Igång!

Japp det funkade! Nydansad och glad.
Läskigt innan jag kom igång...

Så här ligger det till: hösttider innebär att en träningshurtfrisk vind stormar in bland folks sommarljumma vilovanor. Det börjas på gym kors o tvärs. Zumba, yoga, bodystep och friskispepp.

Jag värjer mig. Jag kan inte värja mig. Så fort fler än tre personer visar sig positivt inställda till något, vaknar Anti-Kim. Vill inte gå i flock, inte följa ström, inte masspsykosas. Tack.
Men påverkad blir jag och visst rycker det även i mina solförslappade lemmar.

Ett sommartips på en speciell dansform fick mig ut på nätet att söka. Forskade mig raskt fram till att närmsta dylik finns i Stockholm. Eller Oslo. Typiskt mig. Hittar alltid något så vansinnigt exklusivt specialmärkvärdigt att jag inte kan uppnå det utan att resa bort en vecka.

Men jag vill ju dansa ofta. Så jag hittade nya tankebanor. Såna som får mig att känna mig kompetent istället för hopplös.

Nu har jag således köpt den speciella trummusiken till mobilen. Bokat aulan. Öronlurar. Dansat loss, ensam, med låst dörr och fördragen ridå. 45 minuters organiserad fri rörelselycka.

Fullt möjligt alltså, att slippa resa långt. Slippa trängas i grupp. Betala dyra årskort. Följa gympsykosens snabba triumfutbredning.

Fullt möjligt att dansa fritt, i fullständig ordning.

Rastlöshetens konturer träder fram

Det måste bli vild dans. Eller ekande sång. Eller utomhusgeocachingsprång. Det måste bli rörelse av det runda rytmiska råa slaget. Det cykliska, växtkraftiga, formkraftiga.
Inga raka linjer, inga fasta förväntningar, inga gruppkonforma yttringar.
Bara årstidskänsla, kroppsintuition och livsrörelse.

Japp. Så får det bli :)

Nu är det en sån där dag igen

...då jag är rakt tvärtemot mig själv och allt underbart och jävligt känns på en gång och jag vet absolut inte vilken känsla eller tanke jag borde lyssna till eller ignorera.

Det är ju så bra allting, jag älskar att leva, älskar att bo där jag bor, älskar att njuta av nära och kära som lever kring mig, nära mig, som är i vägen och ställer krav, älskar att vara i den där stånkiga bökiga flockgemenskapen som kräver så mycket men som ger så mycket tillbaka. Men det är så frustrerande jobbigt att samtidigt också vara trött, ledsen, ospecifikt irriterad och med jämna mellanrum tvingas tackla den ständigt återkommande känslan av att något borde vara väldigt annorlunda än vad det är. För jag vet ju inte vad eller hur jag vill ha det annorlunda. Hade jag vetat det hade jag haft ett mål, en karta, en riktning.

Känslor sägs ibland (i vissa kretsar) vara livsvalsvägvisare (följ din magkänsla! lyssna till ditt hjärta!). Känslor sägs ibland ( i andra kretsar) vara flyktiga villospår (känslor går över! välkomna din känsla, känn den, och sen - släpp den!).
Jaha. Tack. Bra råd. Vilket gäller för mig? Mina känslor böljar som havet, ibland som i storm, ibland som i stiltje. Vilket själens väderförhållande ska jag inrätta mitt liv efter?

Hur ska man veta? Man vet inte. Man vet faktiskt inte, försöker bara göra sitt för-tillfället-bästa.

Man kan alltid klättra upp på någon höjd, när allt känns för rörigt. Stå i vinden och se på utsikten. Och känna att det nog ordnar sig med allt det där. All den där själsliga I-landsproblematiken. Sen kan man se vardagen i vitögat igen, utan att få kramp.

Bilden tagen idag på Otteröns högsta topp. Efter kaffefika hos Anna, tillsammans med Harriet. Njutbar förmiddag!

Tjurepannelycklig

Först inspektion av den påstått fula nya parkeringsgrusplätten hos Hillevi, Emil och Lova. (den var inte så jättejätteful alls, bara man tänkte sig ett eller två års ogräsanfall, eller frenetiskt och blomrikt trädgårdsplaneringsodlande kring grusplätten)(däremot var Laban rätt kul-ful, när han hade lekt med Cesar - som i sin tur lekte med sorkarna nere i ängens djup)

Sen kaffe, och diverse vidare byggplanerande av deras lilla fina hus. Och sen - Tjurepannan!

