Hästfrågan

Esmis är ju vår önskegroda, ponnyn som vi inte kan göra oss av med. Hon är kär i Mirja, Mirja i henne, och hon vägrar vara någon annans. Hon följer Mirja som en hund, och gör nästan vad som helst för Mirjas skull. Går på bakbenen. Niger. Travar efter Mirja när hon gömmer sig bakom vägkröken. Det är så gulligt, och hjärtknipande och så himla I-land på ett sätt.
Vi har förmänskligat djuret, och vi gör det så gärna. Djuret, i det här fallet Esmis, har ju inte valt att bli domesticerat. Hade hon varit född i en flock hade hon varit mera nöjd än nu. Men nu är hon under våra vingars skydd, och hon är vårt ansvar. Vi har att välja mellan att "ta bort" henne (mindre tabubelagt ord än "avliva"), och att behålla henne, av kärlek.

Dilemmat är att Esmis är en liten en, en s.k. B-ponny, och Mirja växer, behöver, vill, måste nästan, menar hon, ha en större ponny. Att tävla med, att kräva av, att utvecklas med. Hon har dragits med i det stora ponnytrendsuget, önskar köpa sig tävlingsponny, hästtransport, bruna eller svarta benskydd ("matchar det till en mörkbrun ponny?") brun eller svart sadel, träningspass á 400 kr styck, och mångmånga tävlingstillfällen á ca 500-1000 kr per tillfälle, beroende på var tävlingen hålls, och hur dyrt det är att hyra transport. Hon tittar alltid på Ponnyakuten, lär sig massor, och är så duktigt på hästryggen - längtar efter att visa upp sig i tävlingssammanhang. Så himla I-land, på ett annat sätt än det förra.

För vad hände med "ponnyn - en tjejs bästa kompis"? Vad hände med långa somrar på hästryggen ut på äventyr i naturen, med matsäck och kompisar, tusen timmar i stallet och övernatta med sovsäckar i höet? Vad hände med långhåriga, tjocka vinterponnier, och vårens intorkade lerponnymonster, som det tog minst en timme att borsta rent? Vad hände med timmar i skogen på jakt efter nya spännande ridstigar att visa kompisarna?

Nu gäller ett oöverblickbart stort antal fodersorter, med allehanda vitaminer, mineraler och TotalOptimering.Nu gäller hel- och halvrakade djur, så de inte ska bli så trötta under träningspassen. Nu gäller minst fem uppsättningar hästtäcken, efter årstid, samt sadeln som är "specialanpassad till din hästs rygg". Nu gäller systematisk datoriserad tävlingsanmälan och betalning via Ridsportsförbundet på webben. Nu gäller GPA-hjälm för pinsamt mycket pengar. Röda Malin Baryardstövlar för ännu mer pengar. Nu gäller kontrollerade ridpass i ridhus (skjutsad i transport av mamma eller pappa) för att undvika skador. Nu gäller utdelning i form av rosetter, som garant för att investeringen har lönat sig. Man förlorar ju på att sälja en ponny som inte presterat. Nu gäller. Föräldrarnas totala uppbackning och engagemang. Hur hinner folk? Hur har de råd? Hur mår tjejerna, ponnierna? Så himla I-land.

Ok, hon vill köpa nästa drömponnyobjekt. Ok hon har hand med de där känsliga, hispiga ponnierna. Hon får kontakt, hon får dem att samarbeta, hon skulle göra underverk med bångstyret. Ok, hon säger att vi kan sälja sen, med vinst. Visst. Men vill man det? Vill man sälja vidare, när man till slut har byggt upp ett fungerande samarbete, tillit och förtroende?
Tillbaka på så himla I-land 1. Nej man säljer inte en livskamrat, om man inte är 1000% säker på att det blir till ett varaktigt kärleksfullt hem. Och hur många såna finns det nuförtiden, när alla ponnier köps och säljs i en rasande fart till tävlingssugna småflickor med tillräckligt förmögna päron? Hur säker kan man vara på att hemmet blir varaktigt?

Ge mig en gigantisk hage med lösdriftshall. Då kan det bli två ponnier, långhåriga som tusan, utan täcken. Och det är helt ok om de tävlar nån gång då och då. Men låt mig, och ponnierna, slippa trendstormens alla bieffekter.

