bra att dricka ett glas rött om dagen, det säger forskarna, det menar jag, det menar hela franska folket. Det är inte det, nej. Det är det att den där lilla trevliga möjligheten plötsligt har blivit en tvingande vana. Något man helt plötsligt inte kan tänka sig vara utan.



Nu ska här njutas av livet på andra sätt. Av bara farten har jag lovat mig själv att medtaga matlåda till jobbet, och koka eget kaffe. Jag har räknat ut att att jag högst troligen kommer att spara minst 500 kr i månaden på att ändra dessa mina fulvanor. Men eftersom jag är är konstaterat kass på att spara i förväg till något som jag sen kanske tänker skaffa i framtiden, så beställde jag den redan för tre veckor sen. Den är fin och funkar bra, kan vara uppkopplad jämnt om jag vill, men det tänker jag bara vara ibland. Eller? Min nya fulvana.... :) Börjar på i och slutar på 4.

Fullmåne över Stöberget

idag var det verkligen helt kört! det är någon märklig naturlag i görningen, jag står maktlös inför dess överväldigande störtflod av krångel, och drunknar i helvetets slukarvirvlar av bök, knas och röra. Å dessa benknäckarmotgångar!!

vaknar till ösregn, blåst och sura tankar (redan där borde jag gett upp). lyckas somna om, med stressiga drömmar som belöning. vaknar halv tio med ett plopp - kom på att jag inte hade gått kvällspromenad med hunden. upp ur sängen, ont i kroppen (gjorde morgongymnastik i köket - det knakade ororväckande lite varstans), koka the, hämta tidning. fan vad det ser ut överallt. dammigt och rörigt och det luktar illa under diskbänken.

knyta påsar, bära ut slaskhink (ser just nu, i skrivande stund att den står under diskbänken igen INTE TÖMD, just precis, det är en sån dag, och den stinker ännu, och NU slåss Maja och Misse så att kattskålen med knoppror välter ut över golvet, ursäkta jag ska bara....)

ut med hunden, hämta tidning, ner i soffan (tidning och the, aaah, en lugn stund till innan resten vaknar), det ligger hundhår på bordet, damm och hår, damm och hår, damm och hår överallt, det ösösösösregnar nu, men sen bombarderas jag av ilsken sol istället, helt utan förvarning (drar fort ner persiennen). jaha. nu kan man inte ligga kvar i soffan. Michael har gjort frukostbricka, inklusive duktiga äppelklyftor, ååååh varför är han så hurtfrisk jämnt?!

jag måste städa, vi måste städa, herregud det är evigheter sen någon städade! ta tag, ryck upp, börja, nu! häng en tvätt! och sen måste vi ut! i naturen, och passa på, vara glada, friska och gå med hunden, och vara sådär NaturNordiska.

men i tvättmaskinen har kaosmonstret satt sig idag. tvättmaskinen har lagt ner, gett upp, skurit ihop eller vad det nu än är, men hursomhelst har den INTE tvättat den av något anonymt djur i badrummet en natt, nerbajsade, på golvet glömda av en lat tonåring, handduken. det upptäcker min hand när den förväntansfullt greppar tag i den förmodade nyfräschfuktiga av sköljmedel doftande tvättklumpen.

så följer en timme av tvättmaskinsbyte. (ja.jaja!! jag vet att det var tur i oturen att vi RÅKADE ha en extra tvättmaskin på lager i garaget)(och jajaja, det är Michael som byter, inte jag, men det rubbar ändå min planering, eller i alla fall mitt fjuttiga tafatta försök till en antydan till vilja till planering) under den timmen går klockan tredubbelt så fort, jag flyttar högar, tar en trasa, torkar en yta, sköljer en kopp. jag borstar en hundsvans, slänger ut en katt och håller en propp. langar en mejsel, letar en grunka och blir hungrig.

när vi sen äntligen bilat iväg och lämnat dottern hos pållarna är klockan 16 och huset är fortfarande ostädat men bajshandduken tumlar runt i tvättmedel och vatten. vi ämnar äntra den ljuvliga tusenmiljonerskantarellsvampskogen men ägnar en halvtimme åt att köra krångligt fel på deprimerande småvägar. hamnar sen i en deprimerande skog utan en enda svamp, i ett alsnår fullt av millimetersmå fästingar, på en åker med knähöga trasselklöverrankor. hurra. kör en sväng till, hamnar på kulturellt spontanbesök på Vitlyckemuseet (i gummistövlar och pyjamasbyxor, yes) som har en bedrövligt snål utställning där skyltarna gjorda av papp krullat sig av fukt och glassjävlarna kostar 22,50 styck. kör en sväng till (man ska aldrig ge upp) hittar en lovande stig, knatar runt en timme till, får myggbett, kissar i skogsmyllan (tror jag) men får en tredjedel i brallorna. mysigt! Michael hittar 10 kantareller och en flugsvamp.

