Nyårshelgens högt och lågt

Helgen bjöd på blandad kompott. I lördags rådde Stora Latardagen för min del, det är ju alltid en höjdare. Fast trots att jag erbjöds sovmorgon och alltså slapp morgonpasset i stallet, kunde jag ändå inte somna om när stalljouren smällt igen ytterdörren efter sig när de drog iväg. Det var ju skit. Så med en suck masade jag mig ner i soffan för att lida mig igenom en hel förmiddag med dåligt TV-utbud, medan stalljouren både hann hem och somna om under tiden.

Hade ju i alla fall småfåglarna utanför fönstret att titta på.

Och sedan hittade Michael en gammal retronostalgiheminspeladClintanVHS - "Thunderbolt", så den var vi ju tvungna att se. Och fast det var en helt hopplöst dålig film (tänk er dessutom: hem- och flerfalt överinspelad vhs-kvalitet á la 80tal, utstruken på 46tums plattTV), så fortsatte vi ståndaktigt att stirra på eländet. Clintan, han brukar ju leverera? Men nej, alltigenom fetuselt, både story, manus och regi. Som kronan på verket tog inspelningen slut ungefär en sekund före upplösningen. Tack. Tur att karln var snygg att se på i alla fall...

Sedan masade vi oss ut på den obligatoriska nyårspromenaden i solskenet. Det var löjligt vackert ute. Och bonusen blev Daniel som nappade på erbjudandet att hänga med, medan Lukas valde stolen framför datorn istället. Den dagen också. Att promenera med sin stora lille bror och diskutera skolan, livet och framtiden var upplivande och hoppingivande. Och välbehövligt, troligen för oss båda.

Landade sen på fika hos Siv B, och fick gosat med världens mest älskvärda katt Flisan som jag faktiskt ännu saknar massor. Hon flyttade ju från oss halvvägs i juni, och var min speciellt kära lille snutt. Hade bra lust att ta henne under jackan och smuggla med henne hem.

Kvällen var ett bottennapp. Lukas deppade ihop alldeles extra av någon anledning som inte riktigt går att beskriva, och försvann utan ett ord till någon ut i vinterkylans kvällning. Han var borta så länge att jag hann tänka, och stoppa, tanken på både polis och skallgång. Vinet och sällskapet hos Siv senare på kvällen satt snett i strupen i en hel halvtimme, tills ett förlösande sms kom hemifrån att den förlorade sonen hade återvänt. Usch för alla otäcka tankar som spökade runt i mitt huvud under de 90 minuterna han var borta....

Söndagens sol strålade underbart, men inte kom familjen igång i tid för det. Mina idéer om ett beachparty i solen med ett möjligt vinterdopp till och med, kraschade i samma stund som jag insåg att min bristande entusiasm, barnens bristande delaktighet och Michaels planer på en längre skidtur på de nyinköpta längdskidorna krockade präktigt med varandra. Ett beachparty har man inte gärna framåt tretiden, i början på januari.

Istället tog jag och Lukas en biltur till Uddevalla, för att dryfta orsakerna till hans djupdykande sinnesstämning, samt för att hämta ett och annat glömt i studentlägenheten. Smärtsamma men nödvändiga existentiella samtal blev det, som förhoppningsvis leder framåt på sikt.

Väl rullandes hemåt igen såg jag solen sjunka i takt med att jag gasade på, för jag vägrade släppa tanken på ett snöglittrande grillparty i solen. Det slutade med att hela familjen lyckades landa, någorlunda samstämda, uppe på Stöberget framåt halv fyra, för att lagom missa de sista strålarna som gömde sig bakom ett enda retsamt litet molntäcke vid horisonten. Men grill blev det, och korv, och kyckling, och varm saft, och choklad. Och alla var med, och alla var glada, och iskallt var det. Ingen uttryckte några nyårsdoppsbehov. Men utsikten var som alltid av religiösa proportioner.

Vi avrundade med bastubad hemma, och trevliga brokiga samtal runt köksbordet. Vi lyckades också hinna med att krossa och mumsa i oss ett hus.

Och tiden gick och plötsligt mindes jag att det var söndag. Dagen jag brukar och ska ringa min far och farmor(oma).

Med oma landade jag i ett ångestsamtal av stora mått, hon hade fått nog, ville få hjälp att dö, helst nu men först behövde hon bara få reda på om min pappa skulle genomgå en njuroperation i veckan. Hon skulle få prata med en doktor men på hemmet rådde kaos och ingen sådan fanns att tillgå. Hon var helt i panik och hade tappat all verklighetskontroll, inget hängde ihop. Efter dryga 30 minuter började hon sansa sig, och det gick, lite, att följa hennes tankar. Snacka om ålderskris! 99 år, 100 om 3½ månad. Hon vill inte mer, men vet inte hur hon ska släppa taget.

En halvtimme senare ett nästan lika hemskt samtal med pappa, som förlorar synen med förskräckande hastighet, som sitter mycket ensam, och som inte hade blivit uppringd av en enda levande själ under hela nyårshelgen. Han var så arg och rädd att han spottade och fräste.

Att plötsligt inte längre kunna läsa, och samtidigt ha vatten i lungorna och svårt att andas, ha ett tryck över bröstet och samtidigt känna sig helt övergiven och bortglömd, var mer än han kunde bemästra. Jag bad om ursäkt att jag hade dröjt, försökte säga att det var nonchalant av mig, men ville samtidigt skrika åt honom att det är hans eget j-a beslut att envist bo kvar i ödemarken, och att vi faktiskt har ältat det här många gånger. Envisa jäkel, som nu äntligen börjar känna ensamheten, men som vägrar erkänna eller sätta ord på den! Tänkte jag, men sa det inte. Tänk om han blir så arg att han dör i hjärtslag då....

Vilken helg! Snacka om att paradoxerna slogs med varandra om uppmärksamhet...

Men idag ringde jag pappa, vi pratade länge, och redde ut ilskan, och rädslan, och kärleken, och omsorgen, och maktlöshetskänslan. Han gentemot sin mamma, jag gentemot honom. Och vi kunde enas om att försöka vara rädda om varandra, istället för att att hugga på varandra. Kändes skönt. Min lilla pappa.....

Förresten så har jag nog PMS också. Ont i halsen och öronen, trött och sur. Och jag älskar livet. Trots, eller tack vare, paradoxerna.