Om att blotta sig

Mycket diskussioner nuförtiden om det här med att vara privatoffentlig. Eller offentligt privat.
Alltså, att skriva vad man gör på facebook, att blogga om sina tankar, åsikter eller sitt liv, att skriva en bok om hur man mår. Som Ann Heberlein till exempel i sin bok om manodepressivitet.

Folk tycker en massa. En vanligt återkommande åsikt jag hör, i olika tappningar, är att man inte ska blotta sig offentligt. Man ska akta sig för att visa upp sina (fula/svaga/ömkliga/fåniga osv) sidor. Det hörs mellan utsagorna att man är orolig för att den blottande individen ifråga kanske förstör för sig själv. Att folk ska "tycka". Och kanske döma. Ut. Och utdömd ska man ju inte vara, för då är man ju liksom ute ur leken. En looser.

Jag grubblar mycket på det här med att blotta sig. Sitt inre. Grubblar över varför det anses vara så farligt? För egentligen är det väl inget farligt med att någon blottar sina svagheter, dumheter, felsteg och erfarenheter? Ingen blir ju skadad av det? Det som gör det farligt är väl då möjligen alla dom som anser sig kunna dra uteslutande/bortvändande slutsatser.

Se, där är HON, som har en supande far. Är inte HON där mamma till HAN som åkte in för dråp? Jaha, ja det blir man ju inte förvånad över... Oj, det där är ju HAN, som alltid skriver obscena ord, undrar just vad det är för fel? Eller den där, som var nazist förut, kan man verkligen lita på honom nu...?

Själv har jag så sakteliga börjat härma det här tankesättet. Börjat tänka efter noga, vad jag kan visa upp eller inte. I text, bild, handling och ord. För att jag har förstått att alla inte uppfattar min naiva uppvisning av mitt inre som en styrka, utan som en svaghet. Därför har jag tränat mig i att hålla igen, ihop, dra ner rullgardinen. Värna om mitt inre. Skydda det från anfall.

Men jag tycker det är fel. Det känns fel. Ingen borde döma mig eller någon annan som en svagare/sämre individ, bara för att jag bestämmer mig för att vilja lita på folks välvilja.Bara för att jag gärna delar med mig av mina missar. Vägrar måla upp en falsk fasad.

Det är ju inte som att man förväntar sig skratt eller applåder när man blottar sina tvivel och misslyckanden. Mer att man bjuder in till reflektion - vad hände, hur ska jag tackla det här, kan någon lära sig något av mina misstag, av mina funderingar.

Det faktum att det är så otroligt säljande med känsloladdade verkliga historier, måste väl ändå indikera att det finns ett skriande behov av igenkänning?

Minns den där pojken som tog livet av sig i direktsänd webkamera. Det blev skriverier, oj. Jag googlade, vill veta vad som låg bakom de braskande rubrikerna, förfasandet, moralpaniken. Hamnade på en skribents hemsida. Skribenten sålde "din livshistoria", dvs mot betalning skrev han folks levnadshistoria. Han hade skrivit pojkens mammas historia. Ett halvår innan grabben hängde sig.

Det kändes som att kliva in i hennes vardagsrum, i hennes privata sfär. Lite som att spionera. Det var så naket på något sätt. Särskilt med tanke på att det som hade hänt ännu inte hade hänt. Men. Oj, vad jag lärde mig mycket. Om varningssignaler, om vikten av aktiv närvaro (som förälder), om omgivningens oförstånd inför sånt de inte vet mycket om. Jag vågar påstå att jag blev en smula bättre människa, en klokare vuxen, av att läsa, lägga pusselbitar, dra egna slutsatser.

...

När jag nu skrivit så här långt, inser jag att jag måste fortsätta var lite lagomnaivblottig. Sluta vara rädd. Fortsätta vara den jag är. Jag ska inte blotta mina närmaste, såklart, inte utan att de själva tar initiativet. Men mina alldeles egna tillkortakommanden ska få fortsätta finnas, för det är dem som gör mig mänsklig :)

Räcka till

Vuxen nu. Inser att egot, barnet i mig, flyktbenägenhetsmonstret, ge-upp-sucken och det-är-inte-mitt-bord-impulsen får skrika sin otillräcklighetsklagan någon annan stans.

Jag måste finnas. Stå pall. Räcka till. Ta tag. Inga andra alternativ är möjliga.
Så då gör jag det.
Fast jag önskar nån kunde vagga och vyssja mig ibland.

Mååååndag

Ur led.

Trötta ögon.

Regnig eftermiddag.

Timmarna rinner förbi.