ringer dottern, men hon behöver ha en halvtimme till innan hon är klar att hämtas (taxi var god dröj?). vi kommer då på den grandiosa idén att undersöka den gigantiska hästhagens möjliga utgångar till nya spånnande stigar. för att komma till den gigantiska hästhagen där vi just då befinner oss behöver vi forcera en gigantisk tistelmur, som visar sig innehålla gigantiska nässlor som hugger rakt genom pyjamasbrallorna. vi biter ihop och tråcklar oss fram, över och under elstaket och förbi förmodade bitska hästar. den önskade fina stigen som kunde leda tillbaka till bilen visar sig vara ett träsk, och vi räddar oss upp på bergsknallen istället. se där hittar vi kantarellerna, minst 30, men korgen är förstås kvar i bilen. var annars. så man offrar sin blåtröja, och ser nu totalt sänglägesklädd ut.

väl hemma igen har sonen (som fick ordern innan vi stack) lyckats dammsuga ungefär 6 m2 av husets 170, och klarat konststycket att missa både hallen, trappen och alla mattorna (som hunden alltså rullar sig på). röran har förökat sig medan vi var borta, den kryper fram som i en skräckfilm, hotfullt fräsande, från alla håll, tidningar, strumpor, kvitton, skruvar, dammtussar, en kork, pärmar, böcker, tvätthögar, hårnålar och katterna välter skålarna under tiden (se ovan)

middagen smakade trots allt gott. och medan jag satt i soffan nyss och pratade i telefon med oma (farmor) i Holland ser jag den vackraste fullmånen klättra fram över Stöberget.

aha! borde ha fattat att det var den som skapade kaoset idag. tur vi inte bröt benen :)

Hårda vindar i Grebbestad

Det blåser rejält. Förut regnade det rejält. Och så är det rejält varmt. Det är liksom inget lagom nånstans. Vädret här på västkusten har varit rejält konstigt denna sommar. Blåst, regn, sol. Rastlöst redigt ombytligt, glöm all planering och se-fram-emot-grillkvällen. Glöm dygnslånga badturer med båten.

Turisterna har gett upp. Det dröjer sig kvar några tyskar och holländare, dom klarar omständigheterna, de har både gummistövlar och överlevnadsknivar. Sverige är ju stort, vildvuxet och farligt, det gäller att vara beredd. (min pappa har kört omkring med ett överlevnadskitt i bilen de första 20 åren av sitt liv i Sverige. Man kan ju få punktering en vinterkväll. Då behöver man en filt, ett gasolkök, konserver, spade, tre hinkar grus och ficklampa, plus ett ton verktyg, så att man är beredd att laga allt som gått sönder på hela bilen)(troligen kan hans något extrema beredskapsreflexer kopplas till att han är krigsbarn som överlevde krigsvintrarna i Holland tack vare just denna sortens beredskap. Och tack vare de kokta tulpanlökarna, när potatisen tagit slut)(men överlag har tyskar och holländare denna inställning till det vilda Norden)

Jag påverkas av vädret. Blir också rastlös. När jag inte kan vila i att veta vad som kan förväntas av dagen som kommer, snurrar jag runt i huset som en osalig ande. Städa eller se på film? Grilla eller snabbmat? Greja i trädgården eller sticka på promenad? Vinden rister i väggarna, får grenarna att våldsamt vrida sig, lägga sig, piska sina egna ryggar. Jag flackar med blicken och blir ostadig i sinnet.

Inatt har ett djur bajsat på badrumsgolvet. Katten? Hunden? Svårt att veta, men det stank duktigt. Cesar fäller nåt kopiöst. Rullar sig på mattan titt som tätt. Borde borsta stackaren, men vart tog borsten vägen i flytten? Majakatten gömde sig under vår säng igårkväll, och när Missekatten upptäckte detta (hon hade just lagt sig tillrätta vid mina fötter) blev det ett gräsligt liv. Fräs och morr och skrik. Michael överröstade båda damerna med ilskna bröl och Misse försvann som skjuten. Maja segrade och agerade sedan ankare i natten på mina fötter. Jag sov inte gott.

Jag älskar verkligen djuren, men ibland hade de gott kunnat vara goseleksaksdjur. Som inte bajsar och fräser och fäller.

Måsarna seglar utanför fönstret. De vet att utnyttja oberäkneliga vindar. Jag ska bli mås.

Detta är inte måsar. Det är labb. Och jag har hittat bilden nånstans ute på det vida nätet.

radikal vs rädd

man var så radikal när man var ung. i alla fall var man arg. och hånfull. unga människor Vet hur Saker och Ting Ska Vara, Borde Skötas. unga människor fnyser åt fega vuxna som säger kanske, och vi får se och det beror på. unga människor vill Stå Upp, för sig själva, för sina vänner och kanske till och med för Rättvisan och Sanningen i en del fall. de har allt att vinna, framtiden ligger framför dem, det gäller bara att sköta sina kort rätt, så får de håva in. pengar eller trygghet eller kärlek. de Påstår, Hävdar och är alldeles Fullständigt och rätt Odrägligt Tvärsäkra på sina Åsikter.

