Ta tag i kragen innan den vittrat bort

Har varit rätt lamslagen av tungsinne. Är det ännu. Inget att skylla på, men med stigande kräks-på-mig-själv-känsla.

Nog är det så att livet kommer för nära inpå, när man har tid att känna efter. Händelserna i Norge gör det svårt att glatt planera för fest, käcka utflykter och vinfnitter. De manar istället till begrundan, eftertanke och analys.

Min väns försvunna vuxna son ställer mig inför tusen tankar och känslor jag inte vill veta av. Eftersom jag har tid att känna och tänka, lamslås jag. För var ska jag göra av allt? Jag har skrivit det förr, gör det igen - jag önskar jag vore en mer handlingskraftig människa, som tog tag istället för tänkte. För det är oändligt obekvämt på det här sättet. Hur kan jag finnas till för henne när jag grottar ner mig i mina egna tankar...?

Sen tröstar jag mig med att det är bra att tänka och känna. Att vår stressiga samtid saknar den egenskapen alltsomoftast. Och jag vet ju nånstans innerst inne att jag tar tag, när min tid är mogen. Att jag kan hugga i rejält, när allt ställs på sin spets.

Men idag ska jag lyfta mig lite i den lilla krage som återstår. Röra på mig. Åka och leta en geoskatt. Förhoppningsvis får jag fart på en uppåtgående process, så jag kan bli till hjälp och glädje för andra igen, istället för en trött och gråmulen dystergök. Kanske kan jag vara en stöttande vän sedan.

Bara gör det.

Häpphäpp.