Testar en grej

Oma 100 år - vilken resa :)

Försök till resumé:

Uppklädd satt hon och väntade, när vi klev in genom den med ballonger prydda dörren runt kvart över tio. Orolig över att borgmästaren kanske inte skulle hinna komma - han skulle ju komma klockan tio? Nej, sa vi, kvart i elva ska han komma. Jaså! Och hennes blick irrade bortåt. Pussar och kramar, och oma bet på sina avgnagda naglar.

Hon kan ju inte se oss, längre, alls, faktiskt. Bara om man kommer nära, ca två centimeter från hennes ansikte, håller om henne, och pratar högt, så glittrar igenkännandet i hennes ögon.

Det var redan fullt med blomsterkvastar. Och hon som sagt ifrån att hon inte ville ha. Ett sånt slöseri när hon ändå inte kan se dem. Nåväl, det ger ju alltid något att prata om. Så kom då faster Sonja, vilket jag hojtade högljudd till oma, så hon skulle vara beredd. Efter hälsningsritualen var avklarad började Sonja rumstera med stolar, påsar och medhavda kaffekoppar, jag hjälpte till, pappa hjälpte till, avspända kommentarer om ditt och datt. Och oma föll i gråt. Lättad, lycklig. Spänningen släppte, hennes barn var sams, alla verkade ju sams, och hon som hade oroat sig så. Hon grät att det här var den vackraste present hon kunde få.

(givetvis började jag då också gråta. Första dagen på mensen + nostalgi + hjärtskärande känslosamhet + familjelycka. Bingo....)

Då kom borgmästaren. Han stannade ovanligt och trevligt länge, drack kaffe, småpratade. Och Armand kom. Och diverse sköterskor och två diakoner. Och det var rörigt, och trevligt. Och oma frågade hela tiden "vem är du?", och blev jätteglad när hon förstod vem som kommit.

Timmarna kröp fort förbi. I en paus undrade oma om Pauli, hennes brorsdotter kanske ändå inte kom. Ingen vet sa Sonja, hon ska komma, men om din bror är med eller inte, det beror på hans dagsform. Såklart, karln är 97 och har redan nästan dött ett antal gånger. Senast förra veckan, men han repar sig igen.

Vips så kom dom. De hade rest med bil i två timmar, inga problem. Omas lilla sunkiga ålderdomsrum fylldes av gamla tider. Så gamla tider att jag aldrig träffat, hälsat, kramat om. För mig nya släktingar. Nog visste jag de fanns, men jag kände dem ju inte. Jag bevittnade ordströmmen, skratt, tillrop, lyssnade på alla leenden och fastnade med blicken på deras händer. Sen grät jag igen.

De fick inte mycket sagt, inte med ord i alla fall, men troligen på andra sätt. Hon hör knappt och han pratar otroligt sluddrigt. Jag tror de träffades senast för fyra år sedan. Och då hade det förflutit många år. Man kan väl gissa att denna gång blir den sista....?

Nä oj nu snurrar mina tankar och känslor runt. Tror jag får ta det här pö om pö. Titta på deras händer :)!!

Nöjda :)

Vi dricker vin och avslutar och skålar och njuter. Vilken fantastisk dag. Kärlek, tårar och nostalgi. Jag har träffat nya släktingar som funnits sen urminnestider.
Berättar mer imorgon

Upp och iväg!

Frukosten var god. Det blir 22 grader idag. Strax promenerar vi iväg till oma och firandet i gammelland. Hoppas borgmästaren får höra om blöjor i papperskorgen, matrester i toan och gamlingar lämnade ensamma på pottstolen i flera timmar. Det är nämligen så det går till på ålderdomshemmet där min oma bor. Så har det inte alltid varit. Det är besparingar sen några år. De har lett till att den kompetenta personalen flyr eller blir sjukskrivna och kvar blir bemanningsföretagsfolk, ynglingar utan utbildning, som ska utföra jobbet. Förra månaden vägrade oma bli tvättad och påklädd - av en 16årig pojke. Han var tacksam och flydde vidare, hon satt i nattdressen hela dagen.
Allt detta och lite till fick vi höra igårkväll. Vi var hos Armand och åt gott. Min faster ringde och ville tala med far, men Armand föreslog att hon kom över istället. De bor ju grannar. Så blev det, och alla var försiktigt glada och pratade om ofarliga ting. Som situationen i åldringsvården tex.
Bra kväll :)!!
Bilden visar "haring". Sill på holländskt vis, på stranden i handen. Mmmmm.

Nöjd

Frukost på hotellet imorse. Allt serverat. Enda minuset var ingen mjölk till teet och något torra ostskivor. Det må vara hänt. Lyxkänslan räcker och blir över. Skitgott kaffe också.
Hotellrummet luktar minnen. Den där stenputsmurbruksdoften som finns i så många holländska hus. Dragiga fönster och ljudet när man spolar toan. Så himla barndom.
Hos oma var allt sig likt förutom att hon nu sitter i rullstol. Och att det luktade lite kiss i hennes rum. Det tog en stund innan vi hittade samtsrytmen. Hon hör ännu sämre nu. Det gällde att tala en i taget, övertydligt, med ansiktet riktat åt hennes håll. Hon använder stream of consciousness när hon talar. Följer sina inre tankehopp utan hänsyn till medpratarna. Det kräver sin lyssnare.
Efter en stund förstod vi att hon gärna vill att vi kommer redan på förmiddagen imorgon. Just för att hon hoppas på att fred ska uppstå mellan hennes barn. Så vi gör det.
Sen får vi hålla tummarna att faster är på fredshumör.
Just nu luktar det hasch. Jag sitter på boulevarden. Stranden brusar. Folk spatserar. Solen bränner.
Pappa sover en stund på hotellrummet, efter vår strandpromenad, shoppingrunda och två pilsner i solen. Jag begrundar livet. Ikväll ska vi ta taxi till min fasters iblandpojkvän, men hon ska själv inte vara med. Det känns lite halvbra men alla kontaktytor som leder till henne är bra. Leder förhoppningsvis fram till respekt och försoning så småningom.
Återkom just från en egen runda i byn. Handlade endast presentsnören. Och patat :)

Tyst glädje

Har nu tillbringat första kvällen i Zandvoort. Varmt, lugnt och oväntat idylliskt. Promenad längs stranden. Lite folk. Grillad fisk och vin och solnedgång och vågornas eviga brusande skvalp.
Vi pratar inte mycket. Försjunker mest i betraktandet, och förvåningen över det vackra vädret, hjärtliga mottagandet på hotellet och att ölen är så god.
Imorgon väntar frukosten vid halv nio, sedan första besöket hos oma. Då ska vi luska lite i hur hon själv skulle vilja att hennes hundraårsdag förlöper...
Innan vi vet det är det inte lätt att hitta anslaget.
Sova nu. Trött som en gnu. Utanför mullrar det kustska kroglivet och en och annan motorcykel.

Med balkong!!!

Lyxigaste hotellet mitt på mysigaste torget! Och baren full av godaste maten och holländskaste pilsnern!! Och balkong!!! Och 21 grader!!!

Päser ..... :)

God tid

När två de Bruins är ute och reser, planeras det för alla eventualiteter såsom bilkö, översvämning och borttappade pass. Det medför att man startar hemifrån med minst två timmars marginal och sen får man sitta och gäspa i evighetsväntan på planets avgångstid...
Vi har nu suttit här sen halv tolv och vi får kliva på planet kvart i två. Hm...

Tur det finns en bar.

Hahaha!!! Men vi har tur med vädret i alla fall!