ja, i alla fall var jag det.

jag är det fortfarande. det är bara det att jag blivit rädd också. jag har blivit rädd att förlora allt det som jag så mödosamt åstadkommit. jag lärde mig prata, gå, cykla, rida och läsa. jag köpte moppe och hus och bil. jag fick barn och amorteringar. jag skiljde mig och byggde upp livet på nytt. bättre. mer. tryggare. klokare. säkrare. för varje gång. det kallas visst erfarenhet.

varje läxa, varje utmaning gav märken. djupa hack, bittra sprickor, ytliga blessyrer eller svidande svarta gropar av hat. ruttnande sår, snabbläkta sår, skråmor och benbrott. och jag minns dem allihop. och jag försöker undvika att få nya. se! där kom rädslan in i mitt vuxna liv.

rädslan gör att jag aktar mig, undviker, förhalar och väntar. på det rätta tillfället.jag vill inte få ont, jag vill inte slarva bort, tappa eller förlora. tänk om jag väljer fel. tänk om jag sårar. blir sårad tillbaka. tänk om jag cyklar för fort. utan hjälm. tänk om jag väljer fel kö, eller kommer för sent. inte hinner med tåget. tågen som går och går och man hinner aldrig till perrongen i tid, för man valde fel. tänk om jag köper fel bil, tänk om hjulet ramlar av. tänk om jag glömde nån, sa fel saker, tänk om jag missade lära mina barn att akta sig. tänk om de dör.

man lär sig balansera fram genom mossen, man lär sig trampa på det rätta tuvorna. för det är jobbigt att fastna i det bottenlösa. man lär sig att segla i de rätta vindarna, undvika de hårda stormarna. man lär sig välja den trygga och säkra vägen, för den leder framåt. i alla fall i början. man tror man blir tryggare och säkrare och ännu tryggare och säkrare och till slut vet man exakt vilka stigar som leder tryggt framåt. men det onda kommer ändå. man stöter emot både här och var, slår sig, sårar och blir sårad. trots alla försiktighetsåtgärder.

och man märker inte att man knappt kommer framåt alls längre. överraskningarnas tid är förbi. allt är uträknat. man vågar knappt röra sig, varken framåt eller bakåt.

det är kanske då man börjar gnälla?

kanske dags att hoppa. börja leta efter små farligheter. som utmanar men inte hotar.

varför?

varför sitter jag här när jag borde vara ute och långdralängtansnjuta av sensommaren? varför är väggen så oinspirerande och varför är ogräset så frodigt? varför flyter tonårsbarnen iväg som rymdprojektiler från mitt centrum? varför hugger det i hjärtat när jag tänker på trygghetssymboler? varför åldras marsvinet på ett så osmakligt oklädsamt sorgset sätt? varför smakar kaffet mest vatten och varför har jag ingen lust att ordna en fest? varför känner jag ingen tillfredsställelse över att golvet är sopat? varför surar jag över att ingen hör av sig fastän jag längtade efter att få vara ifred? varför har jag bara fula kläder? varför gnisslar den här äckliga stolen jag sitter på så förbaskat? varför räcker det inte med att cykla en timme om dagen för att få endorfinkick? varför vill jag ha endorfinkickar? varför kan jag inte bara helt enkelt hålla min gnälliga klaff och vara överlycklig och helnöjd med att råka leva frisk och glad kexchoklad i den lilla lilla fjuttiga bråkdel av världen där man faktiskt råkar ha valmöjligheten att ägna tid åt att ställa sig dessa fullständigt totalt meningslösa navelskåderifrågor?

slå mig, någon?

Nya tag

Bunken är tömd!

En dag stod den bara där, vid trappen till verandan, tömd. Och ytterligare en dag senare var den diskad. Krabbstinkhämnaren från Samveteshelvetet har slutligen släppt greppet om mig. Pust vad skönt. Tänk att saker och ting ibland bara löser sig, vips, bara man har is i magen och kan vänta ut situationen.


(bortser från det faktum att Någon Annan uppenbarligen har fått ta tag i det stinkande problemet. I detta fallet Michael)


Idag har jag suttit på rumpan och förkovrat mig. Hela dagen pedagogisk fortbildningsdag, med tillhörande fetmat, skvallerprat och kaffegodis. Det var riktigt intressant, på flera nivåer (metakognitiv didaktisk nivå OCH snattret från över hundra ivriga skolmänniskor under pauserna) Det såddes en hel näve Pedagogiska Brunst*-frön i min förtorkade Inspirationsöken. Men ändå. Känner mig svullen. I ögonen, huvudet, magen och baken. Hoppas det medför något Storartat, något Sant Tillfredsställande i mötet med skolverkligheten. Senare men hellre förr. De där fröna behöver vatten från ovan. Annars ger jag upp. Annars skoltorkar jag pedagogihjäl.


I lördags rådde fysiska utmaningen a lá Bulling: 4 mil på cykel ihop med ungefär cirka 1300 andra totalglada och kreativa individer på långsammast möjliga vis, varav vissa utklädda och cyklandes på Mycket Speciella Kreationer, med många avbrott för många kaffe/vatten/frukt/öl/champagne/bad/matpauser. Jag klarade det galant. Mycket beroende på Bästa vädret, Bästa kollegorna, och Bästa vännerna. (cykeln är viktig i sammanhanget. Den är kanonbra - en gammal Vega som rullar av bara farten till och med i uppförsbackarna. Ölen kanske spelade en viss roll i sammanhanget också) Bullingrutten är ett fenomen, och jag är stolt över att få ha varit med tre gånger hittills. Hoppas det blir fler.

Den här hösten vill jag ju ska vara fylld av roliga utmaningar, speciella händelser och utvecklande upplevelser. Det har jag möjligen redan nämnt tidigare här. I alla fall talat om med vänner. Intressant med ordens makt. Så fort man nämner saker, så fort tankarna omvandlas till luftströmmar och ljudformationer, så uppstår de i den tredimensionella, den fysiska världen. Det ramlar över mig erbjudanden, möjligheter och roliga upptåg just nu. Måste bara sortera vad jag vill nappa på, och vad jag ska avstå ifrån. Och hur jag ska hinna med att räcka till.

*Pedagogisk Brunst = uttryck myntat av kär kollega. Beskriver tillståndet man kan befinna sig i och känna, när man kommer på, tänker ut och planerar Roligaste lektionsknepen, som Garanterat leder till elevernas Motiverade Medverkan samt utvecklar deras Lärandeprocess, och dessutom skapar Bubbelglädje i ens egen maggrop.

Rättning! Sa svenskläraren.

Mycket diskussioner kring Björklund just nu, och förut, och säkert snart igen. Alla känner något, tycker något, när man säger det namnet. I alla fall alla som tycker något om Skolan. De flesta med andra ord, för alla har ju gått i skolan och Vet hur det Är, Var eller i alla fall Borde Vara. Ordning eller flum, kreativitet eller struktur, uppmuntran eller rättelse. Alla tycker....

Själv blir jag så trött. Var är den gyllene medelvägen? Måste man alltid välja sida? Elvis eller Steele, USA eller USSR, höger eller vänster.

Jag vill ha lite av allt. Lite lagom av allt.

Jag är lärare av min tid, utbildad i enlighet med Piagets andemening. Enligt humanistiska grundideal. Eleverna är inga tomma kärl som ska fyllas med Kunskap. De ska inte rättas in i ledet och bli o-tänkande nickedockor (ingen risk!). De ska uppmuntras, ges möjligheter att lära sig lära, göra misstag och forska vidare.

Tycker jag. Oftast. Men sen blir jag så tveksam, och lite förvirrad.

Kolla här:
























Det är min allra första uppsats, nyinflyttad till landet Sverige, 12 år ung. Visserligen svensktalande på grund av min svenska mamma, men ändå mycket darrig på handen, den där första skolveckan i en helt ny kultur... Jag var ivrig att visa mina kunskaper ändå, och min historia! Oj min Stora Flytt, som var så Omvälvande!

Min lärare var en redig herre av klassiskt Björklundskt snitt. Om han var imponerad av mina svenskkunskaper dolde han det väl. Däremot var han inte imponerad av min skrivstil eller ordföljd. Han strök, suddade (!) och ändrade konsekvent i mina texter under hela 6e klass.























Blev jag stukad av detta? Förlorade min tro på mig själv eller min skrivförmåga?
Nä, annars satt inte ni och läste detta. Så.

Har Björklund rätt? Är jag då beviset på att lite disciplin och ordning, och avsaknad av uppmuntran endast är positivt i förlängningen?

För min personliga del är det sant. Jag triggas av motgångar, blir arg, upprörd, heligt jävla skitförbannad, på uppenbara prutträttvisor, dumskalleheter och inskränktetens. Och gnisslar mina tänder och ger igen. Blir lärare, på ren trots. (vinkar till rehabiliteringstanten på arbetsförmedlingen som inte trodde jag någonsin skulle komma att klara ett så "krävande" arbete, med min diagnos) Blir skribent på ren trots. Dumma männsikor som inte ser vad jag kan, och kommer att kunna. Dom ska nog få se!

Men alla är inte som jag. Det finns dom som aldrig vågat humma en truddelutt för resten av sina liv, för att de sjöng lite falskt under morgonsången i skolan, och blev ombedda att "hålla igen lite". Eller dom som tror på läraren när han/hon sänker dem med rödpennan. Hade jag varit den personligheten hade skammen ännu bränt på mina kinder, så som det gjorde när jag fick min rättade uppsats på bänken, och jag hade aldrig försökt igen.