Måndagen tog slut lika snabbt som den började.

Lite bilder.

Träbåtsbiten

Planerat Vinden Drar 2012 den här helgen. På plats, där det kommer gå av stapeln. Rågö i Tjust skärgård på östkusten blir det, och det kommer bli kanon! Fint ställe, trevliga människor.

Att frottera sig med VD-folk, och träbåtsfolk överhuvudtaget, en höstig helg i september var intressant. Den där sköna Vinden Drareffekten (läs om den i ett tidigare inlägg här) infann sig även nu, trots att det i detta fallet enbart handlade om en ynka kort planeringshelg ihop med ca 16 personer, och trots att det inte fanns en endaste segeltur eller vedeldad bastu inblandad. Träbåt + utomhus + enkelhet + vänlighet = lycka. Så enkelt är det faktiskt.

Se här några snapshots från helgen:

Kvällskörning fredag. Catharinas nya bil rullade duktigt.

Lördagsförmiddag. Överdådsfrukost och VDumgänge. Ulfs typ 6e båtbygge luktade tjära. Mmm.

Kasta loss med storbåt, mot Rågö.

Catharina, Pysse och Ulf. Ulfs dotter vid rodret. Vädret. Lägg märke till det.

...inget annat än en idyll. Rågö.

Söndag. Vi har lämnat Rågö. Åkt vidare för att titta på ett objekt. Som är vacker, ligger stadigt i vattnet och glider fram på ett alldeles förtrollande vis.

Hon heter Fredens Lilja.

 Jag körde, och la till vid bryggan. Jo, det finns mast, bom, segel och allt. I Gerts uthus.

Så här ser hon ut med mast och allt. Jag är lite kär. Vill ha.

Men. Ska man köpa en sådan här pärla måste man ha både Lust, Vilja, Envishet och Pengar.
Jag ska grunna på't. Räkna på't.
Återkommer i frågan.

Träbåtsbiten är jag, hursomhelst. Sommar, höst och vår. Vinter då? Återstår att se :)

Finn fem fel

Ingen tidning
Ingen tidning
Ingen tidning
Ingen tidning
Ingen tidning

Fy för att finna brevlådan tom när man nyvaken stapplar ut i verkligheten.
Fy.

Jag har blivit en morgontidningsknarkare.

För bara tio år sen förde jag en anti- tidningskampanj mot Michael. Var social, sa jag. Umgås med din familj. Prata.

Vet inte vad som hände. Kanske första sommaren med både GP och DN? Den olästa såg ju så ensam ut... Nu är jag fast. Får idéer till lektioner, följer ekonomiska utvecklingen, läser krönikor och serier. Sen är jag redo att tackla dagen.

Ingen tidning idag.

Hur ska det gå?!

Inget för spindelrädda

Fem cm, minst. I min ögonvrå, på min vägg upp mot taket.
Den tuggar garanterat mängder med damm åt mig. Det behövs. Hoppas den äter hundhår också. Cesar fäller nåt kopiöst igen.

Naiv

När jag gick i åttan (1982 SHIT det är ju hur länge sen som helst...!) hade man Fria Aktiviteter på schemat. Tre timmar med något man gillade. Man kunde välja mellan allt möjligt.

Vissa var på verkstad, andra målade, några hade slöjd. Jag var på Strömstads Ridklubb, för jag gillade hästar. Där fick jag jobba i stallet; mocka, sopa, putsa seldon. Det jobbade någon gubbe där, och nån kille som var några år äldre. Vi brukade fika när stallet var färdigmockat, vi tre. Och snacka om allt möjligt. Det var mysigt. Jag gillade att kunna prata om allt möjligt, med en gubbe och en kille jag inte kände. Vi pratade om hur det är att vara ung, om känslor och om framtiden. Jag kände mig Socialt Kompetent, trots att jag var extremt blyg, hade tonårsfinnar och lite för tjock mage.
Ända tills gubben en dag efter fikat tryckte upp mig mot en vägg i en mörk korridor, bakifrån, och tog ett järngrepp om mina barnsliga bröst. Och väste i mitt öra att det var väl det här jag hade längtat efter hela tiden.

Sparkade mig loss, sprang därifrån med gråten i halsen och har inte varit på den ridklubben sen dess.

Undrade så himla mycket vad jag gjort för fel. Fastän det var han som gjorde fel.

