Åt något som är större än jag vet

ett krypterat meddelande ut i vida webben:
ett nödrop i universum:
en viskning om nåd:

håll mitt hjärta åt mig
medan
för jag kan inte längre

bär min oförmåga
som jag en gång bar mina barn
med hopp om obändigt liv

jag överlämnar mig
åt kaosmakterna

för det räcker inte
med kärlek

oförmågan ska förvandlas
förvaltas
med din hjälp

så allt blir bra

..

Vissa har det bra

Jag är ovanligt bloggtyst. Det har sina förklaringar. Energinivån är för låg. Förmågan att sålla och sortera bland tusen måsten i vardagsrejset är rekordlåg. Humöret följaktligen också.
Det kan ha med hösten att göra.
Det kan ha med arbetsbelastningen att göra.
Det kan ha med undansopade trauman att göra.
Det kan ha med relationsröran att göra.
Det kan ha med ränteläget att göra.
Det kan ha med medelålderskrisen att göra.
Det kan ha med snart-utflugna-tonårsbarn att göra.
Svårt att veta vilket, hur och när.
När energinivån är låg är kloka tankar, träningsföresatser och åtgärdsplaner onåbara. När humöret är i botten är den positiva livsinställningen ett hånfullt minne blott. När tilltron till den egna förmågan vacklar i sina grundvalar kan man tacka sin lyckliga stjärna att man har en anställning, där en löneförmån är att få möjlighet att prata med en utbildad och klok människa vid några tillfällen. Så man slipper bära sin röra ensam. Så man får bolla sina tankar en stund, tills det uppstår ett mönster, som är enkelt att ta tag i, och reda ut.
Så man slipper åka spiralrutschen neråt, neråt, krasch, bang, utbränd, sjukjämnt, uttjänt. Och det kanske tar år innan man är på banan igen.

Så lyckligt lottad är jag. Som får hjälp.
Lika omöjligt är det för dem som inte har ett fast jobb, och som, på sin underlön, måste punga ut själva med dylik förebyggande egenvård när tillvaron svajar av olika skäl. Och det ser man ju hur det funkar. Inte.

Priviligierad. Tacksam. Trots det faktum att jag ska betala CSN 1700/månad tills jag fyller 65 i studielånsåterbetalning. Det är det värt. En fantastisk utbildning, ett underbart jobb, och helt okej lön. Jag skulle ärligt talat kunnat ha råd att betala klokmänniskan själv.
Obs - inte ironisk.

Tomatkyckling från vår rabatt

GoseMisse i yllearmveck. Någon annan fick duka av.

Mastat av båten. Lukas, Anders, Johan och Michael fick bära
hem masten. Jag och Mirja kunde inte hjälpa till med det.
Vi var för korta. Det är ett elände att vara kvinna, jag menar kortväxt.

Dagens lunch på Lärcentrum. Älgfärsbiff med gräddsås,
svamp, lingon och rotsakspytt. Herregud så löjligt gott.
Jag är mätt än.

Krymper tiden??

Veckorna går fortare och fortare.
Jag hinner mindre och mindre.
Dagarna blir kortare och kortare.
Jag flänger mer och mer.

Det borde vara tvärtom:
Jag blir äldre och äldre. (klokare)
Behöver planera mindre och mindre (erfarenhet)
Slappnar av mer och mer (laid back)
Tankarna räcker längre och längre. (reflektionsförmåga)

Någon jävlas! Tiden måste krympa! Det måste vara så!

Eller har någon skruvat ner min hastighet?

Hink

Ute regnhaglar det. Inne har vi fyllt magarna med spagettisar och grisfärsgryta. Huset kryllar av tonåriga varelser. Det är trevligt. Jag har dammsugit köksmattan och torkat upp kattbajs efter en instängd katt. Det var inte lika trevligt. Arbetsdagen skötte sig som den skulle, bortsett från mina extremt tröttsvidande ögon.
Ute på Svinnäs hittade jag den här vackra hinken. Den ligger kvar i skogen och får mig att tänka på förr. Förr, före mig. När såna här hinkar var vardag, istället för facebook, näthandel och iphone. Hela jag är ett blåmärke. Ett glömskt blåmärke. Jag gick till affären utan plånbok, och kör fel fast jag vet vart är på väg.
Allt är som vanligt, och det är det som är så konstigt.

Dröm

Det händer alldeles för mycket just nu. I takt med att mörkret omfamnar vårt land, regnet piskar upp sig och den stora tröttheten drabbar stora som små rullar den stora förvandlingen obevekligt vidare.

Mina barn blir större. De är inga barn längre. Förtrollningen är bruten, de är magiskt självgående med blinda ögon, kloka ord och sökande gamla själar. Jag behövs än ett tag, men inte länge till.