Vad tror ni? Hade jag kanske rentav blivit en bättre skribent om han hade berömt mig, och visat mig några litterära knep på vägen?

paralell

ska på hejdåbuffét snart. Jenny far tillbaka till sin andra verklighet för ett halvår till, ett helår, eller ett helliv. eller så kommer hon tillbaka före dess. hon kanske inte vet det, ens själv. far tillbaka till den där andra verkligheten, den andra kulturen, det andra livet, det som vi alla längtar till, till och från, drömmer om, hoppas på. och som vissa av oss prövar. byter jobb, skola, boende, partner, klass. som ett led i en utveckling, för att sätta ner foten, slå på stort eller av misstag. nya verkligheter.

det är så svårt med andra verkligheter, paralella världar. för så fort man prövar dem, lever idem, byter sitt liv mot ett annat, så märker man ju att det funkar, ja det är ungefär lika lätt och lika svårt som den verklighet man hade innan. man anpassar sig, lär sig tycka om och hata, hantera och uppskatta. och sen står man där kanske och måste välja: vilken verklighet var bäst?

man vill ha båda, man vill ha alla, man vill ha allt, och helst vill man slippa svackorna, och slippa dela sig i tusen bitar. och helst av allt vill man slippa motgångarna, förvirringen, ensamhetskänslorna.

lång näsa! det går ju inte det där, att slippa svackorna. de ingår ju i alla paraleller.

människan är ett vackert djur, en extremt anpassningsbar art, fungerar i de flesta miljöer. och några miljarder på jordklotet har drabbats av förbannelsen att kunna välja miljö. ångest! vilket är bästa valet? bästa livet? bästa karriären? bästa lyckan? fler och fler väljer att zappa, flera miljöer, flera länder, flera karriärer, flera familjer.

men slipper aldrig ifrån sig själva. rätt tryggt ändå att veta. man har alltid sig själv.

bäst man är schysst mot sig själv då, så man slipper bli utfryst när det kniper!

två tillstånd i ett

å!! jag hänger mittemellan! i det där mellanläget det där dubbelbottnade tillståndet när man släpar sig själv baklänges in i tidiga morgonrutiner, klockslag och bottenlösa kravlistor samtidigt som man envist som mördarsnigelslem klibbar sig fast i långsamma tankar, oborstat hår och gränslös kärleksfull sommardumhet.

underbart! som om barndomen är tillbaka, den tiden i livet då man visste att allt var möjligt ja precis allt kunde man skulle man prestera, sen när man blev stor nån gång man skulle bara hinna med och sova lite till, drömma en trädklättrarlek och smälla i sig två chipspåsar och ett twisthopp till. planerna var starka och stora och luddiga, helt ofrånkomliga rentav, man behövde inte ens fundera över det, det bara Var.

Allvaret hägrade som en gigantisk Möjlighet till Självstyrd Lycka i Fjärran.

den här arbetshösten ska jag förbättra och utveckla, slimma och trimma, beräkna och förkasta, utmana och häpnadsslå. bestiga en topp och slappa i kapp, välta ett stort lass och ruva och kläcka en plan. i vårens sken strålar jag sen, ikapp med solen, spelar fiolen och trippar på en äng i min sömniga dröm mellan sommar och stress.

sen när man har infogat sig i rutinerna (upp på morgonen halv 7 - kuckeliku! och i säng i tid - 22.30 senast häpp!) och klockslaveriet (kaffe 10.30, lunch 12.30, kaffe 14.30, hem 17) så kryper tidsbristen in. den hade man glömt. tappat. förträngt. som då, för 30 eller 700 år sedan, när tidens slaveri inte fanns, sen var det nån jävel (eller så var det en munk) (eller så var det skolan)som uppfann den. så fångades tiden, och stressen blev fri. för när tiden kan mätas, när tiden kan rinna ut, man hinner inte, hinner aldrig, sällan, tänka sin långsamma tanke klart. drömmarna fastnar i halsen och vecklas i falsen och deadline är dödens halshuggning. klart.

mellanläget är jag i. ååå! allt är möjligt ännu. jag ska boka alla biljetter till alla platser medan det ännu är billligt, jag ska drälla, driva, dyka runt i okända vikar och träffa nya gamla själar och jag ska mocka åt hästen och hinna en tävling och rätta dokument och skriva rapport, fatta galoppen och göra bot och avbön. jag ska dricka bubbel när jag har lust, och lust ska jag ha ofta och svettas på gymmet och springa på berget och släppa min urkraft med trummor och dans, jag ska vårda min egna dom, betala till staten och le åt min nästa. fila min nagel, färga mitt hår, våga gråta och gräla, grilla och gräva.

och tiden kommer att räcka milsvitt.

Det luktar illa

Den är kvar.

Bunken med hämnarkrabborna.

Den står där jag glömde den, vid komposten.

Den stinker ännu värre än förut.

Så kan det vara ibland.

Vissa saker städas undan snabbt.

Andra stinker länge innan lösningen är i sikte.

Usch.

Sommar i Grebbestad III

Det påstås att mänskligheten i all sin prakt, i all sin svaghet och all sin envishet vaknade till och uppstod någonstans vid kusten i Afrika, ätandes skaldjur, fisk och annat gott, boendes i små skrevor och grottor, dansandes och sjungandes, och kliandes varandra på ryggen. Om det stämmer är det helt logiskt att folk älskar att komma till Grebbestad om sommaren, för det är just vad folk ägnar sig åt där. Här. Nu och nyss och nästa sommar. Snacka om att känna sin kärna, komma till sig själv, hitta sina rötter och komma till ro. Tillbaka till grundläget. Till ursprunget, baskonfigurationen, standardinställningen.