Precis samma instinktiva undran fick jag idag, när jag skulle testa en chatt nån tipsat mig om, där man kan chatta på engelska med folk var som helst ifrån. Sondera terrängen liksom, inför engelsklektionerna, där man ju ska uppmuntra eleverna att kommunicera på alla tänkbara sätt. Under loppet av två minuter hade jag fått frågan om jag var singel och om jag gillade att masturbera. Bara för att jag var korkad nog att svara att jag var female.

Jag kände mig skamsen, naiv och väldigt, väldigt antastad.

Vafan liksom??? Här satt alltså Medelålderns Pruttpräktigaste Engelskfröken på Arbetstid och Förberedde Lektionen - och kastades rakt in i Slemgubbarnas Äckelfiske. Jag hann ju inte ens ta på mig skyddsmask och säkerhetsbälte?? Jag var totalt oförberedd.

Min luttrade dotter sa på fb "Men mamma det hade du kunnat räkna ut innan du ens började chatta. Jag lovar.. världen är sjuk"

Ok, så ser det alltså ut. Måste jag bli mindre naiv? Ska jag RÄKNA med att bli antastad? Är det SJÄLVKLART? Bara för att jag är/skriver att jag är kvinna? Ska jag alltså ligga lågt/dölja/snirkla och framför allt förutse det här, så jag inte behöver bli utsatt? Jo.

Jag inser att det är väl det många, många kvinnor gör, har gjort, i alla tider. Inklusive jag. Man blir försiktig, för man inte vet vad vissa "hannar" kan få för sig. Man måste ligga steget före. Eller så blir man en kall bitch, som hugger först istället för att bli huggen.

Ibland undrar vissa män varför kvinnor gnäller så mycket om att de känner sig förtryckta av patriarkatet. Varför de inte "tar för sig" istället för att gnälla.

Hm. Som de där männen då eller? De där ynkliga männen, som tror att kvinnor är något man har eller tar. De där dumma dumma männen, som på två minuter kan förstöra en naiv tjejs lust att följa sin (häst)dröm.

Nu är jag inte 14 längre. Jag är förbannat vuxen. Jag ruskar av mig gobbagägget och fräser ilsket. Surfar runt och hittar den humoristiska sidan av den där chatten.

Men visst hade det varit bra om karlarna rensade lite i sina led? Så att några fler små flickor vågar ta för sig av livet utan att bli överförsiktiga, avvaktande kvinnor eller stentuffa bitches?

Pics

Lite udda bilder från de senaste veckorna. 

Konst på kommunens lagringsplats.

Daniel på Saltö folkmusikfestival.

Ett bra ställe att gömma cache på.

Här har det faktiskt bott folk.
För inte alls speciellt länge sen.
Tankekittlande.

Polishelikopter som surrade runt huset i en halvtimme.
Till slut trodde jag att den faktiskt spanade på mig.
Eller efter Camilla Läckberg.
Det var säkert nåt med filminspelningen...
Jävla oväsen hursomhelst.

Annat gammelfint man kan hitta när man cachar.
Nån som vet vad det kan vara?

Oljekanna från förr. 

Bananflugefälla.

Halvavdukat frukostbord. Som alltid.

Lågare

Låg, lågare, lågast. Höstklassiker i repris.

Det finns lite olika sätt att tackla melankoli-anfall på.
Man skyller på sig själv eller man skyller på omständigheter.
Man låter sig släpas med eller man famlar efter kragen (..den att ta sig i).
Man funderar på att byta jobb, bostad, familj och hårfärg.
Eller ligger lågt tills anfallet gått över.
Man surar och geocachar.

Jag gör allt det där. På samma gång. Det känns lite förvirrat.
Bradåligt på ett ontskönt sätt.

Ett geocache-fynd. I en bunker.
Som var en av en hel drös bunkrar.
Som jag inte hade en aning om fanns,
endast 10 min bilfärd hemifrån.

Grå draktänder i skogen. Som också dolde en skatt. Michael
skyndade från målarvägg för att testa geocachemystiken,
och Catharina passade på att spana efter svamp också.

I sanning

Är man förvirrad.
Är tiden en skruvtving.
Är allt ytterst oberäkneligt.
Är tryggheten en tavla.
Är regnet ett tecken.
Är katten på min mage purrig.
Är min längtan opåbörjad.
Är festen inte här.
Är på rak arm en protes.
Är du en gråzon.
Är jag en refug.
Att vara. Är frågan.

