Idag är en sån där dag igen. Det har blivit ett antal sedan jag föddes. Har väl kämpat emot dem halva livet (Suddasuddasuddabortdinsuramin)(ta en huvudvärkstablett)(drick mer vatten)(ät mer grönt)(ha dåligt samvete)(det är inte hur man har det - det är hur man tar det!), men nu är det rätt skönt. De blir bara starkare ju mer man kämpar emot, de där dagarna.
En surdag, en segdag, en ontihuvudetdag, en inget-fungerar-som-jag-vill-dag-och därför-skiter-jag-i-det-dag. Det är bara att lägga in lägsta växel och njuta av sin totala otillräcklighet. Stänga av sin tanke- och ansvarsmaskin och varva ner.
Så jag tackade nej till skridskoturen och valde att sätta mig beväpnad med en skruvmejsel och tre olika kopplingsscheman bredvid draget på hästtransporten. Dagens mål var att skruva fast den nya stickkontakten på elkabeln. (en viss incident av ungdomlig karaktär var orsak till att elkabeln hade ryckts av, därav detta byte). Så gällde då att få rätt färg i rätt hål. Så att alla lamporna skulle lysa rätt på transporten.
Nu var det ju en sån där dag. Så klart sket det sig fullständigt. Men jag njöt ändå. På ett extremt meditativt sätt skruvade jag i och ur tåtarna, prövade, tänkte, gjorde om, tittade efter, gick in, åt en banan, funderade, gick ut, prövade på nytt. Jag hann med fem olika lösningar på två timmar. Och jag hann fågelkvittret, takdroppet, vinden mot kinden, tystnaden och min andning. Jag hann stirra tomt, flera gånger.
Kellie nosade runt i min närhet bra länge. När hon till slut hade smitit in till grannens fick hon dock gå in och somna i sin korg istället.
Hästtransporten med sin envetna elkabel med 7 olikfärgade tåtar stod där den stod. Den blinkade fel hål, framåt eller inte alls. Så när min hjärna till slut kändes som en hoptrasslad stickning bytte jag mål.
Åkte med Kellie till Tjurepannan. Hoppades det isiga underlaget skrämt bort de flesta helgspatserare, och jo då, endast två bilar på naturreservatets parkering lovade en lugn och enslig promenad.
Vi valde en utmaning. Vi valde att klättra upp på berget, brant och krångligt uppåt, brant och mycket krångligt neråt på andra sidan. Is och snö. Klättra med hela kroppen. Med yllevantar och Kellieharen, som på särskilt kniviga ställen behövde hissas upp eller firas ned.
Det kanske låter hiskeligt. Det var det inte alls. Det krävdes bara en viss långsamhet, en eftertanke, en viss planering - så man inte drullade omkull och vrickade en ankel....
Vi var upprymda och glada sedan. Huvudvärken också, den bara frodades. Dunkade som värsta smeden när jag körde hem sedan.
Det är skönt att kunna njuta av att må skit faktiskt.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