På klipporna sprider sig folket när det är varmt. Alla får sin egen privata plats, överallt, och de som älskar att trängas froterar sig på ministranden in the middle of G-town. Där kan de jämföra brännor och läskedrycksfläsk. De som vill låtsas att de är de första (eller sista) varelserna på jorden knatar långt ut i naturreservaten och hittar undangömda små skrevor. Där kan de bada nakna och gnaga på medhavda kycklingben. Det badas bland tång och maneter, med tårna griper man efter musslor och krabbor som man med tänderna greppar på kvällen. På varmaste klippan får de längst inträngda drömmarna fritt utlopp, i tanke eller handling. På gott och ont.

Sen, på kvällarna, på krogarna äter man, flirtar man, dansar man, sjunger man. På vissa krogar brölar man, och dagen efter på Charlottenlund blir det allsång för hela familjen. Häromåret korades Grebbestad till stället i Sverige där man kan få det bästa och/eller lättaste semesterligget. Om det beror på allsången eller brölet är det ingen som vet.

När det regnar ägnar man sig åt andra sociala lekar. Spelar spel, minigolf, storgolf och gräl. Man åstadkommer barn eller skilsmässa. Åker ut till kommunens alla hörn, på loppis och Hedemyrs eller hällristningsmuseum. Grebbestad bjuder på många små butiker med prylar som ingen behöver men många köper ändå. Grebbestad har sitt eget bolag, så man kan dränka både sorgerna och tysta samvetet eller bara njuta av att slippa köra ända till Strömstad för att pysa en pilsner eller två.

Tur det eftersom det börjar bli ruggigt dyrt på krogen sen G-town korades till bästa semesterligget. Nu är det förfest hemma i alla de fullsatta uthyrningsstugorna och på alla de fullsatta campingplatserna. Däremellan kan man välja mellan mer.
Sälsafari, krabbsafari, kajakuthyrning. Islandshästar, vildmarkscamping, vandringsleder. Bastuflotte, ostronprovning, karneval. Forntidslabyrint, konstvandring, Bert Karlsson.

Grebbestad har alltså allt som Afrika en gång för hundratusentals år sedan bjöd på, och lite mer. Jag tror faktiskt att mänskligheten uppstår på nytt - i Grebbestad.

Sommar i Grebbestad II

OBS igen att bilden inte på något sätt har med Grebbestad att göra. Vill bara visa hur det kan se ut att möta stora chabrak som typ detta på smala gator...

Bilar möter man många på sommaren. De är överallt, på alla gator, i alla prång och ute på de mest återvändigaste småvägarna. Husbilar och familjebilar. Fyrhjulsdrivna förstås. Och numera har de allt oftare ett släp bakom, varpå det inte sällan ligger en fet ribbåt eller en vattenskoter. För det är inte endast motortrafiken på land som mångfaldigas sommartid. Kusten kryllar av leksaker i prisklass multiprutt. Segelbåtar, motorbåtar, hej och hå, i alla modeller, men oftast i plast och ännu oftare Stora, Breda och Dyra. Det blir så påtagligt, nu när de åkt. För det måste dom ha gjort, de flesta i alla fall. Det är tyst på sjön, i hamninloppet, på farleden. Det puttrar fram en och annan, i dörj-takt. För bara en vecka sedan svischade och surrade det lite varstans, ettriga snabbljud (som ilskna getingar) och skvalpiga motvalssvallvågor som får disken att skramla i segelbåtens diskho och hunden att rulla ur kojen. Dunk.

Egentligen har jag inget emot dom där leksakerna. Det ser rätt kul ut, och jag gillar fart! Men när de blir många, de är överallt, och det LÅTER överallt... Då är det rätt osmakligt. Man ser inte skärgården för alla fartmonster. Sen, när man sätter sig in i de tekniska detaljerna (som jag definitivt inte kan återge, för min hjärna kommer inte ihåg fakta, endast slutsatserna, för det är ju dom som är viktigast. Tycker jag.) kring dylika (tvåtakts)motorer och effekten på livet i havsvattnen, då blir det ännu mer osmakligt. De där skojiga leksakerna gynnar definitivt inte livskvaliten för dem som lever och ynglar av sig i vattnet...

Ibland kan jag som åretruntboende känna det som om sommarturismen tar mer än vad den ger. Den ger kommunen pengar, arbetstillfällen och kanske lite röj och spänning. Men det är mycket slit-och-släng mentalitet. Mycket vill ha mer, större hus, fler båtar, egna bryggor. Ät, drick och köp, helst mycket.

Jag hade hellre sett en skärgårdsturism som skapar förutsättningar både för omsättning och hållbarhet.

Tur att turistsäsongen är kort.

Fortsättning följer...