För det första - inte en bil på parkeringen. Det ultimata beviset på att turisterna nu förlorat ägandegreppet om området. Således lämnade vi kvar Cesars koppel i bilen. Frihet!

För det andra - den underbara doften av nyregnad natur. Min överkänsliga näsa krullade sig av lycka.

För det tredje - vi fann geocache nr 10 på min geocache-erfarenhetslista. Och av bara farten kom jag på en massa kul och bra idéer som jag kan använda i jobbet och kanske i framtiden med :)

För det fjärde och BÄSTA - nakenbad! Oplanerat, impulsivt, sista-chansen-känsla. Plums i, och vidare mot en liten holme, en liten ö, och skuttskutt över klipporna, med nakna tårna spretandes uppmärksamt åt alla håll för att inte halka, och bort mot ytterstapunkten med utsikt mot en oändligt djupgrå horisont. Medan regnet drippdroppade försynt. Och sen plumsa ner igen i djupdyningarna efter hårdvinden inatt, ligga guppandes som en kork mellan klipporna som avfyrade de mest fantastiska färgfälten mot mina ögon. Skrattandes, med känslan av att vara nästan odödlig sicksackandes mellan de fem brännmaneterna som flöt runt omkring. Och efteråt rann saltvattnet saltsvidande ner från håret i mina ögon och huden knottrade sig lyckligt i salt och väta och vind.

Måste erkänna att jag känner mig totalt hög, ännu. Tjurepannelycklig.

Inget svårt val

Var i trädgården. Den svårligen ouppmärksammade men ändock idogt växande.
Hittade spännande knölar bland blad och grenar. Ätbara sådana. Goda. Jättejättegoda.
Blir lika förundrad som varje år, varje skördetid - så vackert, så gott, så ... rätt! Varför odlar jag inte? Varför är min matkällare tom? Varför lever jag ett liv där jag inte anser mig hinna orka veta? Fast jag vet?
Plötsligt känns det så himla I-landslöjligt att handla genmanipulerat, onyttigt, svindyrt, ohälsosamt, stressodlat, långvägaimporterat. Jag är så himla I-landslöjlig. Ja, i alla fall 10 av 12 månader per år.
Men nu ska här ätas närproducerat i en månad eller två. Jag får hoppas på att sylt-, saftnings-, och samlargenen kickar igång åtminstone innan jag blir pensionär.

 Sprängsaftiga plommon....

 Gurka med garanterat mera gurka än vatten i sig... 

Smakfulla gråpäron med de mest fantasifulla formerna....

Medan regnet

Begravning igår. Grät mycket. Men den gråten handlar om mig och min oförmåga, min egen rädsla. Så fort jag försöker känna mig in i de anhörigas sorg dras en svart kall ridå ner i min själ. No entrance.
Skulle vilja kunna ta över en del av sorgen, bära den åt dem. Men så funkar det inte.
Åska och regn idag. Varmt. Perfekt väder för Tjurepannan. Och begrundan.

stanna - jag måste vila i sorgen

Sommaren tog slut. Morgnarna är grå och får mig att förstå. Att mörka vintern är på gång.
Klockan väcker mig. Dagarna sträcker sig. För lång. Fyrkantigheten är trång.
Korridorer och timmar kantar min själ, raka, för skarpa för starka.
Tankarna storknar jag måste orka.
Sorgen bultar hårt, något blev förstört, för mycket död.
Kan inte värja mig, känslorna snärjer mig medan höstschemat tvingar mig fram.
Och jag kan, ja, oja, jag kan.
Källan kan ösar ur, skrattas ur, styras ur, planeras ur, tröstas ur, alla står på tur.
Förluster bland nära, och kära, skär i min värld och förtär.
Vill sitta still, inte fara kring i jäkt i ett sträck.
Bör genast få sjunka i mjukt, varmt, levande möte.
Möta ögon och hand, ta i famn, stanna klockan. Tala mig varm om sånt som är viktigt.
Lirka försiktigt och dyka djupt ner i såriga tystnaden. Stanna i stillheten. Förvildheten. Omildheten.
Sitta vid en strand, på min kant, hålla hela världen i hand.
Vila min kind mot sorgens smekande land.

