Det är ju så bra allting, jag älskar att leva, älskar att bo där jag bor, älskar att njuta av nära och kära som lever kring mig, nära mig, som är i vägen och ställer krav, älskar att vara i den där stånkiga bökiga flockgemenskapen som kräver så mycket men som ger så mycket tillbaka. Men det är så frustrerande jobbigt att samtidigt också vara trött, ledsen, ospecifikt irriterad och med jämna mellanrum tvingas tackla den ständigt återkommande känslan av att något borde vara väldigt annorlunda än vad det är. För jag vet ju inte vad eller hur jag vill ha det annorlunda. Hade jag vetat det hade jag haft ett mål, en karta, en riktning.
Känslor sägs ibland (i vissa kretsar) vara livsvalsvägvisare (följ din magkänsla! lyssna till ditt hjärta!). Känslor sägs ibland ( i andra kretsar) vara flyktiga villospår (känslor går över! välkomna din känsla, känn den, och sen - släpp den!).
Jaha. Tack. Bra råd. Vilket gäller för mig? Mina känslor böljar som havet, ibland som i storm, ibland som i stiltje. Vilket själens väderförhållande ska jag inrätta mitt liv efter?
Hur ska man veta? Man vet inte. Man vet faktiskt inte, försöker bara göra sitt för-tillfället-bästa.
Man kan alltid klättra upp på någon höjd, när allt känns för rörigt. Stå i vinden och se på utsikten. Och känna att det nog ordnar sig med allt det där. All den där själsliga I-landsproblematiken. Sen kan man se vardagen i vitögat igen, utan att få kramp.
 |
| Bilden tagen idag på Otteröns högsta topp. Efter kaffefika hos Anna, tillsammans med Harriet. Njutbar förmiddag! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar