Just det här jullovet..

...berikas mitt liv av ungdomar. Rikard var hemma en hel vecka, lillebror Daniel bor här sen annandagen, Mirjas bästa Madde är här sedan i torsdags.
Det är rörigt, bullrigt, segt, uppkäftigt, stökigt, smuligt, gapigt, ouppfostrat och alldeles alldeles underbart.

Det gäller att njuta medan tid är. Snart har hela drösen flyttat hemifrån.

Med Rikard i huset är det full fart. Han klinkar på piano, gitarr och synt. Tjafsar, snattrar, skojar, retas. Till och med när han somnat i soffan kan ingen undgå hans närvaro - han snarkar rätt duktigt. Han vågar vara allvarlig, ställa jobbiga frågor och kräva ärliga svar. I samma sekund kan han lösa upp kommunikationskrampen med ett garv, en kommentar eller en ursäkt.





Med Daniel i huset blir det balans. Han skapar mening för oss alla, genom sitt lugna eftertänksamma sätt, sin samtalsglädje och sin utpräglade välvilja. Lukas blir glad, och både intensiva speldygn framför datorn som engagerade matlagningstimmar i köket blir resultatet för båda.



När Madde är här slappnar jag av. Mirja kan både vara vara sitt energiska jag, sitt sura jag, eller sitt lugna jag. Vi är tillbaka till tiden av snuttetrasor och gosedjur, samtidigt som vi är i nuets löshår och lösögonfransar. Madde har levt med oss och vi med henne sedan blöjtider, och ingen behöver förställa sig. Tjejernas vänskap har trotsat och överlevt stormiga turer, och det tycks som om deras olikheter allt efter som har blivit deras gemensamma styrka.



Lukas närvaro utmanar mig och slår mig med häpnad. Han är så mycket av mig i den åldern. Tänker för mycket, för djupt, för desillusionerat. På samma gång är han oändligt mycket mer skärpt, medveten och uppdaterad. Jag sveps med i hans tungsinne, häpnar över hans djupa klokhet, överrumplas av hans blixtsnabba humor och är livrädd inför hans ilskna cynism. Att vara i Lukas närhet utmanar mig till det yttersta. Vågar jag se ett halvfullt glas eller bara ett halvtomt? Vågar jag tro att han kan ta sig genom sin tunnel och hitta ljuset på andra sidan? På egen hand? Ja det tror jag. Han har en inre styrka jag aldrig varit i närheten av.

Mirja är drivkraften, motorn och bromsklossen på en gång. Det står aldrig still när Mirja är i närheten. Dramatiker och bitch, charmtroll och fnitterboll. Hon kan få mig att bli vansinnig och tacksam på samma gång.



Det slår mig att denna brokiga samling individer i minskande och ökande flock, är det som skapar innehållet och strukturerar ramarna för mina dagar. Under detta jullov, på helgerna, och i vardagen. Det skrämmer mig lite. Vad ska jag ägna mig åt när de lämnat boet?

Sticka? Odla perenner? Sortera fotografierna? Hmmmmm. Låter lite ångestframkallande pensionärsaktigt...

Borde troligen bygga upp något alldeles eget skoj på fritiden. Inte hänga så mycket med DEM. Satsa mer på mig själv.

Men då missar jag ju tid med dem? Nä, det får vara..... Kommer nog på något SEN.