Full fart mot släkten är värst

Åker imorgon. Med pappasjuttifemmedpacemaker, i ett flygplan till landet som ligger x antal meter under havsnivån. Vi ska fira oma/farmor/mamma som blir 100 på onsdag. Vilken lycka, vilken idyll. Eller inte.
Är kluven, ovillig men laddad. Skulle mycket hellre njuta hemma av ledigheten, rullandes runt i trädgården i påsklovssolskenet likt KatteLatteSvendenFete här. Gräva en rabatt, knipsa några hallonbuskar och planera inför Påskharens äggläggning.
Istället kastar jag mig rakt in i släktvendettan som pågår. Svårt att förklara hur det egentligen blev så här.
Men situationen är nu den att min faster och far är ovänner och det faktum att vi väljer hotell för de ynka tre nätterna vi är där, istället för att välja residens Faster med alla Gräl- och Uppgörelserisker det medför, har resulterat i en infekterad konflikt som till slut även jag blivit indragen i.
Arg blir jag ytterst sällan, men när jag blev uppringd av Irriterad och Förnärmad faster en kväll då humöret ändå redan var i botten, insåg jag till min fasa att jag kunde bli argare än den värsta lurade fiskmånglerskan. Skrek. Morrade. Vrålade. Bara för att hon försökte använda mig som syndabock och soptunna.
I alla år har jag försökt hålla mig utanför alla interna gräl, förnärmade påståenden, sura miner, misstro och besvikelser som familjen de Bruin plägat fördriva sin tid med. Trodde jag klarat mig. Men nu sitter jag mitt i smeten själv.
Så min farmor har att se fram emot en 100årsdag i kalla krigets anda. Jag ska vara lugn, kärleksfull och uppvaktande. Men det blir svårt att respektera de villkor som dikterats av arga faster - att hon inte vill se oss och att vi får komma först efter hon uppvaktat sin mor. Min ilska bottnar förstås i min oförståelse inför bristen på mognad. Kan man inte anstränga sig ens för sin gamla mammas skull?
Men vad vet jag om det förflutnas händelser, om den bitterhet, rädsla och ilska som nu bubblar upp till ytan... Ingenting faktiskt, så jag ska ligga lågt, krama min oma/farmor och beskåda händelseutvecklingen. Och försöka att kontrollera min ilska. Vad är det som får gamla människor att bära sig åt så här???
Fortsättning följer.

Skönt med ordstopp

Det har faktiskt varit riktigt skönt att inte skriva. Ibland får jag bara den där känslan av att jag rinner över. Det blir för mycket mig. En enda stor röra av tankar, känslor, händelser, intryck, uppdrag och tyckanden. Vet inte längre åt vilket håll jag är på väg eller vill eller pekar. Då behöver jag tystnad och kontemplation.

Det blev faktiskt en veckas fasta, både fysiskt och mentalt. Inte helt och fullt (pratade ändå med kollegor och familj) men ändå. Läste inga tidningar, tog inga initiativ. Var inte kompetent, duktig eller snabb.

Jag är lite kvar i det där tillståndet. Ruvar över mitt inre, beskyddar och håller igen om mig. Det känns som om det är livsviktigt.

Samhället jag upplever omkring mig kan vara nog så vasst, kantigt och förvirrande. Ärlighet och uppriktighet får inte plats alltid, inte heller entusiasm och spontanitet. Fastän på samma gång så finns just allt det, allt är mera möjligt än någonsin. Problemet för mig är bara att jag inte alltid lyckas känna av när kusten är fri. Och då tar osäkerheten över. Den där blyga och rädda lilla stammande flickan, som var så rädd att göra bort sig och bli utskrattad.

Apropå sonens Aspergersdiagnos, så har jag såklart några drag själv, när jag tänker efter riktigt på djupet. Jag är enstöring egentligen. Blyg och tyst och vill helst bara betrakta, inte blanda mig i, inte delta, inte slåss om en plats i solen. Jag är inte ett smack försigkommen eller entreprenöriell.
Men så uppfattas jag inte av omgivningen. För jag har ju lärt mig hur man är social. Hur man säger rätt. Hur man håller sig framme. Det var faktiskt Rikards pappa som lärde mig. (eller nåja, jag tittade på hur han gjorde och härmade). För er som känner Rikard, och vet hur otroligt käck och energisk, uppmärksam och snabb, artig och försigkommen han är - jo, den sidan har han ärvt efter sin pappa. Lucke håller upp dörrar, pratar och skojar, skålar och håller låda. Han såg (för det var några år sen jag såg honom in action...) alltid vilka behov folk hade, innan de ens visste det själv, och han förekom dem. Räckte smöret, hjälpte till, fixade felen. Gjorde sig oumbärlig och charmade alla hela tiden. Sen fanns det baksidor men de är ju inte viktiga just i det här fallet.