Bullingrutten in pictures

Lyckades i år igen. Tack vare kollega Morgan med finfina anmälningslistan på jobbet. Klockan halv tio stod man i kön, tillsammans med några övriga taggade kollegor. Med femton minuters mellanrum hojtade någon vågen, som sedan dog halvvägs ner i den växande frukostkön. Kl 10 släpptes den hungrande kön in i bokstavsordningsfållor. Sen var det dags. Först en efterlängtad massfrukost. Sedan att paddla iväg på diverse trampdon. Utklädda, dryckesförsedda, nyfikna och påhittiga Bullingtrampare tog sig an den nya tre mil långa sträckan över stock och sten, fram över små grusvägar och genom sällan skådade skogvyer. Folk gick man ur Bullarskogshuse med kaffetermosen i högsta hugg för att se dryga tusentalet spektakeltrampare utklädda till Byggare Bob, Smurfar och diverse Bumbibjörnar, samt allmänt gladfånigt garanterat o-sportsligt och o-modernt klädda. Det mest omoderna jag såg var Domus helkroppsträningsoveraller från sjuttiotalet i orange och ljusblått. Jag log från topp till tå. Vilken underbar modemedvetenhet :)

Lärcentrums personalgrupp hade låg profil och var utklädda till helt vanliga människor.

Liten övergångsbildresumé

Nu är sommarlovet ohjälpligt slut. Mitt arbete drar mig obevekligt in i schemastress, kursplaner och nya skolmål. Nya studenter kräver min fullständiga uppmärksamhet. Det är bra. Det är bitterljuvt sorgligt. Det är hisnande. Jag återblickar mot övergången och njuter av det som sommaren gav, och allt som inte blev av . 

En ända gång lyckades jag komma ut på övernattningsäventyr med båten. En sorgligt vacker kväll då min väninnas son varit försvunnen och förmodad drunknad sedan några dagar. Övernattningen bjöd på inget gungande vågskalp alls, då det var ebb och båten stod med kölen stadigt förankrad på sandbottnen hela natten. Men vi fick seglat hem i åtminstone en halvtimme nästa morgon. I obefintlig vind och 2 knops fart.

Ungdomskärlek mitt i sorgen. Mirja och Anders jämförde
sina nybadade solbrännor i den fallande skymningen.

...och sommarens slutskede tickade sig fram.

Bästa och  sen-längsta vännen från Braunschweig.
Vi har känt varandra sen jag var 9 år liten.
Falk stannade i hela två veckor och bad enträget
om arbetsuppgifter. Han och Michael fixade
golvet till transporten som stått och
väntat på renovering i ett drygt år.

Alla tre mina fantastiska barn jobbade med Flintas kepsar
på huvudet den här sommaren. F.d. MacOhlsson,
numera Flintas, är Grebbestads hetaste nattkrubbställe.
Mirja jobbade i glassen, Lukas och Rikard i grillen.
Rikards karriär blev dessvärre kort i år, pga en kastrull
 vatten som landade på hans tår och gjorde honom
 arbetsoförmögenett tag. 

Först VM (Viktigt Möte) i båten i hamnen med bästa väninnorna
Harriet och Marina för att tala om Viktiga Saker.
Sen övertalad av H att gå på Röde Orm. H trivs finfint.

På Röde Orm är det kutym att dansa, bröla och hojta högt.
Ståendes på bänkarna är OK och rentav att rätt..
Men dansar man på bordet kommer vakten och
förpassar en raka vägen ut. Det gjorde mig inget alls.

Stöberget. Med Cesar. Inget är svårt, jobbigt, olösbart eller
hopplöst när man sitter där och känner vinden i håret
och ser ut över en obeskrivbart vacker skärgård.
Själavård, helt gratis.

...och hemma i köket roar sig ungdomen.
Här med en skojig app som funkar som skrattspeglarna
på Gröna Lund. De tog kort  på sig och såg ut som värsta
freakattraktionerna. Och la inte upp bilderna på nätet.
Fegisar :)

Första gemensamma arbetsdagen med hela arbetsgänget samlat.
Allvar och återseendets glädje, blandat med sorg över
terrormassakern i Norge, samt privata personliga motgångar
i vårt gäng. Närhet och förtröstan och nystartskänsla.

Kvälls-snapshot kl 23 i mitt sovrum. Nästan nere i djupsömn
och får plötsligt besök av mammiga barn.
Sekunden efter de gick slocknade jag.
Det tar på krafterna att börja jobba....

Michael var inte mycket hemma. Han jobbade mest.
Och när han inte jobbade spelade han.
Han spelade full. Som Jeppe, i "Jeppe på berget".
Han gör det jättebra. Tre föreställningar kvar.

Cesar på altantaket. Nämligen. På grund av att vi passar Laban.
Laban är valp, tokrolig och leklysten. Cesar tycker det är kul i sju
minuter. Sen gömmer han sig så gott han kan.
På taket till exempel. Och vill få hjälp sen, att bli nerlyft.
Det är Mycket Synd om Cesar när han tvingas vara valpvakt.

Stöberget, igen, en varmblåsig kväll. Min mobil lyckas inte ta
bilden så känslan kommer fram. Det var vidunderligt.
Ljummet, magiskt och himmelsvitt vackert.

Mitt Grebbestad.

Sök

Vi söker en skatt på Stöberget. En geocache Har letat tre gånger. Sist gång i en halvtimme. Den är inte där. Den ska finnas där. Stöberget är inte stort. Vi söker inom en radie på tio meter. Jag känner mig extremt korkad. Men tänker inte ge upp.
Funderar över om jag ska lägga ut skatter istället för att söka dem.

Det kan funka som en metafor över livet också.

Hm. Geocaching skapar djupt livsfilosofiska funderingar.

...

Det är våldsamt otillfredställande att skriva ett skitbra och tokroligt inlägg om djurens inbördes relationer när de får långbesök och sen råka radera all text innan man hann posta inlägget.

Och sen dessutom trassla in sig i ett oändligt tröstlöst tjafsgräl om hur man uppfattar föräldraskapets ansvar. Olika, tydligen.

Men första skoldagen med nya eleverna var bra. Mycket bra :)

Inte som jag ville

Den här helgen. Alls. Huvudvärken och nysningarna som smög sig på mig för några dagar sen bet sig fast som mördarsnigelslem. Ingen feber men totalt kraftlös. Orkar knappt läsa.
Hade jag varit frisk hade jag garanterat:
1. Varit ute med båten.
2. Klippt gräsmattan.
3. Gått långpromenad med hundarna (Laban är på besök)
4. Bakat bröd.
5. Städat garaget.
6. Tvättat hela giganthögen med lakan (efter sommarens diverse gäster)
7. Hälsat på pappa.

Mm. Säkert. Jag vill gärna inbilla mig att jag hade gjort allt det där. För jag är tillräckligt pigg för att orka vilja. Att vilja är enkelt. Att göra är knepigare (när man är jag). Tur jag är krasslig. Då kan jag frossa i att vilja utan att behöva göra.

I övrigt är livet rätt underbart, mitt i skolstart, uppstart och omstart. För allt som händer globalt, lokalt, privat och offentligt, den senaste tiden, får mig att inse hur privilegierad jag är. Och jag känner det verkligen, ända ner i tårna. Så till den grad att mitt kverulerande känns som en överdådig lyx. En ynnest.
Kram på er.

avslagen, nästan utslagen men inte nedslagen

Halsen är tjock, ont att svälja. Huvudet som en sprängfärdig apelsin. (vet att det inte är en relevant jämförelse) (men det var det första jag kom på). Ögonen irriterade. Nyser. Förkyld, nästan.

Jobbet har börjat, det är kul. Bra. Positivt. Känner hur det pirrar i pedagogikådran. Kan bli ett bra år. Men. Lite ångestladdat med 8-9 instängda timmar per dag i en fyrkantig byggnad. Och ögonen klistrade på skärmen nästan halva den tiden. Inte bra. Inte bra för ögonen, kroppen, själen, anden.

Jag måstemåste hitta ett sätt att bryta mig ur förhäxningen det här året. Måste hitta ett fungerande samspel mellan teori och praktik, naturen och skolkorridorer, planering och flow, arbete och fritid.

Måstemåste och skaska. Slut nu med villvill. Kanske rätt att säga görgör från och med nu.

Ska bara lägga mig lite först. I soffan. Eller kanske rentav sängen. Med örtte. Låta apelsinskallen sprängas klart först.