Ullhårspälsludd

Alla mattor är grå. Trappan är luddig i kanterna. Små vita tussar dräller runt likt snöflingor.
Cesar fäller.
Det började för prick en vecka sedan, lördagnatten. Ena dagen normalhårig hund, nästa dag lossnade stora sjok med underhårsmatta. Jag borstar duktigt nästan varje dag, men det känns som om underullen växer ut i samma takt som jag tar bort. Som imorse till exempel. Då borstade jag så länge att Cesar till slut välte av ren utmattning. Högen med ull på mattan bredvid oss var nästan i samma storlek som hunden själv. Kattungarna rullade lyckligt purrande runt i den. Men sen testade jag att dra lite i pälsen med fingrarna. Vips kunde jag dra loss klumpvis med vita tjocka hårtussar. Herregud. Kanske skulle jag raka honom? Som en häst? Eller en pudel?

Idag ska jag trotsa Sysifoskänslan och dra ut på förnyad jakt mot renare ytor. Toaletterna. Kökssåpen. (mattorna). Hyllplan. Hallen. Fönster. (mattorna). Sen vill jag lyssna på våren. Ut i regnet och njuta av fågelkvitter. Jag älskar att leva. Cesar med.

Nu kom Lukas och han håller i klippmaskinen. Ser uppfordrande på mig. Det skulle blivit gjort för tre veckor sedan. Så nu gör jag det.

Fullpropp

Är på samverkanskonferans. Samverkan skola-arbetsliv. Gävle (snöigt). Hasar mellan hörsalar, kaffe, bulle, surgröna äpplen och tyskorganisatoriska lunchlogistiska bussturer. Lyssnar på goda exempel, halvbra exempel, redan-hört-exempel och avskräckande exempel. Däremellan smälter jag maten. Herregud vad jag äter. Påminner om studietiden, då var man ju omättlig, särskilt på lunch och choklad. Idag har jag ätit: Yoghurt, knäckebröd, mjukmacka, kaka, doughnut, kaka, fisk, smältsmör, potatis, sammanpressat nånting av potatis och ägg, sockerbit, kaka, banan, kyckling, champignonsås, laxpastalåda med kräftsjärtar, sallad, melon.
Druckit thé, kaffe, vatten, kaffe, kaffe, vatten, vin, cognac, vatten.

Urk. Längtar hem till normalföda.

Vill smälta allt i lugn och ro, föredrag och mat. Få se sen vad som kommer ut av det hela ;)

Natti.

Det lossnar

Perfekt läge att flytta på våren, trots allt! Sol, vind, fågelkvitter, jösses det finns ändå ett liv efter kölden... Vi fick massor gjort igår. Övervåningen är tipptoppren, Lukas kommer inte känna igen sitt rum när han kommer hem från Storstaden. Rent och tomt så det ekar. (nåja hans säng är ju kvar, och datorn....annars dör han ju, det arma barnet). Idag väntar vånig nr 2, ska nog ta en djupdykning i skafferierna, där borde det kunna bli en del intressanta upptäckter.

Ute blev det också fart, studsmattan hoprullad, kratta snö, släpa säck, flytta krafs, vagnen snart fulllastad med skit-att-köra-till-tippen-fort-innan-nån-ångrar-sig. Det är skönt att slänga! Riktigt riktigt tillfredsställande. Michael ser rädd ut när jag säger sånt.... :)

Kattungarna är hemska. Vill gärna att nån hör av sig snart, nån som älskar vassa klor i vaderna, nån som älskar trumpinnegalopp mitt i natten, och som älskar att skriva på tangentbordet under stereokattanfall mot fingrarna. De välter vattenskålen varje natt, sprätter ut kattsanden minst två meter runt lådan, och ställer sig under ens fötter när man går nerför trappan. Oemotståndliga, faktiskt. Ska be Mirja filma lite idag, lägga upp på Youtube, så kan ni få se själva.

Nu är det dessvärre så att jag har jobb att göra. Frukost, skoljobb (hemläxa, usch så trist på helgen...) och sen städa igen. Cesar påstår att jag glömmer honom. Okej då, promenad först.

Tut.

Moppersmurf

Afentoe ben ik net de moppersmurf. Waar ik ook aan denk, is het in de kader van mopperen. Heb geen zin in eten, geen zin in feesten, geen zin in praten. Ik wil niet televisie kijken en vooral niet naar Let´s Dance. Wil niet opruimen, niet uitgaan. Ik mopper op het weer, ik mopper op mijn werk, mijn situatie en mijn toekomst. Alles is verkeerd.