Sommar i Grebbestad I

Det sker en social förvandling på sommaren, en anpassning, en kulturkrock, en schizofren hatkärleksexplosion. I mig, i en del av mina vänner, säkerligen hos fler. Sommargäster vs Ortsbefolkning. (ortsbefolkning i den bemärkelsen vi som bott här i så många år att vi lärt oss att älska vinterhalvåret därför att vi inte har något val längre, för vi bor ju här liksom, gilla läget är det som gäller).


Jag la märke till det häromdagen när jag hälsade osedvanligt glatt på en ganska avlägsen bekant i byn. Hälsade så där extra klämkäckt, med eftertryck. Vinkningen och ögonkontakten oss emellan innehöll orden: "hej vad kul att se ännu en ortsbo som vet precis hur det känns att drunkna bland semesterfirare, såna som inte har en aning om vad det innebär att bo här året om. Det är du och jag och vi andra mot Dom eller hur? Ja det var väl det vi visste, gud vad bra det känns genast". Efteråt skrattade jag åt mig själv. Varför är det såhär på sommaren? Jag brukar hälsa rätt avmätt och undvikande på vinterhalvåret. För tänk om man blir tvungen att småprata. Usch.


Troligen är det en känsla av att ha hamnat i en konstig film, ett främlingsskap, när semesterfirarnas värld krockar med vår tysta vintervärld. Man bara måste få klamra sig fast vid kända ansikten, få en bekräftelse av att grunden inte är rubbad, trots att rosa Lacosteskjortor, backslick, feta yachts och joggare (med pulsmätare!) poppar upp som svampar ur jorden. Överallt!


Joggare! Vart man än ser! Alltså på vintern ser det ut så här i Grebbestad: ibland möter man (i regnet) en flock randiga fotbollsgrabbar som jagats ut av sina tränare på en runda. Det känns tryggt och ordningssamt. Ungdomsverksamhet under disciplinerade och sunda former. Sen så har vi en handfull Seriösa Springare, dem känner man till både namn och yrke och de går att räkna på handens tio fingrar. Det är helt ok att de springer, man vet ju varför de gör det. Ibland möter man en lätt överviktig herre över 50 som flåsar fram med stor möda. Honom känner man också igen, och tänker "gud vad bra att han börjar ta tag i sin hälsa till slut". Sen funderar man på om man själv inte borde börja, men inser att det är bättre att vänta tills man själv fyller 50.

Observera att bilden INTE är tagen i Grebbestad. Jag hittade den på nätet och den får duga som ironisk illustration över hur olika det kan vara....

På sommaren då: Joggande individer i alla åldrar, alla tider på dygnet. Välparfymerade, med hästsvansar, pulsmätare, Blicken (långt bort och förbi och igenom en själv, synnerligen avskärmad). Rätt outfit, allvarliga miner, målmedvetna, musklade. På landsvägen, i gränder, på klipporna (det är trendigt att springa "naturligt" har jag läst. Helt ute med fyrkantiga träningshallar och löparrundor, nu ska man utnyttja naturen, gärna springa i s.k. "barfotaskor" också). Häromdagen gick jag med min hund, långtlångt, och hamnade från skogen på bakvägen mellan Grebbestad och Tanumshede. På 20 minuter mötte jag 8 okända joggare med tillbehör. De såg Mycket Målmedvetna men inte alls glada ut, snarare plågade. Jag (osminkad, håret fullt av barr, full i skratt, för min hund är så rolig när han skuttar runt i högt gräs och kastar sin pinne) dräller planlöst på vägen och passar på att äta hallon och titta på spännande kryp. Det blir en lustig kulturkrock där på tystaste grusvägen. (det sägs att man blir gladare av regelbunden motion. Det kan nog stämma. Men jag var själv definitivt gladare än joggarna i det läget. Fast de kanske var gladare sen, efter duschen...)

Samma sak med den här bilden - funnen på det världsvida nätet - men så här ser de flesta Sommarjoggare faktiskt ut. Särskilt armrörelsen (jättehurtfrisk och troligen Mycket Bra) är något som skiljer Vinterjoggarna från Sommarjoggarna...



Fortsättning följer...

Ut med skiten kanske?

Ja, här står då resterna och stinker. Upptäckte byttan igår, under ett anfall av husmoderlighet. Kokade sylt (hallon och röda vinbär) och kokade rödbetor (innan de började mögla i kylskåpet). (i löjligt små kvantiteter, men ändå!) En något udda doft snirklade sig in i mina näsborrar då och då, precis sådär som på tecknade serier, snirkel snirkel, i små oregelbundna intervaller, konkurrerandes med sockrig hallondoft och redig rödbetsdoft. Så råkade jag stöta till den nästan osynliga ikognito-bunken som stod tyst och hemlig på arbetsbänken. Huj!! Där låg de stackars mördade återstående krabborna från kvällen innan. Där låg de och hämnades. Stank.