Rensa handfatsavlopp

Sonen kommer ner med raklödder på ansiktet och hyveln i högsta hugg. Det rinner inte undan längre, däruppe i blågrekiska badrummet. Nej tack, jag vet. Har sett det nalkas de senaste tre veckorna, vattnet har saktsörplat sig ner i hålet med alltmer möda. Lämnat efter sig obönhörliga tvålsorgkanter runtom porslinet. Jag har verkligen försökt blunda för fakta. Hoppats på att någon (säger inte vem) ska ta tag i dilemmat.
Ett dilemma är det nämligen. Proppen i det troligen överprissatta Svedbergsdesignhandfatet (en sån propp som man lite lyxigt trycker till för att stänga eller öppna, klickklick) går omöjligen att ta loss. Jag har prövat våld, lirk och långsamt logiskt tankearbete, utan några dom helst resultat. Alla försök att plocka bort mer skrymmande partiklar, såsom mina långa hårstrån, diverse naglar och skägg, är därmed dödsdömda. Man kommer inte in eller emellan med vare sig fingrar, nagelborste eller kaustiksoda. Således har det samlat sig ett års familjeavlagringar i den smala nedgången från handfat mot avloppsrör.
En halvskäggskummig son i nöd får dock en sann moderskvinna att brumma igång räddningsaktionen. Man hämtar en liten hink och förbereder operation rörobduktion. Fem isärskruvade plastdetaljer senare hänger tvålhårsblobbens retliga svartsvans ner från den gäckande oisärtagbara handfatsdelen. Man drar i den och får endast loss fyra hårstrån, lite svart fjoms och avgrundsstank. Det krävs rot. Man rotar. Med fingrar som är för stora. Till slut offrar man sitt oskuldsfulla lillfinger. Rotar runt rejält, upp i det trånga svarta vassa hålet. Och fastnar. Det sitter någon metalldel, med nån vass gänga, som hindrar en från att dra ut fingret. Lirkar. Lönlöst. Man får låtsas man är en modig räv som ska gnaga loss sitt ben från rävsaxen. Man vrider och skruvar på lillfingret medan gängan skär sig in i detsamma. Aj. Gnissel-aj. Med svart ettårsgegga i.
Såret är löjligt litet. Bara att skölja ur, blöder knappt. Inget att bry sig om, häpp. Man rensar avloppsblobben med hjälp av en smal pinne - det blubbar ut obeskrivliga mängder från den löjligt lilla rördelen.
Allt blir rent och fint och fräscht. Sonen har sen länge flytt till det andra badrummet och bevittnar således inte moderns hjältemod och hantverksskicklighet. Ölen väntar i kvällssolen, fingret glöms bort. Tills det är läggdags. Bultar det inte lite väl mycket? Hur farliga bakterier kan det finnas i gamla tvål- och hudrester, egentligen? (troligen monstruöst läbbiga...)
Man lägger på ett nykokt salviablad, plåster på det. Och nervösbloggar sig fri från nojjan. Kanske. Brrr.
Låt oss hoppas på fortsättning följer.

Har fisk roligt?

Fortsätter lite på temat fisk. Om en stund.

Har varit på en engelsk studiedag i Göteborg idag, ihop med Anna W. Meningen  var att vi skulle få en pedagogisk-brunst-kick, få lite banbrytande lektionsidéer. Det blev inte riktigt så. För mig. Förvisso fick jag några kul tips, men mest hade jag kramp i rumpan och fullt sjå att hålla mig vaken genom de fyra timlånga föreläsningarna. Definitivt inte van längre vid att sitta och lyssna en hel dag! (ska komma ihåg det här, så jag inte mal på timlångt inför mina egna nya elever sen...)

Sen åkte jag en spårvagnstur med en tripptrappstol. Stolen har väntat länge på att få flytta hem till Alva och Peter, för Alice ville ärva den efter sin mamma... Hon klättrade upp på den med ägarens självklara rörelser och blåste stolt en massa såpbubblor för mig. Underbart.

Och sen tröttskyndade jag mig tillbaka till centralen för att hinna med bussen hem. Hade redan hunnit bli rejält längtansfull hem. Storstad är inte mitt rätta element. Särskilt inte efter typ åtta veckors ledighet på vischan. Alla stadsmänniskor är så stela i ögonen, och har så bråttom, ingen hinner titta på fåglarna och folk har så obekväma kläder...

Hemma väntade Cesar på en promenad, så vi gick mot seglen i hamnen. Och såg massor med småfisk. De simmade som slöjsvep fram och tillbaka i hamnen, skuttade upp över ytan så det skvätte och ploppade. Folk stannade till och hojtade små glada utrop.

Varför skuttar småfisk sprättplaskande över ytan? Är det ett uttryck för livslust, lekfullhet? Eller blir de bara jagade av storfisk på botten? Det spelar ingen roll. Alla som såg det blev glada. Mindfullnessa.