Enfin, dit is mijn aard. Ik moet ermee door zien te gaan. Desalnietemin geniet ik ieder moment tijdens die mopperige neigingen. Het mopperen gaat meer om het genieten dan om het lijden. Tijdens het gemopper voel ik me namelijk levend. Ik leef. En omdat ik leef, is alles goed. Ik hou van leven. De moppersmurf kan mopperen hoeveel hij wil.

Tot ziens. (ik hou niet van ziens)

Flyttlass i snöslask

Efter en intensiv dag på jobbet, mestadels i möten eller framför datorn brottandes med en powerpointpresentation på ca 50 bilder, hamnade jag hemma i flyttagen runt halv 6. Michael hade likt en arktisk arkeolog spettat loss både det ena och det andra ur islagren, och vi halkade oss fram med lådor, gräsklippare, hyllplan och gamla däck över is, vatten och snöslabb. Riktigt upplyftande! Visserligen höll vi på att fastna (igen) i riktigt knepiga meningsutbyten kring vilka reliker som borde hamna på tippen eller inte, men pga Michaels kloka replik "jag ska försöka tänka över saken på ett positivt sätt" på min bitska fråga "ska du inte passa på att sälja den där motorcykeln nu då, när det faktiskt finns en spekulant" godtog jag att både vingliga trädgårdsmöbler som rostiga skohyllor hamnade i högen "spara".
Flytten kommer att bli ytterst intressant. Jag vill slänga, sälja eller ge bort. Allt i stort sett. Michael vill behålla, spara, reparera. Allt i stort sett.
Hm.

Krackkraschknak

ibland blir man så trängd att man bara fräser och spottar, som kattungarna. idag är en sån dag, jag känner mig trängd och reagerar med försvarsfräs. usch inte likt mig. brukar vilja hitta lösningar och samförstånd och förståelse. nu är jag arg. trampa inte på mig när jag redan gör mitt bästa. säg inte att jag inte gör tillräckligt och hota inte min bas. då fräsriver jag. det ska bli väldigt skönt när bobytet är över.

annars är det bara bra, tack. hoppträning på Tark med Mirja på tokiga Julia. Lukas trivs hos Rikard i Stockholm. vardagarna som orkas med, den ena efter den andra. och nystarten som hägrar bakom molnen. våren är på gång. folk köper minililjor i kruka. jag njuter av vassa klor i byxbenen.

kattungar till salu. nån?

Måndag

egentligen så kan jag bara konstatera att gröna grodor är rätt gulliga bortsett från att de inte alltid säger det man önskar höra. allt som oftast vill det gröna mest luras med det smått genomskinliga påståendet att inget är riktigt så trovärdigt som en del mindre nogräknade individer påstår. emellertid kan det ju också vara så att man kan fördriva tiden med meningslöst pladder i ett tafatt försök att muntra upp den egna smått halvglidande stämningen vilket givetvis sällan lyckas som man tänkt sig. oomkullrunkeligt är ändock det faktum att ord är övervägande innehållslösa såvida man inte kan tänka sig ansträngningen att gjuta mening i dem.

hahaha, så lätt är det att säga absolut ingenting!! det där var ju helt enkelt ett vansinnigt omständigt sätt att visa hur förlorad jag är. förlorad i vardagen, i livets storhet, i ytspänningen mellan gråtrista vardagsfloskler och andlös högstämdhet.

dagen idag var en måndag som så många. måndagar är alltid lika konstiga. helt omöjligt att kliva upp ur sängen. totalt oförmögen att tänka tanken ens att vara till någon som helst glädje för någon. sen står man ändå där, sur, trött och med tunghäfta,framför ungdomar som troligen känner exakt samma sak, och så möts man, dras med i virvlarna, ut i klassrumsdynamiken och vips, så sprider sig ett fånigt leende av tillfredsställelse i mungipan. det är så kul!! att mötas, att prata, att lyssna, att visa och få ta emot. jag har verkligen valt rätt yrke...

bredvid mig i pinnsoffan ligger tre hopsnurrade sovande katter, varav två små. deras svansar är trötta - man kan lyfta dem och de faller med en duns tillbaka mot soffdynan. duns, duns, duns. snacka om att sova tungt. hur kan en kattsvans på ca 12 cm vara dunstung?? beror det på bristande närvaro? döda kroppar är ju tunga. de måtte vara oändligt långt borta i kattdrömlandet...

Glimmer

Det där glittrande som kan få den tråkigaste granit att bli till guld, det där gnistrande lilla oanseenliga, det som får allt att vara underbart. Det där. Som finns precis överallt, bara man noga tittar efter och vrider och vänder lite på saker och ting.

Livet är som bekant (för vissa Ior-personligeheter, alltså det släktet som jag tycks tillhöra) en gråsten, en granitsten, en karg massa av diverse motgångar och gå-i-stå situationer. Kroppen gnölar och gnäller, hjärnan är faktiskt helt obrukbar, trappan är för brant, lådorna fastnar i trånga utrymmen, och svara i telefon har man definitivt inte lust med. Det är säkert nån som vill nåt.

Men så får man chansen att drunkna i ögon som bär budskap från en annan verklighet, man lyckas med såsen, det finns ett hem som väntar runt hörnet, och ett skratt som lurar under alla högar av gamla misslyckanden.

Då är det glimmer.

Klorna tycks fungera

Senaste nytt på kattfronten i vårt numera rätt håriga hushålle: Alla djuren fäller, Misse brölar, troligen på grund av att hon vill tillverka nya kattungar då de senaste uppenbarligen inte fyller henne med den tillfredsställelse hon hade hoppats på. KatteLatteSven är fetare än någonsin och morrar när kattungarna närmar sig skålarna.Men där upphör hotbeteendet, för i övrigt är han den gosigaste storebror en katt kan önska sig. MonsterMaja har fått stryk både här och var och gömmer sig sedan någon vecka under Mirjas säng. Visar hon morrhåren i närheten av Misses ungar är hon dödens lammunge, något som hon aldrig tidigare fått uppleva. Undrar just hur hon ska återvinna sjjälvförtroendet...Cesar är djupt förnärmad över att alla hojtar NAAAW så fort de där fåniga små fluffbollarna studsar omkring. Det är inte lätt för en hund döpt till Archibald Bartolomeus Cesar att han inte alltid kan stå i rampljuset för folks söt-utrop...
Dessa dagar har samtliga i familjen små röda strimmor på händerna, eller på benen. Det är ett tecken på att kattungarnas klor fungerar tillfredsställande. De kan: anfalla händer, klättra upp för byxben och nakna ben, klamra sig fast på skuldror och perforera intet ont anande tår. De kan vidare låta som ett tippande lass småsten medan de stormar fram över golv och i trappor, dra ner bordsdukar, ligga i bakhåll i påsar, och vara totalt osynliga i timmar efter man dammsugit. De kan äta ugnsbakad lax, två skålar med kattknoppror och sedan sprätta ut kattsand i en radie på två meter runt kattlådan. De kan även välta vattenskålar som är fyllda till bredden. Det är två ytterst kompetenta rackare, som dessutom högljutt spinner i kapp så fort de får syn på en.
Jag är helt övertygad om att de betingar ett betydande belopp på kattmarknaden.

Knastrande skimmer i ögonen och dripp- droppande fågelkvitter hela helgen ger en härlig blandning av intryck på synapserna. Jag är alltså berusad av den kommande våren, den kommande flytten, den kommande sommaren och allt bra och fantastiskt som väntar runt hörnet. Måste bara mangla, städa, röja, damma, skura, sopa undan allt slagg och slem först från den snart avtackade perioden i mitt liv.
Idag fick kattungarna stryk. De klättrade nämligen uppför gardinerna (under Vasaloppet!!) vilket resulterade i Mycket Fula Hål och Revor. De ska tuktas, menar jag så jag låtsas att jag är kattmamma, ger dem en släng med tassen och väser. Som tack kissade den ena sedan i mitt duntäcke. Man kan ju inte slå den efter den har gjort nåt dumt så jag bar den till kattlådan och hade ett Mycket Allvarligt Samtal med den. Den förstod mig. Sa han.
Resten av dagen ägnades åt kvalificerat slappande och en promenad i gnistret.
Nu säger dom åt mig att sluta. Så då lyder jag. Natti. (Efter ungefär en halvtimme. Mm.Nej.Nej.cp.E du helt dum i huvet?!Ja, då stänger vi av.) (Mirja sa allt det där)

hjärnhäfta. kan inte kalla det nåt annat när responsen från synapserna uteblir. halva tankar fastnar i rören och trasslar sig nerför segt slem i en pöl av känslor. löses upp, ångar upp och häktar sig fast i väggarna igen. och allt i skallen.
kroppen är i ett annat tillstånd. ögonlocken hänger nere vid underläppen, ögonen svider ilsket, nageltrång och den värsta soffrumpan på år och dar. det riktigt gnällvärker i den.
gäspar mig genom kvällen till klassisk musik och brasknaster. vilken vecka detta har varit.
det där husköpet har varit väldigt Kafka på nåt sätt. osannolika omständigheter och förtvivlan blandat med självklarhet blandat med överlevnadsinstinkt. och massor med glädje och hopp.
just nu känns det som om allt är möjligt. livet, lyckan, hoppet. det lurar runt hörnet faktiskt. trygghetskänslan i att veta att vi har ett eget hem snart lamslår mig totalt. kan inte jubla, inte skratta, inte skåla. vill bara sitta här i soffan och dega samman till en ytterst tyst klump av tillfredsställelse. skönt. nu pallar inte ögonen med nån mera skärmaktivitet. ska försjunka i brasskimret istället.
puss
avslutar med en orgie i frihet och livsglädje: Mirja, Esmis och Cesar ute och leker.

Look no hands!

Måste bara dela med mig av lillebrors fantastiska resultat på nederbörden. Hade tänkt mig en lång och tjusig sekvens med snygga svängar men han höll full sula förbi mig och ner i den röda backaen, vilket ju inte var tanken.... Men han fixade den utan problem.

snipsnapslut

Sven har inte yttrat sig på flera veckor. Det kan bero på att KatteLatteSven är alldeles för fet och har osedvanligt sticksiga ögon, samt att han alltid väljer att skita i kattlådan när vi sitter och äter och därmed förstör vår gourmetiska upplvelse genom att gasa ihjäl oss mitt i en tugga.
Så då tappar man liksom lusten att låta just honom komma till tals.
Kattungarna Utan Namn (före detta Baloo och Sid, men de kan inte heta så, det stämmer inte och dessutom får jag inte fästa mig vid dem för mycket och det gör jag om de förutom att vara grymt söta får namn också) ägnar nätterna åt att trampa runt på mitt huvud eller spinna under mitt öra. Snart åker de ut, eller upp till Lukas. Han sover som en stock.

Ute i världen är allt lika snurrigt som vanligt, man debatterar huruvida den globala uppvärmningen är fejk nu när det är sån fimbulvinter, och man kan ju bara gäspa åt att den diskussionen ens kan få plats på bästa sändningstid. Är folk verkligen så korttänkta? Vet de inte om att fler barn föds under nödår, att granen har fler kottar när den mår dåligt, att extrema förhållanden går hand i hand med global uppvärmning? Har de inte sett filmen?

Snurrigt värre. Sveriges stolta tåg klarar inte vintern, tak rasar för att man har glömt att det kan vara smart att skotta dem, och folk svär över att ingen tar ansvar. (vem är ingen? nån?)
De svär över allt det vita, fastän det är vackrare än någonsin och allt det vita borde väl innebära färre självmord orsakade av vinterdepression.
Fast det är klart att det kan man få ändå, nu när Försäkringskassan jagar Fuskare med blåslampa. De lär visst ha upptäckt hela 3,5 miljoner som betalats ut felaktigt. Några tusenlappar fick jag, och nu måste jag betala tillbaka. Jag känner mig inte som en fuskare. Mer som en otroligt dum svensklärare som inte riktigt kunde läsa mig till den finstilta informationen på alla 23 blanketter jag fick det året jag hade rätt till bostadsbidrag. Trodde jag gjorde allting rätt, meddelade ökad arbetsinkomst och hela baletten. Men jag missade säkert något litet . Nåja, man kan få en avbetalningsplan. Och så kan man få för sig att skämmas när man beskrivs som Fuskare.

Min farmor bor på ålderdomshem i Holland, hon ramlade igår och blev liggandes länge innan personalen kom och hjälpte henne. De tittade inte efter eventuella skador, och vid nästa dags tvagning visade det sig att hon var blålila lite varstans. Hon är 98 år, helt klar i knoppen och vill helst somna in, men får inte eutanasi ens om hon ber om det, för hon är fysiskt frisk. Varför är allt så konstigt?

Idag provspelar Rikard för en roll i en film. DET är kul! Det, och kattungar, och Mirja som just fyllt 14, och Lukas som bakade en ljuvligt saftig toscakaka idag.

Vårt hus har inte ännu manifesterat sig.