Dansat

Fick jag inte denna helg. Daniel däremot. Slängpolska och Gud vet vad mer.
Bra med ungdomsfolkmusikläger. Han verkar grymt nöjd.
Pappa med. Jag hämtade honom igår vid fyra. Sen hängde vi på Saltö några timmar. Han uppskattade herr Samuelssons Tauberier. Inte konstigt alls. Sen blev vi trötta, jag o pappan, åkte hem i regn o mörker vid nio redan och missade nog en hel del finfina band.
Tio var jag hemma hos lilla Cesar. Hamnade i soffan framför Mia Skäringer , skrattade. Det är nåt... Bra!
Somnade.
Dagen idag skulle bli effektiv och rörlig.
Men resulterade i sju timmars lektionsplaneringar. På rumpan framför datorn... Fattar inte hur långsam min hjärna måste vara. Men många bra texter och filmklipp hittade jag.
Nu gnager den regndolda fullmånen på min själ. Allt är tungt och obekvämt. Och känns. I kubik . Skyll sig själv när man häckat vid burken hela dagen ...

En helt ovanlig fredagkväll

I vanliga fall är fredagkvällarna förvirrade trött-kraschgropar. Företrädesvis i en soffa.
Så icke idag.
På grund av diverse dominoeffektomständigheter, som hade kickoff igårkväll, kastade jag mig hem från jobbet runt 5, packade sovsäck, gitarr, matsäck och kläder åt stora lillebror Daniel, väntade tidspresstressat in honom från hans buss, brummade iväg med honom i lånad vitfläckad målarToyota mot Saltö där folkmusikfestivalen går av stapeln denna helg. Han ska, med beundransvärt mod och flexibilitetsförmåga, delta, med extremt kort varsel, på ett ungdomsläger i folkmusik där. (Hatten av Daniel, där gjorde du mig både imponerad och glad!)

Jag och Cesar dumpade av honom i Tjärnöskolans byggnad, ihop med en hel hop diverse mer eller mindre folkmusiktokiga ungdomar mellan 13-20. Daniel (hårdrocksfantast) har aldrig spelat folkmusik. Han hörde några låtar på Vitlycke i somras och blev lite nyfiken, ville nog gå och lyssna lite på festivalen sen, men hade nästan glömt bort alltihop. Tills jag påminde honom igårkväll och föreslog att han skulle vara med på lägret....

Nu hoppas jag att han tycker det är lite kul, om inte blir han i alla fall troligen en erfarenhet rikare :)

Sedan fräste jag bort från hela härligheten (fast jag gärna hade velat gå på den där ungdomskursen själv)(men jag är ju ingen ungdom)(och vad hade jag annars där att göra?) (fördjupar mig i den tankekroken senare).

Kom på att jag kunde geocacha lite. Med mobilen påslagen, blicken ömsom på dess skärm, ömsom på vägbanan, slingrade jag mig tillbaka till stora vägen. Närmaste cache fanns på Saltö men dit vågade jag inte vända tillbaka (se senare inlägg). Det blev en synnerligen nybyggd och ensammodern pendelparkering vid nya E6-Rossö-avfarten. Där fanns en skatt!

Det borde vara en baggis, en hur-enkel-som-helst cache (hur svårt kan det vara på en 10x10 m stor parkering???) Men icke. Jag irrade runt i dryga 20 min (medan Cesar grävde sork) innan jag till slut lyckades rycka tag i rätt ställe och vips där var den! Vilken känsla! En Kick! Ville ge upp 23 gånger men kände mig så DUM, så jag snutrrade runt 4 varv till i ren ilska. Och sen bara fanns den där. Skuttade tillbaka till bilen för att öppna lådan ihop med gladskällande Cesar. Och se vad jag fick:

Anteckningsblokket att skriva min signatur i.
Med passande uppmaning :)

En mycket vacker, ruskigt stressad spindel som inte
gillade omplanteringen särskilt bra....

Och sen, när jag var som mest upptagen av detta fynd, mitt från ingenstans (den där pendelparkeringen är Guds mest nybyggda bortglömda fulplats mellan Skee och Överby) stanner det en liten bil och där är Harriet!

Min Harriet :)! Min bästa vän sen jag var 12, som vet allt om mig (nästan), och som såg mig FASTÄN jag satt i en för henne helt okänd bil på en avlägsen ensam parkering minst tre mil från bådas hem?! Hallå hur går det till? Karma? Öde? Slump?

Vi kramades och pratades och slogs med myggor och knott (som alltid dyker upp efter 18:00 när Harriet är i närheten). Med lite guidning hittade hon cachen snabbar än jag :)... Allt medan enstaka långtradare och sent-från-jobbet-stressare susade förbi på 110vägbanan nedanför oss. Surrealistiskt!

Blev så glad.... Så där glad man blir när man oväntat stöter på en person man verkligen älskar.... :) :)

Räkna timmarna. Hitta skatten.