Jag såg vilken effekt det hade. Så jag började göra likadant. Höll upp dörrar, spanade in folks behov, förekom och småpratade och log. Magiskt! Plötsligt syntes jag, och var inte längre ett litet blygt knytt i skogsbrynet.

Det funkar ju. Men oj vilken energi det krävs. Det är jobbigt att vara social och smidig och försigkommen.

Det värsta jag vet är mingelfester. Jag kan mingla, vet hur man bär sig åt, men det är så svårt, och jag brukar bli så trött av det att jag går hem vid 23. Om det inte är dans, för då kan jag fly in i dansen, och slipper prata.

Ja, så långt min egen Aspergers-light. För den som orkar läsa på om symtom och diagnoskriterier brukar det uppstå en tvekande insikt om att man kanske kvalar in själv på en del av dem.

Det beror på hur man mäter, och i vilka sammanhang....

Kort information om underläge

Har gjort det igen. Gamla ränder går inte ur. Särskilt inte när det har med pass att göra. Redan som 14åring på tåg-luff-rymmen till mitt hemland råkade jag glömma pass och plånbok på en offentlig toalett på Hamburg Centralstation. Men tack vare en osannolikt stark skyddsängel låg den kvar när jag kom på det en kvart senare.. Som 18åring lyckades jag påbörja ännu en tågresa till Holland utan pass, vilket jag kom på när tåget rullat en kvart. Min arma fader fick vrålköra ikapp tåget för att räcka mig passet på Uddevalla C.

Den här gången kom jag i alla fall på att passet gått ut hela 10 dagar innan planet går. Och jag har holländskt pass. Som ska beställas personligen på plats i Stockholm, och hämtas personligen tre veckor senare på samma ställe.

Nåväl, min skyddsängel gör fortfarande sitt bästa. Jag lyckades förklara min nöd för damen på Nederländska ambassaden på ett sådant sätt att hon veknade: jag får ansöka om ett nödpass på generalkonsulatet i Göteborg imorgon kl 10. Om jag har lite tur kvar, förbarmar sig personalen där över mig, trots att man egentligen ska ha bokat tid. Det har ju inte jag. De går inte att nå nämligen, annat än tisdagar 10-14. Om jag har tur, och om Postväsendet sköter sig, så kanske jag har ett nödpass i min hand på fredag. Eller annars kanske på måndag.

Det blir en kostsam resa, tack, mig själv, för min usla framförhållning som Nederländsk medborgare. Borde ha förstått att kolla att passet gick ut i februari och inte i augusti, som jag trodde.

(Jag tänker ansöka om svenskt medborgarskap. Så fort jag kommit hem från Holland. För nu får det vara nog med dumheter.)

Övrigt:
Mirja är glad igen. Det hänger ihop med allas kompetens omkring henne, det beror på våren, på en kille, och inte minst på henne själv. Hon hittar tillbaka till stigen som leder framåt igen.
Julia är halt. Usch och depp och fy. Lyckades snubbla över några bommar och var tvärhalt. Vi befarade senskada (6 månaders vila...) men veterinären tippar på slagskada, då tar det bara 2 månader. Vi håller tummar och tår.
Lukas kommer få en diagnos på Aspergers, at last. Det är en lättnad för mig, och förhoppningsvis även för honom. Det blir lättare att beskriva, förklara, hantera och inte minst uppskatta de drag han har som fram tills nu inte var lätta att sätta fingret på. Att han i princip är självlärd i allt men alltid har avskytt skolan är inget att sticka under stol med. Och nu slipper han bära hela ansvaret för sina upplevelser på ett personligt plan. Det är inget fel, det är bara som det är. Kommer troligen skriva mer om detta framgent, det behöver bara landa i mig ordentligt först, och förstås får jag kolla av med Lukas själv vad han tycker är OK att jag skriver om. Men hittills är han tillfreds med situationen, han har vetat ett tag redan säger han.

Om en vecka sitter jag på hotellet i Zandvoort och smuttar på en vin med far. Det ska bli hur roligt som helst. (bara det löser sig med passhelvetet....)