Likt universum, den expanderande, rör sig vår familjs planetkonstellation, vidgar sig, söker nya omloppsbanor. En universalkraft som jag inte längre kan påverka. Känns det som.

Kvar skvalpar min bottenlösa  otillräcklighet - hur ska jag kunna behålla och vårda alla relationstrådar, när de inte längre spinns inom familjens garnboll? Inom hemmets trygga väggar? När familjen är upplöst?

Hur ska jag klara mig själv?

Dröm inatt:
Den kliar, den lilla bulan, finnen, knölen på mitt lår. Jag kliar på det i sömnen. Nageln får fäste i dess kant, som lossnar lite. Jag tittar. Det kommer lite blod, och jag drar lite i kanten. Det är en stor blobb, en varböld kanske? Jag drar lite till, lyfter. Så föds blobben. Jag drar och drar, den är envis, sitter fast i små trådar. Det är en vårta, en gigantisk kantarell. Det gör inte ont. Så är den loss. Fascinerat sköljer jag av den under kranen, examinerar den i detalj. Vacker är den, genomtänkt. Den längsta tråden är nog 12 cm. Den är vit, med vackra små flikar, som vingar. Jag torkar bort blodet från låret och undrar om man kan ha en så stor grop där. Utan att få problem. Men blobbkantarellvårtan bär jag med mig hela natten, i alla små drömmar som kommer och går. Den får plats i min hand. Jag är inte rädd.

Fy? Eller?

Cesar hos rektorn.
Han ser skyldig ut.

Men jag går i god.
Han sköter sig exemplariskt.
Hon märkte knappt han var där :).

Höstskritt

Julia är igång igen. Sedan två veckor tillbaka får hon skritta på grusväg, fem minuter per gång, ökande till tio. Under 1½ månads tid ska vi sakta bygga på styrkan i den skadade senan. Sen kanske vi kan börja trava lite. Men bara på grusväg. Och bara om efterkontrollen visar goda resultat.

Lyckan är total, trots avsaknaden av galopp, tävling eller klätterträning i spännande skogsbackar. Både häst och unge lyser av glädje. "Det viktigaste är att få vara med henne" säger hon nu, till skillnad från paniken när skadan var färsk. Då letade vi frenetiskt efter en ersättningsponny, så att tävlingskarriären inte skulle stranda.

Tävlingskarriären har strandat. Men det gör inget. Vi har två små härliga pållar att umgås med.

Smärtsamt enkel matematik. Ta bort - så uppstår insikten om vad man har. Sen kan man glädjas över det lilla.

Hund i storm och döda sillgrisslor på hamnplan

Grebbestad 2011-10-06 runt sextiden på kvällen. Strax innan jag värmde ärtsoppan.

Uppe på Stöberget

På hamnplan, men också överallt i vattnet.

PMS

PreMenstruellSpänning
PissMycketSurhet
PassivMattSlö
PrimärMultiSjuk
PrövaMigSatan
PowerMegaStrong
ProminentMammaSträvare
PullMyStrings
PeppraMittStål
PinaMittSkratt
ProfessionellMästerligSnackare
PåtagligtMagisktSinne

Allt allt allt.
På en gång.
Och dessutom ful, svullen och ont i magen.
Och alldeles oslagbar i all försvarslös ömklighet.
Mmmmmm. Jag älskar att vara kvinna.

Knölen krymper

På Cesar alltså.
Oroliga jag ringde veterinären i måndags. Beskrev och blev lugnad. Avvakta.
Så det gjorde jag. Och Cesar var pigg. Och nästa morgon sa ungdomarna samstämmigt att knölen hade krympt. Och nu på den tredje dagen kan jag försiktigt hålla med.
Den är ännu hård. Och läskig. Men mindre. Påtagligt mindre.

Jag andas ut. Tänk om.... huuuuuuu, vilken bottenlöst jobbig tanke. Med tillhörande is-ilning och svartklumpskramp. Min lilla pigga hund ska dö värdigt av ålder. Inte av sjukdom eller olycka.
Hör ni det? Ni, nån, något?

Orolig natt ahead

Cesar har en knöl på halsen. Stor som en pingisboll. Han verkar inte sjuk, men tycker inte om att vi pillar på den. Igår hade han definitivt inte en knöl där. Men han gnydde till rejält några meter bort, medan jag plockade fram den funna geocachen på Ulmekärrsberget. Han lekte med en pinne bland stenar och snår. Jag trodde han stack sig, eller vrickade sig. Men kanske var det en orm.

Först tänkte jag cancer, för knölen är hård och stor. Och blev skiträdd. Men sen såg Mirja de små små skorporna på knölen. Jag hoppas det är en orm. Men tänk om. Jag hoppas det bara är en orm, och jag hoppas han inte blir sjuk inatt, och att knölen inte växer så han får svårt att andas.

Imorgon blir det veterinären!

Cesar grävde sork i Hillevis och Emils åker idag. Och hemma fick han duscha. Det var då jag såg knölen.

Hålla fast vid det gamla och Svinnäslycka

Jättekul med dynamisk vy. Inspirerande på alla sätt. Men det kändes inte helt färdigt på nåt sätt, en massa info försvann liksom.

Så jag återgår till den gamla trygga layouten igen. Inget har nu hänt. Allt är som vanligt. Vi vänder blad och går vidare.

Har just varit på Svinnäs, fem minuter från mitt hus. Placerat en lite cache. Njutit av den underbara naturen, miljön. Det är sagolikt spännande och vederkvickande att krypa runt mellan stenblock, renlav, ljungfluff, vrångbjörkar och asplövsfladder. Och dessutom få njuta av en vidunderlig utsikt mot havet och skärgården på samma gång. En Grebbestadspärla att vara rädd om.

Tänk en grusad promenadstig runt denna fantastiska halvö, så även folk med barnvagn, rullator och käpp kunde få njuta? Hade inte det höjt Grebbestad några pinnhål på besökstoppslistan?

Testar dynamic view - vad tycks, kan de vara nåt?

Lyckades ta mig ut i dimman på skattjakt idag.... Underbart vackert ute, mystiskt och magiskt.
Det är tur jag har Cesar, som kräver sin promenad, annars hade jag väl suttit kvar i den här hårda kökssoffan än och blivit plattrumpad totalt.

Hemkommen var jag hungrig, och åt genast 9 marshmallows. Mmmm. Sekunden efter kom Lukas hem från affären med tre färska munkar med blåbärsglasyr, och undrade om han fick bjuda mig på en. MMM!!
Han värmde den i micron, och jag fick en kopp te till, och som efterrätt en skål full med ostbollar så nu är jag övernöjd. Jag borde ju givetvis steka en helkokt grönsaksfylld lördagsmiddag, men se jag tappade aptiten och därmed matlagningsdriften på något sätt. Ack detta förfall.

I sanning en lat mor jag är.

I bloggens instrumentpanel blev jag nyss erbjuden en så kallad dynamic view. Jag prövar den, blev lite inspirerad av alla bilder i bloggen. Man kan tydligen (som läsare) skifta mellan olika varianter av den här dynamiska layouten. Testa gärna och recensera. Ska jag återgå till den gamla välkända eller kan detta vara en ny väg att bloggvandra på?

Grått, med inslag av liv

Nu är det lördag. Nu är det segaste morgonen på länge, och det tjuter i öronen och en redigt jobbig smärta i nacken/axeln vägrar ge sig och känns extra mycket just när jag är ledig och vill göra nyttiga saker i hemmet. Så jag låter väl bli.

Lyssnar på radion, Barnministeriet, om Douglas som stammar. Vill egentligen inte ta in nya intryck efter en hektisk vecka, men fastnar. Jag stammade en del som barn, inte mycket men ändå kännbart. Jag känner stressen och klumpen i halsen när jag hör Douglas prata. Hettan i pannan. Minns det. Det var hemskt. Allt man lät bli att säga, bara för att det inte gick att få fram lika snabbt som man tänkte det. Rädslan för skratten, mobbingen. I programmet säger de att forskningen visat att man kan komma till rätta med stamning - om man tar tag i problemen före sex års ålder.
Hm. Jag fick börja hos logoped i tvåan. Då var jag sju. Jag fick stå med armarna ut och andas i takt, och säga ord på utandningen. Det hjälpte lite, men stamningen var kvar. Fortfarande kan jag känna resterna av stamningen, den där tveksamheten inför vissa ord, som gör att man kompenserar genom att välja ett annat ord, eller försöker byta tonläge för att lura ordet från att fastna i halsen och haka upp sig där.
Men det lustiga är att det bara gäller när jag pratar holländska . Jag stammar aldrig på svenska, har aldrig gjort, ens som barn, och jag var ju tvåspråkig från början.
Någon logoped som kan förklara det?


Onsdagmorgon. Hela Sverige badar i sol och värme. Mina händer längtar efter vantar på cykelstyret.

Kort hundpromenad på Svinnäs. Hösten trycker fram sin färgprakt, dimman till trots.

Fredagmorgon. Man anar, tack vare det gulaktiga ljuset, att solen strålar, högt ovanför dimmolnet som legat som ett stadigt lock över Grebbestad sedan tre dagar tillbaka. Vackert på sitt sätt. Men en lätt känsla av nedtryckt uppgivenhet skönjas.

Blomsterbukett vi fick. En platt och död katt på mitt på bilvägen. Som visade sig leva. Och vars familj blev överlyckliga för vi lyfte bort den från vägbanan och knackade på hos dem med kissen i famn. Den hade bara svimmat. Och fått en smäll över munnen. Blodig men vid liv och äter igen :)