Det ena utesluter inte det andra.

Idag har jag sammanlagt haft 40 minuters rast. Igår 30. Dagen innan 50 minuter. Och då menar jag verkligen på minuten. En snabbkaffe, en snabblunch, jalla, jalla, inget småprat i onödan, nästa arbetsuppgift väntar. Då ska sägas att mailen ändå har fått vänta på min uppmärksamhet i två hela dagar också. Känner mig en smula pressad, men skriver upp exakt vad jag gör och hur länge. Så att jag ska få syn på var hålet i tidsrymdväven slukar min tid. Ska minsann täta läckan pronto. Eller skära i arbetsuppgifterna, nu när jag fått fler. Är ju "marknadsföringsansvarig" på 20% nu. Oj oj. Det funkar finfint på pappret, men hittills inte i praktiken. Har inte hunnit tänka alls på arbetstid. Bara hunnit vara ett steg efter hela tiden, i allt.

Nåväl, det ska väl landa på rätt spår när terminen har satt sig. Så småningom.

Trots detta trista timräknande hittar jag skatter. På Stöberget idag, i  vackraste solkvällen, äntligen, femte gången gillt. Jag hittade den gäckande geocachen. Och min belöning var riklig, den lilla plastlådan var sprängfylld med spännande prylar. En platt genomskinlig ask med kunskapspiller! "Om de ikke virker, ta en kursus", stod det på asken. Reklam för en skola, smart! Och en fräck liten krigare, som glittrade farligt i solen. En visselpipa, två vackra glaskulor. Och en in liten anteckningsbok att signera i.

Andra skatter är ickemateriella. Gemenskap och förlåtelse. Vår isärglidande familj som ändå lyckas samla sig varje dag, umgås, le, prata och finns till för varandra, trots, eller mitt i, all separationssmärta och osäkerhet. Det är rätt förunderligt stort och mäktigt. En själslig skatt mitt i vardagstragglet. Om man vågar se den.

Let the force be with you...

Cykla i regn

Idag var jag en TvättÄkta Holländare. Cyklade till och från jobbet. Motvind både dit och hem. Och regn. Ösregn. I lurarna Herman van Veens melodiösa visor och sånger.

Jag är uppvuxen till hans obeskrivbara musik. Orden, melodierna, musikaliteten, dikterna. Han är en av orsakerna till mitt språkintresse. Mitt musikintresse.


Jag njuter dessutom av att cykla i regn och motvind. Det är så himla typiskt holländskt. Man cyklar. Till möten, skola, tågstationen, affären. Väder är inget problem där liksom, när man cyklar. Eller inget att orda om. Man blir blöt. So what? Det går fortare att cykla, det är det viktigaste.

Synd att jag inte lyckas cykla så här holländskt oftare. Blir glad av det.

Himlen gråter

Ibland måste man. Ibland gör man det det, Men uppenbarligen för sällan.
Ta tag, sticka hål, göra slag. Saker bör upp i ljuset, synas i sömmen, spricka i solen.
Tankar och känslor som ruvat i undermedvetna katakomber dras upp, och det luktar fan.
Orden vi knastrar fram mellan läpparna skär och rispar, studsar stumma mot våra öron som inte vill eller kan höra.Vi säger ord som ska skydda, såra, släta över och smeka på en och samma gång.
Vi säger ord om varför vi inte säger något. Det är förfärande långt mellan våra förståelsehorisonter. Jag vill bara gråta, men allt som händer är att det framträder två röda fläckar på mina kindben.

Helgens varma sommarsuck har bytts ut till strilande regnrusk nu. Kanske gråter himlen bort våra sorger. Jag hoppas det.

På en liten grusväg

På väg till jobbet. En halvtimme tar det. Grusvägen, cykelvägen, går från Grebbestads hemliga baksida (där fotbollsplanen ligger) genom skog, förbi älgtorn och åkrar. Förbi stationen och sen upp på landsvägen. Grusvägen bjuder på upp och ner, kallt, blåsigt eller ljummet men inga bilar. Älgar en enstaka gång, oftare hundpromenerare. Ibland flicka på häst.

Dessa höstiga soliga morgondaggsdagar bjuds det på spindelspel i varje grässtrå. Varje spindeltråd beströdd med dagg, och solen som laddar med gyllentunga släpstrålar. Spindelnät, överallt, överallt. Magnifika, stora, små, trassliga, finurliga. Skrattretande hopplöst taffliga, eller surrealistiskt invecklade.

Alla, alla, alla lika vackra, i tusental. På min vackra väg till jobbet.