Det intressanta i det läget är vad som sker i mig. Istället för att (helt i linje med husmoderligheten) resolut ta ut bunken, gräva ner krabborna och diska undan stanken, så skrek jag "Vad är detta?!" åt vardagsrumshållet till, där Michael just satt sig med tidningen och en kall öl, efter en lång målardag i Bullareskogarna. Som om någon skurk smugit in och ställt äcklet i köket på natten. Den känslomässiga innebörden av ropet kan tolkas ungefär så här: Varför tog inte du, Michael, undan krabbjävlarna redan när vi dukade undan på kvällen, och packade in dom i plast och in i kylskåpet? Varför måste jag (ännu en gång, jag var ju tvungen att mörda dem först, fast jag inte ville) ta ansvaret för nåt jag äcklas av (mitt i PM - tider och allt!). Varför kommer du inte genast, Michael och räddar mig från det här ruttnande problemet?

Inget svar.

Jag bar således ut bunken på verandan (där passerar han ofta). Det hjälpte inte alls. Michael var totalt ointresserad av att delta i dramat, och tittade stint förbi den nu Mycket Synliga och Stinkande Bunken..

Idag stod den där ännu. Jahapp. Nu har jag burit den bort till komposten. Funderar över hur jag ska lyckas få ner stinkkrabbsresterna i myllan utan att drabbas av Äcklet. Och hur jag ska kunna diska bunken utan att Stanken följer med in i huset. Kanske Michael fattar Vinken ikväll efter ännu en dag i Bullaren? Troligen inte. Troligen blir han om möjligt ännu Tystare då. Jag lär nog få lista ut på egen hand hur jag ska trolla bort Krabbproblemet och Vidriga Stanken utan att svimma.

Mördade en mördarsnigel idag också förresten. Spetsade den på grepen. Den sprack och det vällde ut mördarsnigelinälvor och gegg. Uäh.

PM

Jaha, då är man i den där veckan igen då man är ful, tjock, elak, korkad, småaktig och fullständigt orkeslös igen. Jippi. Den premenstruella ultimata reality-upplevelsen. Inte bara jag förvandlas till oigenkännelighet(måste se till att undvika alla speglar!), utan även allt jag har runt omkring mig. Hunden luktar illa. Familjemedlemmar säger dumma saker. Smulorna på golvet växer till fyrdubbel storlek. Mattan producerar kilovis med damm och hår. Vinden blir extrakall, blommorna tappar sina knoppar och inte ens stulet godis smakar gott. Vill krypa ut ur mig själv. Varför kan man inte jämnt få vara i den där super-woman-fasen, när man är vacker, effektiv, smart, givmild, kärleksfull och alldeles underbar? Jag verkligen hatar det här tillståndet.


Faster har åkt tillbaka till Holland igen. Sista kvällen festade vi i räkor och krabbor, vin och öl. Jag köpte räkorna (nej inte färska, man bör som Grebbestadbo veta om att måndagar är helt fel dag för färska räkor, båtarna ger sig ut den dagen, alltså blev det frysta, från Grönland....), och jag fixade krabborna. Nånstans i min oskarpa sommarhjärna hade jag bilden av att krabborna är kokta när man hämtar dem hos krabbgubben. Ha!


Cyklade lätt chockad hemåt från Krossekärrsbryggan med 4 kilo, 5 st levande krabbor i cykelkorgen. De levde, kravlade, bubblade i sin påse. "Du ska koka dem genast", sa krabbgubben. Ringde panikslagen till Michael (han ville ha krabba, då kan han koka!) men inget svar. Målaruppdrag i Bullaren är superbra, ingen kan få tag i honom eftersom det inte är täckning för mobilen i de avlägsna trakterna.

Jag letade kokrecept, letade största kastrullen, klippte upp plastpåsen och lyfte ut krabborna så de låg i diskhon. De tittade på mig. De viftade med sina små matararmar. De bubblade, knäppte och surrade. De försökte fly när jag ville ta dem. De kröp ihop och väntade stilla när jag väntade på att vattnet skulle koka upp.

Fyfan. Det var så himla nära att 4 kilo krabba släpptes ut i havet igen. Av mig. Jag tycker ju inte ens om att äta krabba. Och så var jag tvungen att stoppa dem i kokande vatten...

Fatta hur svårt det är (för mig) att doppa ett stort djur, som försöker fly, i kokande vatten? Jag är helt övertygad om att krabbor har ett medvetande, som grisar. De vet. Att de ska dö.

Aldrig mer!!

Festen blev dock väldigt trevlig, och krabborna var goda, och intressanta. Mest skratt blev det när Daniel försökte sig på att bryta sig in i dessa komplicerade organismer.....


Övriga de Bruin-are höll sig till räkorna....

Medan herrarna lät sig väl smaka av de mördade skaldjuren:

Och nu står gästrummet tomt och väntar på att förvandlas till arbetsrum. Nån gång. När jag får tid eller lust, eller är så illa tvungen. En annan gång.

För nu tar jag med mig min tjuriga och griniga kropp och hasar mig över till widescreenväggen, ner i soffan, måste se en film. Nu. Usch.