Har varit på en engelsk studiedag i Göteborg idag, ihop med Anna W. Meningen var att vi skulle få en pedagogisk-brunst-kick, få lite banbrytande lektionsidéer. Det blev inte riktigt så. För mig. Förvisso fick jag några kul tips, men mest hade jag kramp i rumpan och fullt sjå att hålla mig vaken genom de fyra timlånga föreläsningarna. Definitivt inte van längre vid att sitta och lyssna en hel dag! (ska komma ihåg det här, så jag inte mal på timlångt inför mina egna nya elever sen...)
Sen åkte jag en spårvagnstur med en tripptrappstol. Stolen har väntat länge på att få flytta hem till Alva och Peter, för Alice ville ärva den efter sin mamma... Hon klättrade upp på den med ägarens självklara rörelser och blåste stolt en massa såpbubblor för mig. Underbart.
Och sen tröttskyndade jag mig tillbaka till centralen för att hinna med bussen hem. Hade redan hunnit bli rejält längtansfull hem. Storstad är inte mitt rätta element. Särskilt inte efter typ åtta veckors ledighet på vischan. Alla stadsmänniskor är så stela i ögonen, och har så bråttom, ingen hinner titta på fåglarna och folk har så obekväma kläder...
Hemma väntade Cesar på en promenad, så vi gick mot seglen i hamnen. Och såg massor med småfisk. De simmade som slöjsvep fram och tillbaka i hamnen, skuttade upp över ytan så det skvätte och ploppade. Folk stannade till och hojtade små glada utrop.
Varför skuttar småfisk sprättplaskande över ytan? Är det ett uttryck för livslust, lekfullhet? Eller blir de bara jagade av storfisk på botten? Det spelar ingen roll. Alla som såg det blev glada. Mindfullnessa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar